Måste deckarförfattare vara entertainers också?

Näst sista dagen i Hapsal. Jag försöker nu samla krafter och mental styrka inför några evenemang jag ska delta i den närmaste tiden. Evenemang där jag ska tala finska dessutom! 

Min finska är väldigt varierande. Ibland pladdrar jag på så jag själv häpnar över alla fina uttryck som plötsligt flödar ur min finlandssvenska käft. Andra gånger får jag total tunghäfta och pratar sådan rotvälska att samtalspartnern hjälpsamt slår om till engelska. Och det är omöjligt att på förhand veta en hurudan dag det kommer at vara.

Nåjo, jag har bestämt mig för att vara bussig mot mig själv på den punkten. Finska är inte mitt modersmål och det viktiga är att jag försöker. I bästa fall kanske det till och med uppfattas som charmigt.

Men då det gäller deckargenren finns en annan problematisk aspekt. 

På lördag är det deckarfestival i Helsingfors, och jag blev jätteglad över inbjudan och tackade ja. Det var tal om att jag skulle sitta med i en panel med andra deckardebutanter, mingla lite med läsare och äta en god middag. Mysigt! 

Men så plötsligt dyker det upp en notis på Deckarfestivalens facebooksida. "Nu kan du boka in en speed date-session med Eva Frantz! I fem minuter får författaren chansen att övertyga publiken om varför de ska läsa just hennes bok i höst, därefter får publiken grilla författaren i tio minuter"!

Gaaah. Det där skulle jag inte klara av ens på svenska, hur fasligt blir det inte i så fall på finska???

Och nästa onsdag ordnas en deckarkväll på Akademiska bokhandeln. Jag blev oerhört smickrad över att få en inbjudan också dit, tillsammans med Emelie Schepp (!) och Max Seeck. Självklart, räkna med mig, sa jag kavat.

Och det här visade sig vara upplägget. 

Screen Shot 2017-09-14 at 09.56.07.png

En deckar-landskamp mellan Finland och Sverige! Snärtigt, jovisst. Men hur i friden ska en sådan gå till? Och var ska jag egentligen placera mig, som är finländare men nästan bara har läst svenska deckare? Och hur mycket stryk får nu inte Finland i en sådan kamp, haha? Är det fegt om jag smyger över till Emelies lag? 

Jo, jag begriper ju att det här bara är ett marknadsföringtrick för att göra själva evenemanget lite klatchigare. Att det ju ändå är vi författare som tacklar det som vi behagar. 

Men lite mystiskt är det ändå, tycker jag. Nästan som att man utgår att den som skriver böcker i den populära kriminalgenren automatiskt är en entertainer. 

Det kanske en del av oss är. Och jag är ju knappast den blygaste violen bland deckarförfattarna, jag har ju arbetat med både radio och tv i många år så jag blir inte helt ställd av att stå inför en publik. Men att skutta fram och hurtigt dra ett säljsnack om böckerna jag skrivit är väldigt främmande för mig. Liksom pitcha någonting jag redan gjort och inte längre kan justera. Folk studerar ju marknadsföring i flera år för at bli bra på sådant här, men en författare ska du kunna det automatiskt? 

Många författare är väldigt blyga, det kanske till och med är anledningen till att de valde författarbanan. Skönt att sitta där för sig själv och skriva. Men sedan ska boken marknadsföras, och då ska det minsann battlas, speeddateas, skojas och stojas. Och en del tycker ju att detta är roligt, medan andra säkert hellre skulle hugga av sig en arm (den man inte skriver med) än tacka ja till dylika upptåg. 

Vi får väl se hur detta går. Jag har fått hjälp av mitt förlag och ska nu försöka förbereda ett litet anförande som känns lagom skrytigt och underhållande. Fast det kan nog hända att det behövs en liten hutt före jag äntrar scenen. 

Att hitta sin metod som författare

Jag går fortfarande omkring och känner mig väldigt grön när det gäller författarskap. Det är trots allt bara ett drygt år sedan min debutroman publicerades. Har inte heller gått någon egentlig författarutbildning utan är väl mestadels självlärd.

IMG_4177.JPG

Å andra sidan har jag ju faktiskt skrivit tre böcker och är på god väg med den fjärde, så någon sorts knowhow har jag väl ändå samlat på mig under resans gång. Så jag tänkte försöka mig på att knattra ner några punkter som utgör min metod som författare.

  • Jag är snabb. Sätter jag mig ner med ens ett hum om vad jag ska skriva blir det många tecken på en relativt kort stund. Jag väger inte varje ord på guldvåg utan kör på, och ofta är texten förvånansvärt okej på direkten. Däremot slinker ju rätt många tankefel med i brådrasket, så redigeringen tar sin tid. 

  • Jag måste ha ett system och en rutin. Stiga upp, promenera en sväng, skriva i två timmar, äta lunch, skriva lite till, slut för i dag. 
  • Jag behöver umgås med manuset för att det ska bli någonting. Därför har de här dagarna i Hapsal gjort susen. Jag har ingalunda suttit vid datorn hela tiden, utan traskat omkring, hängt på caféer, suttit på parkbänkar och stirrat. Men just nu finns Den åttonde tärnan, Anna Glad och gänget med mig hela tiden. Och ivrigast blir de när jag stiger upp från datorn och går ut. Till exempel föll en stor pusselbit på plats igår när jag stod uppe i ett fågeltorn och såg på utsikten. Fick hala fram telefonen och anteckna frenetiskt.  
  • Jag styrs av miljöer. Både Sommarön och Blå villan startade från en miljö. En semester-ö, ett vackert gammalt blått hus. (Vilken miljö Den åttonde tärnan utspelar sig i vågar jag inte avslöja ännu) Har hört att andra deckarförfattare börjar med till exempel mördarens motiv och sedan bygger upp handlingen utgående från det. Alla tillvägagångssätt är väl lika bra om slutprodukten håller. 
  • Jag älskar att skriva barn! Borde kanske slå mig på att skriva flera barnböcker, men i väntan på det skriver jag in barnperspektiv i deckarna. Har mest flow när jag skriver om Petra, Paula eller Bruno. 
  • Jag är värdelös på att planera. När jag var ute och åkte bil med Matti Rönkä för någon månad sedan förklarade han att han går och tänker ut en plan i minst ett år innan han börjar skriva på allvar. När planen och skissen håller skriver han boken målmedvetet och raskt. Jag blev nästan avundsjuk. Jag måste skriva lite för att komma vidare med tankearbetet, så gåtans lösning är ofta oklar också för mig i ett sent skede. När jag sedan fått allt att stämma är det ett himla jobb att gå igenom texten för att se om ledtrådarna håller. Det är ingen vidare metod, men jag har ingen bättre. Har försökt göra planer och skisser men de fungerar inte alls för mig. 
  • Rödvin. Blir ingen bok utan rödvin. 

