Hallonbacken nominerad till Runeberg junior

Oj vad glad jag blev när jag fick veta att Hallonbacken är nominerad till fin-fina priset Runeberg junior!

Litterära priser är inget jag någonsin räknat med att få eftersom jag ohjälpligen fastnat i den lättare genren. I litterära sammanhang ses deckare fortfarande som lite pilipali. “När ska du skriva en riktig roman då?” som en farbror i Korsnäs frågade mig häromveckan.

Men det gör faktiskt ingenting, för det ultimata belöningen för mig är ju att människor verkligen vill läsa mina böcker!

Det köas till dem på biblioteken och försäljningssiffrorna (i synnerhet på finska!) är inte alls dåliga! Fortfarande blir jag lite till mig varje gång någon främmande människa berättar att hen har läst en av mina böcker.

Förra veckan besökte jag en skola i Ingå där eleverna hade gjort en utställning om Hallonbacken! Den var helt fantastisk! Jag hade inte ens själv insett att jag har så mycket personer och miljöbeskrivningar i boken förrän jag fick se deras tolkning.

IMG_2303.JPG
IMG_2289.JPG

Nu har dessutom flera barn (inte bara mina egna) bedyrat att boken är bra!

Och det gör mig glad ända in i hjärteroten. Jag visste att det var en risk att skriva en så pass kuslig barnbok, där både ondska och död är bärande teman. Jag är också glad att jag stod på mig och inte gjorde några stora ändringar i texten, fast det fanns de som tyckte att slutet blev lite för hemskt och borde tonas ner. Nu i efterhand känns det som rätt beslut.

Hallonbacken kommer inte att vinna Runeberg junior, eftersom det är en jury bestående av 6-9-åringar som bestämmer (toppen för övrigt att det är så! Klart att barn ska utse vinnaren i en barbbokstävling) och boken är nog lite i häftigaste laget också för en nioåring. Hoppas verkligen att juryn inte blir allt för uppskrämd.

Men nomineringen gjorde mig jätteglad! Speciellt när jag ser på listan över övriga nominerade och tänker på alla fantastiska barnböcker som getts ut på både finska och svenska i år!

Jag gör en klumpig liten nigning a la Hallonbacken-Stina och tackar förvalsjuryn så förfärligt för äran!

Klumpeduns fyller år

Jajamen. 37+1. Nu är bebisen där inne färdigbakad. Själv försöker jag vara föräldraledig men det går lite si som så med den saken. Under mina tidigare graviditeter har jag varit otroligt uttråkad och frustrerad på slutrakan så den här gången har jag aningen dumdristigt tackat ja till diverse små-jobb ännu de sista veckorna (förstås med förbehållet att jag kan bli tvungen att avboka i sista minuten om babyn kommer).

IMG_2273.JPG

Så det har blivit inspelning av ett barnprogram, en tur till Åbo och en till Korsnäs, en livlig men riktigt rolig bokmässa i Helsingfors och poddinspelning varje onsdag (visst lyssnar ni?).

 Oskar, Molly, Alex och Linnea var en otroligt proffsig jury i Barnens Eurovisa. Jag lajvade julgranskula.

Oskar, Molly, Alex och Linnea var en otroligt proffsig jury i Barnens Eurovisa. Jag lajvade julgranskula.

 Bokmässan. Tuva Korsström, Sabine Forsblom, Ellen Strömberg och jag intervjuades av Ebba Witt-Brattström. Så kan man också inleda en söndagsmorgon.

Bokmässan. Tuva Korsström, Sabine Forsblom, Ellen Strömberg och jag intervjuades av Ebba Witt-Brattström. Så kan man också inleda en söndagsmorgon.

 På Astor i Vasa fick jag en nattmacka efter besöket på Korsnäs bibliotek. Bliss. Mina fötter är för övrigt så svullna nu att jag undrar om jag har en bebis i vardera foten också?

På Astor i Vasa fick jag en nattmacka efter besöket på Korsnäs bibliotek. Bliss. Mina fötter är för övrigt så svullna nu att jag undrar om jag har en bebis i vardera foten också?

Imorgon blir det Träffpunkt Akademen och besök hos Dekkariseura på Berghälls bibliotek. På onsdag ett skolbesök i Ingå (för att tala om Hallonbacken! Kul! Har bara pratat deckare i skolor så blir spännande med omväxling) och poddinspelning igen.

Sen kanske jag helt enkelt måste börja inse mina begränsningar och bromsa en aning.

Mitt gravidbloggande har blivit ganska glest, inser jag. Får väl göra en liten uppdatering nu istället.

IMG_2240.JPG

Jag känner mig stor som ett hus. Har trots sparsamt ätande (diabetesen) gått upp nästan 20 kg. Det är ju inte ovanligt har jag förstått, men betydligt mera än mina senaste två gånger. Och oaaaaj så leder, ben och fötter våndas av en sådan här snabb viktökning. Höfter och knän krampar om nätterna, i natt jämrade jag mig så ljudligt att min sängkompis trodde värkarbetet var igång. I wish.

Men så där annars tycker jag mig ha kommit lindrigt undan vad krämpor beträffar. Har helt okej med energi också, lyckas skarva för de oroliga nätterna med tupplurar på dagen. Rör mig i snigelfart, men orkar ännu ta mig runt i världen.

Och ja, i dag fyller jag 38 år! Därmed anser jag att lillebror ska stanna inne åtminstone till denna dags slut. Lite ego får man vara, jag vill också framledes vara familjens huvudperson den 5 november varje år. Uppvaktades ståtligt med finfrukost och paket imorse.

Ikväll ska jag ha några klunkar champagne. Så det så.

PS. Vi ska snacka mamma-skammande i nästa poddavsnitt! Hårresande historier strömmar in som bäst men vi vill gärna ha ännu flera! Går bra att skicka in sina godbitar via artikeln!

Saker jag längtar efter

En midja. 

Whisky. 

Att doppa mig i iskallt havsvatten. 

Att sova på mage.  Eller ens på rygg.

Salmiak. 

Kontroll över min urinblåsa. 

Att kunna knyta mina skosnören utan att utstöta en massa ur-ljud.

Energi. 

Rom. Både sådan man äter på blinier och sådan Sjörövar-Fabbe uppskattar.  

Att få snusa en nyföding i nacken. 

IMG_2104.JPG

Hemma hos-reportage i Eeva-tidningen

I somras fick vi besök av en fotograf och journalist från tidningen Eeva. Det var en trevlig upplevelse, jag har hört skräckhistorier om hånfulla inredningsreportrar som ångar in och möblerar om hela huset innan det duger, men det här gick raskt, proffsigt och muntert till.  

Nu finns tidningen i affärerna, så bara att slå till (det finns mycket annat att läsa i numret också, förstås).

IMG_1913.JPG
FullSizeRender.jpg

Måste medge att jag höll på att kissa ner mig av fniss när jag läste texten. Inte för att jag skulle vara felciterad eller så, men mina flummiga förklaringar på knagglig finska blir så otroligt pretto i text. 

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg

Jonas (aka isäntä) gömde sig i sin kamari och ville inte vara med på bild. Men flickorna ställde artigt upp.

IMG_1908.JPG

Jag drabbades av panik inför reportaget och impulsshoppade en soffa på Ellos. Det var ett stort hål i den gamla. Men det var ett bra impulsköp, den nya soffan är kanon!

Lite komisk känsla att se sitt hem i en tidning på det här sättet. Men jag är faktiskt rätt stolt över vårt hem och har lagt ner mycket tid, semesterersättningar och tankeverksamhet på att göra det fint och mysigt, så det är nu onödigt att vara blygsam. 

Det ordnandes en bokmässa och jag fick vara med

Den är besynnerlig, tillvaron som författare. En stor del av året är det inte alls konstigt om man vill vara i fred. Det är ju lite fint att vilja isolera sig och vara kreativ.

