Jag är en midsommar-stropp

Midsommar har aldrig varit min grej. Vi har ingen sommarstuga och inget traditionellt firande med vänner. Ofta har jag dessutom jobbat på midsommarafton.

IMG_0985.JPG

Därmed utspelar sig för det mesta våra midsomrar i hemmets härd enbart med familjen. Och eftersom vädret ofta är riktigt tok-sunkigt brukar jag hälla upp ett glas av något gott, stå i fönstret och tankfullt titta ut (The Bold and the Beautiful-style) och säga ”tänk vilken tur att man inte sitter ute i någon skäristuga i det här vädret”.

Det är min lilla stroppiga tradition. Jag placerar mig i samma kategori som människor som triumferande skriver ”Ja här i Nagu skiner solen”  när någon lägger ut en regnig bild från en södernsemester.

IMG_0984.JPG
IMG_0983.JPG

Nåväl. Vi hade som vanligt riktigt skönt. Det blev en promenad, räksmörgåsar, gino, alkoholfri rosé och gudomlig sovmorgon.

Jag känner överlag livet i mig just nu, men det ska jag kvittra om i nästa inlägg.

IMG_0987.JPG

Hur klär sig en gravid deckarförfattare? (Snickarbyxor går fetbort)

Det är nästan tio år sedan jag senast var gravid, men en sak verkar inte ha förändrats. Gravidkläderna. Fortfarande tycks snickarbyxor och volanger vara the shit. 

Jag hade rätt knaper klädbudget senast jag väntade barn. Vi hade båda precis studerat klart och inte hunnit arbeta ihop några större buffert inför vårdledigheten. Allt extra lade vi undan för att kunna vara hemma med babyn ens ett tag efter att föräldrapenningen var slut. 

Jag shoppade förstås en del mammakläder, men nästan uteslutande sådant som hängde på rea-stången på H&M och något enstaka loppis-kap. Jag trivdes inte i ett enda av de plagg jag bar under nio månader.

Och nio månader är trots allt en ganska lång tid.

Allt var lite för gulligt, frilligt och konstigt för mig. Till saken hör också att jag i 20-årsåldern inte hade någon personlig stil alls. Gillade kind of retromönster men också helsvart och kanske något lite Sex and the city-knasigt i tyll och något trikå-bekvämt från Nanso och ööööh ...

Numera är jag mycket mera säker på vad jag gillar och inte trivs i. Dessutom är jag betydligt mera offentlig nu än då. Jag och bumpen ska vara med bland annat i Vem vet mest, på Dekkarilauantai, Konstens natt, bokmässor och Strumphittarna (hihi, ser speciellt fram emot det sista).

Så nu när mina vanliga kläder börjat vara för små har jag gjort en runda i klädaffärerna. Den här gången tänkte jag satsa lite pengar på en bra gravid-basgarderob.

Men det blev oshoppat.

Jag vill inte ha volangiga trikåblusar och hängselshorts, och det var främst det som fanns i de få affärer där man kan gå in och peta på sortimentet. Amningsblusar vill jag ju inte köpa ännu, det hinner jag med senare. 

Så här är utmaningen: att skapa en gravidstil som är bekväm, snygg och jag.

Får nog bli nätshopping om detta ska lyckas.

Har klickat loss lite på nätet ikväll och nu är några intressanta paket på väg från utlandet. Kan förstås bli en grym flopp, storlekarna är ju ännu svårare att gissa sig till i det här tillståndet.

(Vad är förresten grejen med att gravidkläder alltid förevisas av modeller som fått en nätt liten boll på magen men har supersmala ben och näpna små rumpor? Jovars, en del kvinnor ser bevisligen ut så när de väntar barn, men jag tror ju nog de flesta pöser ut lite varstans och inte bara på magen. Skulle vara inspirerade med lite mera variation på modellerna också i denna kategori, annars kunde man ju lika gärna använda icke-gravida modeller med en soffkudde knuten runt magen)

Men här kommer min check-lista

- blå gravidjeans (sådana har jag redan)

- svarta faux leather-gravidbyxor (knepigt att hitta men jag tror jag är på gång)

- svarta leggings och strumpbyxor. 

- några långa linnen eller t-skjortor i vitt, svart och grått. Behöver inte vara gravidplagg bara de är långa nog att täcka magen.

- en svart pennkjol som går att dra upp ända till bysten utan att bli muskort i andra ändan. 

- någon färggrann klänning som gör att man syns på bokmässor. Här måste jag avvika från min svarta linje, på deckarjippon ser vi som ska uppträda lätt ut som ett begravningsfölje om inte någon vågar färg.

- Koftor, kimonor, sådant som kan användas också senare. Drömmer om en härligt vid grå eller brun jättekofta som både inrymmer magen i höst och som senare kan fungera som amningstält så jag slipper få mjölkstockning.  

- Materialen är svinviktiga för jag svettas som en tonårsgosse. Bomull, linne, sådant som andas. 

Nåja, detta är i alla fall planen.

Ett plus är i alla fall att jag är så trög på att få iväg bortgallrade kläder till UFF-lådan. Hittade precis en kasse full med riktigt fina sommarkläder som jag skaffade då jag var tolv kg tyngre. Dem fick jag ju snällt rada in i skrubben igen, de kommer att behövas i sommar. Det var ju praktiskt, UFF får dem nästa vår istället. 

 

 

 

 

 

 

 

Hon skrider så långsamt, den åttonde tärnan. Men snart är hon här.

308 sidor. Så långt är dokumentet i min dator. Det är rätt långt, det längsta manus jag skrivit hittills. 

Till midsommar måste hon vara klar, Den åttonde tärnan, för då ska hon gå i tryck. Det blir brådis. Vi kan väl säga att hon strukit lucialinnet, övat på sången och lokaliserat en ljusstump men inte riktigt minns var hon lade glittret. Och utan glitter blir det ingenting!

IMG_0433.JPG

Men med lite tur och en sista kraftansträngning ska det gå. Det ska bli rätt skönt att ta avsked av den här skrivprocessen, känns lite märkligt att sitta här vid blommande syrener och skriva om mordoffer i isvakar, ödesmättade luciatåg och julstämning. 

Självförtroendet åker ju hiss som vanligt. Tänk om det inte blir bra? Kommer läsarna att säga "tja hennes första två var ju helt okej, men den här kunde hon ha låtit bli att skriva". Kommer den där syrliga recensenten att haka fast sig vid den där detaljen? Säkert. Kommer den att sälja alls eller ligga kvar i stora travar medan de andra böckerna i affären blir julklappar och semesterlektyr?

 The one and only Marica Rosengård tog porträttet.

The one and only Marica Rosengård tog porträttet.

Men det här hör också till när man gett in sig på något så vansinnigt som ett författarskap. 

Och egentligen är jag glad bara någon tycker att den har en spännande och gemytlig stund med Anna Glad och Den åttonde tärnan. 

I augusti får vi se om det lyckas.  

 

Kroppen, magen och egoismen

Vecka 14 på gång nu. Det känns okej. Våren var kämpig eftersom jag mådde väldigt alternativt mellan varven och har varit ofattbart trött.  

Eurovisionsresan nojade jag rätt mycket för på förhand. Det blir ju många extremt långa arbetsdagar på raken och jag har sällan klarat av att vaka längre än till kl 23 de senaste månaderna (i vanliga fall är jag som piggast vid midnatt). Dessutom kände ingen till mitt tillstånd utom Pöll. Hade upplyst honom om situationen så han inte skulle bli förvånad om jag började Exorcisten-spuggla mitt i en semifinal.

