Delamning är the shit! (för mig i alla fall)

Diskussioner om amning tenderar ibland vara ett sjuherrans minfält.

IMG_3604.JPG

När Tyra föddes för snart 13 år sedan hade jag noll koll på hela föräldraskaps-grejen och försökte suga åt mig all information jag bara kunde få. Det var inte lätt alla gånger.

Tygblöjor eller engångsblöjor? Samsovning eller spjälsäng? Bärsele eller bärsjal?

En sak var dock väldigt tydlig: amma bör man. Så jag ammade. Och ammade. Och ammade lite till.

Jag var så manisk att varje gång jag på rådgivningen fick frågan om barnet helammades gav svaret “Jo fast vi gav henne några matskedar ersättning när hon var fyra dagar gammal och inte riktigt gått upp tillräckligt i vikt”. Som om de där några dropparna Tutteli skulle ha smutsat ner tiotals liter bröstmjölk.

Om jag skulle vara borta ifrån Tyra mera än två timmar pumpade jag mjölk som en galning och ställde i kylskåpet. För ersättning fick man ju inte ge! Det var själviskt! Det var slappt! Ring amningshjälpen så de skäller ut dig, genast!

Liksom hallå.

Nu är jag (och framför allt familjen) lyckligt lottade såtillvida att jag kan amma.

Mjölken tycks vara riklig och bra och även om jag aldrig sett amningsstunderna som några magiska upplevelser är de ju helt okej. Framför allt är det smidigt att slippa krångla med steriliserade flaskor och nappar och ha koll på varje mikrovågsugn i socknen. Om nätterna ammar jag mer eller mindre i sömnen, också bekvämt.

Nu när jag ska göda upp en tredje bebis har jag till all lycka kommit långt ifrån första-barnet-paniken.

Jag har haft vänner som tyckt det var obehagligt att amma, så de övergick till ersättning. Det gick utmärkt.

Jag har haft vänner som inte producerade tillräckligt med mjölk och övergick till ersättning. Det gick utmärkt.

Jag har en vän vars bebis inte klarade av varken bröstmjölk eller ersättning utan måste få ett speciellt pulver från apoteket. Det gick också utmärkt. I dag är han förresten en riktig gourmand.

Det är ju en lyx vi har i i-länder. Det finns alternativ. Barnen klarar sig fast amningen skulle krångla.

Oskar delammas.

Det innebär att jag ammar honom nästan hela dygnet men på kvällen får han alltid en flaska ersättning. Då är det för det mesta Jonas som matar honom, men båda döttrarna, mormor och farmor har också testat. Och det har gått fint.

De första gångerna vi gav Oskar ersättning väsnades det lite i hans mage, men ingen större dramatik. Han dricker gärna ur flaskan. Dessutom blir han så mätt av ersättningen att han ofta sover i sex timmar efteråt. Eftersom han ökat bra i vikt låter jag honom sova fast han inte ännu är tre månader.

Och det här är så förbannat skönt av flera olika orsaker!

För det första: toppen att Jonas och jag blir mera jämlika som föräldrar. Det är mysigt att mata en bebis, oavsett hur det går till. Fint att inte bara kvinnor med mjölkstinna bröst får uppleva detta.

För det andra: Jag är inte oumbärlig! Om jag vill sprätta iväg på ett författarsamtal, gå och träna, ta ett glas vin på stan eller dra mig tillbaka för att skriva i några timmar är det bara att se till att det finns ersättning hemma och kila iväg.

För det tredje: jag slipper rådda på med bröstpumpen. Jag har aldrig riktigt blivit du med den. Speciellt inte i situationer när jag vet att jag borde producera några deciliter mjölk för att kunna lämna ifrån mig bebisen med lugn i sinnet. Muu.

Jag tror det är svinviktigt för småbarnsföräldrar att ha en viss frihet.

Hittills har jag ju släpat med mig Oskar på allt från Runebergsprisutdelningar till photo shoots med Darude. Men om några veckor ska jag referera UMK och då kan jag inte helst ha med honom i båset. Det här behöver jag inte ens fundera på, för jag vet ju att Oskar och Jonas har full koll medan jag är borta.

Vi har bestämt att torsdagar alltid är mina “lediga” kvällar. Då ser Jonas till att inte boka in någonting så att jag kan göra vad jag vill. Häromveckan var jag på bokklubb, en annan vecka tog jag med datorn och satte mig på biblioteket och fyllde i FPA-blanketter och skickade fakturor i lugn och rå. Superskönt! Rekommenderas varmt!

Numera vägrar jag lyssna på förståsigpåare som med darrande underläpp hulkar “Men tänker du inte på ditt ba-haaaarns bästa?”

Mitt barns bästa är en konsekvens av mitt bästa! Vi är ett paket.

Så här kommer det goda råd jag önskar att något gett mig när jag var nybliven förälder:

Pröva er fram tills ni hittar den lösning som fungerar bäst just för er familj. Och så kör ni på, oavsett vad föräldraskammarna säger.

You got this.

Ett vinnande koncept!!!

Jösses, är det redan fredag? Den här veckan slank förbi med helt orimlig fart, men så inleddes den också med en fanfar!

IMG_3533.PNG

Jo, för i måndags var det storslagen fest i Borgå bibliotek. Hallonbacken fick Runeberg junior!!!! 170 barn vrålade “Jeeeeeeee” i kör när vinnaren avslöjades och jag vinglade överväldigad omkring med enorma blombuketter och en fin liten Runebergs-byst i famnen.

För att vara helt uppriktig hade jag aldrig förväntat mig att vinna det här priset! Juryn består av barn i åldern 6-9 och Hallonbacken är en mörk och sorglig liten bok utan en enda bild. Och de andra nominerade böckerna var helt underbara, jag bläddrade igenom dem alla och kände mig hedrad över att få vara nominerad i samma sammanhang.

Men så visade det sig att ungarna diggade min berättelse om tuberkulos, läskiga operationer, ondskefull sjukhuspersonal och utsatta barn.

Där ser man! Barn är inte förutsägbara! Det en vuxen recensent är ytterst tveksam till kan gå hem hos målgruppen så det slå gnistor om det!

Inte för att dra några vidare paralleller mellan J.K.Rowling och mig men jag tycker det är talande att Harry Potter refuserades 12 gånger innan dottern till en förlagschef råkade så tag på manuset och övertalade farsan att ge ut den. Pippi Långstrump och Twilight-serien hamnade också i soporna många gånger innan någon vågade ge ut dem.

Det kan man som författare påminna sig om de gånger man blir refuserad eller sågad. Åtminstone är man i gott sällskap.

FullSizeRender.jpg

Nu står Runeberg på spiselkransen här hemma och jag tror att en ny barnbok har börjat ta form i mitt huvud. Det går inte så fort eftersom Oskar är prio ett den här våren, men snart, kanske …

babyhörna i senapsgult och svart

När vi för ett drygt halvår sedan börjat vänja oss vid tanken att en bebis till var på väg var den stora frågan: var fanken ska stackaren sova?

Vi har ju ett stort hus, men det är inrett och planerat på ett lite knasigt sätt. Garderober, fönster, stora möbler och annat som gör att alternativen är begränsade ifall man vill möbla om.

Men så kom jag på att om vi slängde ut en av garderoberna i vårt sovrum skulle det gå! Garderoben i fråga är ändå en temporär lösning, ett slitet och begagnat Ikea-skåp som följde med i flytten. Vår plan har hela tiden varit att investera i en ordentlig måttbeställd garderobsvägg, men nu var det ju bara bra att vi varken haft råd eller inspiration att fixa saken.

Så det blev så här!

IMG_3401.JPG

Vi hittade en svart Brio-säng på Tori. Fårskinnet fick Selma i dopgåva av sin farmor, korgen är från Prisma och pompomsarna från Juhlamaailma.

Eftersom jag vill kunna ligga och läsa om kvällarna utan att ljuset väcker Oskar letade jag länge efter en sänghimmel av ett lite tjockare tyg. Irriterade mig också på att de är så förbannat dyra - 100 euro för en så enkel konstruktion! Hrmpf.

Så till sist sydde jag en själv av en tygbit från Eurokangas och metallringar från Hobby Point. Är faktiskt ganska nöjd med slutresultatet! Det är mörkt i spjälsängen fast jag ligger en meter bort och fnissar år Crazy Rich Asians.

Vi ville inte göra hål i taket för sänghimlen så till sist hittade Jonas en metallkonstruktion på nätet, den har en bastant fot och en böjd pinne som man krokar fast himlen i. Smart!

IMG_3399.JPG

Trodde ni att jag var klar med att framhäva min präktighet? Icke. Jag har virkat denna lilla pläd också. Batman är från Jollyroom, precis som lakanen och spjälskyddet.

IMG_3403.JPG

Jag blir alltid crazybananas på Tokyos julbasar, där design- och konststuderande från Aalto-universitetet säljer sina alster. Har köpt så många prints att jag kunde tapetsera hela huset. Men de här fina små trycken fick jag upp på väggen. Konstnären heter Anna Hiilinen.

IMG_3400.JPG

I fotändan av sängen en gammal ljusslinga från Lisbeth Dahl och en speldosa från Bebes som var en julklapp av min mamma. Den spelar Game of Thrones-signaturen! Det ska böjas i tid, förstås ni.

IMG_3402.JPG

Så att sånt. Jag är väldigt nöjd med helheten, tror inte grejerna har kostat mera än 120 euro sammanlagt och då köpte vi en ny madrass. Resten är begagnat, reafynd eller tillverkat med våra egna små svettiga fingrar.