Ungefär så. Knappast ett koncept jag kan tjäna stora konsultarvoden på, men det funkar för mig. 

Mitt eget lilla "Eat pray love" (Ät skriv sov)

- Men alltså vad ska du egentligen göra här i fyra nätter, säsongen är ju slut! utbrast tjejen i härbärgets reception.

Bra fråga, onekligen. Men jag hade ett ganska bra svar också. 

- Jag ska försöka skriva en bok, sa jag. 

Åtminstone är det en central del av det hela. Jag ska försöka komma ett rejält kliv vidare med nästa deckare nu när dammet kring Blå villan småningom börjar ha lagt sig. 

Men jag är nog lite Hollywood-spirituell också. Jag är på jakt efter mig själv (flum-alert, jag vet) och då måste jag helt enkelt få vara ensam ett tag i bästa Greta Garbo-anda. Och hemma går det bara inte. 

Så för en månad sedan fick jag en fix idé och vips hade jag bokat en liten semester till Hapsal bara för mig själv. Med båt, buss och boende i fyra nätter landade summan på 200 euro, och det kändes ju ganska facilt. 

Vad ska jag göra i detta väldigt höstdämpade sommarparadis?

Jo, promenera, sova, skriva, äta, dricka rödvin och leta inspiration. Tror jag i alla fall har prickat den perfekta platsen. Hapsal är så vackert att hjärtat bränner. Det känns som att hela staden ekar av hålligång både från svunna tider och den senaste sommaren. Mycket har hunnit bomma igen för vintern men det gör ingenting. Snarare späder det på romantiken. 

Och lite har jag skrivit redan i dag, fast risken finns nog att det blir en spökhistoria av alltsammans eftersom jag är den enda gästen på hotellet och det knakar och knarrar i det här gamla huset...

IMG_4103.JPG
IMG_4101.JPG
IMG_4100.JPG
IMG_4099.JPG
IMG_4098.JPG
IMG_4104.JPG

Att inte ha en hembygd som hejar på

Har tänkt på en sak den senaste tiden. Jag går runt och är avundsjuk, minsann. Avundsjuk på alla som har en hembygd som stöttar dem. 

Exhibit A: S&S hade en sympatisk artikelserie i somras där de besökte mindre bokhandlar runt om i Svenskfinland. Kul idé tyckte jag, små bokhandlar är mysiga och viktiga kulturinstitutioner. I varje artikel frågade man butiksinnehavaren vilken bok som varit storsäljaren i just denna butik och svaret var nästan alltid det samma. Det var någon lokal författare (eller en med tydlig koppling till orten) som var stjärnan. I Nykarleby var det Peter Sandström, i Jakobstad Philip Teir, i Mariehamn Carina Karlsson och så vidare.

Det här är fint tycker jag! Att kundkretsen känner ett intresse för "den egna" och vill läsa och understöda. 

Samma fenomen märks också i helt andra sammanhang. Exhibit B: Jag har ibland på olika sätt haft att göra med MGP, musiktävlingen för finlandssvenska barn. Också där märks det hur hemorterna backar sina unga artister. Lokaltidningarna skriver om dem, det förs röstkampanjer på sociala medier, det hurras och hejas och artisterna får uppleva hur det är att vara lokal hjälte oavsett hur det går i tävlingen. Orter i Österbotten och på Åland är suveräna på det här, har jag märkt. 

För artisterna från huvudstadsregionen har det ofta varit mera påvert. Visst har det funnits släkringar och kompisar i tv-publiken som målat glittriga banderoller för att heja på bidraget från Grankulla/ Borte Tölö/ Finno, men det är inte riktigt samma sak som när en hel ort hejar på. Dessutom är ju tidningen här också rikstidning, så de lyfter sällan upp lokala förmågor på samma sätt som lokalpressen. 

Själv kommer jag från Kårböle, en ganska ointressant Helsingforsförort. Numera bor jag i Nöykis i Esbo. Någon direkt hembygdkänsla har jag aldrig upplevt, livet i förorten rullar på, man säger hej till grannarna men känner nu ingen större samhöringhet.

Kårböles finest på väg på galej. Notera typiskt självgod huvudstadsuppsyn.

Kårböles finest på väg på galej. Notera typiskt självgod huvudstadsuppsyn.

Jag är alltså en sådan där figur som alltid bott innanför Ring 3-an. En sådan som personer utanför Ring 3-an rätt ibland har en smått hånfull attityd till. Stadsbor som saknar verklighetskontakt, tycker vargar är ruskiga, badar i pengar och är alltmänt bortskämda. 

Jovisst, jag inser att jag är en privilegierad person i väldigt många avseenden. Men jag kan väl få vara lite avis ändå. För jag tycker också det skulle vara mysigt att ha en hembygd som backar upp mig. Att just mina böcker skulle ställas i skyltfönstret i lokala bokhandeln. Att en lokaltidning skulle tycka det är häftigt att uppmärksamma mig när jag gjort något tufft. Att just min (obefintliga, men ändå) dialekt skulle lyftas fram som intressant och vacker. Nu fnissas det mest åt hur nasala, knarriga och fåniga vi huvudstadsbor låter. 

Jag undrar ibland om den allmänna uppfattningen är att alla finlandssvenskar i huvudstadsregionen har en väldigt stark sammanhållning. Att vi ständigt backar varandra eftersom vi alla har en gudfar som driver en fond och en gudmor med en fläskig styrelsepost, liksom? Om det systemet existerar måste min inbjudan ha kommit bort i posten. Eller kanske budgossen i sammetskostymen cyklade i Kolerabassängen?

Men till all lycka får jag ju fin uppbackning från andra håll, så jag har ingen anledning att gnissla och tycka synd om mig själv. Bland annat tycker jag att den sammanhållning som skapats bloggare emellan under de senaste tio åren är fantastisk.