Men i något skede blir boken förhoppningsvis klar och då måste författaren krypa fram ur sin håla. Eller nej, det måste hen egentligen inte, till exempel Juha Itkonen som i höst ger ut en bok om det smärtsammaste av ämnen (att förlora ett barn) har valt att minimera medierumban. Och boken har fått en massa uppmärksamhet ändå, så bevisligen finns det alternativ.

Det är nu tredje året jag får uppleva den så kallade bokhösten med allt vad den innebär.

Och den innebär massvis med roliga saker! Redan i augusti kan man börja pricka in författarkollegers releasefester, som ofta är öppna för alla som villl höja en skål och köpa en signerad bok. Bibliotek och skolor hör av sig och undrar om författaren skulle kunna komma och berätta om sin senaste bok. Det är ofta roligt det också.

I bästa fall får man några intervjuförfrågningar och en och annan vänligt sinnad recension också. Lite nervigt för den som just öppnat gluggen till skrivhålan men helt okej.

Men i mitten av hösten tornar den upp sig. Ja, bokstavlingen tornar, i form av några hotelltorn precis invid Liseberg: Göteborgs bokmässa.

Redan långt före jag debuterade förstod jag att Göteborgs bokmässa är the shit.

Mässan lockar ju inte bara till sig skönlitterära författare, för var och varannan svensk stil-, tränings- eller livsstilsprofil ger ju också ut en bok och skickas till mässan av sitt förlag. Det innebär att bokmässesurret börjar i alla podcaster man kan tänka sig redan fler veckor före mässan.

För finlandssvenska författare är situationen lite annorlunda, förutom för den handfull som är så kända och etablerade i Sverige att deras närvaro på mässan är given. (Och det är människor som arbetat hårt och skrivit förbannat bra i många herrans år, så jag missunnar dem ingalunda denna status)

Vi andra får göra lite som i Kalle och chokladfabriken.

Hoppas att chokoplattan innehåller en guldbiljett. Eller nä den metaforen haltar, för det är ju ingalunda en lotteri. Snarare en tävling. Vem klarar gallringen? Vem duger för Sverige?

Förlagen skriver förslag, mailar och lobbar. Och så till sist faller domen. Du får åka, men inte du och du. Jaha du har visst fixat ett stipendium och betalar själv, kom med då. Men inte du, sorry. Du var inte tillräckligt intressant för Sverige i år heller, men vi försökte i alla fall. Nästa år kanske?

Efter att ha iakttagit denna ruljangs några gånger med växande avsmak för hela evenemanget bestämde jag mig i fjol för att Göteborgs bokmässa helt fick vara för min del. Vill inte mässan ha mig så vill inte jag ha mässan. Enkelt.

Men i år fann jag sedan ändå mig själv i det öronbedövande vimlet. Hur gick det till?

Nåh. Det var egentligen Crimetimes fel. Medan min avsmak för bokmässan har grott har också drömmen om att få delta i deckarfestivalen Crimetime vuxit till sig.

Crimetime som i flera år har ordnats bland ruiner och rosenbuskar i Visby. Många har vittnat om att festivalen har varit någonting helt unikt, både för författare och publik. Så roliga ämnen, så spännande gäster, verkligen en fest för alla som älskar kriminalgenren! Och varje år tycktes man ta in också några gäster som inte var jättekända och etablerade deckarförfattare, så jag tänkte att jag kanske kunde få chansen nu när jag skrivit tre deckare.

Antiklimax 1: Crimetime flyttade från Visby till bokmässan i Göteborg. Äsch. Men mitt förlag föreslog mig ändå, varför inte, liksom?

Antiklimax 2: Crimetime ville inte ha mig. Oh well, chansen var ju aldrig så stor ändå.

Chock: Göteborgs bokmässa ville plötsligt ha mig i år! Och då var det för sent att sätta sig på tvären eftersom jag ju redan sagt att jag kunde tänka mig en tur till Göteborg i september, dock för ett lite annat sammanhang.

Så plötsligt stod jag där med min Willy Wonka-biljett, var lika utvald som Harry Potter och hade en lika bad feeling about this som Han Solo.

Så jag svalde min stolhet och förkastade mitt tidigare beslut att aldrig delta i mässan, packade ihop några outfits, tjoade lite halvhjärtat på sociala medier och åkte iväg. Försökte bygga upp en iver, för jag har ju så många bekanta som uppriktigt älskar mässan.

FullSizeRender.jpg

Och jo, allt med bokmässan är ju inte hemskt. Här kommer några positiva saker:

  • Om man är tillräckligt fancy får man gratis smoothies och kokosbollar. Jag var tydligen tillräckligt fancy, och det var kul att sitta i författarloungen och smygkika på Björn Ranelid, Kattis Ahlström, Athena Farrokzhad och alla möjliga.

  • Allt var fint organiserat. Mysigt hotell, trevliga måltider, jag och min mage erbjöds taxiskjuts hela tiden.

  • De första dagarna är evenemanget en branchmässa för bland annat svensklärare och bibliotekarier, och det kändes ändamålsenligt och viktigt! Hade några riktigt upplyftande samtal med främmande människor under torsdagen då det var ganska lugnt.

  • Det är mysigt att träffa trevliga bekanta. Gemytligt att hänga med de bussiga typerna på mitt förlag och återförenas med skrivande vänner som jag bara ser någon gång per år. Iofs skulle jag kunna uppleva allt detta på hemmaplan också, men ändå.

  • Att intervjuas av och diskutera med människor som läst mina böcker är ju sjukt smickrande och spännande! Ett verkligt privilegium, även om jag mest satt och var imponerad av alla smarta saker de andra sa och inte kom på så mycket själv.

  • Göteborg var ju fint. Hade aldrig besökt staden förr, verkade trevlig.

    Mindre positiva saker med bokmässan

  • Kaoset, oljudet, vimlet, värmen. Gäller förvisso på alla typer av mässor, men Göteborg var nog värst hittills.

  • Förnedringen i att stå vid ett signeringsbord som alla tar långa lovar kring. Gällde förstås inte bara mig, jag såg också ganska välkända svenska författare som stod där med pennan redo vid stora bokhögar utan att någon brydde sig om dem.

  • Att sitta och försöka berätta om sin bok fast absolut ingen hör. En del för att de inte är intresserade utan slog sig ner för att titta på sin telefon ett slag, andra för att man i båset intill spelar Diggiloo Diggiley på högsta volym.

  • Den ständiga känslan av att inte ändå få vara med på riktigt. Att på kvällarna i sitt Instagramflöde se att det pågår fester runt om på stan medan man själv sitter på hotellet. Att en del bjuds på mässans officiella mottagningar och mingel och andra inte. Om bokmässan i Göteborg var ett barnkalas skulle vi kräva att den ställdes in omedelbart, för så här får man ju inte behandla folk. Speciellt inte i Bamselandet Sverige. Antingen ska alla vara med eller så blir det inget, brum.

Så ja. Min bokmässa blev nu ungefär som jag hade föreställt mig den.

Jag är tacksam för att jag fick åka, förstås! Roligt att förlag och arrangörer tyckte det kunde vara värt det. Någon enstaka bok sålde jag säkert och förstås ska man aldrig underskatta det här med att bli en erfarenhet rikare.

Men om jag skriver flera böcker och får uppleva en ny bokhöst ger jag gärna min Göteborgs-biljett till en av dem som gillar mässan. Som lägger ut många kompisbilder och lyckas ta sig in på de där innefesterna. Som lyckas planera sin vistelse och gå på några seminarier mellan varven, själv gav jag upp, tappade bort min seminariekatalog och gömde mig i kokosbolls-loungen.

Jag och bokmässan gav varandra en chans, men nu svajpar vi vänster och går vidare.

Drömmen om ett eget kontor

Att skriva ner sina drömmar och målsättningar är viktigt, tycker jag. Jag har slarvat med den saken men ska göra bättring.