Gillar också att vi helt kallt körde på med den färgskala som redan fanns i vårt sovrum och inte försökte få någon klassisk baby-pastell-vrå att smälta in. Nu får det se ut så här tills Oskar är stor nog att flytta in i Selmas rum.

Och då ska vi skaffa den där garderobsväggen.

Prylfrossa i babybubblan

Den första tiden med en bebis kan vara lite si som så. Man lycklig, trött, gråtmild, ilsken, öm i skrevet, dallrig om magen, rastlös, utmattad om vartannat.

Men hjälpsam som jag är tänkte jag nu lista några prylar eller fenomen som gjort de senaste två månaderna lite extra livade för mig!

IMG_3266.JPG

Vi börjar med apelsinsaft! I en del K-affärer finns ju en gigantisk juicepress på fruktavdelningen. Man trycker på en liten kran och då börjar apelsiner åka omkring, maskinen säger bonk och splurrrtsch och så rinner härlig färskpressad apelsinjuice ut (förhoppningsvis har du fattat att hålla fram en liten butelj). Och de är så inihelsicke gott!

Jag orkar aldrig äta apelsiner - för petigt! - så det här är perfekt! På just den här bilden hade jag också lagt i både vodka och Galliano, men det var för att det var lördag och kväll.

IMG_3265.JPG

Fejset hörni. Här kan det behövas lite extra stuff. Alla morgnar har jag inte möjligheten att stå och exfoliera och badda med syror och serum, så då får det räcka med en produkt. Mandelolja är helt lysande, speciellt nu när det är smällkallt och trynet blir torrt som en överbliven fredagstortilla i en öppen påse en tisdag morgon.

Jag gillar Maria Åkerbergs mandelolja, den är doftfri och mysig och försvinner snabbt in i huden. 12 euro kostar en flaska och det räcker med några droppar, så det blir prisvärt.

Ingenting för en väl gladare än när en billig produkt visar sig vara bättre än svindyra motsvarigheter! Lite så är fallet med Maybellines eye-eraser. Köpte min i mataffären för länge sedan (den har hunnit byta layout på etiketten sedan dess) och den kostar visst runt tian! Det här är på riktigt den enda concealern som ens kommer i närheten av att täcka in mina Onkel Fester-ringar runt ögonen.

Elizabeth Ardens 8 hour cream är knappast någon budget-tub, men jag brukar försöka slå till när jag handlar taxfree. Till all lycka är det dryg, jag har använt samma tub nu sedan sommaren fast hela familjen tidvis är och nallar av “den där orangea salvan som luktar underligt”. Jo, för har du torra läppar, spruckna nagelband eller slut-snutna näsvingar är det här den bästa mössön på marknaden.

IMG_3268.JPG

Nu vidare till någonting dyyyyrt.

Jag var nyförlöst, glad, hormonstinn och fick plötsligt biblioteksersättning för mina böcker! Här ska köpas push-present, hojtade jag (eftersom ingen annan verkade fatta att man ska få en sådan nuförtiden).

Och så slog jag till på denna formidabla skötväska från brittiska Jem+Bea! Jag är så himla nöjd med inköpet!

Väskan är rena rama Mary Poppins-bagen, jag får med mig ALLT i den. Blöjor, extra kläder, amningsinlägg, plånbok, 8 hour cream etc. Den har en massa fina små fack och jag organiserar mitt pick och pack så fint, så fint.

Med mina två första barn tyckte jag att skötväska var en onödig utgift, så hade olika kassar och påsar istället. Det gick bra förstås, men den här väskan gläder jag mig åt varje dag! Dessutom är den designad så att man kan lägga en laptop i facket för skötunderlag när man inte längre har behov av en skötväska. Och det gör ju den till en investering för livet snarare än för småbarnsåren.

FullSizeRender.jpg

Här ser vi min röv i svarta leggings. Nå nä, det är inte min röv, men jag har köpt likadana leggings!

Att magen känns lite som en slutsutten saccosäck efter graviditeten är högst normalt och inget jag orkar bekymra mig över. Men jag har märkt att det är ganska bekvämt att ha på sig någonting som smiter åt så där lagom mycket. Jag testade en sådan där gördel med kardborre-band först men den åkte bara upp och krånglade.

Däremot rekommenderar jag varmt Seraphines post pregnancy-leggings. De drar in, stöder och hålls på plats. Jag märker att jag sitter i en bättre ställning när jag ammar ifall jag har dessa på mig.

Och jo, ifall magkorvarna irriterar ens estetiska öga är de här brallorna också perfekta. Men mjölkstinna bröst upptill och magindragarleggings nertill är jag just nu så när en Sofia Vera¨gara-kropp jag någonsin kommer att komma …

FullSizeRender.jpg

Och så är det ju en bra idé att försöja få koll på bålen igen. Magen alltså, inte den som serveras i en stor skål med is och skivad citron.

Mamma-mage-appen är rätt rolig. Man får göra ett väldigt enkelt litet träningspass varje dag. På den första nivån är övningarna så enkla att man på riktigt kan börja med dem några dagar efter förlossningen om man så vill.

Det är verkligen inte fråga om plankor eller armhävningar, utan mycket simplare saker. Men övningarna är märkligt effektiva, fast jag bara låg på golvet och viftade med armarna lite lojt kom jag plötsligt i kontakt med magmuskler som jag inte känt av på sju månader! An efter blir upplägget mera krävande, jag har bara kommit halvvägs så vet inte hur utmanande de sista nivåerna är. Men så här långt har det varit passligt.

Och jo, bäckenbotten-träning ingår också i appen! Så det här är ett perfekt litet träningsprojekt i det skedet man ännu inte får/kan/orkar göra så mycket.

IMG_3287.JPG

Nåja. Det där är ingen pryl men han är så söt att han platsar på listan ändå.

These are a few of my favourite things, trallallalaaaa! Ingen spons någonstans, har köpt allt själv. Utom babyn. Det är väl kind of olagligt?

Tillvaron är rätt hyvens, faktiskt!

Jag har påbörjat en massa blogginlägg de senaste veckorna, men blivit på hälft och sedan tyckt att utkasten är fåniga. Inte kan jag smälla ut ett “så var mitt 2018” nu, två veckor efter alla andra? Eller jo, det kan jag förstås men jag vill inte.

FullSizeRender.jpg

Får bli en virrig liten lägesrapport istället.

Vi har det fint! Oskar är en trevlig liten person som har börjar le och gurgla. De första veckorna är ju bebisar ungefär lika kommunikativa som ättiksgurkor, så man är så tacksam för lite feedback i form av ett tandlöst grin då och då. Han verkar nöjd! Yay!

FullSizeRender.jpg

Nätterna går också rätt skapligt (peppar, peppar) och jag passar på att dra nytta av min mamma-superskill: att ta tupplurar på dagen om natten varit bökig. Alla kan ju inte sova på dagen, men jag lärde mig den ädla konsten under åren då jag gjorde morgonradio. 20 minuter kan göra underverk. Därmed är jag hyfsat pigg.

Kände mig lite stroppig i måndags då jag gick på eftergranskning.

Det visade sig att jag har återhämtat mig efter graviditeten i rekordfart. Magmusklerna är tillbaka där de ska vara, stygnen har läkt bra och läkaren menade att allt såg korrekt ut på insidan också.

Jag var ju lite fundersam på förhand, hur ska min 38-åriga kropp fixa återhämtningen jämfört med min 25-åriga dito. Nu visade det sig att min äldre kropp är mycket bättre på det här är min yngre!

Ha! Önskar det var möjligt att kontakta mig själv som 25-åring och ropa “pilutta dig”!

(Fast tur att det inte är möjligt. Skiträdd skulle ju Eva 25 år bli om en något fetare och rynkigare version av henne själv med ett litet gossebarn vi bröstet plötsligt skulle flasha till och skrika Astrid Lindgren-uttryck.)

Nu gäller det bara att försöka bli av med de extrakilon som graviditetsdiabetesen prackade på mig. Inte för att hetsa upp vare sig mig själv eller någon annan men det är aptråkigt att inte kunna använda 3/4 av sin garderob och kilona sitter envist kvar. Så originell som jag är inleder jag året med diverse hälsolöften.

Ska återkomma med lite tips och funderingar på sådant jag testat de senaste veckorna vad träning, amning och kost beträffar. Tänk er Oprah’s favourite things, men i billigare tappning. Och inga gratisprylar till publiken.

Känner att jag sålde in nästa inlägg väldigt dåligt nu. Och nu vaknar Oskar.

Äsch. Nu publicerar jag bara. Hörs!

IMG_3058.JPG

Batman hälsar.

En juicy förlossningsbeskrivning för alla som gillar sådant

Nu är Oskar en vecka gammal. De lustiga är att jag omöjligt kan komma ihåg en tid då han inte skulle ha varit här. Han är liksom en så självklar del av tillvaron, trots att han är en liten klimp på fyra kilo.

Men jag ska passa på att skriva ihop en förlossningsrapport, främst för att jag vet att många (jag själv i synnerhet) älskar att läsa sådana. Alla andra får hoppa över detta inlägg.

På måndagen för en vecka sedan skedde det där typiska, att alla tecken på att förlossningen närmar sig plötsligt upphör.

Till och med försammandragningarna var med ens ovanligt milda. Jag kände mig förstås allmänt fed up men rultade iväg till Esboviken för att hämta Tyras tandställning som reparerats. Rultade sedan hem igen och lagade mat. Pustade och stånkade och tyckte synd om mig själv. (Egentligen ska man inte tycka synd om sig själv när man klarar av att promenera fem kilometer i någorlunda rask takt i vecka 40, men hade någon sagt det till mig då hade det gått illa.)