En del människor har jag aldrig ens träffat, men eftersom vi följt varandras bloggar finns kopplingen där.

Det här blir väldigt tydligt i både glädje och sorg. Det känns som att många av er som läser bloggen är genuint glada för min skull när det går bra för mina böcker. På riktigt bryr sig och vill trösta när någonting gått på tok. Vill hjälpa till när jag efterlyser goda råd. 

Det känns toppen. Who needs a hembygd anyway? 

 

 

Mina svar på Hietanen&Henriksons lista

God dag. Jag är en kvinna med mycket litet hjärna. Därmed kommer jag inte på något eget att skriva om utan nappar raskt tag i en lista istället. Nämligen Hietanen&Henriksons kuliga boklista. 

1. De här böckerna ser jag mest fram emot att läsa nu under hösten.

Jag är inne på strikt deckardiet eftersom jag ska delta i diverse deckarjippon de närmaste månaderna. Vill göra min research genom att bekanta mig med storstjärnorna. Elly Griffith, Arne Dahl, Emelie Schepp med flera. Men så längtar jag efter Karin Erlandssons Pärlfiskaren också, den ska dessutom komma från tryckeriet när som helst. 

2. Den här boken önskar jag att alla skulle läsa.

Selected Works of T.S. Spivet av Reif Larsen. Passar för nästan alla åldrar dessutom. 

3. Mina favoritböcker.

Marian Keyes hela produktion. 

4. De här böckerna tröstar mig.

Ja men det är ju Lottaböckerna (du och jag, BFF Ellen). 


5. Det här blir årets julklappsbok.

Vill ju dra till med Blå villan, men sådan hybris har jag inte. Nej men själv vet jag redan vilka böcker jag kommer att vilja ge i julklapp, och det är Pärlfiskaren (till dotter modell större) och Ted&Kajs Virala genier (till dotter modell yngre). Ifjol delade jag ut finlandssvenska julklappsböcker till alla släktingar men insåg sedan att alla trodde jag i egenskap av författare hade fått böckerna gratis och egentligen var snål. Det var inte sant, jag hade nog köpt dem. I år får de Aladdinaskar. Och att Den svavelgula himlen kommer att vara the storsäljare kan vi väl alla räkna ut!  


6. Den här boken läser jag om och om igen.

Harper Lees To kill a mockingbird. Det är som att jag hittar någon helt ny aspekt i den vid varje genomläsning. Och att den håller fortfarande, och känns så kuslig aktuell! 

Att ha tjänstefolk i två timmar

Sedan en månad tillbaka städas vårt hem av en städfirma. Det är ingenting underligt i dagens värld, många bekanta har anlitat städhjälp i åratal redan. I vårt fall har vi inte riktigt haft råd och ansett att vi väl klarar av att städa själva. Men i kapp med att jag blev deprimerad och trött i våras började vi utreda saken och nu dyker två unga kvinnor upp hemma hos oss med jämna mellanrum och svabbar igång. 

Och jag kan inte säga annat är halleluja. Efter att städarna varit här infinner sig samma känsla som när man vandrar in i ett tjusigt hotellrum för första gången. Allt är bara så fräscht och rent och det luktar så friskt.  För att inte tala om att veckoslut nu plötsligt innebär fritid för mig, inte att jag martyrigt marscherar omkring och plockar prylar och anser att familjen i solidaritetens och jämställdhetens namn borde uppleva samma pliktkänsla som jag och hugga i på eget bevåg.

Det känns definitivt värt varenda slant att låta proffsen ta hand om grundstädningen medan vi i familjen försöker se till att hålla ordning på våra pinaler så städarna ska komma åt med trasor och moppar. 

Men samtidigt har jag nog lite issues med att någon annan städar hemma hos mig! Är det någon knogsam liten torpar-gen som tittar fram och fördömande skakar på huvudet? Är det den duktiga flickan inom mig som ändå tycker att vi borde klara av detta själva? 

Eller är det bara det att det känns mossigt, skumt och elitistiskt att liksom ha tjänstefolk i några timmar? Som om man var värsta Lady Violet. Placerad någonstans i en hierarki fast man inte vill kännas vid att en hierarki existerar?

Alla dessa förvirrade känslor gjorde mig så perplex att jag nästan rullade ut röda mattan när städarna var här första gången. Då ville de att någon av oss skulle vara hemma för att gå igenom vad vi ville ha ut av städningen, och det blev då jag eftersom jag är skrivledig för tillfället. 

Det var förstås urlöjligt av mig att vara nervös, det var ett lag med städproffs som vandrade in, med kunskap och utrustning och i arbetsledarens fall en stor passion för städning. Hon tittade längtansfullt på vår (falska och extremt dammiga) kristallkrona och mindes ett år som au pair i Sverige då hon tog ner familjens taklampor medan barnen sov och nogsamt polerade varenda kristall för att se hur kronan skulle se ut när den var ren. 

Att jag blir obekväm av tanken att någon annan städar mitt hem gör ju också att jag av bara farten stämplar städarens yrke som någonting lite sämre än exempelvis webbredaktörens. De är ju verkligen inte min avsikt eller ens min åsikt. Visst, att torka upp spyor på ett metrotåg är säkert inte det roligaste värvet i världen. Men absolut ett som vi andra ska känna stor tacksamhet för. Och att med yrkeskunskap städa ett någorlunda fräscht familjehem för ett skälig lön är ju knappast förnedrande. Eller ja, det här vet jag ju inte! Men jag tror inte det.

Det som gjorde mig lite illa till mods var dock de frågor jag fick av arbetsledaren vid det här första mötet. Hon hade en lång lista med saker hon ville ha koll på för att städarna skulle slippa missförstånd i arbetet. Frågorna i sig var först inte så märkliga, de gällde till exempel allergier, sopsortering och huruvida vi har några föremål vi är alldeles speciellt rädda om här hemma. Men an efter blev de så absurda att jag skrattade högt och då förklarade arbetsledaren lugnt att hon måste fråga, eftersom saken hade blivit aktuell i ett annat hushåll.

En familj hade blivit rasande för att städaren förde soporna efteråt. Och ja, det var sopor, inte någonting som skulle sparas. Städarna har fått anklagelser för än det ena, än det andra.

