Skrytbilder från Kreta!

Hej hallå och hälsningar från Kreta! Inte mycket intelligent att rapportera eftersom jag försatt mig i någon sorts mentalt amöbatillstånd.

Men lite bilder kan jag ju klämma ut för att vrida om kniven på alla som försöker semestra i Finland just nu.  

Nu har jag lärt barnen att dricka cocktails. Duktiga jag. Mother of the year.

Nu har jag lärt barnen att dricka cocktails. Duktiga jag. Mother of the year.

Familjen har utökats med flamingon Harald. Ytterst oklart om vi ska lyckas tömma honom nog för att få med honom hem,

Familjen har utökats med flamingon Harald. Ytterst oklart om vi ska lyckas tömma honom nog för att få med honom hem,

Legendariska ostbollar serveras på taverna i bergen.  

Legendariska ostbollar serveras på taverna i bergen.  

Barnet och bouganvillean.  

Barnet och bouganvillean.  

Bästa barerna hämtar lokalt öl till mamma och popcorn till barnen. 

Bästa barerna hämtar lokalt öl till mamma och popcorn till barnen. 

IMG_3112.JPG

Mor och far i gränd.  

IMG_3111.JPG

Källvattensfontäner i Spili.

IMG_2885.JPG

Nöjt fruntimmer i randig bikini.  

Vi har det bra som ni ser. Försöker ignorera det faktum att jag ska på jobb igen på måndag... trallalej.  

Favoritsaker och motsatsen

Vad jag gillar: 

Vodka som är så kall att den blivit trögflytande. Mmmm...

Brieost på Tuc-kex. The taste of 1983.

Den kaxiga och kittlande känslan när jag doppat mig i iskallt vatten. För en stund känner jag mig totalt f*cking oslagbar!!!

Vad jag inte gillar:

Ljudet av styrox som gnids mot papp. Gshdddjjsuaagh!!!

Banan i smoothies. Vill i själva verket inte ha banan någonstans. (Fy, vilken snuskig fantasi ni har!!!)

"Ditt lagringsutrymme är fullt".

 

IMG_2868.JPG

Bikinir, nagellack och kropps- och konsumtionshetsande lektyr bubblar på gilla-listan. 

Ett vardagsrum i det gröna (kulturtant lajvar inredningsarkitekt)

I dag har jag lekt hemmafixare och inrett ett vardagsrum på bakgården. Att införskaffa nån sorts soffmöblemang har varit planen i flera år redan, men nu blev köpet av. Från Bauhaus om någon undrar.  

Och så började semesterersättningen bränna i fickan så jag skaffade hortensior, mårbackor, lyktor, zinkbaljor och piff som en annan Lulu Carter.

Men damn, snyggt blev det. Mycket nöjd.  

 

IMG_2844.JPG

Ha! Som ett uppslag i... Etolakatalogen! 

IMG_2847.JPG

Jag ger dig två veckor, hortensia. Make my day. 

IMG_2846.JPG

Ogräs schmogräs.

IMG_2843.JPG

Stånka Hong Kong, lyktor Plantagen. 

IMG_2845.JPG

Här sitter man och pöser. I sexiga beigea crocs.  

Sommarens look: kulturtant on the beach

Kan väl inte beskriva tillvaron som hisnande just nu. Allt rullar på. Jag har inlett min första semestervecka av två denna sommar. Sedan blir det jobb igen, men det är inte synd om mig eftersom jag kommer att vara tjänstledig i två fucking månader efter det! Mäktigt. 

Men just nu fokuserar jag på lyxproblemet at uppdatera sommargarderoben. Jag har en helt annorlunda kropp nu än förra sommaren, så allt jag köpte då är för stort. Att shoppa kläder är ju roligt, men jag har alltid issues med sommarplagg. Trivs så himla mycket bättre i tröjor, stövlar, kavajer och annat höstigt. Dessutom försöker jag ju vara en vuxen och klok konsument som inte impulsshoppar utan kan motivera varenda klädinköp. Men i dag blev det nu lite impulsande i alla fall. En vit linneskjorta och en svart långklänning.