Sista mag-selfien. Ser rätt knasigt ut.

Sista mag-selfien. Ser rätt knasigt ut.

Klockan 21 ställde jag mig i duschen och blev med ens osäker. Vad var det som rann så förbenat?

Var det bara duschvatten eller hade jag slutgiltigen förlorat kontrollen över urinblåsan? För fostervatten kunde det omöjligt vara. Eller?

Duschade klart, klädde på mig och väntade. Och visst tusan, där kom den första värken! Liten och försynt, men som tredjegångsföderska fattade jag ju vad det var fråga om.

Eftersom vattnet nu då eventuellt hade gått ringde jag Esbo sjukhus, men meddelade dem kavat att jag nog skulle stanna hemma ett tag till. Värkarna var inte speciellt smärtsamma och inte märkbart täta heller.

Maken förberedde sig för tv-kväll.

Walking dead varje måndag, en helig stund fast jag gav upp med serien för femtielva säsonger sedan men han tittar troget. Han trodde nog precis som jag att det var falskt alarm.

En halvtimme senare trillade poletten ner för oss båda. Det skulle nog bli nödvändigt att åka in till sjukhuset med en gång. Det hela accelererade väldigt fort. Jag ringde mina föräldrar som genast kom åkande med armarna fulla av sängkläder (de skulle övernatta hos oss och skicka iväg flickorna till skolan nästa morgon).

Och så bar det iväg i den kyliga Esbonatten.

Jag skrevs in kl 22.50, vid det laget hade jag så ont att jag inte var kontaktbar under värkarna. “Lustgaaas” hann jag väsa till barnmorskan, så det fick jag med en gång. Jag var 4-5 cm öppen så vi var definitvt på gång men en bra bit från målet.

Selma födde jag ju enbart med lustgas, jag hann inte få något annat. Och det gick rätt bra den gången, värkarbetet var hanterligt så lustgasen och varmt vatten räckte. Men det här var någonting heeelt annat ...

Jag kommer att vara evigt tacksam för att barnmorskan på Esbo sjukhus läste situationen så rätt.

Hon frågade mig med en gång “vill du ha ordentlig bedövning?”. Jag försökte väl vara lite tuff där mellan sammandragningarna och säga att “ja tack det vill jag nog säkert i något skede”. Men hon ringde in anestesiläkaren med en gång och mirakulöst nog vandrade hon in i salen bara tio minuter senare!

Jag fick spinalbedövning med en gång och för säkerhets skull satte man också in kanylerna för epidural om jag skulle behöva en sådan i ett senare skede (smart!). Jag måste medge att jag inte minns riktigt vad som hände här, för på bara någon timme hade smärtan gått från “ääh, jag kan gott stanna hemma och ta det lugnt” till “en alien försöker ta sig ut genom min rygg, som när John Hurt åt spagetti men baktill”.

Spinalbedövning, alltså. Vilken jävla grej!

Smärtan försvann på några minuter! Ja, inte helt och hållet, jag kände ännu värkarna och de gjorde förvisso ont, men på en helt annan nivå. Det var underbart.

“Sådärja, nu ska vi se om du har öppnats något mera” sa barnmorskan och gluttade in mellan benen på mig bara för att lite häpet utropa “Ojdå. Nu skulle det vara dags att krysta då!”.

Jag trodde det var ett skämt. Vi hade ju bara varit på sjukhuset i någon timme! Jag skulle ju yoga-andas, duscha, vanka runt i korridorerna, lyssna på min förlossnings-spellista, be Jonas tända led-ljusen för allmän mysfaktor och vara otålig! Inte fanken skulle jag väl krysta ännu?!

Men jajamen, krysta skulle jag.

Spinalen gjorde faktiskt att jag inte kände någon smärta alls i underlivet när jag högg i fast de var tvungna att klippa lite.

Drabbad av jävlaranamma-hybris fokuserade jag på något jag lärt mig i podcasten Vattnet går. När man krystar ska man trycka hakan mot bröstet, göra en liten situp och låtsas att man försöker klämma ut en tampong (en satans stor tampong men principen blir ganska tydlig om man tänker så).

Två krystningar, govänner.

Det räckte. Jag tog i för drottning och fosterland och plötsligt var han ute! Det ska jag skryta med tills de lägger mig i graven. Här har ni en som kan klämma. Oklart varför jag känner mig så stroppig över just den saken. Rätt värdelöst som partytrick.

Första bilden på miraklet.

Första bilden på miraklet.

Men det går inte att komma ifrån att det här var en extremt tung förlossning.

Efteråt ombads jag betygsätta min upplevelse och trots att det gick extremt fort och bra den här gången var detta utan tvekan min jobbigaste förlossning.

Godmorgon!

Godmorgon!

Med Tyra knogade vi på i tretton timmar, men efteråt insåg jag ju att de första tio varit ganska mesiga (det behöver man inte fatta som förstagångsföderska heller, det är helt okej att tycka förfärligt synd om sig under inledningen).

Selma kom också med faslig fart, vi landade väl på sju timmar från första värken tills hon var ute. Men det var ju utdraget jämfört med lillebror, där jag gick från noll till hundra på tre timmar!

Klockan är 03 och vi sitter i förlossningssalen och äter frukost/ nattmat/ mellanmål/ jubelsmörgås.

Klockan är 03 och vi sitter i förlossningssalen och äter frukost/ nattmat/ mellanmål/ jubelsmörgås.

Att öppnas med sådan fart och att gå rakt in i riktigt smärtsamma sammandragningar var oerhört tufft. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha gått om inte barnmorskan sett till att jag fick bedövning så snabbt.

Jag har själv alltid trott att en snabb förlossning är att föredra, men nu vet jag bättre.

Någonting där mittemellan tror jag är skonsammast. En förlossning som tidsmässigt är så kort att mamman inte hinner bli utmattad, men ändå så lång att öppningsfasen sker gradvis och inte som en explosion.

Första mötet med syrrorna. Två av tre på denna bild kommer att minnas den här stunden för evigt.

Första mötet med syrrorna. Två av tre på denna bild kommer att minnas den här stunden för evigt.

I gengäld har återhämtningen gått väldigt bra!

Jag tog värkmedicin de första dygnen, tack vare den gick det bra att leva med eftervärkarna och stygnen i fjöselimanget. Mjölken steg på fredagen och då blev mina bröst sådana Lollo Ferrari-bollar att det var svårt och smärtsamt att amma. Men med envishet, bröstpump, varma duschar och litervis av bröstvårtkräm tror jag vi har tagit oss förbi den punkten också.

Avslaget är ofräscht, kroppen ömmar och det kommer att dröja länge innan jag kan klä mig i något annat än gravidjeans, men allt detta känns som ganska rimliga bekymmer.

Hem ljuva hem.

Hem ljuva hem.

Jag är himla stolt över att ha burit och fött tre fina ungar och så oerhört tacksam över att alla tre förlossningar gått så pass bra.

Fast det gjort för jävla ont alla gånger har jag alltid känt mig hundra procent trygg och haft fullt förtroende för barnmorskorna.

Men jag kommer heller inte ifrån insikten att Oskar sannolikt hade blivit en av bebisarna som föddes i bilen ifall vi inte hade råkat bo bara en kvart från närmaste förlossningssjukhus.

Redan att ta sig till Lojo (det närmaste sjukhuset ifall det hade varit fullt i Esbo och på Kvinnokliniken) hade antagligen lett till att jag gått ur upplevelsen svårt traumatiserad. Okej, om vi fått direktiven att söka oss dit hade vi förstås startat genast och inte drönat hemma den där extra halvtimmen, men ändå.

Jag önskar verkligen att alla som föder barn ska få den upplevelsen: att det må ha varit jobbigt och smärtsamt, men åtminstone slapp man vara rädd.

Oskar

Det står pampiga blombuketter lite varstans i hemmet, dem har vi fått av mitt förlag, mina arbetskamrater och olika släktingar. Blommorna blir intressanta stilleben med harsodukarna jag tycks slänga omkring mig som konfetti. Tvättmaskinen brummar på konstant och själv vandrar jag omkring med boobs som är så stora och hårda att de borde sitta på någon av deltagarna i RuPaul’s drag race.

Familjemedlemmarna vimsar omkring och försöker bete sig normalt. Det är svårt, helst vill vi bara sitta och stirra på en som mest sover. Men vi vill ju inte traumatisera stackaren, vad läskigt att ständigt ha ett fånigt flinande fejs framför sig när man öppnar ett öga.

Känslorna är ständigt på ytan, emellanåt gråter jag en liten skvätt utan att riktigt veta varför. Men det rinner nu vätskor ur diverse andra kroppsdelar också så lika bra att let it go.

Inget är sig likt samtidigt som allting är sig likt. Det är precis så det ska vara.

För han är här nu. Oskar.

IMG_2520.JPG

Hallonbacken nominerad till Runeberg junior

Oj vad glad jag blev när jag fick veta att Hallonbacken är nominerad till fin-fina priset Runeberg junior!

Litterära priser är inget jag någonsin räknat med att få eftersom jag ohjälpligen fastnat i den lättare genren. I litterära sammanhang ses deckare fortfarande som lite pilipali. “När ska du skriva en riktig roman då?” som en farbror i Korsnäs frågade mig häromveckan.

Men det gör faktiskt ingenting, för det ultimata belöningen för mig är ju att människor verkligen vill läsa mina böcker!