Det kluriga är ju att drömmar ibland faktiskt går i uppfyllelse, men om man man inte klart och tydligt formulerat eller uttalat sin dröm hinner man under resans gång glömma bort att den ens var en dröm. Och då känns det inte alls lika mäktigt om den väl uppfylls.

När det gäller drömmar är det också bra att ta i lite för mycket. Vara orimlig och överdådig. För det får man vara när man drömmer.

Så här kommer den (nästan lite våta) dröm jag gått och närt det senaste året:

Jag vill ha ett eget kontor.

Just nu har jag en arbetshörna här hemma. De fungerar ju, jag har skrivit fyra böcker i den, men jag kommer inte ifrån att den är belägen i vardagsrummet och att jag ständigt blir avbruten av familjemedlemmar som förvisso försöker visa hänsyn, men som ju också måste få röra sig i sitt eget hem.

 Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Så mitt drömkontor ska inte vara här hemma, ej heller i något vingligt annex på bakgården.

Det ska ligga inne i stan. Någonstans nära lunchrestauranger, yogastudior och gemytliga caféer som jag kan sticka mig ut till när jag behöver en paus och en bulle och se lite folkliv.

Mitt kontor ska ha utsikt mot en innergård. Det behöver inte vara knäpptyst och lugnt, tvärtom känner jag mig mera hemma om det är lite lagom oljud omkring mig. Jag ska spela musik också förstås. Ibland Piaf, ibland Rammstein, det som behövs just den dagen.

Jag ska förstås ha ett stort skrivbord och en enorm anslagstavla som jag kan använda som mood board.

 Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Jag ska omge mig med vackra prylar och köpa färska snittblommor varje måndag. Doftljus och dyrt kaffe, förstås. Och ett kylskåp där det alltid ligger en flaska champagne om det skulle inträffa något som bör firas på momangen. Och en bra whiskey för nödsituationer.

 Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Kontoret behöver inte vara stort, men utöver det stora skrivbordet ska det finnas plats för en riktigt bekväm fåtölj. Nej vänta, en soffa! För när man har ett alldeles eget kontor kanske man vill ta en power nap mitt under arbetsdagen! En kreativ paus. Så en skön soffa och en mysig filt. Det ska jag också ha.

Jo, och soffan blir också bra om jag ska ha möten med någon! Så ett soffbord behövs också.

Kontoret ska inte vara allt för tillrättalagt och prydligt, utan lite vimsigt och mysigt. Utom skrivbordet som jag ska städa varje dag innan jag går hem.

Väggarna ska vara i någon murrig grönaktig färg. Några bokhyllor, en vacker takkrona och en mjuk och mysig matta.

Till konceptet hör också strikta rutiner. Jag ska vara på plats i mitt kontor samma tid varje morgon och gå hem vid samma tid på eftermiddagen. Eftersom jag kommer att vara ensam i mitt kontor kommer jag att boka in lunchträffar några gånger i veckan.

Kontoret ska vara min oas, min woman-cave, en plats där jag vet att jag ska kunna koncentrera mig när det behövs.

Vad jag ska jobba med?

Olika saker! Skriva böcker förstås! Kanske kolumner, artiklar och andra kortare texter. Förbereda föredrag och framträdanden, skriva manus för radio och tv.

Så, nu har jag knattrat ner min dröm. Och vem vet. En vacker dag kanske jag får mitt drömkontor. Just nu känns tanken väääldigt avlägsen. Men ändå.

Bokmässa - the real story

Förmiddag på Bokmässan, rena rama myrstacken redan vid entrén.

Du seglar lite världsvant förbi köerna och kaoset, du är ju författare, bevars, ingen vanlig mässbesökare. Ni VIP-are har egen garderob där det inte kostar 4 euro att hänga sin jacka. Lyx. Eller ja, det är nu en skrubb. Du försöker lite smidigt byta om till deckarklackarna stående på ett ben eftersom det inte finns något att sitta på, tappar balansen och trampar författaren bakom dig på foten med den ena stilettklacken. Anteeksi. Nå, Juha Hurme klarar sig säkert utan höger lilltå, man har ju två ...

Nu hurtigt vidare!

Du hittar rätt scen efter lite förvirring. På podiet sitter Merete Mazzarella och berättar om sin senaste bok. Det är fullsatt. Jejeee. Bra location, tydligen. Gott om plats för alla fans. Utmärkt.

Nu är Merete klar och försvinner. Det gör tyvärr publiken också. Aj då. Men ingen fara, här kommer ju en hel skolklass och slår sig ner!

Hm. De ser rätt unga ut.

Du inser att du kanske måste tänka om lite nu, anpassa snacket till den unga läsaren. Men ungdomen är framtiden, så det är värt besväret. Yo yo.

Publiken ser ju riktigt bra ut, det är inte Merete-fullt men inte tomt heller. Förutom högstadieeleverna sitter också en av dina förlagsredaktörer på en stol och ser uppmuntrande ut. Och en liten farbror som redan tycks ha köpt en massa böcker. Säkert en hängiven deckarläsare som är nyfiken på nya förmågor inom genren.

Nu är det dags. Hon som ska intervjua dig svävar in, fräsch, påläst och lugn.

“Är du beredd?” frågar hon och du nickar självsäkert.

Då kommer en stressad modersmålslärare rusande.

“Är det här ni sitter??? Jag har letat överallt! Ni ska inte vara här, ni ska vara där borta”, frustar hon.

Skolklassen ser motvilligt upp från sina telefoner, samlar ihop jackor, väskor och broschyrer och lufsar iväg.

En pigg liten tant petar till deckarfarbrorn på sista raden.

“Kom nu Gunnar, vi ska ta ett glas vin med Ulla. Har du alla mina kassar?”

De försvinner också. Förlagsredaktören ler uppmuntrande.

Nåja. Det är så här det ska vara på mässor, folk kommer och går.

Intervjun börjar och du snarvlar tappert på utan att riktigt veta vad du försöker få sagt. Till all lycka styr intervjuaren upp det hela genom att dra smarta slutsatser av ditt svammel och skratta hjärtligt åt dina tarvliga försök till humor.

Till sist är det klart. Herregud så skönt. Fast vilan blir kort för nu ska du till en annan scen och göra ett uppträdande till.

Den här gången kommer det i alla fall inte att vara tomt i publiken eftersom du ska intervjuas tillsammans med Den Etablerade och Älskade Författaren (härefter DEÄF). Snålskjuts, kunde man kanske kalla det. Men du tackar och tar emot.

DEÄF är förstås briljant.

Publiken vrider sig av skratt, rörs till tårar och nickar instämmande. Du är inte riktigt lika hänförande men knogar på.

Tiden går fort när man uppträder med DEÄF, plötsligt är uppträdandet klart. Nu ska du och DEÄF signera böcker i förlagets monter. Trettiofem kvinnor ställer sig i kö framför DEÄF, som skriver autografer så pennar glöder. Du ler vänligt. Det är viktigt att se trevlig ut. Vem vill köpa en bok av någon som är surare än Professor Snape?

Och här kommer ju nu en dam som helt tydligt vill prata med dig och inte DEÄF! Hon armbågar sig fram och ställer sig vid podiet. Du har pennan redo. Här ska signeras med snyggaste handstilen.

“Säg nu till nån av dina chefer att inga orkar lyssna på den här hemska musiken i Vega. Och varför flyttade ni på Kaffekvarnen???” ryter damen och ångar vidare.

Hoppsan. Jaha ja.

Nu är det tre timmar till nästa show. Du vimsar omkring i vimlet och försöker fördriva tid. Äter en räksmörgås, man ska tydligen äta sådana på bokmässor. Träffar bekanta som generat berättar att de inte läst din bok. Du säger att det är jättejätteokej och menar det.

Du köper en julkalender. Dricker en kopp kaffe. Hänger lite i ditt eget förlags monster. Rätar till några bokhögar som hamnat på sned. Det blir riktigt prydligt. Fötterna värker, deckarklackar är inte så bekväma.