Men resan gick svinbra, jag mådde okej och lyckades tackla tröttheten genom att klämma in power naps mellan varven. Att vara spiknykter på diverse stimmiga eurovisionspartyn var också intressant. Och nu är det flera veckor sedan jag senast mådde riktigt pyton. 

Fast nu minns jag att det här är den del av graviditeten jag gillar minst. 

I början har man fullt upp med att hålla låg profil, dessutom går man bara och väntar på den där magiska 12-veckorsgränsen så man ska kunna  börja ställa in sig baby på allvar. De vanliga kläderna ryms ännu på, fast det kan vara lite trångt om saligheten. 

Från vecka 20 framåt brukar jag också vara nöjd och glad. Då känner man sig ju verkligen gravid, magen är rund och fin, babyn sprattlar mysigt och jag har haft förmånen att inte drabbas av några värre krämpor utan varit pigg och frisk (hoppas att samma sak gäller den här gången fast jag har en tio år äldre kropp).

Slutet av graviditen är ju allmänt absurd, men vid det laget är det lika bra att släppa allt. Ingen aning när barnet kommer, ingen aning hur stor magen kan bli, ingen aning hur jag kan väga fem kilo mera i dag än i går, ingen aning om min snippa är kvar för jag såg den senast i augusti. Fråga någon annan, jag är bara en farkost här. 

Men vecka 14- 20. Blä. 

Ni ska veta att jag önskar att jag var en avslappnad person som generöst kunde omfamna det där degiga och oformliga som just nu är min mage. Men det går inte. Jag har för mycket issues med min kropp. 

Inte för att jag har något emot degiga magar på andra människor, tvärtom! Jag tycker på riktigt det är fint, blir så lycklig varje gång något underklädesmärke vågar anlita en kvinna med plufsmage som mannekäng. Men då det gäller mig själv har jag någon slags låsning.

Degigt = dåligt.

Jag vantrivs i den kropp jag har just nu eftersom den påminner om en kropp jag hade när jag inte riktigt tog hand om mig, var ledsen över att jag inte rymdes i vanliga kläder och ständigt planerade att ta itu med saken utan att komma igång. 14-veckorskroppen slussar mig helt enkelt tillbaka till det tillståendet och det är inte kul. 

Ni ser ju själva vilken självcentrerad ärkekokosnöt jag är.

Ett livets mirakel tar form i min kropp och jag går och surar över att konsistensen på mitt mellangärde inte är till belåtenhet. Men jag kan inte rå för det. 

IMG_0422.JPG

Jag är ärligt talat lite nervös den här gången. Har jag trixat så mycket med min kropp att jag inte kommer att kunna bli bekväm med att den nu växer, sväller, pöser och utformas lite som den behagar under de närmaste månaderna? Kommer jag att hasa omkring i ett konstant självförakt istället för att njuta av att slippa de vanliga kraven och fokusera på hur jag mår? Ska jag banna mig för varenda kladdkaka, pastaportion och glass som slunkit ner för att jag var extremt gravid och hungrig eller vara lite bjussig mot mig själv? 

Jag har hittills skämts bort med relativt lätta graviditeter. Har så många bekanta som tampats med orimligt illamående och svåra smärtor då de väntat sina barn. Den här insikten får mig att känna mig ännu asigare. Att jag täcks. 

Vi får väl se. Just ju försöker jag ta sikte på vecka 20, då magen börjar vara fast och rund istället och det kanske går att känna att någon finns där inne.

Jag hoppas jag blir en förståndigare människa senast då. 

Går det att lita på Natural Cycles? Nej.

Jahapp, första trimestern avklarad och här sitter jag med en trevlig bula på magen och häller i mig smoothies på löpande band. Tycks ha vitaminbrist för är galet sugen på frukt, men med tanke på att jag under senaste graviditet var galet sugen på rödvin istället är det här ju en helt vettig craving.

FullSizeRender.jpg

Fast jo, rödvinsbrist lider jag definitivt av också. Ser fram emot ett stort glas till advent. Böö. 

Men nu ska jag passa på att  skriva några rader om preventivappen Natural Cycles. 

Jag slutade med hormonella preventivmedel för cirka 1,5 år sedan. Det var något jag funderat på länge, jag mådde ganska dåligt psykiskt, och anade att hormonerna inte gjorde saken bättre. Jag vill hävda att jag inte blåögt lät mig påverkas av alla influencers och poddare som lovsjöng systemet utan gjorde ordentlig research förrän jag hakade på.

Det var framför allt när jag intervjuade en gynekolog som sade ungefär "NC kan vara ett okej alternativ för en kvinna som har regelbunden mens, rutiner i vardagen och för vilken ett graviditet inte skulle vara en katastrof".

Det köpte jag.

Och under det första året var jag väldigt nöjd. Jag tog plikttroget tempen varje morgon (förutom då jag druckit, tagit sovmorgon eller var sjuk). Min mens visade sig vara otroligt regelbunden, appen visste ofta att den skulle sätta igång förrän jag själv fick några känningar. 

Det var väldigt intressant, jag tyckte om att känna att jag hade koll på min kropp. Jag började kunna identifiera igen olika signaler, lärde mig till och med hur det känns att ha ägglossning. Appen var ändå inte speciellt generös med att ge mig gröna dagar (dvs dagar då man garanterat inte är fertil), vilket också kändes förnuftigt. Better safe than sorry. 

Jag tog förstås del av de svenska rapporterna här för några månader sedan, då det talades om att allt flera kvinnor som sökte sig till sjukvården för att göra abort hade använt Natural Cycles som preventivmedel. 

Eftersom jag själv var så nöjd antog jag jag lite stöddigt att de här kvinnorna kanske ändå slarvat. Att de inte mätt lika noggrant som jag. Att de inte hade en sådan där megaregelbunden praktmens som yours truly. 

Så kom då monstervåren 2018.

Jag stod plötsligt inför en massa stora skrivprojekt, deadline på deadline och förfrågningar från höger och vänster. Samtidigt försökte jag ta itu med min hälsa genom att äta kontrollerat och träna, men det gick inte alltid så bra så också den biten blev ett stressmoment. Jag sov lite oroligt, men inte alarmerade dåligt. Jag gjorde det jag alltid gör (och som så oändligt många kvinnor gör varje dag), försökte styra upp kaoset, hålla mina deadlines och knoga på. 

Stress påverkar menscykeln. Januarimensen var kortare än vanligt. Men tempen och kalendern stämde ju så jag funderade inte på saken.

Februarimensen kom en vecka för tidigt men slutade efter någon dag, bara för att sätta igång på nytt en vecka senare. Jag tänkte inte på saken då heller, utan trodde att den där första blödningen nog bara varit nån slemhinna som trilskades eller något dylikt. Den riktiga mensen kom ju sedan, precis enligt tidtabellen.

Och jag hade så fullt upp med mina skrivprojekt att jag inte var uppmärksam på kroppens signaler, annars kanske jag hade märkt att ägglossningssymptomen inte stämde överens med när appen uppgav att jag ovulerade. 

Två veckor senare började brösten ömma.