Det köas till dem på biblioteken och försäljningssiffrorna (i synnerhet på finska!) är inte alls dåliga! Fortfarande blir jag lite till mig varje gång någon främmande människa berättar att hen har läst en av mina böcker.

Förra veckan besökte jag en skola i Ingå där eleverna hade gjort en utställning om Hallonbacken! Den var helt fantastisk! Jag hade inte ens själv insett att jag har så mycket personer och miljöbeskrivningar i boken förrän jag fick se deras tolkning.

IMG_2303.JPG
IMG_2289.JPG

Nu har dessutom flera barn (inte bara mina egna) bedyrat att boken är bra!

Och det gör mig glad ända in i hjärteroten. Jag visste att det var en risk att skriva en så pass kuslig barnbok, där både ondska och död är bärande teman. Jag är också glad att jag stod på mig och inte gjorde några stora ändringar i texten, fast det fanns de som tyckte att slutet blev lite för hemskt och borde tonas ner. Nu i efterhand känns det som rätt beslut.

Hallonbacken kommer inte att vinna Runeberg junior, eftersom det är en jury bestående av 6-9-åringar som bestämmer (toppen för övrigt att det är så! Klart att barn ska utse vinnaren i en barbbokstävling) och boken är nog lite i häftigaste laget också för en nioåring. Hoppas verkligen att juryn inte blir allt för uppskrämd.

Men nomineringen gjorde mig jätteglad! Speciellt när jag ser på listan över övriga nominerade och tänker på alla fantastiska barnböcker som getts ut på både finska och svenska i år!

Jag gör en klumpig liten nigning a la Hallonbacken-Stina och tackar förvalsjuryn så förfärligt för äran!

Klumpeduns fyller år

Jajamen. 37+1. Nu är bebisen där inne färdigbakad. Själv försöker jag vara föräldraledig men det går lite si som så med den saken. Under mina tidigare graviditeter har jag varit otroligt uttråkad och frustrerad på slutrakan så den här gången har jag aningen dumdristigt tackat ja till diverse små-jobb ännu de sista veckorna (förstås med förbehållet att jag kan bli tvungen att avboka i sista minuten om babyn kommer).

IMG_2273.JPG

Så det har blivit inspelning av ett barnprogram, en tur till Åbo och en till Korsnäs, en livlig men riktigt rolig bokmässa i Helsingfors och poddinspelning varje onsdag (visst lyssnar ni?).

Oskar, Molly, Alex och Linnea var en otroligt proffsig jury i Barnens Eurovisa. Jag lajvade julgranskula.

Oskar, Molly, Alex och Linnea var en otroligt proffsig jury i Barnens Eurovisa. Jag lajvade julgranskula.

Bokmässan. Tuva Korsström, Sabine Forsblom, Ellen Strömberg och jag intervjuades av Ebba Witt-Brattström. Så kan man också inleda en söndagsmorgon.

Bokmässan. Tuva Korsström, Sabine Forsblom, Ellen Strömberg och jag intervjuades av Ebba Witt-Brattström. Så kan man också inleda en söndagsmorgon.

På Astor i Vasa fick jag en nattmacka efter besöket på Korsnäs bibliotek. Bliss. Mina fötter är för övrigt så svullna nu att jag undrar om jag har en bebis i vardera foten också?

På Astor i Vasa fick jag en nattmacka efter besöket på Korsnäs bibliotek. Bliss. Mina fötter är för övrigt så svullna nu att jag undrar om jag har en bebis i vardera foten också?

Imorgon blir det Träffpunkt Akademen och besök hos Dekkariseura på Berghälls bibliotek. På onsdag ett skolbesök i Ingå (för att tala om Hallonbacken! Kul! Har bara pratat deckare i skolor så blir spännande med omväxling) och poddinspelning igen.

Sen kanske jag helt enkelt måste börja inse mina begränsningar och bromsa en aning.

Mitt gravidbloggande har blivit ganska glest, inser jag. Får väl göra en liten uppdatering nu istället.

IMG_2240.JPG

Jag känner mig stor som ett hus. Har trots sparsamt ätande (diabetesen) gått upp nästan 20 kg. Det är ju inte ovanligt har jag förstått, men betydligt mera än mina senaste två gånger. Och oaaaaj så leder, ben och fötter våndas av en sådan här snabb viktökning. Höfter och knän krampar om nätterna, i natt jämrade jag mig så ljudligt att min sängkompis trodde värkarbetet var igång. I wish.

Men så där annars tycker jag mig ha kommit lindrigt undan vad krämpor beträffar. Har helt okej med energi också, lyckas skarva för de oroliga nätterna med tupplurar på dagen. Rör mig i snigelfart, men orkar ännu ta mig runt i världen.

Och ja, i dag fyller jag 38 år! Därmed anser jag att lillebror ska stanna inne åtminstone till denna dags slut. Lite ego får man vara, jag vill också framledes vara familjens huvudperson den 5 november varje år. Uppvaktades ståtligt med finfrukost och paket imorse.

Ikväll ska jag ha några klunkar champagne. Så det så.

PS. Vi ska snacka mamma-skammande i nästa poddavsnitt! Hårresande historier strömmar in som bäst men vi vill gärna ha ännu flera! Går bra att skicka in sina godbitar via artikeln!

Saker jag längtar efter

En midja. 

Whisky. 

Att doppa mig i iskallt havsvatten. 

Att sova på mage.  Eller ens på rygg.

Salmiak. 

Kontroll över min urinblåsa. 

Att kunna knyta mina skosnören utan att utstöta en massa ur-ljud.

Energi. 

Rom. Både sådan man äter på blinier och sådan Sjörövar-Fabbe uppskattar.  

Att få snusa en nyföding i nacken. 

IMG_2104.JPG

Hemma hos-reportage i Eeva-tidningen

I somras fick vi besök av en fotograf och journalist från tidningen Eeva. Det var en trevlig upplevelse, jag har hört skräckhistorier om hånfulla inredningsreportrar som ångar in och möblerar om hela huset innan det duger, men det här gick raskt, proffsigt och muntert till.  

Nu finns tidningen i affärerna, så bara att slå till (det finns mycket annat att läsa i numret också, förstås).

IMG_1913.JPG
FullSizeRender.jpg

Måste medge att jag höll på att kissa ner mig av fniss när jag läste texten. Inte för att jag skulle vara felciterad eller så, men mina flummiga förklaringar på knagglig finska blir så otroligt pretto i text. 

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg

Jonas (aka isäntä) gömde sig i sin kamari och ville inte vara med på bild. Men flickorna ställde artigt upp.

IMG_1908.JPG

Jag drabbades av panik inför reportaget och impulsshoppade en soffa på Ellos. Det var ett stort hål i den gamla. Men det var ett bra impulsköp, den nya soffan är kanon!

Lite komisk känsla att se sitt hem i en tidning på det här sättet. Men jag är faktiskt rätt stolt över vårt hem och har lagt ner mycket tid, semesterersättningar och tankeverksamhet på att göra det fint och mysigt, så det är nu onödigt att vara blygsam. 

Det ordnandes en bokmässa och jag fick vara med

Den är besynnerlig, tillvaron som författare. En stor del av året är det inte alls konstigt om man vill vara i fred. Det är ju lite fint att vilja isolera sig och vara kreativ.

Men i något skede blir boken förhoppningsvis klar och då måste författaren krypa fram ur sin håla. Eller nej, det måste hen egentligen inte, till exempel Juha Itkonen som i höst ger ut en bok om det smärtsammaste av ämnen (att förlora ett barn) har valt att minimera medierumban. Och boken har fått en massa uppmärksamhet ändå, så bevisligen finns det alternativ.

Det är nu tredje året jag får uppleva den så kallade bokhösten med allt vad den innebär.

Och den innebär massvis med roliga saker! Redan i augusti kan man börja pricka in författarkollegers releasefester, som ofta är öppna för alla som villl höja en skål och köpa en signerad bok. Bibliotek och skolor hör av sig och undrar om författaren skulle kunna komma och berätta om sin senaste bok. Det är ofta roligt det också.

I bästa fall får man några intervjuförfrågningar och en och annan vänligt sinnad recension också. Lite nervigt för den som just öppnat gluggen till skrivhålan men helt okej.

Men i mitten av hösten tornar den upp sig. Ja, bokstavlingen tornar, i form av några hotelltorn precis invid Liseberg: Göteborgs bokmässa.

Redan långt före jag debuterade förstod jag att Göteborgs bokmässa är the shit.

Mässan lockar ju inte bara till sig skönlitterära författare, för var och varannan svensk stil-, tränings- eller livsstilsprofil ger ju också ut en bok och skickas till mässan av sitt förlag. Det innebär att bokmässesurret börjar i alla podcaster man kan tänka sig redan fler veckor före mässan.

För finlandssvenska författare är situationen lite annorlunda, förutom för den handfull som är så kända och etablerade i Sverige att deras närvaro på mässan är given. (Och det är människor som arbetat hårt och skrivit förbannat bra i många herrans år, så jag missunnar dem ingalunda denna status)

Vi andra får göra lite som i Kalle och chokladfabriken.

Hoppas att chokoplattan innehåller en guldbiljett. Eller nä den metaforen haltar, för det är ju ingalunda en lotteri. Snarare en tävling. Vem klarar gallringen? Vem duger för Sverige?