Förvisso, köper man en tjänst är det ju självklart att man ska få ställa krav och komma med feedback, men det lät som om små missar hade lett till regelrätta utskällningar och obehagliga situationer. 

Väldigt underligt. Kanske en del tycker att det är toppen att landa lite högre upp i den där hierarkin och passar på att ta ut allt av situationen? 

Hursomhaver, jag ska försöka få klarhet i mina ambivalenta funderingar kring det här med städhjälp. Och när jag kommer hem igen om några timmar kommer hemmet att vara hotell-fräscht. Det är för mig den ultimata känslan av lyx och jag känner mig oerhört tacksam. 

Release me, release me

Det var en rolig dag igår! Som ju började med att min mamma var cover girl på Hbl! Hon har gett ut en bok om ordspråk i Svenskfinland, och av en slump kom nu våra böcker nästan samtidigt och båda hade sina releasefester igår. Glammigt värre!  

IMG_3942.JPG

Här är jag på väg till kalas nummer 1, release för Många krokar i långdansen på SLS. Fixade frisyren hos Johanna på Noir och kutade in på & Other Stories för att ta en spegelselfie. Kände mig rätt piffig, se.

Covergirl! Put the bass in your walk!

Covergirl! Put the bass in your walk!

Ooh. Don't mind if i do! 

Ooh. Don't mind if i do! 

IMG_3943.JPG

Sedan hem och åla in sig i Katri Niskanen-blåsan. Jäklar så jag kände mig fin! 

IMG_3941.JPG

På mysiga Toveri i Berghäll samlades sedan familj, kolleger, vänner och några nya bekantskaper! Så himla kul! Här står jag med två powerkvinnor. Utan min redaktör Myrika (till höger) skulle det inte bli någon bok alls och utan utan markndsföringschef Hedda skulle ingen veta om att böckerna fanns. 

IMG_3940.JPG
IMG_3939.JPG
IMG_3947.JPG
IMG_3936.JPG

Efter festen släpade jag med några av de närmaste pangbrudarna till Kolmonen. Också sjukt lyckat. Jag skrattade så mycket att spanxen blev lösa. 

IMG_3937.JPG
IMG_3951.JPG

Sedan rumlade jag hem skumpalullig och lycklig. I dag har jag inte åstadkommit någonting alls men planerar en sjudundrande comeback på måndag. 

IMG_3952.JPG

Tusen tack alla som deltog, hämtade presenter, grattade eller skickade lyckönskningar! Det var ljuvligt!

Att tvinga sig själv att ha kul

Måste passa på att tacka för alla vänliga och peppande kommentarer jag fått efter förra blogginlägget! Det bevisar än en gång att svagheter inte är någonting som prompt behöver döljas i bloggvärlden, tvärtom. Ledsamt förstås att höra att många andra också känner sig nere. 

I väntan på nästa möte med läkare tar jag en dag i sänder och försöker tvinga mig själv att göra sådant som jag vet att jag egentligen gillar. Jag har varit usel på det på sistone.

Skulle inte du på yoga? frågar maken.

Njääintorkarjag, muttrar jag. 

Men nu har jag försökt ta mig i nackskarven. 

Inredning till exempel. Kolla vilken maffig spegel jag köpte i lördags. Har länge sökt efter en passlig spegel att hänga ovanför vår öppna spis men kommit av mig i letandet. Nu stod plötsligt den här i fönstret på Laura Ashley på Fredriksgatan och glänste. Den fick följa med hem. Nu är det enda problemet att spiselkransen är så posh att resten av hemmet ser sjaskigt ut. Nåjo. 

IMG_3820.JPG
IMG_3821.JPG

Att simma i kallt vatten gillar jag också av någon pervers orsak. Att vinterbada i augusti är lite utmanande, men den här veckan har jag redan två gånger cyklat ner till Stensviks badstrand och skuttat i. 15 grader var det i vattnet i dag. Kommer att kännas mera power när det blivit kallare.

IMG_3822.JPG

Resor. Har nu flera inbokade, framför allt en något försenad bröllopsresa till Japan (vi gifte oss 2007). Vi har sparat pengar i ett år och nu ska resan bli av. Spännande, har aldrig varit i Asien (eller ja, tog färjan över Bosporen i Istanbul en gång men det räknas nu inte riktigt) och har ingen aning om vad som väntar. Här gick jag också och muttrade och mumlade om att det blir för dyrt och krångligt men till sist bet jag ihop och bokade. Igår hämtade FedEx vår tågpass och då kändes det lite pirrigt. 

IMG_3823.JPG

Sedan finns ju kläder, yoga, cocktails, hudvård, läppstift och en massa annat som brukar göra mig glad. Och imorgon blir det releasefest för Blå villan/Sininen huvila! Det ska bli skojigt på riktigt! 

 

 

Kroppen i skick, knoppen i olag

Det är rätt roligt med facebook som varje dag påminner mig om saker jag skrivit om eller länkat till för exakt siochså många år sedan. 

Igår var det ett år sedan jag inledde det jag kallade hälsokur. Hade tvingats inse att min stackars kropp var i ganska dåligt skick, med blodvärden som raskt var på väg i galen riktning. Och ja, vikten var väl inte helt optimal heller, fast jag ville inte hänga upp projektet på det eftersom jag har en ganska snårig historia gällande just bantning och hälsa.

Men sagt och gjort. Jag är envis som en treåring vid glassdisken när jag väl bestämt mig. Jag kämpade på. Jag har medvetet valt att inte lägga ut före- och efterbilder på bloggen eller skriva ut exakt hur mycket jag gick ner i vikt för jag vet ju hur många som för samma kamp som jag och hur en hakar upp sig på just kilomängder och foton som får en att må dåligt snarare än inspirerar. Men mina blodvärden blev tippetoppen, och det tillät jag mig skryta lite med. 

Hur står det till nu då, ett år efter starten? 

Inget vidare, faktiskt. Och det har inte med kroppen att göra. Vikten är kvar ungefär där den landade efter kuren. Blodvärdena är säkert också bra, dem har jag inte kollat. Kroppen är stort sett bra. Ryms i snygga klädesplagg i en mindre storlek än förr. Den är tålig och seg. Den putar ut där den ska puta ut och buktar in där den ska bukta in. 