Min temperatur var aningen högre än vanligt, jag tänkte att jag kanske höll på att bli sjuk eftersom alla andra i familjen var krassliga. Och ytterligare två veckor senare var det faktiskt Natural Cycles som gav mig följande diagnos: "Du kan eventuellt vara gravid. Vi rekommenderar att du gör ett test".  

Jag avfärdade detta med en gång. Jag hade varit noga med mätningen och vi hade haft oskyddat sex bara på gröna dagar. 

Men så här är det. Också den som lever ett inrutat liv med tydliga rutiner kan bli stressad eller sjuk och då rubbas menscykeln. Och det kan ingen app veta på förhand. Det räckte med en månads rubbning efter nästan två år av mycket regelbunden mens. Ett ägg som irrat iväg i förtid råkade träffa en spermie i tunneln en lördagskväll efter två glas vin och tre avsnitt av Broadchurch (ni märker, vi lever ett rock'n'roll-liv i spänning och dekadens).

Men som gynekologen sagt, för oss var en graviditet ingen katastrof. Efter några dygns grubblande var jag helt säker: om nu ödet anser att vi ska ha en unge till så får hen väl komma då! 

Samtidigt känns det lite orättvist, storasystrarna var så oerhört inplanerade och efterlängtade och nu dimper ett sådant här litet ex tempore-knyte ner i vår fullkomligt icke-baby-proofade tillvaro. Utgångsläget är så annorlunda. 

Men summa summarum: jag håller fast vid de den kloka gynekologen sa. Använd Natural Cycles enbart om du lever regelbundet, är noggrann med att ta tempen och om en graviditet är helt okej. 

Annars skulle jag avråda, oavsett vad influencerkören skanderar. 

Stockholm - nu har jag mutat mina tweenies i dagarna tre

Jag har varit en urtråkig mamma den här våren. De stunder jag inte suttit med näsan klämd mot laptopen och stressflammor på halsen har jag mått dåligt eller befunnit mig på annan ort än barnen. Så kan det bli. Och barnen har varit så himla hyggliga, låtit mig arbeta och bara gnällt pyttelite.

Allt detta försökte jag nu kompensera under två dagar i Stockholm. Det gick rätt okej, faktiskt. 

Jag har börjat gilla att åka Sverigebåt igen så här på ”gamla dar”. Först vräker man i sig potatisgratäng och makroner i buffén, sedan förivrar man sig bland krämer och serum i taxfreen, sedan somnar man (jag sover som en gris på båtarna). Och så vaknar man och äter lite till. Bara skoj hela vägen! 

Det tog ett tag att komma ifrån att se kryssandet som ett oändligt ”vem hinner dricka mest för minst pengar”-rally som under studietiden. Det var riktigt stressigt! 

Men speciellt mycket tid i land har man ju inte på dagens kryssningar. Därför satsade vi på en hotellnatt i Stockholm också. När man köper en förmånlig hotelldeal i kombination med kryssning är förväntningarna på rummet inte så värst höga, så jag blev rätt paff när den här synen mötte oss på Kung Karl! 

IMG_0400.JPG

En sådan balkong måste man ju fredagsmysa på! Åtminstone en stund.  

IMG_0398.JPG

Vi hann en sväng till Skansen också, där S fick klia en tarantella på bakbenen. De verkade båda nöjda med upplevelsen. Fast jag hade mest roligt åt den här ytterst kamera-vana krokodilen ...

IMG_0394.JPG

 Och så fikade vi förstås. Upprepade gånger. Nu ser jag ut att vara i åttonde månaden snarare än i början av den fjärde. Så värt.

IMG_0396.JPG
IMG_0397.JPG

Annars så har Stockholm alltid inneburit böcker för mig. När jag var liten släpade mina bokgalna föräldrar mig till Akademibokhandeln, Hedengrens, Drottninggatans bok & bild och diverse antikvariat. Men jag mutades furstligt med böcker jag också, så att ligga i en hotellsäng med en ny bok är liksom Stockholm för mig. Och barnen tycks ha fattat galoppen. Bilden är ej arrangerad.

IMG_0399.JPG

Själv fyndade jag denna accessoar! Klart som korvspad att en debuterade skräckförfattare behöver en dylik! Edgar är mitt totemdjur! Jag föreslog just ivrigt namnet Edgar på babyn ifall hen har snopp, men röstades brutalt ner. Höh.

IMG_0387.JPG

Nu är vi på hemväg. Jag ska försöka göra en kraftansträngning med Den åttonde tärnan, och sedan börjar den här absurda våren vara avklarad! Illamåendet har dessutom börjat avta så jag känner mig allmänt förnyad, förbättrad och förbluffad.

Breaking news (aka livet är allt bra egendomligt!)

IMG_0309.JPG

Den här våren alltså. Vad har liksom inte hänt de senaste månaderna? 

Jag har skrivit en radioteater-mockumentär som spelas in som bäst.

Jag har skrivit två böcker, som båda ska gå i tryck till midsommar.

Jag har spelat in den sjunde säsongen av De eurovisa. Det gick bra! 

Jag har rapporterat från Eurovisionen för sjätte gången! Det gick också bra. 

Jag har besökt Gran Canaria, Milano, Tallinn, Vörå, Vasa och Lissabon och knappt haft ett enda vanligt ledigt hemmaveckoslut. 

Det var ju driftigt av mig, inte sant? Tillräckligt, liksom. Eller borde vi klämma in något projekt till?

Jo för fan, det gör vi. Vad sägs om en totalt oplanerad och omtumlande graviditet? En yllätysvauva som de säger i Seiska.. 

 

Jag är i vecka 13, i slutet av november kommer en unge! Det var inte alls meningen, men nu blev det så här. Och sedan första chocken lagt sig har jag börjat se otroligt mycket fram emot saken. I dag var vi på ultraljud, en fin liten krumbuktare vinkade där inne och såg livskraftig och välmående ut. 

Vi var helt överens om att vi var färdiga med barntillverkandet. T och S är ju stora, det blir ett glapp på tio år till lillsyskonet. Och vi har njutit av att definitivt ha småbarnsåren bakom oss, kunna resa, jobba oregelbundna tider och ta långa sovmorgnar.  Vi har gjort oss av med precis alla babygrejer, möbler vagnar, bilstolar etc. 

Men nu ville ödet göra så här istället, och när jag tänkt på saken verkar ju ödet veta vad det gör. Min spontana tanke var "men herregud jag är ju för gammal", men det är jag ju inte. Jag är 37. Det är det faktum att storasyrrorna är så stora som förvirrar mig. 

Dessutom har min karriär gjort en vändning på sistone, så att vara hemma med bebis och skriva lite ifall tillfälle ges är ju optimalt! För fem år sedan, när jag kämpade på som programledare, hade det inte alls känts lika rätt. 

Härmed blir nu Baksidan än en gång en gravid- och mammablogg. Ja, inte enbart, förstås. Hoppas ni vill hänga med. 

 

Varför är vi så ogina mot Cheek och Saara?

Jag har rätt dålig koll på finska kändisar, det måste jag medge. Kan inte ens skylla på uppväxt i Österbotten och intensivt tittande på svenska tv-kanaler, det har nu bara blivit så här.

Men några känner jag förstås till.

Musiker, skådisar, idrottare. Dokusåpadeltagare som blir nationella driftkuckun. De når till och med min finlandssvenska "jag känner till alla i Så mycket bättre men bara två i Vain elämää"- bubbla. 