Förlagen skriver förslag, mailar och lobbar. Och så till sist faller domen. Du får åka, men inte du och du. Jaha du har visst fixat ett stipendium och betalar själv, kom med då. Men inte du, sorry. Du var inte tillräckligt intressant för Sverige i år heller, men vi försökte i alla fall. Nästa år kanske?

Efter att ha iakttagit denna ruljangs några gånger med växande avsmak för hela evenemanget bestämde jag mig i fjol för att Göteborgs bokmässa helt fick vara för min del. Vill inte mässan ha mig så vill inte jag ha mässan. Enkelt.

Men i år fann jag sedan ändå mig själv i det öronbedövande vimlet. Hur gick det till?

Nåh. Det var egentligen Crimetimes fel. Medan min avsmak för bokmässan har grott har också drömmen om att få delta i deckarfestivalen Crimetime vuxit till sig.

Crimetime som i flera år har ordnats bland ruiner och rosenbuskar i Visby. Många har vittnat om att festivalen har varit någonting helt unikt, både för författare och publik. Så roliga ämnen, så spännande gäster, verkligen en fest för alla som älskar kriminalgenren! Och varje år tycktes man ta in också några gäster som inte var jättekända och etablerade deckarförfattare, så jag tänkte att jag kanske kunde få chansen nu när jag skrivit tre deckare.

Antiklimax 1: Crimetime flyttade från Visby till bokmässan i Göteborg. Äsch. Men mitt förlag föreslog mig ändå, varför inte, liksom?

Antiklimax 2: Crimetime ville inte ha mig. Oh well, chansen var ju aldrig så stor ändå.

Chock: Göteborgs bokmässa ville plötsligt ha mig i år! Och då var det för sent att sätta sig på tvären eftersom jag ju redan sagt att jag kunde tänka mig en tur till Göteborg i september, dock för ett lite annat sammanhang.

Så plötsligt stod jag där med min Willy Wonka-biljett, var lika utvald som Harry Potter och hade en lika bad feeling about this som Han Solo.

Så jag svalde min stolhet och förkastade mitt tidigare beslut att aldrig delta i mässan, packade ihop några outfits, tjoade lite halvhjärtat på sociala medier och åkte iväg. Försökte bygga upp en iver, för jag har ju så många bekanta som uppriktigt älskar mässan.

FullSizeRender.jpg

Och jo, allt med bokmässan är ju inte hemskt. Här kommer några positiva saker:

  • Om man är tillräckligt fancy får man gratis smoothies och kokosbollar. Jag var tydligen tillräckligt fancy, och det var kul att sitta i författarloungen och smygkika på Björn Ranelid, Kattis Ahlström, Athena Farrokzhad och alla möjliga.

  • Allt var fint organiserat. Mysigt hotell, trevliga måltider, jag och min mage erbjöds taxiskjuts hela tiden.

  • De första dagarna är evenemanget en branchmässa för bland annat svensklärare och bibliotekarier, och det kändes ändamålsenligt och viktigt! Hade några riktigt upplyftande samtal med främmande människor under torsdagen då det var ganska lugnt.

  • Det är mysigt att träffa trevliga bekanta. Gemytligt att hänga med de bussiga typerna på mitt förlag och återförenas med skrivande vänner som jag bara ser någon gång per år. Iofs skulle jag kunna uppleva allt detta på hemmaplan också, men ändå.

  • Att intervjuas av och diskutera med människor som läst mina böcker är ju sjukt smickrande och spännande! Ett verkligt privilegium, även om jag mest satt och var imponerad av alla smarta saker de andra sa och inte kom på så mycket själv.

  • Göteborg var ju fint. Hade aldrig besökt staden förr, verkade trevlig.

    Mindre positiva saker med bokmässan

  • Kaoset, oljudet, vimlet, värmen. Gäller förvisso på alla typer av mässor, men Göteborg var nog värst hittills.

  • Förnedringen i att stå vid ett signeringsbord som alla tar långa lovar kring. Gällde förstås inte bara mig, jag såg också ganska välkända svenska författare som stod där med pennan redo vid stora bokhögar utan att någon brydde sig om dem.

  • Att sitta och försöka berätta om sin bok fast absolut ingen hör. En del för att de inte är intresserade utan slog sig ner för att titta på sin telefon ett slag, andra för att man i båset intill spelar Diggiloo Diggiley på högsta volym.

  • Den ständiga känslan av att inte ändå få vara med på riktigt. Att på kvällarna i sitt Instagramflöde se att det pågår fester runt om på stan medan man själv sitter på hotellet. Att en del bjuds på mässans officiella mottagningar och mingel och andra inte. Om bokmässan i Göteborg var ett barnkalas skulle vi kräva att den ställdes in omedelbart, för så här får man ju inte behandla folk. Speciellt inte i Bamselandet Sverige. Antingen ska alla vara med eller så blir det inget, brum.

Så ja. Min bokmässa blev nu ungefär som jag hade föreställt mig den.

Jag är tacksam för att jag fick åka, förstås! Roligt att förlag och arrangörer tyckte det kunde vara värt det. Någon enstaka bok sålde jag säkert och förstås ska man aldrig underskatta det här med att bli en erfarenhet rikare.

Men om jag skriver flera böcker och får uppleva en ny bokhöst ger jag gärna min Göteborgs-biljett till en av dem som gillar mässan. Som lägger ut många kompisbilder och lyckas ta sig in på de där innefesterna. Som lyckas planera sin vistelse och gå på några seminarier mellan varven, själv gav jag upp, tappade bort min seminariekatalog och gömde mig i kokosbolls-loungen.

Jag och bokmässan gav varandra en chans, men nu svajpar vi vänster och går vidare.

Drömmen om ett eget kontor

Att skriva ner sina drömmar och målsättningar är viktigt, tycker jag. Jag har slarvat med den saken men ska göra bättring.

Det kluriga är ju att drömmar ibland faktiskt går i uppfyllelse, men om man man inte klart och tydligt formulerat eller uttalat sin dröm hinner man under resans gång glömma bort att den ens var en dröm. Och då känns det inte alls lika mäktigt om den väl uppfylls.

När det gäller drömmar är det också bra att ta i lite för mycket. Vara orimlig och överdådig. För det får man vara när man drömmer.

Så här kommer den (nästan lite våta) dröm jag gått och närt det senaste året:

Jag vill ha ett eget kontor.

Just nu har jag en arbetshörna här hemma. De fungerar ju, jag har skrivit fyra böcker i den, men jag kommer inte ifrån att den är belägen i vardagsrummet och att jag ständigt blir avbruten av familjemedlemmar som förvisso försöker visa hänsyn, men som ju också måste få röra sig i sitt eget hem.

Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Så mitt drömkontor ska inte vara här hemma, ej heller i något vingligt annex på bakgården.

Det ska ligga inne i stan. Någonstans nära lunchrestauranger, yogastudior och gemytliga caféer som jag kan sticka mig ut till när jag behöver en paus och en bulle och se lite folkliv.

Mitt kontor ska ha utsikt mot en innergård. Det behöver inte vara knäpptyst och lugnt, tvärtom känner jag mig mera hemma om det är lite lagom oljud omkring mig. Jag ska spela musik också förstås. Ibland Piaf, ibland Rammstein, det som behövs just den dagen.

Jag ska förstås ha ett stort skrivbord och en enorm anslagstavla som jag kan använda som mood board.

Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Jag ska omge mig med vackra prylar och köpa färska snittblommor varje måndag. Doftljus och dyrt kaffe, förstås. Och ett kylskåp där det alltid ligger en flaska champagne om det skulle inträffa något som bör firas på momangen. Och en bra whiskey för nödsituationer.

Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Kontoret behöver inte vara stort, men utöver det stora skrivbordet ska det finnas plats för en riktigt bekväm fåtölj. Nej vänta, en soffa! För när man har ett alldeles eget kontor kanske man vill ta en power nap mitt under arbetsdagen! En kreativ paus. Så en skön soffa och en mysig filt. Det ska jag också ha.

Jo, och soffan blir också bra om jag ska ha möten med någon! Så ett soffbord behövs också.

Kontoret ska inte vara allt för tillrättalagt och prydligt, utan lite vimsigt och mysigt. Utom skrivbordet som jag ska städa varje dag innan jag går hem.

Väggarna ska vara i någon murrig grönaktig färg. Några bokhyllor, en vacker takkrona och en mjuk och mysig matta.

Till konceptet hör också strikta rutiner. Jag ska vara på plats i mitt kontor samma tid varje morgon och gå hem vid samma tid på eftermiddagen. Eftersom jag kommer att vara ensam i mitt kontor kommer jag att boka in lunchträffar några gånger i veckan.

Kontoret ska vara min oas, min woman-cave, en plats där jag vet att jag ska kunna koncentrera mig när det behövs.

Vad jag ska jobba med?

Olika saker! Skriva böcker förstås! Kanske kolumner, artiklar och andra kortare texter. Förbereda föredrag och framträdanden, skriva manus för radio och tv.

Så, nu har jag knattrat ner min dröm. Och vem vet. En vacker dag kanske jag får mitt drömkontor. Just nu känns tanken väääldigt avlägsen. Men ändå.

Bokmässa - the real story

Förmiddag på Bokmässan, rena rama myrstacken redan vid entrén.

Du seglar lite världsvant förbi köerna och kaoset, du är ju författare, bevars, ingen vanlig mässbesökare. Ni VIP-are har egen garderob där det inte kostar 4 euro att hänga sin jacka. Lyx. Eller ja, det är nu en skrubb. Du försöker lite smidigt byta om till deckarklackarna stående på ett ben eftersom det inte finns något att sitta på, tappar balansen och trampar författaren bakom dig på foten med den ena stilettklacken. Anteeksi. Nå, Juha Hurme klarar sig säkert utan höger lilltå, man har ju två ...