Äntligen har tre timmar gått. Nu ska du uppträda igen, på finska denna gång.

“Kiitos kiitos”, säger du kavat när intervjuaren presenterat och välkomnat dig.

Sedan händer något märkligt. All finska försvinner ur ditt huvud. Det är som om någon komponent där inne skulle ha lossnat. Du glor förvirrat på intervjuaren. Vad sa hen?

“Juukylläminä … tota, eli tämä kirja … erittäin silleen, että dekkari talvella on liksom kylmää …” förklarar du.

Intervjuaren avrundar intervjun lite i förtid av någon anledning.

Du vinglar upp till VIP-garderoben. När du byter skor ser du en fläck på golvet som eventuellt är lite Finlandiapristagarblod.

Du hoppas att det bara är kaffe. 

Podcasten Norrena & Frantz är (nästan) här!

 Foto: Ilmari Fabritius

Foto: Ilmari Fabritius

Man ska inte ha för få projekt här i livet, förstår ni.

Jag är taggad och stolt att berätta att en sprillans ny podcast ser dagens ljus på lördag morgon. Det är kollegan Hannah Norrena och jag som håller i den och temat kommer att vara relationer.

Aj ett så unikt tema då, knarrar den neggiga nu. Men hör upp:

Det finns inget viktigare tema än relationer!

Vad är det man egentligen ligger och funderar på om kvällarna när man borde sova? Inte är det Sote-reformen, inte. Och knappast heller Trumps senaste tweet eller huruvida sommartid eller vintertid är trevligare.

Nä, man kanske ligger och skäms för att man var så snäsig med en arbetskamrat. Eller på att man är lite sårad över att bästisen numera alltid har något viktigare för sig när man försöker stämma träff. Eller på att hen som ligger där bredvid och snarkar har varit en riktig dönick på sistone. Eller på att det skulle vara urmysigt om någon alls låg där bredvid och snarkade.

Hannah och jag har båda gått och drömt om att starta en relationspodd, men på varsitt håll eftersom vi inte känt varandra så länge. Eller jo, vi har ju båda jobbat på Yle sedan Marconis dagar och läst varandras bloggar, men inte haft ett sådant förhållande att vi genast skulle prata hjärta och smärta när vi ses.

Men det senaste året har jag märkt att det är väldigt trevligt att tala hjärta och smärta med just Hannah.

Hon tänker ofta på helt andra sätt än jag, och kan slänga in reflektioner som verkligen får mig att tänka till.

Att vi, trots att vi är jämnåriga och jobbar på samma ställe, befinner oss i helt olika livssituationer är också ett plus. Hannah är singelmamma, jag är gift och jättegravid. Hon är österbottning, jag är nylänning. Hon är lugn som en filbunke och jag är mera härkommerallakänslornapåenochsammagång.

Vi har dessutom märkt att det tycks finnas ett behov av att få skriva av sig i Svenskfinland.

När Hannah för en tid sedan tangerade temat otrohet i Vega dag skrev jag en artikel där jag uppmanade publiken att anonymt skriva om sina tankar kring och erfarenhet av otrohet. Berättelserna som kom in var fascinerande! Inget kladd, inget tjafs, utan uppriktiga berättelser från vanliga människor.

Det här gjorde oss bara mera övertygade, det behövs en ventil för känsliga ämnen. Behovet kanske är extra stort i lilla Svenskfinand, som ju ibland kan kännas lätt klaustrofobiskt.

På lördag lägger vi ut två avsnitt på direkten!

I det första handlar det om dejting som vuxen (jag har noll koll men är äckligt nyfiken, Hannah har bättre koll än hon skulle önska sig) och i det andra tar vi än en gång upp otrohet.

När vi är igång hoppas vi få in berättelser, frågor, funderingar kring de teman vi tar upp, eller gällande saker lyssnarna tycker borde tas upp.

Ifall frågorna blir allt för stora och svåra kommer vi att ta in experter som på riktigt kan ge vägledning.

Hannah och jag är ju varken parterapeuter eller uppfostringsexperter, men vi är medmänniskor som har fluffats upp rätt ordentligt i livets torktumlare och lärt oss en hel del på kuppen.

Planen är att vi poddar på tills vidare. Det lär väl ska bli ett litet uppehåll när jag föder barn, men sedan ångar vi vidare så gott det går.

Jag hoppas förstås att ni som lyssnar gillar det ni hör! Alla de bästa poddarna har ju varit lite trevande i början, och vi kommer att försöka utvecklas och förädlas under resans gång - med lyssnarnas hjälp! Men jag hoppas att åtminstone ni som följt våra bloggar i tiderna och tyckt att vi numera är för passiva på den fronten ska känna er hemmstadda i podcasten!

Iiik, spännande!

En riktig jävla piss-sjukdom som heter alopecia

Det här har inte varit en speciellt lyckad månad. Inte kul alls. 

För det första har jag drabbats av graviditetsdiabetes. Rätt lindrig, men i alla fall.

Fingrar ska punkteras, blod analyseras, kostråd följas.

Jag åt inte mycket socker före diagnosen heller, men nu är det nolltolerans som gäller. Inget vin (obviously), inget socker, minska på fettet, ät rågbröd och fettfri yoghurt. Ändå går jag upp i vikt med sådan fart att jag får snubbor på rådgivningen.

Det är inte kul alls. 

Igår fick jag tillbringa dagen på Esbo sjukhus eftersom rådgivningen märkte att babyns hjärta slog lite oregelbundet. Jag är tacksam för att jag genast slussades vidare och fick ett sakligt och snabbt mottangde på sjukhuset. Till sist gjorde en specialläkare bedömningen att babyns hjärta på ultraljudet såg ut att fungera fint så oregelbundenheten är sannolikt av ett slag som kommer att växa bort före förlossningen.

Det var förstås en lättnad, men oron som släpptes loss i min hormonstinna kropp var inte kul alls. 

I dag kom nästa dråpslag.

Jag hittade flera nya kala fläckar i hårbottnet. Min alopecia tycker det är kanon att jag går omkring och är hormon-råddig, stressad och nojig. 

Ni som följt mig länge vet ju att jag tappade precis allt mitt hår år 2009. Inte ett endaste litet strå fanns kvar någonstans. 

Några år senare började märkligt nog håret växa tillbaka och sedan dess har jag inte ens upplevt fläckvis håravfall utan varit hårfagrare än någonsin. Samtidigt har jag ju hela tiden varit medveten om att alopecia är en sjukdom som inte går om utan som man lever med hela livet. Ibland tar den fart, ibland har den låg profil. Många som tappar allt sitt hår är skalliga livet ut.

Att drabbas av alopecia universalis (alltså den version då man tappar allt hår på hela kroppen) var för jävligt. Samtidigt kunde jag på något sätt uppskatta tydligheten i tillståndet. Allt nollades liksom.

Jahapp Jag är totalskallig. Ingen idé att leta efter fläckar och stå med en spegel och försöka undersöka sin nacke. Skallig är skallig. 

Det var i det skedet jag fick börja testa mig fram med pigmenteringar, lösögonfransar och peruker för att hitta olika metoder som funkade för mig. Det var dyrt, jobbigt och ofta smärtsamt men i alla fall var det jag som hade kontrollen. Skulle jag ha ögonbryn fick köpa mig ett par ögonbryn. 

Den släng av areata (fläckvis håravfall) som jag tampas med nu är bara allmänt f*tt*g. 

Varje gång jag försöker byta frisyr för att dölja en fläck någonstans dyker en ny fläck upp på ett synligt ställe. 

Jag försöker undersöka de äldsta fläckarna för att se om de skulle ha börjat växa igen och får stå ut med att bli besviken varje dag. 

Jag får mentalt ställa in mig på flera olika scenarier. 

Kanske är jag på väg mot universalis på nytt?