Kulturtant on the beach. Det får bli min look. 

IMG_2818.JPG

Paperback writer!

Ända sedan jag någon gång började drömma om att skriva en bok har jag föreställt mig att boken i fråga skulle vara en pocketbok. Ja, för jag läser ju själv mest pocket. Och deckare SKA ju vara pocket, nästan. En sådan som man nämns vika hundöron i och vända "avig" vid poolkanten för att kunna hålla i den med en hand.

Och nu händer det! Sommarön ska ges ut som pocket! Jag tycker det är så coolt!  

Blå Villan går dessutom i tryck i dag. Mäktig känsla.  

 

IMG_2690.JPG

Aha!

I hela mitt liv har jag undrat vad det är för folk som går till sminkavdelningen på det stora varuhuset för att köpa ansiktsklet.

Dyrt ju! Och pinsamt när de tjusiga makeupförsäljarma synar ens hafsigt målade tryne och förklarar hur en borde ha gjort. Kanske rent av tvingar en att sitta mitt i varuhuset framför en stor spegel medan alla förbipasserande kan beskåda förnedringen. Och så kollrar de säkert bort en så en bär hem små pytsar för hundratals euro. 

Så har jag tänkt. Men i dag gick jag till det stora varuhuset för att köpa en foundation som jag redan bestämt att jag skulle ha. 

Vandrade vidare 15 minuter senare med ett nysminkat fejs, min foundation, en massa varuprover och dessutom drämde försäljaren en rabattkupong i disken så mitt inköp blev avsevärt billigare än jag planerat.

Så det är därför en ska köpa smink på det stora varuhuset.  

Tänk att det skulle ta mig 36 år att fatta detta. 

IMG_2684.JPG

Dagens shopping. Nudlar och foundation. 

Från Arnö till Hangö

Här går det undan. I fredags släpade jag hem min ganska bakfulla akter från Biskops Arnö. Det var en fängslande, små absurd men väldigt rolig vecka. Fick användning för hela känsloregistret och tror jag kommer att behöva några veckor till för att smälta det hela.

Men ska börja med att läsa de böcker jag bytte till mig av mina med-debutanter. Har en lockande bokhög på nattduksbordet. 

Veckoslutet tillbringades i ett chockerande somrigt Hangö med en hel patrull av mina bästa vänner. Det är ju ingen hemlighet att den här våren har varit lite kämpig för mig och att jag seglat fram och tillbaka mellan melankoli och eufori på veckobasis. Men det är inte så farligt när en har en stödtrupp som ställer upp med pepp, tröst och flams. 

IMG_2664.JPG

Nu ska jag gå ut ett slag, sticka nosen i en syrenklase och tänka poetiska tankar. 

 

Det stora vemodet är tillbaka

Seminarieveckan här på Biskops Arnö lider mot sitt slut och redan nu ger sig Det Stora Vemodet till känna. 

IMG_2637.JPG

Så många nya bekantskaper, så många tankar, så många berättelser. Medeltida valv, storslagen natur, lådvin, högläsning. Alla mina fördomar om det här stället har bekräftats.

Samtidigt känner jag mig lite som en bluff. Det är länge sedan jag studerade litteratur, jag kan inte formulera mina tankar om texter på det där intellektuella sättet längre. Det känns som att alla här är så otroligt begåvade! Jag känner mig begränsad, banal, trött och rätt gammal. 

Men skulle inte vilja byta bort den hör erfarenheten! Det har varit unikt. Bara en sådan grej att få delta i ett evenemang som ordnats utan paus i 54 år!

IMG_2638.JPG

Knausgårds ande svävar över stället dessutom. Han hör väl till skolans mest kända elever. Och det var ju just på ett sådant här debutantseminarium som han blev hysteriskt kär, hysteriskt full och ställde sig vid tvättstället och skar sig i ansiktet. Riktigt så crazy har nog inte årets debutanter varit. Fast vi har ju för all del sista kvällen kvar..