Nu hurtigt vidare!

Du hittar rätt scen efter lite förvirring. På podiet sitter Merete Mazzarella och berättar om sin senaste bok. Det är fullsatt. Jejeee. Bra location, tydligen. Gott om plats för alla fans. Utmärkt.

Nu är Merete klar och försvinner. Det gör tyvärr publiken också. Aj då. Men ingen fara, här kommer ju en hel skolklass och slår sig ner!

Hm. De ser rätt unga ut.

Du inser att du kanske måste tänka om lite nu, anpassa snacket till den unga läsaren. Men ungdomen är framtiden, så det är värt besväret. Yo yo.

Publiken ser ju riktigt bra ut, det är inte Merete-fullt men inte tomt heller. Förutom högstadieeleverna sitter också en av dina förlagsredaktörer på en stol och ser uppmuntrande ut. Och en liten farbror som redan tycks ha köpt en massa böcker. Säkert en hängiven deckarläsare som är nyfiken på nya förmågor inom genren.

Nu är det dags. Hon som ska intervjua dig svävar in, fräsch, påläst och lugn.

“Är du beredd?” frågar hon och du nickar självsäkert.

Då kommer en stressad modersmålslärare rusande.

“Är det här ni sitter??? Jag har letat överallt! Ni ska inte vara här, ni ska vara där borta”, frustar hon.

Skolklassen ser motvilligt upp från sina telefoner, samlar ihop jackor, väskor och broschyrer och lufsar iväg.

En pigg liten tant petar till deckarfarbrorn på sista raden.

“Kom nu Gunnar, vi ska ta ett glas vin med Ulla. Har du alla mina kassar?”

De försvinner också. Förlagsredaktören ler uppmuntrande.

Nåja. Det är så här det ska vara på mässor, folk kommer och går.

Intervjun börjar och du snarvlar tappert på utan att riktigt veta vad du försöker få sagt. Till all lycka styr intervjuaren upp det hela genom att dra smarta slutsatser av ditt svammel och skratta hjärtligt åt dina tarvliga försök till humor.

Till sist är det klart. Herregud så skönt. Fast vilan blir kort för nu ska du till en annan scen och göra ett uppträdande till.

Den här gången kommer det i alla fall inte att vara tomt i publiken eftersom du ska intervjuas tillsammans med Den Etablerade och Älskade Författaren (härefter DEÄF). Snålskjuts, kunde man kanske kalla det. Men du tackar och tar emot.

DEÄF är förstås briljant.

Publiken vrider sig av skratt, rörs till tårar och nickar instämmande. Du är inte riktigt lika hänförande men knogar på.

Tiden går fort när man uppträder med DEÄF, plötsligt är uppträdandet klart. Nu ska du och DEÄF signera böcker i förlagets monter. Trettiofem kvinnor ställer sig i kö framför DEÄF, som skriver autografer så pennar glöder. Du ler vänligt. Det är viktigt att se trevlig ut. Vem vill köpa en bok av någon som är surare än Professor Snape?

Och här kommer ju nu en dam som helt tydligt vill prata med dig och inte DEÄF! Hon armbågar sig fram och ställer sig vid podiet. Du har pennan redo. Här ska signeras med snyggaste handstilen.

“Säg nu till nån av dina chefer att inga orkar lyssna på den här hemska musiken i Vega. Och varför flyttade ni på Kaffekvarnen???” ryter damen och ångar vidare.

Hoppsan. Jaha ja.

Nu är det tre timmar till nästa show. Du vimsar omkring i vimlet och försöker fördriva tid. Äter en räksmörgås, man ska tydligen äta sådana på bokmässor. Träffar bekanta som generat berättar att de inte läst din bok. Du säger att det är jättejätteokej och menar det.

Du köper en julkalender. Dricker en kopp kaffe. Hänger lite i ditt eget förlags monster. Rätar till några bokhögar som hamnat på sned. Det blir riktigt prydligt. Fötterna värker, deckarklackar är inte så bekväma.

Äntligen har tre timmar gått. Nu ska du uppträda igen, på finska denna gång.

“Kiitos kiitos”, säger du kavat när intervjuaren presenterat och välkomnat dig.

Sedan händer något märkligt. All finska försvinner ur ditt huvud. Det är som om någon komponent där inne skulle ha lossnat. Du glor förvirrat på intervjuaren. Vad sa hen?

“Juukylläminä … tota, eli tämä kirja … erittäin silleen, että dekkari talvella on liksom kylmää …” förklarar du.

Intervjuaren avrundar intervjun lite i förtid av någon anledning.

Du vinglar upp till VIP-garderoben. När du byter skor ser du en fläck på golvet som eventuellt är lite Finlandiapristagarblod.

Du hoppas att det bara är kaffe. 

Podcasten Norrena & Frantz är (nästan) här!

Foto: Ilmari Fabritius

Foto: Ilmari Fabritius

Man ska inte ha för få projekt här i livet, förstår ni.

Jag är taggad och stolt att berätta att en sprillans ny podcast ser dagens ljus på lördag morgon. Det är kollegan Hannah Norrena och jag som håller i den och temat kommer att vara relationer.

Aj ett så unikt tema då, knarrar den neggiga nu. Men hör upp:

Det finns inget viktigare tema än relationer!

Vad är det man egentligen ligger och funderar på om kvällarna när man borde sova? Inte är det Sote-reformen, inte. Och knappast heller Trumps senaste tweet eller huruvida sommartid eller vintertid är trevligare.

Nä, man kanske ligger och skäms för att man var så snäsig med en arbetskamrat. Eller på att man är lite sårad över att bästisen numera alltid har något viktigare för sig när man försöker stämma träff. Eller på att hen som ligger där bredvid och snarkar har varit en riktig dönick på sistone. Eller på att det skulle vara urmysigt om någon alls låg där bredvid och snarkade.

Hannah och jag har båda gått och drömt om att starta en relationspodd, men på varsitt håll eftersom vi inte känt varandra så länge. Eller jo, vi har ju båda jobbat på Yle sedan Marconis dagar och läst varandras bloggar, men inte haft ett sådant förhållande att vi genast skulle prata hjärta och smärta när vi ses.

Men det senaste året har jag märkt att det är väldigt trevligt att tala hjärta och smärta med just Hannah.

Hon tänker ofta på helt andra sätt än jag, och kan slänga in reflektioner som verkligen får mig att tänka till.

Att vi, trots att vi är jämnåriga och jobbar på samma ställe, befinner oss i helt olika livssituationer är också ett plus. Hannah är singelmamma, jag är gift och jättegravid. Hon är österbottning, jag är nylänning. Hon är lugn som en filbunke och jag är mera härkommerallakänslornapåenochsammagång.

Vi har dessutom märkt att det tycks finnas ett behov av att få skriva av sig i Svenskfinland.

När Hannah för en tid sedan tangerade temat otrohet i Vega dag skrev jag en artikel där jag uppmanade publiken att anonymt skriva om sina tankar kring och erfarenhet av otrohet. Berättelserna som kom in var fascinerande! Inget kladd, inget tjafs, utan uppriktiga berättelser från vanliga människor.

Det här gjorde oss bara mera övertygade, det behövs en ventil för känsliga ämnen. Behovet kanske är extra stort i lilla Svenskfinand, som ju ibland kan kännas lätt klaustrofobiskt.

På lördag lägger vi ut två avsnitt på direkten!

I det första handlar det om dejting som vuxen (jag har noll koll men är äckligt nyfiken, Hannah har bättre koll än hon skulle önska sig) och i det andra tar vi än en gång upp otrohet.

När vi är igång hoppas vi få in berättelser, frågor, funderingar kring de teman vi tar upp, eller gällande saker lyssnarna tycker borde tas upp.

Ifall frågorna blir allt för stora och svåra kommer vi att ta in experter som på riktigt kan ge vägledning.

Hannah och jag är ju varken parterapeuter eller uppfostringsexperter, men vi är medmänniskor som har fluffats upp rätt ordentligt i livets torktumlare och lärt oss en hel del på kuppen.

Planen är att vi poddar på tills vidare. Det lär väl ska bli ett litet uppehåll när jag föder barn, men sedan ångar vi vidare så gott det går.

Jag hoppas förstås att ni som lyssnar gillar det ni hör! Alla de bästa poddarna har ju varit lite trevande i början, och vi kommer att försöka utvecklas och förädlas under resans gång - med lyssnarnas hjälp! Men jag hoppas att åtminstone ni som följt våra bloggar i tiderna och tyckt att vi numera är för passiva på den fronten ska känna er hemmstadda i podcasten!

Iiik, spännande!

En riktig jävla piss-sjukdom som heter alopecia

Det här har inte varit en speciellt lyckad månad. Inte kul alls. 

För det första har jag drabbats av graviditetsdiabetes. Rätt lindrig, men i alla fall.

Fingrar ska punkteras, blod analyseras, kostråd följas.

Jag åt inte mycket socker före diagnosen heller, men nu är det nolltolerans som gäller. Inget vin (obviously), inget socker, minska på fettet, ät rågbröd och fettfri yoghurt. Ändå går jag upp i vikt med sådan fart att jag får snubbor på rådgivningen.

Det är inte kul alls. 