Det som ofta slår mig, i synnerhet så här i Eurovisionstider, är den oerhöra oginheten vi uppvisar mot våra kändisar här i landet. Speciellt de som - flämt - gör ett försök att slå igenom internationellt. 

Ta nu Saara Aalto till exempel.

Hon knogar på. Sjunger, dansar, flänger runt, träffar fans, ställer upp och är trevlig, glad och fixad varje gång hon susar förbi. Men vad säger vi här i Finland? "Äh, jag visste väl att det inte skulle bli till någonting av hennes internationella karriär. Sii nu. Först var hon där i England och såsade och nu uppträder hon på sportlovskalas på Hjortlandet. Så var det med det."

Det är exakt samma tongångar som när skådisparet Irina Björklund och Peter Franzén flyttade till Los Angeles för att pröva lyckan för många år sedan.  "Höhö, vad fick de ut av det där? Spela lik i CSI? Höhöhö. Kunde lika gärna ha stannat hemma". Samma saker säger man om youtubesensationen Sara Forsberg. "Vad han hon för sig där i Amirika? Man hör ju ingenting. Snart kommer hon nog tillbaka till Jeppis med svansen mellan benen." 

Nästa exempel: Cheek.

Cheek har jag ingen relation till alls. Nej förresten, jag och barnen hamnade i samma hiss som Cheek en gång. Han såg snäll och ganska trött ut, hade famnen full av takeawaykassar från Subway och slängde artigt en fot mellan dörrarna när Selma (cirka fyra år)  höll på att hamna i kläm. Kom inte på vem han var förrän han redan stigit ut. 

När Cheek meddelade att han skulle lägga karriären på is var det många i min fb-feed som proklamerade saker i stil med "dagens bästa nyhet". Nu har man tydligen gjort en spelfilm om Cheek också, och den får riktigt usliga recensioner. Därmed är skadeglädjesrumban i full gång igen. "En 1-stjärnas film om en 1-stjärnas artist, moahaahaa." 

Eftersom jag själv har dålig koll på Cheek vet jag inte riktigt i vad detta hat bottnar, men jag har inte uppfattat att han skulle ha gjort någonting riktigt hemskt heller. (rätta mig om jag har fel) Är det nu bara så att en del tycker han har en töntig stil och gör töntig musik? Men smaken är väl som baken. Lyssna på någon annan artist i så fall.  

Och vad händer nu då?

Jo. Nu ska Saara Aalto, "den eviga tvåan", representera Finland i Eurovisionen. Det tycker jag är toppen, hon är en otrolig liveartist. Jag har inte hört de låtar som kandiderar ännu (den första släpps nästa vecka) men som Saara själv har antytt på sina sociala medier är det verkligen inga okända låtskrivare som velat samarbete med henne. 

Varför de måntro? Jo för att hon genom enträget arbete har visat musikindustrin vad hon går för. 

Jag vet inte heller vad Sara Forsberg har på gång just nu, men jag hoppas hon har svinkul! Människan är ju så vansinnigt begåvad. Hon behöver inte bevisa någonting för någon, hon har ju lyckats för länge sedan. 

Jag vet inte vad Björklund och Franzén tycker om sina karriärer heller, jag har inte frågat dem (har intervjuat Björklund men vi pratade om andra saker. Franzén ser jag på bokmässor då och då men han har alltid en lång svans av kvinnliga beundrare efter sig så det är komplicerat att gå fram och chitchatta). De bor visst i Frankrike numera? Det låter skönt! 

Jag klandrar nog inte Cheek heller om han sticker iväg ut i världen någonstans och aldrig går in på en finsk nyhetssajt igen. 

De senaste månaderna har visat att det finns kändisar som gör verkligt vidriga saker.

Trakasserar, förnedrar, trycker ner medmänniskor för att ta sig framåt och är svinaktiga, inte sällan brottsliga. Sådant beteende ska vi kollektivt ska ta avstånd ifrån. 

Men varför fortsätter vi att bestraffa den som inte gjort något märkligare än försökt lyckas?

Det räcker inte att att säga "ja men hen är ju så störande". Sluta titta på hen. Sluta lyssna på hen. Klicka inte på artikellänken om hen. Problem solved. 

Ofta nämns det dåliga finska självförtroendet som en motivering till kändisdissandet.

Att vårt gemensamma lillebrorskomplex bekräftas varje gång någon känd person förväntades utföra stordåd men det sedan inte riktigt gick som på Strömsö. Att vi då som någon sorts defensmekanism tar på oss hånflinet och säger "jag visste väl det". 

Kan vi inte bara sluta med dessa löjlerier? 

Skadeglädje är inte klädsamt. Oginhet är töntigt. Mycket töntigare än att rappa på finska. 

 

 

Allt vad tygen håller. Ända in i kaklet.

Navelskåderi: Jag är en all or nothing-person. 

De senaste månaderna har jag varit på nothing-stadiet. Ganska trött, ganska sur. Inte tränat, ätit hafsigt, gjort det jag behövt göra men inge så mycket mera och duckat för alla utmaningar. Jobbigt ju, vem orkar med sådant?

Men med det nya året inleddes all-perioden. Med besked. "Hur svårt kan det vara?" tycker jag nu plötsligt. Jag menar, ge ut en barnbok, skriva en deckare, skriva en radioteaterserie, göra en säsong av De Eurovisa, rapportera från en Eurovision samtidigt som man lever extremt hälsosamt och har ett rikt social liv?

Jo men det ska väl gå? Visst? Våren är ju lång. Fleeera månader.

Jaa. Vi får nu se. Det förståndiga skulle ju säkert vara att det lite lugnt. Prioritera och strukturera, fokusera på ett projekt i taget och låta det egna välmåendet bestämma takten. Eftersträva en balans mellan allt och ingenting. Inte ha så bråttom utan agera med eftertanke. Vara lite mogen, helt enkelt. 

Men nä. Jag får en kick av att befinna mig på den här nivån. Hör mig själv säga vansinniga och raljanta saker som "Njää, skrivandet gick inget vidare i dag, skrev bara femton sidor".  Detta fast jag är helt medveten om att femton ord kändes som en omänsklig bedrift i december. 

Men kanske är det inte så farligt? Jag är ändå hyfsat bra på att dra i nödbromsen strax innan jag ångar in i väggen.  Kanske jag kan tillåta mig att vistas i "jajamen jag klarar minsann allt"-zonen ett slag? 

Radioteaterprojektet Klassfesten känns i alla fall stabilt. Jag har ett synopsis som håller. Jag hör slutresultatet i mitt huvud och det låter bra. Fast jag börjat skriva först nu i januari har jag gått och tänkt på projektet i över ett halvår, så jag vet precis vad som ska göras och vet med mig att det blir bättre om jag tar det lite lugnt och inte försöker knattra ner hela faderullan på en eftermiddag. Har nog aldrig varit så här organiserad i ett projekt. 

Barnboken Hallonbacken är mer eller mindre klar. Den behöver några genomläsningar, lite mera research och en allmän dos kärlek och omvårdnad. Jag har bara väldigt svårt att koncentrera mig på den så länge de mera stressande projektet pockar på.

Stressigast av allt är Den åttonde tärnan, alltså den andra boken om Anna Glad. Jag har i detta nu 60 sidor som fungerar. Lägg till 60 sidor som finns i datorn men inte fungerar utan borde skrivas och tänkas om. Jag vet hur storyn börjar och hur den slutar men där emellan är mycket väldigt luddigt.