Knoppen, däremot. Vad fasen hände?

Ofta går en ju omkring och föreställer sig saker i stil med "oooh, jag skulle nog vara mycket lyckligare om jag vägde 7 kilo mindre". Pöh. 

Våren blev turbulent och konstig för mig. Jag gick minsann inte omkring och njöt av mitt hälsosamma nya jag. Tvärtom blev jag bara mera förvirrad och nedstämd. Då jag fick alopecia för några år sedan var jag lite i samma mode, men den gången tyckte jag inte det var så konstigt. Ursäkta nu, jag tänker deppa lite här nu, för jag har tappat allt mitt hår, dammit. 

Men nu? När alla drömmar gått i uppfyllelse. När jag gett ut en bok, fått pris, hade roliga arbetsuppgifter, fick göra tv, bodde i drömhuset, hade en toppenfin familj och till på köpet kände mig snygg för första gången sedan dagismaskeraden 1986, då minsann skulle det deppas. 

Så jag kände mig skamsen och försökte ignorera nedstämdheten.  Jag har absolut ingenting att deppa över. därför får jag inte deppa.

Bortskämd och otacksam, det är vad jag är. 

Den här sommaren var ingen hit. Jag har periodvis mått riktigt uselt. Varit väldigt otrevlig mot mina närmaste. Skrikit som en banshee åt barnen. Blivit helt för full några gånger och haft minnesluckor. Gjort idiotiska saker. Haft ångest. Lipat, snorat och sovit dåligt. Febrilt fumlat på med gröna smoothies och ingefärsshots i en strävan att ändå vara sund och pigg. Misslyckats.

Simma i svinkallt vatten en augustimåndag - stolleprov. Men skönt. 

Simma i svinkallt vatten en augustimåndag - stolleprov. Men skönt. 

Så den här hösten har jag ett nytt hälsoprojekt på gång. Rädda knoppen. 

Är redan igång med familjeterapi och psykiatri. Hoppas komma in i rullorna och hitta en bra terapeut. Samt få en diagnos av något slag, det lutar mot depression och ångest men ska undersökas lite till innan det är definitivt. 

Jag känner mig redan betydligt bättre, för bara det att acceptera att allt inte stod rätt till var ett stort kliv. Det var också skönt att höra psykiatern bekräfta att jag verkade deprimerad, att detta inte var vare sig konstigt eller ovanligt och att det ska gå att hitta tillbaka till mig själv igen. 

Det finns säkert många som tycker att det här är saker en ska hålla för sig själv och inte trumpeta ut i en blogg. 

Kanske det. Kanske jag söker ett jobb en dag och arbetsgivaren googlar fram denna text och tänker "henne kan vi ju inte ta, hon är bevisligen loco". Kanske någon som på riktigt har det kämpigt, med penningbekymmer eller svåra sjukdomar i familjen, blir tokprovocerad av det jag skriver och tänker "men herregud, sluta gnäll, prinsessan på ärten". 

Kanske det ja. Men kanske någon läser och känner igen sig. Och för en stund känner sig lite mindre ensam. 

Då var det värt det. 

Paula's Choice och Filorga - hudvård för hela (and I mean hela) slanten

För en tid sedan efterlyste jag tips på bra krämer och geggor för ett apvackert men åldrande plyte med blandhy. Sedan dess har jag testat mig fram, gjort research, lagt pannan i djupa veck, förfasats över de djupa vecken och googlat lite till. 

Dags för en lägesrapport då, mina vänner. 

Började med att köpa Cliniqueprodukter för en smärre förmögenhet.

Recension: meeh. Inte dåligt men ingen enorm wow-effekt heller. 

Sedan började jag lyssna på Kakan Hermanssons podcast Under huden, en underbar men kostsam ny bekantskap. Underbar för att det är väldigt kul att Kakan med gäster blandar snack om feminism, HBTQI-frågor och ofta ganska tunga ämnen med hudvårdsnörderi och glatt sminksnarvel. Kostsam för att jag sitter och parallellgooglar de produkter som lovprisas speciellt mycket och vill ha dem. 

Så den vägen fick jag ju då nys om märket Paula's Choice, som mig veterligen inte går att köpa i Finland, men det gick blixtsnabbt att få sina produkter via nätbutiken som jag tror ligger i Nederländerna. 

IMG_3730.JPG

Titta så klurigt. Jag köpte ett set med små förpackningar för att kunna testa mig fram och inte råka ut för en nya Clinique-situation. 

IMG_3729.JPG

Här har vi då en cleanser som en ska använda först i sin rutin. Löddrar bra och rengör snällt, men kanske inte så revultionerande.

BHA-Exfolianten däremot, djjiz. Det är alltså en peelingsyra som kladdas på hela ansiktet med en bomullstuss efter rengöring och sedan ska få verka en stund. Det gäller att börja försiktigt, för på nya användare flagar huden ordentligt, det varnas till och med för detta på förpackningen. Men flagandet var inte så jobbigt, jag tyckte det räckte med att smeta på dag/nattkräm efteråt för att lugna ner det hela. 

Och resultatet? Grymt ren hy, mindre porer och jämnare ansiktsfärg! 

Det är också viktigt att använda solskyddsfaktor i samband med syrapeelingen, tydligen blir huden extra känslig. Därför finns lite solskydd med i dagkrämen som ingick i setet, och i det här mulna vädret har 15 räckt, tycker jag.

Fuktkrämerna har också varit bra, gillar speciellt dagkrämen som är väldigt rinnig och lätt att massera in. 

IMG_3728.JPG

Men nu går jag händelserna i förväg, för före fuktkrämen kommer ju serumet! Där testar jag nu Filorgas Perfect+. Jag gillar! Lite knepigt med pipett, i min snålhet funderar jag redan på om jag ska få ut de sista dyrbara dropparna ur burken. Men serumet känns lyxigt och välgörande.

Och så har vi då en produkt som Kakan sålde in så bra att jag slog till. En nattmask! Alltså en ansiktsmask som en kan sova med. Såg framför mig hur jag skulle ligga där med lera och gurkskivor och hela köret och kleta ner både lakan och make, men det här är mera som en kräm. 