Igår fick jag tillbringa dagen på Esbo sjukhus eftersom rådgivningen märkte att babyns hjärta slog lite oregelbundet. Jag är tacksam för att jag genast slussades vidare och fick ett sakligt och snabbt mottangde på sjukhuset. Till sist gjorde en specialläkare bedömningen att babyns hjärta på ultraljudet såg ut att fungera fint så oregelbundenheten är sannolikt av ett slag som kommer att växa bort före förlossningen.

Det var förstås en lättnad, men oron som släpptes loss i min hormonstinna kropp var inte kul alls. 

I dag kom nästa dråpslag.

Jag hittade flera nya kala fläckar i hårbottnet. Min alopecia tycker det är kanon att jag går omkring och är hormon-råddig, stressad och nojig. 

Ni som följt mig länge vet ju att jag tappade precis allt mitt hår år 2009. Inte ett endaste litet strå fanns kvar någonstans. 

Några år senare började märkligt nog håret växa tillbaka och sedan dess har jag inte ens upplevt fläckvis håravfall utan varit hårfagrare än någonsin. Samtidigt har jag ju hela tiden varit medveten om att alopecia är en sjukdom som inte går om utan som man lever med hela livet. Ibland tar den fart, ibland har den låg profil. Många som tappar allt sitt hår är skalliga livet ut.

Att drabbas av alopecia universalis (alltså den version då man tappar allt hår på hela kroppen) var för jävligt. Samtidigt kunde jag på något sätt uppskatta tydligheten i tillståndet. Allt nollades liksom.

Jahapp Jag är totalskallig. Ingen idé att leta efter fläckar och stå med en spegel och försöka undersöka sin nacke. Skallig är skallig. 

Det var i det skedet jag fick börja testa mig fram med pigmenteringar, lösögonfransar och peruker för att hitta olika metoder som funkade för mig. Det var dyrt, jobbigt och ofta smärtsamt men i alla fall var det jag som hade kontrollen. Skulle jag ha ögonbryn fick köpa mig ett par ögonbryn. 

Den släng av areata (fläckvis håravfall) som jag tampas med nu är bara allmänt f*tt*g. 

Varje gång jag försöker byta frisyr för att dölja en fläck någonstans dyker en ny fläck upp på ett synligt ställe. 

Jag försöker undersöka de äldsta fläckarna för att se om de skulle ha börjat växa igen och får stå ut med att bli besviken varje dag. 

Jag får mentalt ställa in mig på flera olika scenarier. 

Kanske är jag på väg mot universalis på nytt?

Kanske det här är något som triggats igång av graviditeten, så alla fläckar växer igen om några månader? 

Kanske det här är hur resten av mitt liv kommer att se ut. Ett ständigt kammande hit och dit, irritation och besvikelse. 

En avgörande skillnad mellan hur jag lever i dag för åtta år sedan är att jag är mycket mer synlig numera. 

Jag syns på tv ibland, jag åker omkring och uppträder i skolor, bibbor, bokmässor. Det går förstås galant att göra allt detta också utan hår, men här skapas ändå en självförtroende-tröskel som kommer att vara marig att ta sig över. 

Det där tröskeln kommer jag att ta mig över om det behövs, jag är inte direkt orolig för det. Men just i dag känner jag mig väldigt, väldigt trött.

För säkerhets skull gör jag som jag brukar och tar ut hela skadan på förhand.

Jag ställer in mig på att tappa allt mitt hår igen. I så fall har jag bara en vädjan: snälla snälla, låt mig få behålla ögonfransarna. Jag klarar mig utan allt annat, men ögonfransarna vill jag ha. 

Jag skulle vara vilja luta mig tillbaka, njuta av att babyn där inne bökar runt och känns stark och frisk, vara stolt över att mina böcker säljer bra och att det mesta i mitt liv faktiskt är fantastiskt. 

Men den här dagen, förstår ni.

Inte. Kul. Alls. 

 

 

Kränkt, drev och hatstorm

Där några ord som jag tycker kunde användas mera sparsamt. Inte för att orden skulle vara oviktiga, tvärtom, det gäller ju mycket allvarliga saker.

Men när de slängs omkring ungefär lika lättvindigt som gråtskratt-emojin i diverse kommentarsfält tappar de sin udd. 

Den här sommaren har intensiva debatter om laddade ord blossat upp flera gånger och faktiskt tycks podcasten vara forumet där sådant här tar sin fart numera. Det var Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam som sade n-ordet och nu senast Lillelördags Anitha och Ann som pratade om laddade ord och nämnde "indianer".

Det blev fel, det väckte reaktioner, men skiten träffade egentligen fläkten först när reaktionerna började väcka reaktioner. Det var då "drev" och "lättkränkt" började flyga av och an. 

Som professionell pratkvarn kan jag i viss mån ha förståelse för att grodor slinker ut i ett lättsamt samtal.

En text hinner man ju oftast läsa och tänka igenom, men prat flödar så fort.

Jag har också trampat i klaveret otaliga gånger. I direktsänd radio måste man blixtsnabbt fatta beslutet huruvida man ska låtsas om ingenting och babbla vidare eller bromsa och genast be om ursäkt med risken att dra ännu större uppmärksamhet till det tokiga man just sade. 

Och ibland händer det att någon reagerar och säger till. Det är alltid jobbigt, oavsett om man ser personens poäng eller inte. 

Ett gammalt exempel är när jag sade någonting väldigt ogenomtänkt och fult om transpersoner i ett eurovisionsreferat för många år sedan.

Dana International gjorde comeback i tävlingen (och floppade men det är irrelevant här) och i ett försök att vara vitsig drog jag ett infantilt skämt som gjorde det väldigt tydligt att jag trodde att transpersoners identitet enbart handlar om vad de har mellan benen.

Jag tänker inte ens upprepa skämtet, men jag tyckte just då att det var harmlöst och skoj. Jag beundrade ju Dana storligen och satt där och var trygg i en förvissning om att jag var en oerhört icke transfob, icke-homofob, liberal och härlig person. 

Efteråt fick jag mail av en mera insatt person som i vänliga ordalag förklarade varför mitt skämt varit stötande, ignorant och inte speciellt roligt alls. Hen som skrev varken anklagade eller bannade, utan förklarade sakligt och tackade vänligt för ett i övrigt underhållande referat.

där i stunden kändes det ganska hemskt.

Jag kände förstås skam, men någon slags defensmekanism slog till så att de tankar som först puttades upp i mitt medvetande var: 

- Alltså får man inte skämta om någonting mera?

- Måste man vara så himla politiskt korrekt hela tiden?

- Att folk kan vara lättkränkta ...

Sociala medier var inte så stora på den här tiden, men om personen som kontaktade mig hade skrivit till mig på ett öppet forum som Instagram hade det här antagligen varit stunden då jag i affekt hade klottat ihop en klassisk ickeursäkt i stil med "Ojdå. OM någon nu mot förmodan tog illa upp ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Noooot".

För att jag inte hunnit tänka längre. Och för att jag skämdes och det är svårt och läskigt att visa skam. Och när något är läskigt försöker man försvara sig själv. Det är helt naturligt. 

Men till all lycka gick det inte till så. Istället funderade jag en stund och skrev efter en stund ett ganska neutralt och vänligt tack till hen som kontaktat mig.

Men vet ni vad? Jag lärde mig någonting.

Tillrättavisningen har följt med mig sedan dess. Jag hade fel och jag betedde mig illa, sådant händer ibland. Och nej, det där med "sånt händer" är ingen bortviftningsmanöver utan ett faktum. Men skadan kan kanske ändå lindras lite om man blir klokare på kuppen och inte gör om dumheten.  

Men för att återgå till de färska svenska exemplen där mediekändisar hamnar i fokus och kvällstidningarna raskt stämplar händelseförloppet som drev eller hatstorm. 

Kommer på ett tredje fall, det när Elaine Eksvärd och Amanda Schulman placerades i varsin ringhörna i somras. Det var fråga om ett utdraget och trassligt händelseförlopp som startade av att Amandas mans kompis Sigge i sin podcast uttryckt sig nonchalant om Elaine Eksvärds kamp mot pedofiler. Eftersom Instagram hade tröttnat på Sigge vs. Elaine hakade man ivrigt på när Amanda lade ut en InstaStory som kunde tolkas som raljerande om man nu var på det humöret. 

Hastigt kontaktade någon Elaine -har du sett detta, vad säger du, vavava? Och hon kommenterade att hon inte tyckte det var speciellt kul. 

Det räckte. Sedan var Instagram igång. 

OM de här två personerna hade skickat privata e-post till varandra hade säkert den här konflikten varit över på en kvart. Hördu jag blev ledsen nu. Blev du? Varför det? Jo, därför och därför. Aija.  Okej, jag förstår. Sorry, det var dumt av mig, jag menade så här och inget illa. Det är lugnt. Ha det bra. Du med. 

Men så går det inte till. Hastigt och lustigt ska röda havet dela sig i två team. Det här lärde vi oss när Brad Pitt var ihop med Angelina Jolie och Jennifer Aniston samtidigt. Folk tryckte ju till och med upp t-skjortor med Team Angelina och Team Jennifer på. 

Samma hände här. Är du på Elaines lag eller Amandas lag? Du måste välja. Och bästa sättet att stötta den man beundrar mera är att basha de man bestämt sig för att inte understöda. 

Men newsflash: MAN BEHÖVER INTE VÄLJA SIDA!

Det går alldeles utmärkt att konstatera att nu har de där mediepersonerna som jag inte känner kommit ihop sig. Det kan vara Isabella Löwengrip och Mia Skäringer. Linda Skugge och Björn Ranelid. Katrin Zytomierska och öööh ... ska vi ta dem i alfabetisk ordning?