Jag vill komma vidare. Jag vill ge ut Den åttonde tärnan i höst. Men tankarna far åt alla håll, jag råddar, raderar, skriver om, tappar bort mig och drabbas av dålig självkänsla.

Självklart påverkas jag av att både Sommarön och Blå villan fått ett huvudsakligen positivt bemötande. Jag vill ju inte tappa touchen, liksom. Men har gett mig in på en betydligt svårare struktur än i de två första böckerna.

Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kommer recensenterna att skaka på huvudet och samstämmigt konstatera "jaa, hit kom hon, men inte längre". Kommer de uppmuntrande läsarna att bli gruvligt besvikna och överge mig?

Det är högst oklart hur det ska sluta. Men det viktiga är att hålla fast vid denna tanke: jorden fortsätter snurra fastän allt inte blir perfekt. 

Bara påssoppa och ingen whisky gör Eva till en tråkig flicka

Jag vet. Jag är en levande kliché. Jag inledde år 2018 med att

a) rensa upp i min garderob

b) inleda ett viktminskningsprojekt. 

Kalla mig gärna spännande, påhittig och unik. Eller låt bli. 

Nåjo, det var bra att röja upp i skrubben. Nu hänger där nästan bara grejer som jag använder. Samt en svart kavaj från Daisy Grace som inte sitter alls på mig men som jag inte kan returnera. Storleken var rätt men passformen helt fel. 

Tyvärr tog min rensningsiver slut ganska raskt, hade gärna fått sitta kvar så jag kommit mig för att organisera några andra farozoner i hemmet. Men det får bli en annan gång. En annan nyårsdag, mayhaps. 

Men ja. Kroppen. Kosten. Alkoholen. Rocky roaden. Vågen. Förutsägbarheten. Upprepningen. 

Jag vill inte vara en av bloggarna som skryter med mirakeldieter och ökar på bantningshetsen och det kollektiva dåliga samvetet. Därför kommer jag inte att skriva ett pip om vad min målvikt är, vad jag väger nu etc. Jag kommer inte att publicera före och efter-bilder heller (oooh - från blek och dallrig till blek och dallrig fast lite mindre).

Men vad är vettigare? Att banta lite i smyg? Lägga ut bilder på frukostar med gräddig latte och smördrypande fattiga riddare fast jag egentligen äter Varma koppen, typ?  Det är ju bara lögn och båg.

Att inte tangera ämnet alls utan låta det vara min ensak? Jo, det är förstås ett ganska bra alternativ. Så gör människor med integritet.

Men å andra sidan, var ska man få gnälla och åbäka sig om inte i sin egen blogg?

Så here goes: jag är huuuuungriiiiiig!!!!

Inne på dag två av kosthållning med extremt få kilokalorier. Senast i övermorgon kommer ketosen igång och då är jag inte hungrig längre. Men de här första dagarna är en kamp. Jag kunde ledigt skriva sju böcker om min kamp och inte bara sex stycken som förriga pojken.  

Men nu kör jag på. Det blir ett ganska raskt program den här gången. Pulver och skit, ingen sprit, i cirka två månader. Sedan har jag förhoppningsvis landat på min trivselvikt (vilket vidrigt prutthurtigt och medelålders ord). 

Det enda som är bra med att leva på 600 kilokalorier per dag är att man i princip inte får träna, mera än promenera lite försiktigt. Så slipper i alla fall ha dåligt samvete över den biten. 

En annan positiv grej är att jag har gjort det här förr så jag vet vad jag har att vänta. Följde samma metod när jag arbetade bort en ansenlig del av mig själv hösten 2016. Jag har inte fått tillbaka så galet många kilon ännu, men ser en utveckling i helt fel riktning och vill bromsa den.

Och så vill jag vara snygg, förstås. Varför knussla med den biten, egentligen? Jag har en snyggvikt och befinner mig nu några kilo ifrån. Och om snyggvikt råkar sammanfalla tidsmässigt med tv-inspelning är det ju bra. (Om icke går det iofs också bra, ty Gud har skapat Spanx.)

Det mest enerverande är egentligen att det känns så passé att hålla på så här. Jag vill också vara en Stina Wollter som lärt sig älska sina dallriga bitar och vågar slow motion-hoppa trampolin på Instagram! Det är så coolt! Och hon har får slita hårt och ta mycket skit för att komma dit. Jag hyllar henne och alla andra som skiter i snyggvikt, trivselvikt, övervikt och ozonskikt och ägnar sig och roligare grejer. 

Kanske jag också lyckas en dag. Men i väntan på det kör vi en mumsig påssoppa. Mmmm. 

Schköll Miss Sophie!  

 

IMG_6030.JPG

It's beginning to look a lot like identitetskris

Nu börjar vi närma oss tiden på året då många summerar sina år i bloggar och kanske knattrar ihop en liten lista på förhoppningar och mål för det kommande året. Det brukar jag också göra. 

Men i år får jag inte riktigt till det. Vad ska jag säga om 2017? Det var ett år med både fyrverkerier och käftsmällar. Det är en ganska sliten Eva som hasar sig mot årsskiftet.

IMG_5622.JPG

 

Men okej, resorna kommer jag att minnas! Herregud så många jag hann med, till märkliga och underbara ställen dessutom! Ukraina, Japan, Hapsal etc. 

Jag gav ut min andra bok och det var både fantastiskt och hemskt. För så är det. 

På jobbet var året riktigt vidrigt. Samarbetsförhandlingarna sög den sista musten ur mig och fast jag fick behålla jobbet har jag inte riktigt landat i de nya systemen ännu. Har tappat en stor del av självförtroendet och mojon på vägen.

Och jag drabbades ju som jag berättat om tidigare av en depression. Det är förstås det som lägger ett filter på allting. Inte ett snyggt insta-filter, utan mera ett sådant där klibbigt lager som bildas på en köksfläkt. Som gör en avtrubbad också då man borde vara utom sig av glädje. 

Det är väl därför jag känner mig lite kluven inför 2018. Vad ska hända nu då? 

I början av året ska jag i alla fall skriva en grej för Radioteatern! Är frikopplad från mina vanliga arbetsuppgifter och får alltså sitta och hitta på saker på arbetstid! Det är ju helknasigt. Hoppas bara jag inte gör alla gruvligt besvikna.

Eurovisionsbevakningen och De Eurovisa ska bli av igen! Det är skoj! 

Hallonbacken ska antagligen ges ut i höst (har inte skrivit på kontraktet ännu). Det skrämmer skiten ur mig, för nu klafsar jag in i okänt territorium. Börjar ju ha lite pejl på deckar-världen, men barnböcker är något helt nytt. Men det ska bli intressant och jag tycker själv att boken är väldigt bra. 

Och jo. Jag borde hinna skriva en Anna Glad till hösten.

Tydligen är det viktigt att delar i en deckarserie utkommer i rask takt, annars blir man bortglömd på vägen (inte i Svenskfinland kanske men på finskt håll). Och det är bråttom. Mässprogram ska planeras, översättare bokas, marknadsföring struktureras. Blir det någon bok?