Och tammegodmorgon så effektiv! Jag vaknar len som barnastjärt (utan blöjexem) om morgnarna. Den här måste jag definitivt skaffa mera av! Tycker priset är rimligt också, just nu kostar en stor tub lite på 20 euro. 

IMG_3727.JPG

Har jag blivit vackrare då? Jaa. Här är jag i alla fall osminkad och ofilterad, men jag har ingen riktig läskig före-bild att erbjuda för jämförelse. Min hy har definitivt blivit jämnare och mjukare. Tycker till och med de mörka partierna under ögonen har blivit ljusare, fast jag fortfarande jagar den perfekta ögonkrämen. Förslag?

Min hud faktiskt är så jämn  att jag inte alltid orkar använda foundation till vardags. Det kändes otänkbart för något år sedan.

Ska kanske för tydlighetens skull ännu tillägga att jag inte gör kommersiella samarbeten här i bloggen (utom när det gäller mina egna böcker). Tipsar alltså bara om sådant jag köpt själv. 

 

Skit i sylt och saft - blanda en Berry Bellini

Så har det blivit den tiden på året då bekantskapskretsens alla Ernst-ar skuttar ut i skogen med bärkorgen i armvecket.  

Bär är smaskens i de flesta former. Men allra bäst som cocktail vill jag hävda. 

Hence: så här förgyller en augustikvällen med en Berry Bellini. 

IMG_3699.JPG

En traditionell Bellini består som bekant av puréad persika och champagne. Jag blir ofta lite snål när det gäller champagnecocktails och satsar på något förmånligare bubbel istället, så Prosecco duger bra. 

Här har jag flängt ner några nävar skogshallon, en stump skivad rabarber, lite socker och vatten i en mixer. 

IMG_3700.JPG

Bara att puréa ihop alltsammans och sila det. Jag körde blandningen genom ett vanligt durkslag eftersom jag inte störs av att några frön slinker med, men vill en ha en helt slät puré är det bara att använda en ostduk eller kaffefilter.

IMG_3701.JPG

Så. En rejäl slurk av blandningen i champagneglas och på med Prosecco. Detta tar tid för det bubblar något alldeles otroligt. 

IMG_3702.JPG

Klart! Superfräscht, festligt och smaskens! 

När ens bok får beröm i Dagens Nyheter!

I dag är jag lika glad som på den här bilden (som togs för några månader sedan för tidningen Anna av fotografen Pekka Nieminen). 

eva_frantz.jpg

I dagens DN kan man nämligen läsa följande:

"Nu har Eva Frantz verkligen hittat sin form, när hon berättar om den unga polisen Anna Glad som utreder överfallet på en ung kvinnlig livsstilsbloggare. Det är samtidsfrågor, nättroll och skogstroll, men på en stillsamt vardaglig individnivå i en finlandssvensk småstad."

Detta i en lista på läsvärda deckarnyheter i höst, sammanställd av Lotta Olsson. 

DN, liksom. Jäklar. Det hade jag inte förväntat mig.

Tidningen hade faktiskt en liten puff om Blå villan i veckan också, och genast fick jag en del förfrågningar om olika saker från andra sidan viken. Ett bevis på vilken genomslag en text i en stor dagstidning har.  

Det är helt overkligt. 

I kassakön på Prisma bläddrade jag också i senaste Anna och möttes av min egen nuna! Tydligen hade tidningarnas läsare röstat fram intervjun med mig till den mest läsvärda i numret den ingick i! Så himla roligt!

20882076_10155102775561715_4025469919906409408_n.jpg

Det var förstås främst journalisten Sanna Wirtavuoris förtjänst, jag begriper inte hur hon kunde få ner essensen av det jag försökte svamla om på knagglig finska till en så snygg och snärtig artikel! Den ligger för övrigt ute på nätet nu. 

Artikeln påminde mig om hur viktigt det är att prata om alopecia. Flera vilt främmande människor har hört av sig och tackat, eftersom de själva drabbats av sjukdomen eller har barn som tappat håret. Jag blir väldigt rörd över att min story kan ge andra tröst och uppmuntran. 

Nu ska jag försöka komma på att konservera dagens känslokombination så jag kan ta fram en dos de dagar självförtoendet och skrivinspirationen lyser med sin frånvaro. 

 

 

Mitt liv just nu

Mycket på gång. Blå villan är här. Skolan har börjat. Har inga ord, vilken är besvärligt eftersom jag borde skriva på nästa bok. Men vi tar rapporten i gif-form istället. 

Hur jag planerade att det skulle gå när jag var inspiratörstalare i Brändö gymnasium i tisdags:

Hur det gick.

Hur jag försökte bete mig när jag fick hålla i Blå villan för första gången på förlaget.

Hur jag betedde mig. 

Hur jag låtsas känna inför måndagens recensionsdag:

Hur jag egentligen känner inför måndagens recensionsdag:

När verkligheten överträffar dikten (eller deckaren)

Det känns numera lite underligt att återvända till Sommarön (eller Högkopplan som kobben ju egentligen heter). Det var här jag kom igång med skrivandet på allvar för några somrar sedan, så för mig är platsen för evigt laddad. 

IMG_3588.JPG
IMG_3591.JPG

Men ön är också en fristad där jag belåtet klafsar runt sminklös och behålös i en vecka. Inte för att jag ogillar vare sig smink eller behå, tvärtom. Men det är väldigt skönt att sluska till sig som kontrast. Hoppade i havet varje dag också och orkade inte befatta mig med schampo, tänkte att jag skulle få snyggt surfarhår. Men nä, det blev snarare nödvändigt att bära mössa...

IMG_3590.JPG

Barnen har hunnit hitta sina favoritplatser. Den här lilla bron är Selmas. Alla platser förknippas med mer eller mindre tassiga minnen. Hon drattade i från bron när hon var liten och var tvungen att vandra tillbaka till stugan iförd min scarf som sarong. 

IMG_3592.JPG
IMG_3593.JPG

Det här var första gången vi tillbringade en augustivecka på ön och det visad sig vara ett vinnande koncept. Speciellt de utomordentligt mörka mysnätterna.

Tänd våra ljus(slingor) det är nära till natten, snart är den blommande sommarn slut...