Så nu ska jag ganska upp mig, skölja ner vemodet i Knausgård-vasken, smeta på lite läppstift och njuta av de sista timmarna på denna magiska ö. 

 

IMG_2643.JPG

Eventuellt Knausgård-vasken. Ingen verkar minnas vilket rum hsn bodde i. Men kanske mitt. 

De Eurovisa fick ett pris!

Det är ju inte som att jag får pris varje dag, men då det sker brukar jag befinna mig på fel ställe. Så också nu. 

Här satt vi igår på Biskops Arnö och lapade öl i sommarkvällen när min telefon började pipa. Samtidigt pågick nämligen Svenska Yles sommarfest, och på den delas ett antal programpris ut. Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att få ett sådant, men nu gick det plötsligt vägen. Hoppsansa. 

Och jo, jag är extremt stolt över att just konceptet De Eurovisa fick ett pris och uppskattning. Det är  ju vårt jobbmässiga skötebarn. I år refererade jag och Pöll Eurovisionen för sjunde gången, och det är först nu det börjar kännas som att vi har någon sorts rutin. Dessutom har vi lärt oss så otroligt mycket under dessa år. 

Jag tror vi försöker spela in en trailer här. Det gick inget vidare. 

Jag tror vi försöker spela in en trailer här. Det gick inget vidare. 

Våren 2012 kom vi på den vilda idén att göra ett tv-program där vi kommenterade årets Eurovisionsvideor. Budgeten var minimal och programledarna (vi var tre stycken: Tobias Larsson, Pöll och jag samt en gäst i varje avsnitt) aningen vimsiga, men ett riktigt sympatiskt program blev det. Och oväntat nog fick vi en del tittare i Norge och en del vänner i eurovisionsvärlden som tyckte vår ruffiga lilla produktion var ett kul alternativ till SVT:s glassiga Inför Eurovision. 

Krista Siegfrids var med nästan från början. Märk väl att det här var för  Marry Me-året. 

Krista Siegfrids var med nästan från början. Märk väl att det här var för  Marry Me-året. 

De Eurovisa har blivit större, snyggare och bättre för varje år, vi har kunnat gallra bort sådant som inte fungerade (förvirrande poängskalor till exempel) men hållit fast vid vissa grundpremisser: inga Eurovisionsdissare får vara med! Man får kritisera såvida man kan motivera sin kritik, att bara sitta och knarra att allting är skit fungerar inte. 

Och så har vi poddat, skrivit artiklar, gjort musikvideor, skuttat omkring på kullarna i Böle i tyroler-kläder, chattat, haft vodka-picknick på hotellrumsgolv, hamnat på obskyra euovisionsfester, haft förskräckligt roligt men också arbetat väldigt, väldigt hårt. Jag överdriver inte om jag säger att eurovisionsveckan innebär en räcka 18 timmars arbetsdagar.

Jag tar programpriset som en bekräftelse. Det lönar sig att knoga på och låta koncept utvecklas med tiden. Det är värt att stå på sig fast både kolleger och bekanta fnyser "Usch Eurovision, vem tittar ens på sådant?"

I år tittade många, både på De Eurovisa och Eurovisionen. Vi fick extra creds för att vi råkat locka in också yngre tittre till ett Yle-program. Det är förfärligt roligt, även om det ju inte är åldern som avgör. 

Vi hoppas på att få fortsätta i några år till. I väntan på besked om den saken kör jag en glad liten tur down memory lane. 

Redrama och Eva Kela 2013

Redrama och Eva Kela 2013

The Anne Hietanen och André Linman 2013

The Anne Hietanen och André Linman 2013

Axel Ehnström, Pernilla Karlsson och Krista Siegfrids i en Inför UMK-specialare 2014 

Axel Ehnström, Pernilla Karlsson och Krista Siegfrids i en Inför UMK-specialare 2014 

Stylisten tyckte jag skulle vara en djungelkvinna 2014. Fortfarande inte säker på att det var en bra idé...