Det är ganska angstigt. Jag har idéerna, jag har min hjältinna och jag har 120 sidor text som jag skrev ihop i början av hösten. Men det är mycket kvar att göra och tiden räcker inte till. Inte pengarna heller. Och definitivt inte orken. Så känns det i alla fall just nu, när mörkret är som tätast och julen står för dörren. Jag skulle behöva några lediga månader för att lyckas, och för att fixa det ett fläskigt stipendium eller dylikt. Och att gå och vänta på stipendiebesked och gång på gång bli besviken när det väl kommer, det är rätt jobbigt i längden. Det blir en kontinuerlig "upp som en sol, ner som en pannkaka"-rörelse av det hela.

På mitt förlag är de tydliga med att jag inte ska känna mig pressad och att de inte blir sura om jag behöver mera tid på mig. Men jag känner ju pressen ändå, främst av mig själv. Missar jag tåget nu om jag är för trög med skrivandet? Sumpar jag en chans som aldrig kommer tillbaka? 

Jag har fått frågan otaliga gånger i år, av journalistkolleger, författarkolleger, i intervjuer, av vänner: ska du vara författare eller journalist? 

Och jag har svarat att jag gärna vill vara båda! Att jag tycker de olika yrkena göder varandra. Att jag inte skulle kunna välja.

Men att jobba heltid och skriva en deckare om året, det går bara inte.

Tiden räcker inte till. Och framför allt: jag räcker inte till.

Jag inser att 2018 kan bli året då jag måste välja mellan Anna Glad och Yle. Jag kommer alltså att förlora en bit av mig själv hur jag än gör. 

Oj det blev dystert. Jag fattar att det här kan te sig som rena rama lyxproblemet, aww stackars lilla mediekvinnan, kanske barnen i Afrika kan ordna en insamling och hjälpa henne.

Men också lyxiga bekymmer kan vara tunga när man är livrädd för att bli besviken på sig själv.

Men nu tar jag jul-timeout i grubblet, tänder några ljus och skriver klart de sista artiklarna på to do-listan inför helgen. Ikväll ska jag dricka glögg. 

Juluppladdning i London (och på Hogwarts)

Hemma igen efter en härlig helg i staden jag aldrig tröttnar på. Någon gång vill jag bo i London! Om jag vann på lotto (ähum, ifall jag actually lottade) skulle jag skaffa en käck liten lägenhet någonstans i London så jag kunde flyga över lite då och då, gå på teater, testa nya restauranger och traska omkring. 

IMG_5742.JPG

Carnaby street i julskrud. Tips: varje morgon när leksaksvaruhuset Hamleys öppnar är det ett himla hålligång på Regent Street. Personalen tjoar och spexar, det är fejksnö och såpbubblor och en stor teddybjörn som ringer i en klocka. Urlarvigt men jättekul!

IMG_5740.JPG

Solen sken över drottning V och mig! 

IMG_5732.JPG

Äntligen! Diana-utställningen på Kensington palace! Mindre än jag tänkt mig men definitivt sevärd. Min favorit var "dansa med Travolta"-klänningen.

IMG_5741.JPG
IMG_5734.JPG

Vi hyrde en lustig liten lägenhet i Fitzrovia. Det går ju inte att bo billigt i London men det här blev aningen förmånligare för ett sällskap som vårt, med tre vuxna och två barn. 

IMG_5736.JPG

På Winter wonderland i Hyde park. Körv. 

IMG_5735.JPG

Höjdpunkten enligt barnen (och kanske mig också). Ett återbesök på Warner Bros. Studios, där Harry Potter-filmerna spelades in. Vi besökte stället för några år sedan men den här gången var det julpyntat! Dessutom hade både Hogwartsexpressen och The forbidden forest dykt upp sedan sist så det kändes inte alls som en upprepning. Det är nog bara ett så himla kul ställe!

IMG_5733.JPG
IMG_5737.JPG

Julbulle på Krispy Kreme och en sväng på London Transport Museum! Också fint, men vi fick lite bråttom till flyget. Hade gärna drällt kvar bland gamla posters och bussar lite längre, men det får bli en annan gång.  

IMG_5730.JPG

I dag knuffade jag bort den kliande farbrorn

Han ser ut som en helt vanlig liten farbror. Tunnhårig, lite rödlätt hy, bryn jacka, blå brallor. Jag tror jag är aningen längre än han. Antagligen starkare också. 

Jag och gubben har ibland samma tidtabell, så det händer att han stiger på den buss jag redan sitter på. Det här är en buss som ofta är halvtom, så sätet bredvid mig brukar vara ledigt. 

Där vill gubben sitta. Och när han gjort det bekvämt för sig sätter han igång. Han kliar sig, han krafsar, han låtsas leta efter någonting djupt ner i fickorna på de blå byxorna, han pillar loss små skinnflagor från sina händer och buffar till mig gång på gång. I sidan, på benen, på armarna, buff buff, pet pet.

Så här håller han på de 25 minuterna det tar att åka in till centrum. 25 minuter som är väldigt obekväma för mig. 25 minuter som jag vanligtvis brukar ägna åt att svara på e-post, läsa nyhetssajter, kolla sociala medier eller bara ha lite tid för mig själv. Det är 25 viktiga minuter för mig, och de dagar gubben sitter bredvid mig förstör han dem.

Ibland försöker han prata också. Ganska jobbiga politiska åsikter med en gnutta rasism. De första gångerna var jag artig och svarade, tänkte att det var synd om honom om hade sådan klåda. Andra gånger har jag låtsats lyssna på podcast eller sova. Men då petar han bara ännu mera på sig själv. Jag har testat att vara direkt otrevlig också, vara en sådan person man verkligen inte vill sitta bredvid på bussen. Men han vill sitta bredvid mig ändå, också när bussen är tom.  

Imorse händer det igen. Jag sitter och skriver på min telefon och märker inte att han stiger på. Jag har väskan bredvid mig och reagerar först på hans lukt. Han luktar "liten farbror som inte tvättar sig så ofta och har samma kläder varje dag". Sekunden därpå dimper han belåtet ner på sätet, min fina väska blir platt. 

Och nu händer någonting ovanligt. Jag blir så fruktansvärt arg. Jag tar spjärn mot fönstret och knuffar hårt till gubben medan jag ryter "Där sätter du dig inte" med samma kraft som Gandalf när han förbjöd balroggen att ta sig över bron. 

Gubben blir förstås helt perplex och kravlar upp sig på en ledig bänk på andra sidan gången. 

De andra i bussen är säkert häpna. Vilken otrevlig kvinna, kräver att ha hela bänken för sig själv och knuffar till en gammal man. 

Men jag bryr mig inte. Jag åker buss för att ta mig till jobbet. Inte för att agera portabel sexleksak för en perverterad atopiker. 

Det är antagligen #metoo-energin som bubblade upp inom mig. Jag är tacksam. Det kändes fruktansvärt befriande att ignorera att min väluppfostrade och snälla sida pep "men tänk om du har missförstått och han inte menar något illa" och bara säga ifrån. 

Det enda jag grämer mig över är att metoo inte hade skett är jag var 15. Det finns så många gubbar jag önskar att jag hade knuffat, men jag vågade inte. 

IMG_5321.JPG

 

De Eurovisa återvänder 2018

Det är ett halvår kvar till Eurovisionen 2018, men redan nu börjar det hända grejer. 

På tisdag kommer UMK-redaktionen att komma med en del avslöjanden om nästa års tävling. Spännande saker i görningen, kan jag intyga! 

Men det jag personligen tjoar högst över är att det nu är klart att det blir en sjunde säsong av De Eurovisa! Så kul! Jag trodde ju aldrig att vi ens skulle få göra en enda säsong, så att nu få göra ytterligare en känns ju helt fabulous! 