Kanske det här är något som triggats igång av graviditeten, så alla fläckar växer igen om några månader? 

Kanske det här är hur resten av mitt liv kommer att se ut. Ett ständigt kammande hit och dit, irritation och besvikelse. 

En avgörande skillnad mellan hur jag lever i dag för åtta år sedan är att jag är mycket mer synlig numera. 

Jag syns på tv ibland, jag åker omkring och uppträder i skolor, bibbor, bokmässor. Det går förstås galant att göra allt detta också utan hår, men här skapas ändå en självförtroende-tröskel som kommer att vara marig att ta sig över. 

Det där tröskeln kommer jag att ta mig över om det behövs, jag är inte direkt orolig för det. Men just i dag känner jag mig väldigt, väldigt trött.

För säkerhets skull gör jag som jag brukar och tar ut hela skadan på förhand.

Jag ställer in mig på att tappa allt mitt hår igen. I så fall har jag bara en vädjan: snälla snälla, låt mig få behålla ögonfransarna. Jag klarar mig utan allt annat, men ögonfransarna vill jag ha. 

Jag skulle vara vilja luta mig tillbaka, njuta av att babyn där inne bökar runt och känns stark och frisk, vara stolt över att mina böcker säljer bra och att det mesta i mitt liv faktiskt är fantastiskt. 

Men den här dagen, förstår ni.

Inte. Kul. Alls. 

 

 

Kränkt, drev och hatstorm

Där några ord som jag tycker kunde användas mera sparsamt. Inte för att orden skulle vara oviktiga, tvärtom, det gäller ju mycket allvarliga saker.

Men när de slängs omkring ungefär lika lättvindigt som gråtskratt-emojin i diverse kommentarsfält tappar de sin udd. 

Den här sommaren har intensiva debatter om laddade ord blossat upp flera gånger och faktiskt tycks podcasten vara forumet där sådant här tar sin fart numera. Det var Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam som sade n-ordet och nu senast Lillelördags Anitha och Ann som pratade om laddade ord och nämnde "indianer".

Det blev fel, det väckte reaktioner, men skiten träffade egentligen fläkten först när reaktionerna började väcka reaktioner. Det var då "drev" och "lättkränkt" började flyga av och an. 

Som professionell pratkvarn kan jag i viss mån ha förståelse för att grodor slinker ut i ett lättsamt samtal.

En text hinner man ju oftast läsa och tänka igenom, men prat flödar så fort.

Jag har också trampat i klaveret otaliga gånger. I direktsänd radio måste man blixtsnabbt fatta beslutet huruvida man ska låtsas om ingenting och babbla vidare eller bromsa och genast be om ursäkt med risken att dra ännu större uppmärksamhet till det tokiga man just sade. 

Och ibland händer det att någon reagerar och säger till. Det är alltid jobbigt, oavsett om man ser personens poäng eller inte. 

Ett gammalt exempel är när jag sade någonting väldigt ogenomtänkt och fult om transpersoner i ett eurovisionsreferat för många år sedan.

Dana International gjorde comeback i tävlingen (och floppade men det är irrelevant här) och i ett försök att vara vitsig drog jag ett infantilt skämt som gjorde det väldigt tydligt att jag trodde att transpersoners identitet enbart handlar om vad de har mellan benen.

Jag tänker inte ens upprepa skämtet, men jag tyckte just då att det var harmlöst och skoj. Jag beundrade ju Dana storligen och satt där och var trygg i en förvissning om att jag var en oerhört icke transfob, icke-homofob, liberal och härlig person. 

Efteråt fick jag mail av en mera insatt person som i vänliga ordalag förklarade varför mitt skämt varit stötande, ignorant och inte speciellt roligt alls. Hen som skrev varken anklagade eller bannade, utan förklarade sakligt och tackade vänligt för ett i övrigt underhållande referat.

där i stunden kändes det ganska hemskt.

Jag kände förstås skam, men någon slags defensmekanism slog till så att de tankar som först puttades upp i mitt medvetande var: 

- Alltså får man inte skämta om någonting mera?

- Måste man vara så himla politiskt korrekt hela tiden?

- Att folk kan vara lättkränkta ...

Sociala medier var inte så stora på den här tiden, men om personen som kontaktade mig hade skrivit till mig på ett öppet forum som Instagram hade det här antagligen varit stunden då jag i affekt hade klottat ihop en klassisk ickeursäkt i stil med "Ojdå. OM någon nu mot förmodan tog illa upp ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Noooot".

För att jag inte hunnit tänka längre. Och för att jag skämdes och det är svårt och läskigt att visa skam. Och när något är läskigt försöker man försvara sig själv. Det är helt naturligt. 

Men till all lycka gick det inte till så. Istället funderade jag en stund och skrev efter en stund ett ganska neutralt och vänligt tack till hen som kontaktat mig.

Men vet ni vad? Jag lärde mig någonting.

Tillrättavisningen har följt med mig sedan dess. Jag hade fel och jag betedde mig illa, sådant händer ibland. Och nej, det där med "sånt händer" är ingen bortviftningsmanöver utan ett faktum. Men skadan kan kanske ändå lindras lite om man blir klokare på kuppen och inte gör om dumheten.  

Men för att återgå till de färska svenska exemplen där mediekändisar hamnar i fokus och kvällstidningarna raskt stämplar händelseförloppet som drev eller hatstorm. 

Kommer på ett tredje fall, det när Elaine Eksvärd och Amanda Schulman placerades i varsin ringhörna i somras. Det var fråga om ett utdraget och trassligt händelseförlopp som startade av att Amandas mans kompis Sigge i sin podcast uttryckt sig nonchalant om Elaine Eksvärds kamp mot pedofiler. Eftersom Instagram hade tröttnat på Sigge vs. Elaine hakade man ivrigt på när Amanda lade ut en InstaStory som kunde tolkas som raljerande om man nu var på det humöret. 

Hastigt kontaktade någon Elaine -har du sett detta, vad säger du, vavava? Och hon kommenterade att hon inte tyckte det var speciellt kul. 

Det räckte. Sedan var Instagram igång. 

OM de här två personerna hade skickat privata e-post till varandra hade säkert den här konflikten varit över på en kvart. Hördu jag blev ledsen nu. Blev du? Varför det? Jo, därför och därför. Aija.  Okej, jag förstår. Sorry, det var dumt av mig, jag menade så här och inget illa. Det är lugnt. Ha det bra. Du med. 

Men så går det inte till. Hastigt och lustigt ska röda havet dela sig i två team. Det här lärde vi oss när Brad Pitt var ihop med Angelina Jolie och Jennifer Aniston samtidigt. Folk tryckte ju till och med upp t-skjortor med Team Angelina och Team Jennifer på. 

Samma hände här. Är du på Elaines lag eller Amandas lag? Du måste välja. Och bästa sättet att stötta den man beundrar mera är att basha de man bestämt sig för att inte understöda. 

Men newsflash: MAN BEHÖVER INTE VÄLJA SIDA!

Det går alldeles utmärkt att konstatera att nu har de där mediepersonerna som jag inte känner kommit ihop sig. Det kan vara Isabella Löwengrip och Mia Skäringer. Linda Skugge och Björn Ranelid. Katrin Zytomierska och öööh ... ska vi ta dem i alfabetisk ordning?

Bara för att det är tacksamt för kvällpressen med bloggbråk, poddbråk och kulturbråk behöver ju inte vi åskådare snällt tassa iväg till någondera ändan av jumpasalen och måla plakat. För då är det vi som skapar dreven och hatstormarna, inte kändisarna, inte massmedia. 

Nu låter det som att jag ser mig som den visa och erfarna orakelkvinnan här. Det är fejk.

Jag tycker att kändisdispyter kan ha ett visst underhållningsvärde. De är den nya såpoperan, Alexis och Krystle. 

Men jag brukar tröttna ganska fort. Och när dispyten tar fart i någonting som gjorde riktiga människor ledsna är det ju inte underhållande. 