Stylisten tyckte jag skulle vara en djungelkvinna 2014. Fortfarande inte säker på att det var en bra idé...

Vår utmärkta webbredaktör, eurovisionsexpert och allt i allo Hanna Othman

Vår utmärkta webbredaktör, eurovisionsexpert och allt i allo Hanna Othman

Niklas Rosström 2015

Niklas Rosström 2015

Redo för avfärd till Wien 2015!

Redo för avfärd till Wien 2015!

Med Marika Krook och David Lindström 2016

Med Marika Krook och David Lindström 2016

Tomas Ek och Emma Sandström 2017

Tomas Ek och Emma Sandström 2017

I båset i Stockholm 2016!

I båset i Stockholm 2016!

Hej från Biskops Arnö

Ibland blir en förflyttning från punkt A till punkt B så drastisk att hjärnan inte riktigt hinner med. En sådan situation upplever jag som bäst. Vaknade hemma i Esbo imorse och nu befinner jag mig i nån sorts Bullerby/Änglagård-paradis. Biskops Arnö närmare bestämt.

Fram till fredag pågår ett anrikt debutantseminarium för nordiska debutanter. Vi har nu bara hunnit nosa lite på varandra men alla verkar otroligt sympatiska och begåvade. Jag är definitivt bluffen i gänget, är ju varken sympatisk eller begåvad. Men jag låtsas.

Nu blir det samkväm. Klädkod oklar, satsade på läppstift. Vin ska vi få också. I say. 

 

IMG_2558.JPG
IMG_2559.JPG
IMG_2557.JPG

En långsint rackare är vad jag är

Det här är inte någonting jag skryter med, utan bara något jag konstaterar.

Jag är en långsint jäkel. Med ett minne som en elefant, dessutom. 

Språkresan till London 1995. Jag och bästisen skulle gå till Harrods, mest för att se oss omkring. Vi släpptes inte in. En dörrvakt sa att vi måste lämna våra ryggsäckar i en garderob några kvarter bort. Vi förde dit dem. Nästa dörrvakt sa att vi var för unga, att man skulle vara 18 år. En tredje dörrvakt sa åt en italiensk tjej i samma språkresegrupp att hon var för lättklädd (hon hade jeans och ett ärmlöst linne, var hel, ren och prydlig). Vi gav upp. 

Jag kommer aldrig att besöka Harrods i hela mitt liv.

Om Harrods inte vill ha mig vill jag inte ha Harrods. Gör av med min semesterkassa på Selfridges istället. Livet går vidare. 

Jag har råkat ut för liknande situationer flera gånger i livet. Ibland har jag blivit otrevligt bemött, ibland allmänt ignorerad och ibland har en situation bara gjort mig illa till mods utan att jag egentligen kan sätta fingret på varför. Och jag är principfast. Hit kommer jag aldrig igen. Punkt. Jag har säkert gått miste om en massa positiva saker för att jag inte kunnat släppa den där ena negativa upplevelsen, men de är så det är. 

Ett färskt exempel är ett evenemang som jag aldrig ens besökt. Bokmässan i Göteborg.

Redan före jag själv började skriva har jag ju nåtts av snacket. Att det är sååå kuuul. Eftersom alla svenska storpoddare också skriver böcker är det svårt att komma undan bokmässesnack i podcasterna jag lyssnar på. Och när jag väl inför utgivningen av Sommarön började vimsa runt i författarsammanhang var frågan var och varannan ställde: ska du också till Göteborg?

Det skulle jag inte. Och inte skall jag dit i år heller, fast mitt förlag gjorde ett försök att squeezea in mig. Det blev ett nej. 

Ju mera jag hör om denna mässa, desto mindre sugen blir jag att närvara. Visst, jag kunde ju helt enkelt boka flyg och köpa en inträdesbiljett, men jag har fruktansvärt svårt för alla slag av mässor. För stökigt, för stort, för bullrigt. Helsingfors och Åbo bokmässa ska jag försöka klara av i höst, det blev riktigt kul i fjol och jag hittade backstageutrymmen där jag kunde gömma mig om det blev för jobbigt (där satt jag och en saktmodig kvinna i vit tröja och vilade oss. Anneli Auer hette hon visst). Men på de mässorna var jag inbjuden och omhändertagen och det kändes tryggt och bra.