Bara för att det är tacksamt för kvällpressen med bloggbråk, poddbråk och kulturbråk behöver ju inte vi åskådare snällt tassa iväg till någondera ändan av jumpasalen och måla plakat. För då är det vi som skapar dreven och hatstormarna, inte kändisarna, inte massmedia. 

Nu låter det som att jag ser mig som den visa och erfarna orakelkvinnan här. Det är fejk.

Jag tycker att kändisdispyter kan ha ett visst underhållningsvärde. De är den nya såpoperan, Alexis och Krystle. 

Men jag brukar tröttna ganska fort. Och när dispyten tar fart i någonting som gjorde riktiga människor ledsna är det ju inte underhållande. 

Där tycker jag också att vi borde bli bättre på att godta ursäkter och inte vara så snabba med föraktfullt stämpla dem som "pudlanden". Att formulera en bra ursäkt är skitsvårt. Politiker kan ha en helt stab med talskrivare som formulerar ett förlåt. Det är mycket begärt att en entreprenör, artist, bloggare eller poddkändis ska få ihop en slagkraftig ursäkt som tilfredsställer alla parter. 

Man kan analysera och ifrågasätta ursäkten i det oändliga, men man kan också fundera på vad man själv tar med sig av det hela.

Och en ganska bra tumregel är ju att låta bli att skriva på Instagram när man är arg, vare sig man är kändis eller ej. 

När Finland slutade vara ett mamma-vänligt land

Som bekant går jag i väntans tider. I november är det tänkt att jag ska föda mitt tredje barn. Och som de flesta andra gravida kvinnor har jag förstås dubbla känslor inför det som komma skall. Att få möta sin baby är magiskt, larger than life, obeskrivligt.

Men en förlossning är alltid läskig. Det tycker nog till och med den mest råbarkade sjubarnsmamman innerst inne. Smärtan, osäkerheten, oron, scary shit. Det är helt naturligt att vara rädd.

När jag födde mitt första barn 2006 kändes det som att samhället stod på min sida. Jag gick på rådgivingsbesök varje månad, sköterskan frågade både mig och barnets far hur det stod till, ja hon nästan daltade med oss.

Det kändes tidvis lite larvigt men samtidigt väldigt skönt. Vi stod ju inför något omvälvande och skrämmande. Damen på rådgivningen bekräftade detta men lugnande samtidigt ner oss. 

Inför förlossningen ordnades ett besök på Barnmorskeinstitutet. Vi var en grupp med väntande mammor med partners och stödpersoner som guidades runt, fick snoka runt i en förlossningssal som inte användes just då och till och med testa lite olika smärtlindringar (Jonas körde lustgas, och alla skrattade för han såg så skojig ut).

Det var inte så märkvärdigt egentligen, men för en nervös förstagångsföderska med kontrollbehov var det en stor hjälp att få se exakt hur förlossningsrummet såg ut.

”I det här skåpet har vi extra strumpor om någon fryser om fötterna” sa barnmorskan med snäll röst, ”nä men vad bra, vi har visst fått nya pilatesbollar! Vetni, det är ganska skönt att sitta på en sån inne i duschen under värkarbetet, värt att testa!” 

Några veckor senare fick vi besöka BB igen, den här gången på en privat session med en barnmorska. Hon lyssnade uppmärksamt på mina farhågor och funderingar, skrev upp mina önskemål gällande smärtlindring och svarade på våra dumma frågor. 

Rådgivningssköterskan och barnmorskorna gjorde en enorm skillnad för mig. Jag var inte speciellt rädd när det väl bra dags. Jag kände mig oerhört trygg och omhuldad. Allt gick bra. 

Jag önskar att jag då hade vetat om att det jag upplevde var en tillfällig lyx. 

Vi går fram tolv år i tiden. 

Det är glest med rådgivingsbesök. Personalen är precis lika snäll som 2006 men min egen rådgivare har jag bara träffat två gånger fast jag snart är inne i tredje trimestern.  

Alla ultraljud i huvudstadsregionen görs numera på Bulevarden. Jag undrar verkligen hur man tänkte där.  Mammor från hela sjukvårdsdistriktet ska ta sig till den plats i storstaden där det är möjligast svårt och dyrt att hitta en parkeringsplats. 

I den otroligt långsamma hissen upp till fjärde våningen ryms tre personer. Nej förresten, två personer och en gravidmage. 

Väl uppe finns ingen mottagning, bara en apparat där man ska visa upp sitt FPA-kort. Maskinen var trasig och ingen personal syntes till någonstans. Fem frustrerade par stod i kö och försökte komma på vad fanken vi skulle göra.

Återigen, när jag väl lyckats ta mig in i rätt rum undersöktes jag av en vänlig sköterska. De som jobbar inom vården har jag inget ont att säga om. 

Som huvudstadsbo är jag lyckligt lottad som har ett nyöppnat förlossningssjukhus några kilometer bort. Esbo sjukhus. 

Men sjukhuset kommer jag inte att få besöka förrän värkarbetet satt igång. Det finns inte resurser för rundvandringar eller planeringssessioner med barnmorskor i Finland 2018. Man kan ju läsa om alternativen på nätet och se på en liten presentationsvideo. Plingeplongmusik och kameraåkningar genom vitmålade väntrum.

Jag tittar noga. Undrar i vilket skåp de där strumporna finns. Och pilatesbollar, är det passé? Hoppas inte, det var faktiskt väldigt skönt att sitta på en sådan i duschen, precis som barnmorskan på BB sa 2006.

2010 lades Ekenäs BB ner. Ett förlossningssjukhus som var känt för att ta emot de födande kvinnorna med trygghet och värme. Stora förlossningsenheter är tryggare, hette det. Snälla och mjuka värderingar är pjåsk, sådant sätter vi inte pengar på. 

Sedan dess har förlossningssjukhusen i landet stängt i samma takt som videouthyrningarna. Mammorna ska ta sig till de där utmärkta trygga enheterna som kan ligga hundratals kilometer bort. Men hur tryggt är det att sitta på en handduk i en bil i flera timmar med fostervattnet sipprande och en uppskärrad stödperson vid ratten? 

Vi har politiker som uppmanar oss till förlossningstalko. Samtidigt gör man allt för att försämra mammavänligheten i Finland.  

Vi kunde faktiskt vara världsbäst på det här! Vi har kunskapen, vi har människorna, barnmorskor från andra länder färdas till Finland för att få kläm på det finska greppet. Vi har föräldraförpackningen och lång föräldraledighet. 

Men politiker, våga inte ens smälla med hängslena. Ni har ingen anledning att vara stolta just nu.

För vad hjälper det med lådor och grepp när man satt någon slags prestige i att göra allt som omger en graviditet och en förlossning möjligast snårigt?  

Vad borde göras då? Jo, det här är det fina i kråksången. Vi har haft en fungerande modell! Det kan jag intyga. Att vara gravid i Finland 2006 var som att vara gravid a long time ago in a galaxy far, far away jämfört med 2018. 

Vi hade ett bra system.  

Jag begriper att man inte i en handvändning kan öppna alla de små förlossningsenheterna på nytt, men man kunde i alla fall sträva efter att återinföra närheten och mjukheten.  

Ordna rundturer på förlossningsavdelningar. 

Gör det möjligt för de blivande föräldrar som vill att få tala med en barnmorska inför förlossningen.  Alltså inte bara de som är så rädda att de söker sig till Pelkopoli, utan alla som har funderingar.

If momma ain’t Happy, ain’t nobody Happy, som Dr Phil brukar säga med ett fryntligt grin. I det här fallet håller jag med honom. 

Ta hand om dem som föder barn i landet, se till att det finns resurser för snällhet och daltande.  För den som känner sig trygg och omhuldad kommer att ha det mycket lättare att göra tillvaron trygg och kärleksfull för det lilla barn som förhoppningsvis kommer till världen efter nio månader av frustration och rädsla.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hemma hos-reportage i tidningen Eeva (eller varför jag panikshoppade en soffa)

Sedan jag började skriva böcker har jag fått vara med om allt möjligt spännande (och ibland lite suspekt).

I dag fick vi besök av en journalist och fotograf från tidningen Eeva som gjorde ett hemma hos-reportage. Det var trevligt! Och lite svettigt.

Jag fick tvinga min sommarförvildade familj att ta på sig byxor, lokalisera något som fungerade som hårborste och bädda sina sängar. 

Själv försökte jag ta det lugnt. Ett sådant här reportage blir ju roligare om det är realistiskt, right?  

Men hejsanhoppsan, plötsligt hade jag köpt den där soffan som vi förvisso planerat att införskaffa länge redan men gott kunde ha fortsatt att fundera på i några månader till.

Reportaget publiceras först nästa sommar (veckotidningar gör tydligen så här när det gäller inredning, det blir liksom fel med en artikel med bilder som tagits i juli i ett nummer som kommer i september, då väntar man hellre ett helt år).

Men ska bli intressant att se slutresultatet. Själv sitter jag i alla fall och myser i det välpolerade hemmet som antagligen kommer att återfå sin semesterdemolerade skepnad senast imorgon.

Här några överexponerade iPhonebilder som jag knäppte själv. Proffsfotografens alster är förstås av en helt annan kaliber.  

Roligt i alla fall att påminna mig själv om att jag gillar vårt hem! Det är ju pretty much jag som gjort färgval och sådant, Jonas är med på noterna så länge jag inte blir övermodig. 

IMG_1282.JPG
IMG_1279.JPG
IMG_1280.JPG
IMG_1270.JPG