Där tycker jag också att vi borde bli bättre på att godta ursäkter och inte vara så snabba med föraktfullt stämpla dem som "pudlanden". Att formulera en bra ursäkt är skitsvårt. Politiker kan ha en helt stab med talskrivare som formulerar ett förlåt. Det är mycket begärt att en entreprenör, artist, bloggare eller poddkändis ska få ihop en slagkraftig ursäkt som tilfredsställer alla parter. 

Man kan analysera och ifrågasätta ursäkten i det oändliga, men man kan också fundera på vad man själv tar med sig av det hela.

Och en ganska bra tumregel är ju att låta bli att skriva på Instagram när man är arg, vare sig man är kändis eller ej. 

När Finland slutade vara ett mamma-vänligt land

Som bekant går jag i väntans tider. I november är det tänkt att jag ska föda mitt tredje barn. Och som de flesta andra gravida kvinnor har jag förstås dubbla känslor inför det som komma skall. Att få möta sin baby är magiskt, larger than life, obeskrivligt.

Men en förlossning är alltid läskig. Det tycker nog till och med den mest råbarkade sjubarnsmamman innerst inne. Smärtan, osäkerheten, oron, scary shit. Det är helt naturligt att vara rädd.

När jag födde mitt första barn 2006 kändes det som att samhället stod på min sida. Jag gick på rådgivingsbesök varje månad, sköterskan frågade både mig och barnets far hur det stod till, ja hon nästan daltade med oss.

Det kändes tidvis lite larvigt men samtidigt väldigt skönt. Vi stod ju inför något omvälvande och skrämmande. Damen på rådgivningen bekräftade detta men lugnande samtidigt ner oss. 

Inför förlossningen ordnades ett besök på Barnmorskeinstitutet. Vi var en grupp med väntande mammor med partners och stödpersoner som guidades runt, fick snoka runt i en förlossningssal som inte användes just då och till och med testa lite olika smärtlindringar (Jonas körde lustgas, och alla skrattade för han såg så skojig ut).

Det var inte så märkvärdigt egentligen, men för en nervös förstagångsföderska med kontrollbehov var det en stor hjälp att få se exakt hur förlossningsrummet såg ut.

”I det här skåpet har vi extra strumpor om någon fryser om fötterna” sa barnmorskan med snäll röst, ”nä men vad bra, vi har visst fått nya pilatesbollar! Vetni, det är ganska skönt att sitta på en sån inne i duschen under värkarbetet, värt att testa!” 

Några veckor senare fick vi besöka BB igen, den här gången på en privat session med en barnmorska. Hon lyssnade uppmärksamt på mina farhågor och funderingar, skrev upp mina önskemål gällande smärtlindring och svarade på våra dumma frågor. 

Rådgivningssköterskan och barnmorskorna gjorde en enorm skillnad för mig. Jag var inte speciellt rädd när det väl bra dags. Jag kände mig oerhört trygg och omhuldad. Allt gick bra. 

Jag önskar att jag då hade vetat om att det jag upplevde var en tillfällig lyx. 

Vi går fram tolv år i tiden. 

Det är glest med rådgivingsbesök. Personalen är precis lika snäll som 2006 men min egen rådgivare har jag bara träffat två gånger fast jag snart är inne i tredje trimestern.  

Alla ultraljud i huvudstadsregionen görs numera på Bulevarden. Jag undrar verkligen hur man tänkte där.  Mammor från hela sjukvårdsdistriktet ska ta sig till den plats i storstaden där det är möjligast svårt och dyrt att hitta en parkeringsplats. 

I den otroligt långsamma hissen upp till fjärde våningen ryms tre personer. Nej förresten, två personer och en gravidmage. 

Väl uppe finns ingen mottagning, bara en apparat där man ska visa upp sitt FPA-kort. Maskinen var trasig och ingen personal syntes till någonstans. Fem frustrerade par stod i kö och försökte komma på vad fanken vi skulle göra.

Återigen, när jag väl lyckats ta mig in i rätt rum undersöktes jag av en vänlig sköterska. De som jobbar inom vården har jag inget ont att säga om. 

Som huvudstadsbo är jag lyckligt lottad som har ett nyöppnat förlossningssjukhus några kilometer bort. Esbo sjukhus. 

Men sjukhuset kommer jag inte att få besöka förrän värkarbetet satt igång. Det finns inte resurser för rundvandringar eller planeringssessioner med barnmorskor i Finland 2018. Man kan ju läsa om alternativen på nätet och se på en liten presentationsvideo. Plingeplongmusik och kameraåkningar genom vitmålade väntrum.

Jag tittar noga. Undrar i vilket skåp de där strumporna finns. Och pilatesbollar, är det passé? Hoppas inte, det var faktiskt väldigt skönt att sitta på en sådan i duschen, precis som barnmorskan på BB sa 2006.

2010 lades Ekenäs BB ner. Ett förlossningssjukhus som var känt för att ta emot de födande kvinnorna med trygghet och värme. Stora förlossningsenheter är tryggare, hette det. Snälla och mjuka värderingar är pjåsk, sådant sätter vi inte pengar på. 

Sedan dess har förlossningssjukhusen i landet stängt i samma takt som videouthyrningarna. Mammorna ska ta sig till de där utmärkta trygga enheterna som kan ligga hundratals kilometer bort. Men hur tryggt är det att sitta på en handduk i en bil i flera timmar med fostervattnet sipprande och en uppskärrad stödperson vid ratten? 

Vi har politiker som uppmanar oss till förlossningstalko. Samtidigt gör man allt för att försämra mammavänligheten i Finland.  

Vi kunde faktiskt vara världsbäst på det här! Vi har kunskapen, vi har människorna, barnmorskor från andra länder färdas till Finland för att få kläm på det finska greppet. Vi har föräldraförpackningen och lång föräldraledighet. 

Men politiker, våga inte ens smälla med hängslena. Ni har ingen anledning att vara stolta just nu.

För vad hjälper det med lådor och grepp när man satt någon slags prestige i att göra allt som omger en graviditet och en förlossning möjligast snårigt?  

Vad borde göras då? Jo, det här är det fina i kråksången. Vi har haft en fungerande modell! Det kan jag intyga. Att vara gravid i Finland 2006 var som att vara gravid a long time ago in a galaxy far, far away jämfört med 2018. 

Vi hade ett bra system.  

Jag begriper att man inte i en handvändning kan öppna alla de små förlossningsenheterna på nytt, men man kunde i alla fall sträva efter att återinföra närheten och mjukheten.  

Ordna rundturer på förlossningsavdelningar. 

Gör det möjligt för de blivande föräldrar som vill att få tala med en barnmorska inför förlossningen.  Alltså inte bara de som är så rädda att de söker sig till Pelkopoli, utan alla som har funderingar.

If momma ain’t Happy, ain’t nobody Happy, som Dr Phil brukar säga med ett fryntligt grin. I det här fallet håller jag med honom. 

Ta hand om dem som föder barn i landet, se till att det finns resurser för snällhet och daltande.  För den som känner sig trygg och omhuldad kommer att ha det mycket lättare att göra tillvaron trygg och kärleksfull för det lilla barn som förhoppningsvis kommer till världen efter nio månader av frustration och rädsla.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hemma hos-reportage i tidningen Eeva (eller varför jag panikshoppade en soffa)

Sedan jag började skriva böcker har jag fått vara med om allt möjligt spännande (och ibland lite suspekt).

I dag fick vi besök av en journalist och fotograf från tidningen Eeva som gjorde ett hemma hos-reportage. Det var trevligt! Och lite svettigt.

Jag fick tvinga min sommarförvildade familj att ta på sig byxor, lokalisera något som fungerade som hårborste och bädda sina sängar. 

Själv försökte jag ta det lugnt. Ett sådant här reportage blir ju roligare om det är realistiskt, right?  