Men Göteborg, jösses. Jag vill inte delta i ett jippo om det innebär att mitt förlag måste betala en massa kosing för att få med mig. Man får ju scenskräck och mindervärdeskomplex av mindre, tanken att hålla ett seminarium som folk betalat för att delta i, no way. Ja, säkert kostar Helsingfors och Åbo också, men gissar att beloppen är rätt anspråklösa jämfört med de stora internationella bokmässorna. 

För att inte tala om den årliga snopenheten, vi försökte få med dig men eftersom temat är intelligens/ coolhet/ väldoft passade du inte riktigt in. 

I år skulle det ju vara lätt att vägra Göteborg och samtidigt visa att man är hyvens, det är ju bara att välja rätt sida i Nya Tider-diskussionen. Men nu ska jag inte låtsas att det bara var den debatten som fick mig att bli avog till mässan. Det skulle vara skenheligt av mig, för sanningen är att Göteborgs bokmässa har gjort mig purken.

Bläddrar genom mässprogrammet och tycker att alla är med. Utom jag. De är säkert med av olika anledningar, kanske inbjudna av sina förlag, av svenska förlag, på egen bekostnad, med hjälp av stipendier etc. Men där är de, och här är jag. Och jag känner mig förnärmad. Bokmässan vill inte ha mig och jag vill inte ha bokmässan. Fast bokmässan lär klara sig. Det gjorde Harrods också. 

Så där har vi det. Jag kommer aldrig att delta i Göteborgs bokmässa. Inte ens fast jag skulle ha vunnit Orange, Booker och Nobel och bäras in i guldstol av prins Carl-Philip och Alexander Skarsgård. Nope. Det är inte ett ställe för mig.  

Men Frankfurt, ni vet var ni har mig. Ring min agent. 

 

Who run the world? (Finlandssvenska 70+) Girls!

Du är den som ser i tidningen att det ska ordnas en författarträff i dag. Hon den där från radion som har börjat skriva böcker ska intervjuas. 

Du ringer väninnan och föreslår att ni ska gå. Varför inte, liksom? Kan ju vara trevligt. Dessutom kan ni ta en kaffe efteråt. Eller ett glas, vem vet? 

Du sätter dig långt framme.

Författaren ser lite nervös ut så du bestämmer dig för att se möjligast intresserad ut och nicka uppmuntrande. Det ser ut att hjälpa. Bra. 

Du bestämmer dig för att köpa boken också. För att understöda, om inte annat. Dessutom har Maj-Len födelsedag på lördag, och hon läser ju gärna. En bok med dedikation blir ju riktigt elegant. Kanske brorsdottern också skulle gilla den. Lika bra att ta två. 

När det blir dags att ställa frågor blir det lite tyst och pinsamt. Så du passar på. För du har ju faktiskt koll på författaren, har hört henne i radion och sett henne på tv någon gång. Läst hennes blogg också, fast ingen verkar inse att 60+are både läser och skriver bloggar. Så du frågar vänligt och hon svarar, till synes överrumplad av att någon i publiken är så påläst och intresserad.  

Och eftersom du har vågat ställa en fråga hakar några andra på. Författaren och arrangören ser lättade ut. Den pinsamma situationen är avvärjd. Svårare än så var det inte. 

Du har fullt upp den här veckan.

Imorgon ska du gå på galleri med konstintresserade väninnan. Rätt märkliga tavlor, men det ser ju bra ut med lite flera underskrifter i gästboken.

Och på lördag  teater. En rätt obskyr grej som kanske främst är riktad till en yngre målgrupp. Det märker man för att skådespelarna använder en massa könsord. Men ännu har inte ett och annat "fitta" och "kuk" fått dina 70-åriga öron att blåsa av, så det ska nog gå bra. Du går gärna på teater och konserter. 