Jag är med som programledare, Pöll-Johan är ständig gäst. Resten är ännu öppet. Men fasiken, jag ser redan fram emot detta! 

BarbroAhlstedt_-0299.jpg

Om bokmässan och det där med att kallas deckardrottning

Herregud vilken rumba! Dagarna racerstapplar förbi som en girig zombie-mob i Walking Dead. Jag hinner inte alls med. Jag är lill-zombien längst bak i mobben som tånttar iväg i fel riktning. Känns det som.

Kom inte ens för mig att blogga inför bokmässan och nu var den över redan. 

Allt gick bra, till och med framträdandena på finska. Jag känner mig oerhört hämmad när jag inte kan pladdra fritt. Jag är inte alls lika ledig, spontan och bekväm på finska. Men jag kanske kan bli det i framtiden om jag kämpar på.  

Här några blandade mässbilder som jag snott  från olika håll. Det roligaste med mässan är att man får träffa folk och lära känna nya människor. Känns tidvis lite som en årlig klassträff. 

IMG_5113.JPG
IMG_5114.JPG
IMG_5072.JPG
IMG_5075.JPG
IMG_5044.JPG
IMG_5115.JPG
FullSizeRender.jpg

Får ofta frågan hur jag förhåller mig till titeln deckardrottning. Svaret är att jag aldrig skulle täckas kalla mig det själv, men vill nu någon annan breda på lite i marknadsföringssyfte är det väl inte underligare än att säga succéroman, stjärnskott, otroligt efterlängtad, storsäljare eller dylikt. Klart att förlag och bokhandlar överdriver lite ibland.

Ändå var det några (främst äldre kvinnor) som passade på att underrätta mig om att jag nu minsann inte är någon deckardrottning och att det är absurt att kalla mig så.

Så då vet jag det. Tack för upplysningen. 

Fuck it. Jag är visst en deckardrottning nu när jag tänker efter. En mycket liten en. Men tuff. 

 

Jag är liksom i Tokyo!

Nåja alla barn, här kommer ett tips från tant Eva: häng inte läpp om bröllopsresan inte blir av måndagen efter vigseln.

Det går lika bra att ta den i ett senare skede. Till exempel när tio år gått sedan man tågade fram längs altargången.

Så här är vi nu. I Tokyo. Hur absurt? 

Det är toppen! Maten är suverän, tunnelbanan punktlig och toaletterna tvättar rumpan på en. 

Vi har inte råkat på en enda ovänlig människa så här långt. Och efter att ha känt mig minst sagt förvirrad det första dygnet (på platser där det inte finns engelska skyltar är man ju liksom analfabet) har jag börjat ha nån sorts koll. 

IMG_4703.JPG

Vid Kabukiza-teatern.

IMG_4702.JPG

Röd bro i botaniska trädgården.

IMG_4706.JPG
IMG_4697.JPG

Kväll vis Senso-ji-helgedomen. Så magiskt fint ställe! 

IMG_4701.JPG

Yeah! Öltasting på Asahi. 

IMG_4705.JPG

International Forum.  Galet ställe, framtidsarkitektur och massvis med affärsmän som myllrar omkring tio våningar under en. Som att stå och stirra på en myrstack.

IMG_4699.JPG

Kejserliga palatsets trädgårdar.  

Vädret har vi som synes inte haft någon större tur med, men det kanske tar sig.  

Imorgon åker vi till Kyoto!  

 

Nej jag behöver inte ständig bekräftelse för att existera

Fredag. Den första veckan tillbaka på arbetet  är snart avklarad.

Det blev en rätt trasslig början på jobbhösten. Jag kom tillbaka till en arbetsplats som organiserats om grundligt medan jag var borta. Inget konstigt med det, jag har varit med om det här många gånger förr och efter en samarbetsförhandling är ju ingenting sig riktigt likt. Det är alltid lika svårt att hitta sin egna yrkesidentitet.  

Jag ska inte bli detaljerad här. Det blir nog bra efter ett tag.

Ska istället ta upp en kommentar som jag ofta får i situationer då jag försöker komma fram till vad jag ska göra med min karriär.

"Ja du är ju en sådan som vill ha mycket bekräftelse." 

Jag ska försöka anamma salig Magdalena Ribbings approach och framledes bemöta kommentaren med ett "Jaså det säger du. Vad menar du med det då?"

Jag tror att vi alla är sådana som vill ha bekräftelse! Viljan att bli sedd har väl inte uppstått i samband med Instagramgenerationen!

Den som har arbetat hårt med någonting vill givetvis höra ett "wow, bra jobbat!" Torde väl gälla alla branscher.  

Jag får för mig att de som påstår att jag vill ha bekräftelse syftar på just likes på sociala medier, komplimanger för utseende och hejarop.  

Sådana ska inte heller föraktas. Men inte är de min drivkraft, inte.

Det finns bara en person jag vill bli bekräftad av varje dag. Mig själv.  

Arbetsdagar då jag inte åstadkommit någonting påtagligt mår jag piss. Om jag inte ens får ha en viss känsla av att jag varit duktig tär det på mig. Fastän ingen chef eller kollega skulle ha kommit på tanken att titta snett på den odugliga Eva Frantz späker jag mig själv.

Är det vettigt? Absolut inte! Alla måste ju få ha dagar då det gör trögt på jobbet, på långsikt vägs de ju upp av dagar då man är en sjujädrans effektivitetsmaskin.  Det är mycket vettigare att vara lite bjussig, ge sig själv en klapp på axeln och säga "nåja, du var inte på topp i dag, men du tar igen det. Fancy a drink?"

Bekräftelse från andra? Jo tack, gärna. Men jag klarar mig också utan. 

 

IMG_4495.JPG

 

Det här är mina fina nya skor. Roligt om ni gillar dem. Men jag köpte dem inte för att mina fossingat skulle bekräftas. 

Sex eller bajs? Vad skulle vara värre att göra på tv?

En ny säsong av Paradise Hotel Sverige är i full gång och jag har som vanligt fastnat. För det är underhållande och kul. Och så får man kännas sig smart också. Gammal, men smart. 

En jämnårig kompis som råkat se något enstaka avsnitt var lite konfunderad över att deltagarna så oblygt har sex på tv nuförtiden. I realitysåpans barndom blev det ju stort hallå om sådant hände, de första säsongerna av brittiska Big Brother var ju snarare ett psykologiskt test än en sup-fest. Men numera guppas det rätt muntert under de tunna täckena på paradishotellet på kullens topp. Kanske extra mycket i den här säsongen. 

Jag undrar om det här är något av en generationsfråga. Kanske vi gamla generation X-are är lite mera privata på den punkten. Våra föräldrar var unga då den sexuella revolutionen dundrade igång, men vi kanske sparkade bakut på blev lite ny-kyska. Tyckte det var genant med hippieföräldrar som gärna gick omkring nakna i hemmet. Och det är obehagligt att medge, men i min generation har vi varit rätt duktiga på att dela ut slamp-stämplar bland i synnerhet våra medsystrar. 

Det gör inte tjugoåringarna på Paradise Hotel. Givetvis blir de svartsjuka på varandra mellan varven, men så där allmänt känns det som att tjejer och killar får vara lika promiskuösa utan att det är någon grej med det. Bra där. Göka på. 