Men hejsanhoppsan, plötsligt hade jag köpt den där soffan som vi förvisso planerat att införskaffa länge redan men gott kunde ha fortsatt att fundera på i några månader till.

Reportaget publiceras först nästa sommar (veckotidningar gör tydligen så här när det gäller inredning, det blir liksom fel med en artikel med bilder som tagits i juli i ett nummer som kommer i september, då väntar man hellre ett helt år).

Men ska bli intressant att se slutresultatet. Själv sitter jag i alla fall och myser i det välpolerade hemmet som antagligen kommer att återfå sin semesterdemolerade skepnad senast imorgon.

Här några överexponerade iPhonebilder som jag knäppte själv. Proffsfotografens alster är förstås av en helt annan kaliber.  

Roligt i alla fall att påminna mig själv om att jag gillar vårt hem! Det är ju pretty much jag som gjort färgval och sådant, Jonas är med på noterna så länge jag inte blir övermodig. 

IMG_1282.JPG
IMG_1279.JPG
IMG_1280.JPG
IMG_1270.JPG

12,5 kilo? Jonej.

Här följer ett riktigt gnälligt och egocentriskt inlägg om graviditet och vikt. 

Under mina första graviditeter tyckte jag det var asskönt att slippa noja över vikt i ett år. Jag vägde mig sporadiskt och funderade inte desto vidare över siffran som visades på displayen.  Den var nu vad den var. 

Båda graviditeterna förlöpte utan större krämpor och illamåendet avtog efter de första månaderna, så jag både åt och rörde på mig på ett sätt som kändes lagom. 

Överlag var jag alltså ganska sund. Framför allt saknar jag den inställning jag hade då. 

Hur mycket jag slutligen gick upp minns jag knappt. På rådgivningen var man också nöjd med mig. Allt var normalt.

Normaaaalt.

Nomraaaaa-fucking-aaaaaalt. 

Men det var länge sedan. Snart har tio år gått sedan jag var gravid senast och jag har hunnit trixa mycket med min vikt.

Både gå upp till samma vikt som jag hade som höggravid med barn nummer ett (utan bebis då) och gå ner alltsammans med superdisciplinerade dieter i olika omgångar.

Jag har gymmat, löpt, yogat och späkt mig själv med dåligt samvete då jag slappat.

Jag har räknat kilokalorier, valt sallader när jag velat ha burgare och påstått att jag är jättemätt fast tiramisun på dessertmenyn vinkat ivrigt och hojtat "här är jag ju, hallåå".

Jag har tvingats inse att det är så här jag måste leva.

Om jag släpper taget och låter extrakilona klättra upp på höfter och mage kommer tröttheten, det höga blodtrycket och de alarmerande kolesterolvärdena lika snabbt som ett out-of-office-svar i juli.  

Det handlar både om fåfänga och hälsa. Och det är fine. Jag kan göra det.

Jag kan väga mig varje morgon, ha en träningsrutin, äta kontrollerat i veckorna och unna mig (fan vilket äckligt uttryck, unna sig) på veckosluten. Jag kan varva mellan att vara sträng och bjussig och hålla vikten på den nivå jag vill. 

Men nu kommer då barn nummer tre.

("Aftonstjärnan" som ultraljudssköterskan sa med en blinkning. Jag vet inte jag, har aftonen kommit när man är 37 år gammal? Nåjo.)

Min kropp beter sig i alla fall inte som tidigare. Jag mår helt okej, rör på mig så mycket jag nu orkar i sommarhettan och försöker äta lika mångsidigt som vanligt. 

Jag försöker ha en bra attityd till det hela. Typ detta försöker jag intala mig själv varje dag:

"Håll igång, försök motionera lite här och där, ät vettigt och vikten kommer att vara precis det den ska vara".

 Leendet är fejk. Man ska vara glad på Instagram. 

Leendet är fejk. Man ska vara glad på Instagram. 

Jag vet ju det här. Jag vet också att man ska få äta en glass då och då när det är sommar och semester utan att vara ilsken på sig själv i efterhand. 

Men kilona kommer med faslig fart den här gången. 

Jag är lite längre kommen än halvvägs och redan mycket nära de där 12,5 kilona rådgivningen tycker man ska gå upp under HELA graviditeten. Great. 

Har ingen aning om varför. Ska på sockerbelastning i något skede, men hittills har i alla fall mina sockervärden varit normala. Bebisen följer sin tillväxtkurva (duktig pojke, dålig mamma).

Därmed sätter jag nu ner en orimligt stor andel av min tid på den dummaste av aktiviteter:

Att gräla på mig själv.

Var det verkligen nödvändigt att äta så mycket pasta i Kroatien?

Ska du ha grädde med jordgubbarna nu igen?

Jaha, dit for ytterligare en sommardag utan att du gjorde minsta ansats till att motionerna. 

Etc etc. 

Rådgivningen hjälper inte. Ej heller de otaliga nätsidor som dyker upp när man googlar "graviditet viktökning". Det tjatas på om de där 12.5 kilona överallt. Allt utöver det är bara tecken på dåligt leverne och bristande självdisciplin. 

Till all lycka ledde googlandet också in mig på en ovanligt vettig diskussion på Familjeliv, där mammor berättade hur mycket de slutligen gått upp under sina graviditeter.

En del hade gått upp 30 kilo, andra 7. En del 20, 15 eller 3. Någon hade fått graviditetsdiabetes eller lidit av extremt illamående under hela graviditeten vilket förklarade den höga/låga viktökningen, men de flesta hade inte en clue. Det blev nu bara som det blev. 

Nästan ingen hade gått upp 12.5 kilo. 

Det tröstade förstås en stund. 

Här kommer det obligatoriska disclaimern: Givetvis är det viktigaste att barnet mår bra och jag är tacksam över att graviditeten varit okomplicerad så här långt. 

Men jag gillar inte min kropp. Jag vill ha en midja! Jag vill ha en platt mage! Jag vill kunna banta! Jag vill inte ha fötter som värker för att de plötsligt förväntas baxa runt på en mycket större börda än för någon månad sedan.

Jag vill vara den som har kontrollen här!!!!!

Men det hjälps inte. Jag får försöka bita ihop och rulta vidare i tillvaron i 133 dagar till. Och sedan ska man ju då som en god mor gå upp i självuppoffrande bebis-symbios i, ja vad säger ni, ett halvår?

Men sedan govänner, ska det det ätas pulver. 

 

 

Soffan, skåpbilen och sn*pp*n ...

Puh, det är arbetsamt att ha semester! 

Vi kom från Kroatien igår, och här hemma väntade min nya Ellos-soffa som Jonas inte hade packat upp ännu eftersom han antog att jag prompt ville göra det själv (han antog rätt).

Soffan är ursnygg och tillräckligt bekväm, så härnäst gällde att bli av med den gamla soffan, som vi har lyckats fisa hål i.

Jag hyrde hurtigt en skåpbil, och när vi nu väl hade den tyckte vi att det var läge att skaffa en ny säng till Tyra i samma veva (det stackars barnet har fått dras med en växa-säng på tok för länge, det har ungefär sett ut som när monsterbabyn i Riget växte ur sin sjukhusbädd) och så har vi surrat fram och tillbaka mellan hem, soptipp och Ikea dagen lång. 

Nåja, nu står alla möbler där de ska, men vi har också en innovativ hinderbana bestående av förpackningsmaterial längs med golven och nu tog allas krafter slut. Det får vi ta imorgon. 

Mitt i rumban åkte vi på det andra ultraljudet! Det är ju alltid lite nervöst. Babyn sparkar och viftar där inne så levande tycks hen vara, men man vet ju aldrig. Något kan ju vara galet ändå.

Storasystrarna krävde att vi skulle fråga om barnets kön också. Själv hade jag kunnat vänta till förlossningen men blir man nedröstad så blir man.

Allt såg fint ut där inne. En lång bebis med stora fötter, två hjärnhalvor, en snopp, tio tår och näpen profil är det.