Och utöver det ska du skicka namnsdagsgratulationer via Tongåvan och betala in pengar till den aktuella insamlingen. Gå på basar i barnbarnens skola, köpa lotter och vinna någonting du absolut inte vill ha, men man måste ju hjälpa till. 

Så ska du förnya din dagstidningsprenumeration och gå till simhallen. Fundera på vad du ska ordna i matväg i helgen. Någonting tapas-aktigt, kanske. 

Det är sådant här du gör, du finlandssvenska kvinna som passerat 70.

Och utan dig skulle rätt mycket falla platt. Bara så du vet det.

Tack, kvinna. 

Hela känslospektret på 24 timmar (pms kan man också kalla det)

Djiisus. Har ni någon gång sådana där dagar då det känns som ni skulle ha arbetat er genom hela emoji-galleriet mentalt? Allt från det där smilfejset som är allmänt glatt men inte så glatt att hen visar tänderna till den ondskefullt blängande lila demonen. Några mellanlandningar i coola emojin med solbrillor och den som skriker så pannan blir blå och ögonvitorna lyser.

Ett sådant dygn har jag haft. 

Igår fick jag mitt första royaltykvitto, minsann! Alltså min andel av de Sommarön-böcker som sålts under året. Jag är ju sådan totalnovis i de här sammanhangen så jag hade ingen aning om hurdana belopp det kunde gälla, men det var ju faktiskt  en riktigt fin summa! För boken har ju besynnerligt nog sålt riktigt bra! Också efter skatt kommer några tusenlappar att vara kvar på kontot. Ja, tills jag gjort av med dem förstås. Brukar inte vara ett problem. Hursomhelst, glad blev jag ju. 

Sedan hade jag en lite knagglig arbetsdag då jag först hade väldigt svårt att fokusera på någonting vettigt alls, sedan blev riktigt ledsen på grund av diverse orättvisor som bubblar på när företag samarbetsförhandlat och till sist så arg att jag knockoutade mig själv när jag kom hem. Somnade på fläcken. Mina snälla barn lade en filt över mig och pratade milt med varandra framför Minecraft. 

Vaknade tjugo minuter senare, pigg som Reese Witherspoon och började baka semlor, tillverka granola och koka ingefärsextrakt. Eftersom jag var så i farten dammsög jag hela huset också. Och sorterade bort bykberget.  Och bytte lakan. 

Nu sitter jag här och är riktigt förväntansfull. Vilken emoji kommer härnäst? Förhoppningsvis en som dricker Finrexin och tittar på Skam för det är min plan.  

 

 

Nu vet jag vad som felas mig!

Ha! Tänk att fast jag småningom närmar på 40 (är 36) så har jag inte lärt mig att känna igen mönstren. 

Här har jag hasat omkring och känt mig håglös och undrat om jag drabbats av en depression eller bara är allmän besynnerlig. För jag har absolut ingen anledning att vara nedstämd, tvärtom rullar allt på hur bra som helst. 

Men nu kom jag plötsligt på vad felet är. Hallå där Eva. Newsflash. 

Jag har inget projekt. 

Japp, så enkelt är det. Jag är en person som måste ha ett projekt (eller flera) på gång för att må bra. Gärna någonting som gör mig så ivrig att det finns i mina tankar hela tiden. Som med jämna mellanrum ger mig ett pirr "åh, det här kan ju bli riktigt, riktigt bra, ti hiii!!!" På det sättet har alla de tre böcker jag skrivit kommit till (Hallonbacken är det tredje, den utkommer nästa år). Likaså de jobbgrejer jag varit mest stolt över. 

Men nu befinner jag mig i ett hopplöst post-projekt-tillstånd. Eurovisionen och Blå villan försvann från agendan ungefär samtidigt. Boken bryts om som bäst och jag ska gå igenom korret en sista gång innan boken går i tryck, men i mitt huvud är projektet avslutat. 