Om jag ska vara ärlig blir jag mera obekväm av någonting annat de har för sig på hotellet.

De stackars barnen har inga toalettdörrar!

De sitter där och krystar framför kameran, med tarmar som puttrar av starksprit och mexikansk mat. Och avsaknaden av dörrar gör ju att det ses som helt accepterat för någon annan deltagare att traska in (Tja, bror!) mitt i sessionen, slå sig ner på badkarskanten och snacka taktik. Och någonstans sitter ju en klippare som kommer att se precis allt, pixla det som pixlas bör och uppmärksamt lyssna på toalettsnacket för att avgöra om dialogen ska komma med i själva programmer eller läggas ut som exklusivt webbklipp för hardcore-fansen. 

Nu känns det som högst osannolikt att någon skulle vilja se hur jag vare sig har sex eller skiter på tv. Men om jag var tvungen att välja skulle jag faktiskt välja sex! För då kan man ju ens gömma sig under ett lakan. Den kan man väl iofs göra när man sitter på tronen också, men lite egendomligt skulle det se ut. 

Och det är ju i sig lite konstigt. För att skita gör ju precis alla människor i hela världen, det går inte att nämna en mera naturlig aktivitet. Skumpigt orangutangsex a la Paradise hotel tror jag betydligt färre ägnar sig år. Ändå är toaletten på något sätt den sista intregritetsbastionen. 

Vad säger du? Om du var tvungen att välja någondera, skulle du göka eller skita på tv? 

Femtielva nyanser av sunk (fast på tv var jag riktigt piffig)

Urgh. Inte direkt en kanonmorgon i dag. Känner mig riktigt plufsig och sliten. Så brukar det bli när jag flängt omkring väldigt mycket och tappat rutinerna. 

Början på veckan var rolig men ganska pirrig. Jag har åkt omkring på en miniturné i skolor och pratat om deckare och författarskap. I måndags åkte jag till Kotka, därifrån ända till Björneborg, sedan till Tammerfors och igår kom jag hem igen.  

Var riktigt nervös på förhand. Skolelever är ju en mycket uppriktig publik. Är det ointressant så kanske de trillar av stolen och somnar. Men det var faktiskt kul, alla elever var snälla, till och med de mest lättdistraherade gav mig en chans.

För mig räcker det mer än väl att en eller två i varje grupp på riktigt tycker att det som sägs är spännande. När jag gick i skola och någon författare besökte oss (minns åtminstone Kjell Westö och Marianne Backlén) var jag den som satt som ett tänt ljus och lyssnade. Jag tappade koncentrationen i andra sammanhang istället. 

Så tusen tack till elever och lärare i spåkö-skolorna! Jag gör gärna flera skolbesök nu när jag vågat testa. 

I måndags var jag ju dessutom gäst i Efter nio (fast det spelades in förra veckan). Jag babblade på om ditt och datt, men klipparna hade på något magiskt lyckats editera det hela så det nästan verkade genomtänkt. 

IMG_4402.PNG

Att jag nu sedan fick en så här fräsig presentation är egentligen Anne och Hannahs förtjänst. Kolla in klippet så ser du hur. 

Men i dag är jag som sagt sunkigheten själv. Måste få tillbaka träningsinspirationen, har knappt rört en fena de senaste veckorna. Men jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på. Min älskade yogastudio har flyttat så dit kommer jag inte att lyckas ta mig lika ofta som förr. Att springa är tråkigt. Gym är för dyrt. Bläääh.

Synd att man inte bygger muskler genom att hitta på ursäkter. Då skulle jag vara PH-Hermansson vid det här laget. 

 

Deckarfestival, battle, hålligång och plingeplong

Ojoj. Tänk att det bara är en ynka vecka sedan jag gladlynt slappade omkring i underbara Hapsal. Det var verkligen en toppenresa. Päronmarängpajerna! De fina husen! Vita damen i borgruinen! 

IMG_4344.JPG
IMG_4345.JPG

Och eftersom jag befann mig på en badort passade jag på att bada lite också. Speciellt varmt var det ju inte, men vi kan ju säga att omgivningen kompenserade. 

Hann kila in i domkyrkan inne i borgruinen också den allra sista dagen. 

IMG_4343.JPG
IMG_4339.JPG

Sedan var det dags att åka hem. Men jag kommer att återvända, lita på det! 

Väl hemma igen var det slut på lugnet. I lördags var det Deckarfestival på Pörssi här i Helsingfors.  

IMG_4351.JPG

Det var första gången jag skulle sitta med i en panel och prata deckare på finska. Ibland är jag ungefär lika begåvad på finska som PH-Mos är på engelska, men jag tror jag klarade mig med hedern i behåll. 

IMG_4348.JPG

Så fick jag ju hänga med kändisar också. Här Leena Lehtolainen, en livs levande deckardrottning. Drinken heter Sininen Huvila. 

IMG_4346.JPG
IMG_4352.JPG

(Fotona knäppte Johanna på Kustantamo S&S. )

När jag var liten bytte vi klistermärken. Numera byter jag böcker! Med Mikko Porvari blev det ett väldigt bra byte, fick två tjocka böcker för min tunna. Det enda problemet är att jag numera knappt ser mitt nattduksbord eftersom det ligger så mycket böcker jag vill läsa på det...

Igår var det dags för nästa galej. Deckar-battle på Akademiska bokhandeln. Max Seeck hann jag växla några ord med redan på lördagens festival, så hädanefter kan vi låtsas att vi är gamla bekanta. Har inte haft möjligheten att läsa hans böcker ännu, men jag anar att det här kommer att bli en av Finlands riktiga crime-exporter. Böckerna har redan översatts till flera språk och Max pynjar på med hemlighetsfulla manuskript... Och så är han bustrevlig också, till råga på allt. 

IMG_4349.JPG

(Fotograf: Mamma)

Och jestas, Emelie Schepp! Det mest säljande deckardrottningen i Sverige just nu. Hon tröttnade på att vänta på svar från den stora förlagen och började ge ut sina böcker själv istället. Det är mången svensk förlagschef som gnisslar tänder i dag...

Sådana erfarenheter är ju otroligt inspirerande! Att bara våga lita på sig själv och det man skrivit, våga ta risken och köra hårt. Emelie hade ändå i färskt minne hur det vara att signera böcker när köerna till Läckberg ringlade runt kvarteret medan de som vågade sig fram till Emelies signeringsbord främst ville veta på vilken hylla ketchupen fanns. Nå, det kommer hon knappast att uppleva på nytt. 

Tanken var väl att vi skulle prata svenska och finska och översättas lite an efter, men det slutade med att vi nästan bara talade engelska. Det gick också bra. Fast jag som var den enda som varvade alla tre språk visste till sist inte riktigt vilket språk jag svamlat på.  

IMG_4347.JPG

Efteråt blev det ännu ett las vin med några bokbloggare, bland annat Boktok73 som skrivit så bjussiga saker om mig! Tiia hann redan blogga om mötet och lägga ut några snygga bilder.

Överlag är jag riktigt nöjd. Det känns fint att ha kommit igång med att marknadsföra nya boken. Jag kan ibland känna mig väldigt asocial och dra mig för att strutta runt på mässor och jippon, men oftast är det väldigt trevligt när jag väl kommit iväg. 

I dag har jag inte gjort någonting vettigt på hela dagen. Förutom ätit bondost och binge-tittat på reality-tv. Men vi kan kalla det research.