IMG_3589.JPG

Och som avslutning på paradisveckan hade vi ju åskstormen Kira. Den var en upplevelse. Träd vek sig dubbla, blixten slog ner i radiomasten på ön så hela marken vibrerade, elektriciteten försvann och nätförbindelserna var minst sagt svajiga. Låter lite som i en deckare någon skrev någon gång. Men så vitt jag vet hittades inga dödingar i bastun. 

recensionsparanoia och kändis-carpool

Nu är den igång. Bokhösten 2017. Fick precis veta att pocketupplagan av Sommarön är färdig, men eftersom jag befinner mig på Sommarön som bäst (var annars?) får jag pillra på den först nästa vecka. Tills dess har förhoppningsvis Blå villan också kommit från tryckeriet. Det verkar vara lite försenad. Är det månne oerhört efterlängtade Den svavelgula himlen så täpper till alltsammans? Damn you Westö! (Obs skämt)

Men i alla fall hamnade jag i lördags på ett gemytligt evenemang i Västnyland då Bromarf biblioteks vänner ordnade en författarträff i Rilax. Jag hade som vanligt usel koll och blev lite förskräckt när det visade sig att jag inte alls skulle intervjuas inför publik utan hålla ett anförande på 25 minuter. Hups. Nåh, jag pladdrade på för kung och fosterland, tunghäfta hör ju inte till de åkommor jag vanligtvis lider av. Hoppas det var okej. I alla fall köpte många snälla Bromarfbor Sommarö-böcker efteråt. 

Jag har ju inte körkort och klarar mig till vardags väldigt bra med att åka kollektivt. Men att ta sig till Bromarf en sommarlördag visade sig vara lite knepigare. Jag fick helt enkelt åka snålskjuts med diverse kändisar. Det gick bra det med, och så kan jag namedroppa furstligt i efterhand.

Nyhetsankaret och författaren Matti Rönkä plockande snofsigt upp mig i Esbo och körde mig till Bromarf sommartorg. Därifrån åkte jag med Janne Johnson (tidigare vd för Schildts förlag) till Rilax. Efter träffen satte jag mig glatt i baksätet på  författaren Peter Sandströms bil för att skjutsas till Stallkrogen och så fick jag ännu åka med författaren Anna Lindholm till Karis, varifrån jag tog tåget hem. Ta daa. Mycket praktiskt. Dessutom ett trevligt sätt att resa eftersom jag han snarvla ordentligt med alla. Annars kan det vara lite svårt att hinna catch up på sådana hör tillställningar.

Här sitter jag och Matti och signerar. Rundradions deckarpatrull kan vi skojfriskt kalla oss. 

IMG_3444.JPG

Nu ska jag försöka ha en inspirerande och avkopplande vecka på min älskare Sommarö.

Recensionsdatumet för Blå villan närmar sig och jag bävar lite inför den rumban igen. Ifjol gjorde processen mig nästan paranoid och i år är jag inte riktigt stabil annars heller. Utreds som bäst för någon form av depression, ni som följer bloggen har säkert noterat att det varit lite hejsansvejsan med mina sinnensstämningar det senaste halvåret. Är rädd att även en subtil sågning kan svida orimligt mycket så jag tror helt enkelt att jag inte ska läsa recensionerna. Är inte redo just nu, ska göra det när jag är mitt vanliga hårdhudade jag igen. Problem solved. 

Det svåra där är ju förstås välmenande medmänniskor som plötsligt säger tröstande saker i stil med "Du ska inte vara ledsen för det som stod i tidningen, jag tyckte boken var riktigt bra, jag". För då måste jag ju ändå läsa. Gaah. 

Åjavars. Den som sig i leken ger etcetera etcetera.

Nu vill jag ha pizza. 

 

Jag är i tidningen Anna

Det här med intervjuer i damtidningar är någonting nytt för mig. Som finlandssvensk mini-kändis brukar en ju inte vara så intressant. 

IMG_3432.JPG

Men nu när Blå villan översatts till finska har det plötsligt funnits ett visst intresse. Speciellt om en har en story. 

IMG_3433.JPG

Så jag pratade om det som jag ju redan bloggat om i flera år. Alopecia. Kändes tryggt och bra att intervjuas av Sanna Wirtavuori som ställde vettiga frågor och lyckades få mina svamliga svar att låta insiktsfulla.

IMG_3431.JPG

Överlag en bra upplevelse! Fast onekligen lite ovant att hitta sig själv där bland vegerecepten och strandmodet... 

Nu blir det bokfest och du är inbjuden!

Fick äntligen tummen ur och bokade in releasefesten för Blå villan/ Sininen huvila. För självklart ska en ju fira när en har skrivit en bok, visst? 

Den 31 augusti mellan klockan 17 och 19 blir det bubbel och mingel på restaurang Toveri i Berghäll, Helsingfors. De första får en gratis drink, men baren är öppen så ingen ska behöva gå törstig från kalaset. 

Evenemanget är öppet så det är bara att titta in, men bäst är det om du anmäler dig i facebook-evenemanget så jag har någon slags koll på hur många vi blir. 

Vad sa du? Att vi inte känner varandra? Ja men då måste vi ju ändra på den saken! 

Boken kan man givetvis köpa också, till specialpris. Både på finska och svenska. Eventuellt säljer vi Sommarön i pocket också, om den hinner komma från tryckeriet. 

Hur kul? Svar: enormt! 

Drömklänningen har anlänt

Eftersom jag numera är en Vuxen Kvinna™ försöker jag an efter uppdatera min garderob. Färre men bättre plagg som införskaffas efter moget övervägande. 

Och ibland väldigt omoget övervägande enligt "Vill haaaa"-principen. Den är för dyr! Den är för tight! Den ska bli min! 

Å andra sidan har jag beundrat Katri Niskanen sedan hon dök upp i Muodin huipulle (finska Procejct Runway) för herrans många år sedan. Och varje år när hennes kreationer dyker upp på presidentens självständighetsmottagning hickar jag till. Hon skapar så jäkla fina grejer, men alltid sådant som en vanlig människa kan ha på sig. Draperingar, vacker passform och ofta en ljuvlig färgskala.

Så ja. För att belöna mig själv för ingenting särskilt klickade jag plötsligt hem ett paket. 

IMG_3401.JPG

Man måste ju älska allt som postas inslaget i rosa silkespapper. Kunde ligga ett par crocs där inne och jag skulle ba "ååååååh....".