På jobbet har jag förvisso olika småprojekt på gång hela tiden, men mest sådant som går på rutin och inte kräver så mycket tankearbete. 

Det här är allvarligt.

När jag är projektlös tappar jag bort allt det andra också. Jag har inte yogat, joggat eller testat några nya recept på länge. Jag går omkring och är butter på allt och alla. Jag blir en odräglig självcentrerad surpuppa när jag saknar projekt. 

Så nu skulle det gälla att hitta på något så fort som möjligt. Men vad? Jag har inte kraften att påbörja nästa deckare riktigt ännu, måste få lite distans till Blå villan först. Det måste vara någonting annorlunda. Men gärna lite krävande och kreativt, så där. 

Gud vad svårt. Och vilket praktfullt i-landsproblem det här säkert ter sig som. Men icke desto mindre får detta tillstånd mig att må ganska dåligt, hur löjligt det än må låta. 

Känner någon igen sig? 

 

 

Lite excentrisk, bara

Sitter på bussen. Har lurar i öronen fast podden (Under huden) tog slut för en stund sedan. Tänker på allt och inget.  

Inser plötsligt att jag nynnar på Av längtan till dig. Men har ingen aning om hur högt och hur länge jag hållit på med detta. Eventuellt ganska högt och ganska länge. 

Att sånt.  

Framtiden och vårtröttheten

Nix. Jag försöker och försöker men fortfarande har jag svårt med att komma igång efter Eurovisionsresan. Jag gör det jag måste men har väldigt svårt för att bli ivrig över någonting alls. Vilket är hemskt olikt mig, som är ivrig mest hela tiden. 

Jag antar att jag mest är vårtrött. Och det får man vara. Svar till Orolig 80:a: Du är heelt normaal.

Men ja. I eftersviterna av samarbetsförhandlingarna på jobbet får vi alla nu i tur och ordning besked om var och med vad vi ska arbeta i framtiden.  Jag kommer att få jobba ännu mera med sociala medier och webb och det känns kul. Jag gör ju lite radiosändningar här och där men har insett att det inte är min grej längre. Skulle absolut inte vilja vara programledare på heltid, åtminstone inte just nu. 

Så jag är tacksam. Dels för att jag fick behålla jobbet, dels för att jag fortsättingsvis får jobba med sådant jag gillar. Det är lyxigt och verkligen inte alla förunnat! 

Samtidigt börjar kalendern fyllas inför hösten. Åbo Bokmässa, bokkalaset i Ekenäs, skolbesök och skrivledigheter. Har också ett sjukt spännande projekt på gång på jobbet i höst, någonting som jag aldrig har testat på tidigare, där jag kanske skulle kunna kombinera mitt deckar-jag med mitt radio-jag! Iiik. Men mera vågar jag inte säga ännu, det känns som att jinxa hela grejen. 

Och jo! Om några veckor åker jag på debutantseminarium till Biskops Arnö! Hur coolt?! Det är en legendarisk folkhögskola på en ö i Mälaren, känd bland annat för sin författarutbildning. Linda och Karl Ove har gått där. Och några till. Ska bli spännande att se. 

Ikväll har jag klippt gräsmattan och ätit lakrits-Skyr. Nedrans, nu börjar det här vara ett sådant där vardagsinlägg som en del tycker att tradiga. Bäst att sätta punkt. 

Här sitter jag på jobbet och filurar. Notera den italienska gorillan.  

Här sitter jag på jobbet och filurar. Notera den italienska gorillan.  

En riktig fucking skitdag

Det är så här det är att arbeta numera. 

Slappna aldrig av. Känn dig inte trygg. Bevisa ständigt att du duger. Prestera lite för mycket för säkerhets skull innan någon yngre och piggare kommer och är bättre på allt. 

Och få aldrig, aldrig någonsin för dig att du är oersättlig.  

I dag sades sju av mina kolleger upp. Sju uppskattade, smarta, flitiga, roliga, erfarna människor. 

Jag "klarade mig" den här gången men känner mig varken lättad eller nöjd.  

För det är så jävla bedrövligt. 

IMG_2346.JPG

Damtia i försommarhetta

Att springa Naisten 10 har blivit något av en tradition. Jag sprang första gången året då jag drabbats av alopecia. Var skallig som ett bowlingklot och frustrerad på allt. Bestämde mig för att ta kontroll över sådant i min kropp som jag kunde påverka (till skillnad från hårväxten då) och började jogga.

Den gången kändes det som världens bedrift att klara av att löpa i 10 km. Jag hade börjat pretty much från noll. Numera är sträckan inte så hujsig för mig, men alltid en bra målsättning för vårens löpträning.

En del år har evenemanget krockat med Eurovisionen, men jag har för mig att detta var mitt sjätte lopp.  

Hade lite hoppats på att klara sträckan på mindre än en timme men det sket sig. 1 h 5 min tog det. Men ja. Trängseln i början gjorde att jag mer eller mindre promenerade första biten. Dessutom var det rätt kämpigt med årets första löprunda i ordentlig värme. Så jag ska inte vara allt för purken. Ska nog pressa min miltid här ännu.

Efteråt blev det skumpa och grillmat. Barnen hade till och med bakat en tårta till mig och mamma, som också deltog i tian.  

En bra söndag med andra ord!  

IMG_2334.JPG
IMG_2336.JPG
IMG_2335.JPG
IMG_2337.JPG

Hattfnatt

Jag skulle gärna vara en hatt-människa. Tycker de facto att jag är rätt snofsig i hatt.

Problemet är att jag har ett gigantiskt huvud! Onesize-hattar är bara att glömma, det blir samma förnedring varje gång när hatten blir liggande där högst upp på skulten som en skojig skämtartikel. Oftast fyndar jag på herravdelningen. 

Fjolårshatten från H&M är tänkt att pryda en manlig skalp. Men nu pryder den mig, hähä.

 

IMG_2301.JPG

Och här får ni en bonusbild på en Mårbackapelargonia. Sådant bloggar vi nästan-medelålders människor om.  

IMG_2302.JPG

Namasté. Alé.

I dag skiner solen, och klyschigt nog känns mitt humör genast aningen lättsammare. Kanske jag småningom skulle börja vara mig själv igen. En glad sprall som gillar yoga, whiskey, läppstift och kakkahumor.

Inte riktigt där ännu, men arbetar på saken. 

Fick ett uppiggande telefonsamtal igår också. Från polisen! Jo faktiskt.

Ända sedan jag påbörjade arbetet med Blå Villan har jag letat efter en bussig finlandssvensk polis som kunde ta sig tid att gå igenom en rad detaljer med mig. Titlar, system, tillvägagångssätt inom en brottsutredning osv. 

Jag hade ju chansat mig fram, använt termer som förekommer i svenska deckare och gissat lite hur saker och ting går till. Nu är ju Blå Villan en helt fiktiv berättelse så det spelar ingen roll om inte allt är hundra procent verklighetstroget, men jag ville nu ändå att det mest uppenbara missarna skulle undvikas. Skillnaden mellan konstapel och komissarie till exempel. 

Nåjo, i nästan 40 minuter svarade superhyggliga Måns på mina dumma frågor. Säkert det mest lärorika telefonsamtal jag haft i mitt liv. 

Och bäst av allt, jag hade chansat ganska bra. Det räcker med små justeringar i manuset. Vilken lättnad. 

Därmed börjar det småningom vara dags att ta avsked av Blå Villan. Det känns väldigt okej, arbetet har trots allt pågått lite till och från i en tre-fyra år.  Att skriva klart sina andra bok är inte lika mäktigt som att skriva klart sin första, inser jag. Men ändå, tänk att det blev en bok av den idén också. Och att förlaget helst vill att det blir en serie. 

Nu ska jag försöka hålla fast vid den känslan resten av dagen. Jag gjorde det. Igen.

Namasté alé på den saken.