IMG_3400.JPG

Ja se DET blev en smårporrig bild. Vad jag försöker förevisa är det fina med att klänningen stretchar och att det går bra att kamouflera magkorvarna bland klänningens veck. Materialet (Polyester och elsatan) känns väldigt exklusivt, inte som en lång baddräkt utan skrev. 

IMG_3402.JPG

Så här då. Är väldigt nöjd med mitt köp. Klänningsmodellen heter Sienna. Det fiffiga är att den går att justera lite enligt humör. Jag kan dra ner den så den är slät, då går den långt över knäna. Eller så kan jag låta den veckas lite runt midjan så fållen hamnar aningen högre upp. Det samma gäller axelpartiet, om det är slätt blir det nästan som en ärm. Skoj! Om jag har fått några glas kanske jag bär den som turban, vi får väl se. 

IMG_3403.JPG

Tänkte ha den tillsammans med de här dojorna som jag fyndade till halva priset på rea i Vasa. Tamaris skor har en läst som funkar bra för mina fötter, det var De Eurovisas stylist som gjorde mig uppmärksam på detta. Jag gillar högklackade skor som sitter stadigt på fötterna. 

Nu skulle det bara gälla att få till den där bookreleasen så jag kan spankulera omkring i tjusigheterna. Om någon prompt vill bjuda mig på cocktailparty går det också för sig. Jag sitter här och väntar. 

Hemester!

Beklagar den ytterst blygsamma rapporteringen här på bloggen den senaste tiden! Jag har jobbat som ett stoll hela juli och inte haft så mycket spruttigt att blogga om.

Men nu blir det andra bullar förstår ni!

Från och med i dag är jag heltidsförfattare i två månader! Oujee! 

Blev nästan lite vemodig när jag avslutade sändningen i Vega igår. När jag återvänder till Yle i oktober är jag inte längre Vega-anställd. Ska jobba med webb och some, och det var alltså mitt eget önskemål så jag gnäller inte alls. Men det slog mig att Vega har varit en väldigt central del av min yrkesidentitet de senaste sjutton (!) åren. Kuststationer, israpporter, trafikmeddelanden, att tala snyggt på låtintron, att tajma snacket till tidssignalen, att klippa ihop program med snärtiga effekter och mattor osv. Kanske blir jag radiomänniska igen en dag, kanske inte. Men kan inte annat än känna en viss ödmjukhet. 

IMG_3384.JPG

Nåväl. Efter sändningen åkte jag på hemester.

I år har jag och maken ingen gemensam semester alls så vi klämde in en hotellnatt i Helsingfors medan barnen är på scoutläger. Bara för att komma bort hemifrån liksom, för där hemma finns ständigt en gräsmatta som borde klippas, en diskmaskin som borde tömmas etc. Så nu ligger vi pladask i hotellsängen på Radisson Plaza och gör absolut ingenting. Ja jag bloggar obviously. Men muntert och otvunget. 

Hur vi tillbringade hemesterdagen igår? 

Well. Först strosade jag omkring skitlänge i favoritbutiken &Other Stories. Sedan kaffe och onyttighet på La Torrefazione. 

IMG_3383.JPG

Därefter fick jag fläskpanik och sprang till Stockmann och köpte sådana där gummisnoddar som ska ge en snygg bak. Och när vi nya var uppe i våningarna hittade vi takterrassen! Hello!

IMG_3385.JPG

Sedan gick vi på bio. Valerian. Hade noll koll på vad den gick ut på när jag satte mig ner i salongen, det kändes lite retro. I tonåren såg jag mer eller mindre allt som gick på bio (det kostade bara 35 mark på den tiden) och då var jag sällan påläst när jag köpte en biljett. Numera går jag på bio bara några gånger om året och har nästan alltid läst recensioner och spanat in trailers på förhand. Det var rätt kul att återuppleva noll-koll-varianten. Dessutom var filmen bra! Fartfylld, fantasifull, lagom läskig och knasig. Extra plus för att hjälten och hjältinnan var så jämnstarka. Lika modiga, lika korkade, lika söta, lika kåta.

Därefter middag på Pastis. Sagolikt gott rödvin, ajaj.

IMG_3387.JPG

Och så hamnade vi faktiskt på samma krog som på vår första dejt år öööh... 2003? Herregud. (Okej, måste sluta chockad varje gång jag skriver ett årtal och inser att jag är gammal som Sköldpaddan Morla) Det var inte ens medvetet, Kaisla råkar ligga nära hotellet. Och det var ju nästan lite romantiskt.  

IMG_3386.JPG

Charkisar och whiskeypinne. Jag håller sakta på att evolva till Alex Schulman. 

Sammanfattningsvis: hemester är en toppengrej! Efter flera år i förorten känns det på riktigt som att vara utomlands när man kan strosa runt i stan i lugn och ro. Rekommenderas!  

Nu ska jag försöka kravla upp mig ur bädden och åka hem till diskmaskinen.  

 

Skrytbilder från Kreta!

Hej hallå och hälsningar från Kreta! Inte mycket intelligent att rapportera eftersom jag försatt mig i någon sorts mentalt amöbatillstånd.

Men lite bilder kan jag ju klämma ut för att vrida om kniven på alla som försöker semestra i Finland just nu.  

Nu har jag lärt barnen att dricka cocktails. Duktiga jag. Mother of the year.

Nu har jag lärt barnen att dricka cocktails. Duktiga jag. Mother of the year.

Familjen har utökats med flamingon Harald. Ytterst oklart om vi ska lyckas tömma honom nog för att få med honom hem,

Familjen har utökats med flamingon Harald. Ytterst oklart om vi ska lyckas tömma honom nog för att få med honom hem,

Legendariska ostbollar serveras på taverna i bergen.  

Legendariska ostbollar serveras på taverna i bergen.  

Barnet och bouganvillean.  

Barnet och bouganvillean.  

Bästa barerna hämtar lokalt öl till mamma och popcorn till barnen. 

Bästa barerna hämtar lokalt öl till mamma och popcorn till barnen. 

IMG_3112.JPG

Mor och far i gränd.  

IMG_3111.JPG

Källvattensfontäner i Spili.

IMG_2885.JPG

Nöjt fruntimmer i randig bikini.  

Vi har det bra som ni ser. Försöker ignorera det faktum att jag ska på jobb igen på måndag... trallalej.