Om 135 dagar ska vi träffas, påstår min gravid-app. Jag ska hinna med mycket före det, har jag tänkt. Lansera två böcker och en podcast, resa till London och Göteborg, komma igång med en femte roman bland annat.

Men nu ska jag fortsätta stirra på högarna med papp och bubbelplast ett tag. De kanske snurrar ihop sig i prydliga små rullar, får ben och traskar iväg till sopsorteringen på egen hand om jag knäpper med fingrarna och visslar ”A spoonful of sugar”? Värt att testa!

Njä.  

Halvvägs i Kroatien

Diffus rubrik. Jag har nog kommit ända fram till Kroatien. Till Trogir mera specifikt, eller rivieran Ogruk Gornji för att vara riktigt exakt. 

IMG_1163.JPG

Men i dag gick jag och magen in i vecka 21 och är således precis halvvägs genom graviditeten.

IMG_1161.JPG

Detta firade vi med alkoholfri kroatisk öl.  Gud vad glad jag blev när jag hittade den i butiken! Mest erbjuds man Heineken.

IMG_1159.JPG

Det är första gången vårt glada semesterlag ( som består av mina föräldrar, barnen och mig) besöker Kroatien och hittills har vi inte hittat mycket att klaga på.

 Grillad fisk och spenat. Jag är nyttigheten själv.

Grillad fisk och spenat. Jag är nyttigheten själv.

 Extremt gräddig pasta. Jag är ... nåh, nån annan.

Extremt gräddig pasta. Jag är ... nåh, nån annan.

Maten är läcker och havet så klart att man baxnar. Stränderna är steniga så vi fick börja med att skaffa badskor, men de kostade inte många euro i beach-butiken.

IMG_1164.JPG

Barnen arbetar på att äta sig igenom alla varianter av onyttigheter som säljs på stranden. Hittills har de hunnit med sockervadd, pannkakor med nutella, mini-donuts med chokladsås och glass. Slushie och chips-på-pinne återstår.

IMG_1162.JPG

Vi brukar ibland vara lite över-entusiastiska på våra resor, hyra bil och surra runt i ett försök att hinna se så mycket som möjligt. Men nu är jag ju gravid och mamma har ett knä som trilskas så vi tar det rätt lugnt. Exakt vad som behövs efter den crazy-intensiva våren.

Nu ska jag ta en tupplur. Nati.  

 

Jag förstår mycket väl att Berger dumpade Carrie

Med risk för att verka utomordentligt mossig vill jag skriva om en Sex and the City-sekvens som jag funderat på under den senaste tiden. 

Säsong fem (har jag för mig). Carrie börjat dejta författaren Jack Berger. Han skriver svårt, smalt och svart. Hon skriver lätt, brett och rosa. Men det kanske ska gå i alla fall?

6271c78952ab138f43456d88df263d5c.jpg

Jovars, det gör det. Fast när Carries skrivkarriär tar fart samtidigt som Berger refuseras blir stämningen lite konstig. Det kan jag mycket väl relatera till. 

Men dödsstöten för förhållandet är när Carrie läser pojkvännens debutroman. Trots att hon tycker den är helt lysande kan hon inte låta bli att göra en liten show and dance över att han har låtit sin hjältinna ha en scrunchie i håret. Alltså en sådan där hårsnodd med tyg runt, donits kallades de på min tid. Nu är de ju trendiga igen.

När jag såg det här avsnittet i tiderna tyckte jag att Berger var en tönt som blev så stött av Carries kommentar, hon hade ju trots allt berömt resten av boken.

Nu förstås jag honom så jävla bra! 

När en bok väl är färdig, tryckt och publicerad är det bara beklagligt om det finns fel i den. Det går ju inte att göra något åt saken.

Ja, om det blir flera upplagor kanske förlaget kan passa på att korrigera de där sista slarvfelen som trots flera språkgranskningar slank med. Och om man, likt Astrid Lindgren, har skrivit något ord som med tiden blir olämpligt är det ju bra att saken påtalas. 

Men de små scrunchie-skitsakerna får nu bara vara där, okej? För det gå liksom inte att göra något åt dem. 

Det kan gälla båtarna i Sommarön, ordval i citat, vändningar i intrigen som just den här personen (och frugan håller med) tyckte blev för långsökta. Och nu tycker de att jag, författaren, bör få veta detta. 

Vad månne de här personerna tycker jag ska göra? Ringa förlaget, biblioteken och adlibris och å det snaraste kräva att boken tas tillbaka!

Kanske vi kan använda Bergerns scrunchie som ett kodnamn? 

- Scrunchie!!!! ska jag skrika åt förlagschefen i telefonen.

- Åh herregud, nej! ska hon skrika tillbaka och dra i den magiska scrunchie-spaken som gör att varenda exemplar av min bok evaporerar. 

Eller ska vi ha annonser i tidningen, så där som när någon leksakstillverkare tar tillbaka farliga skallror?

"Har du köpt Eva Frantz senaste bok? Sluta omedelbart att läsa den, den innehåller en #scrunchie! Du får tillbaka dina pengar och ett garanterat felfritt exemplar av Philip Teirs senaste. Kvitto behöver ej uppvisas."

Nåja, nu raljerar jag lika våldsamt som Carrie Bradshaw.

Jag förstår ju att de som kommer med de här kommentarerna knappast menar något illa. De tror väl att de är hjälpsamma och konstruktiva. Eller så gillar de att få visa att de är sluga och uppmärksamma. De tänker väl inte så här långt, det gjorde ju inte jag heller när jag såg femte säsongen av Sex and the City. 

Men det enda man åstadkommer med dylikt hårklyveri är att författaren blir förlägen och kanske lite ledsen. Är det värt det?

Nu kanske någon får för sig att jag inte tål kritik. Det gör jag för det mesta. Men mest uppskattas ju kritik som jag på något sätt kan ta med mig till framtida skrivprojekt.

Och scrunchie-tillrättavisningarna gör absolut ingen nytta. 

Så helt rätt, Berger. Bort med den där oförstående hopetossan Carrie. 

 

 

 

Gravid 2006 vs gravid 2018. Detta har hänt

Jepjep. Saker och ting förändras. Och då pratar vi inte bara om mitt tilltagande gäddhäng utan om samhället, samtiden och sammanhangen. 

När jag väntade mitt första barn var jag 25 år gammal frilansjournalist, bosatt i en trevlig tvårummare ett stenkast från mindre trevliga Piritori i Berghäll. 

 2006. Poserar stolt i ett loppis-shabrak som jag sytt om till mammaklänning. 

2006. Poserar stolt i ett loppis-shabrak som jag sytt om till mammaklänning. 

I dag är jag 37, fast anställd redaktör, författare, mamma till två tweenies och bosatt i en mini-mansion i förorten.

 2018. Poserar stolt i nästan ingenting. 

2018. Poserar stolt i nästan ingenting. 

Men nog om mig, det här inlägget skulle handla om fenomen kopplade till graviditet och barnafödsel som jag märker har förändrats under se senaste 12 åren. 

Vi kan ju börja med:

Ingefäran

Ingefära är bra för allt, tycktes det 2006. Illamående? Tugga på lite ingefära. Ont i halsen. Ingefära hjälper. Halsbränna? Ing.... ja ni fattar.

Därför blev jag extra häpen när just ingefära plötsligt fanns på listan över livsmedel man som gravid ska undvika. 

Däremot tycks sushi i dag vara helt okej, förutsatt att fisken är färsk och fräsch. Hurra! Sushi har jag ätit en hel del av denna graviditet. Och jo, också den inlagda ingefäran. 

Snippan

Nä men snippa kan man ju inte säga, tyckte många 2006 (bland annat min egen man). Man kan ju säga fjö... eller fi... eller något annat. 

Men guess what. Snippan vann och är här för att stanna. I dag reagerar man sällan ens på ordet. 

Barnvagnen

2006 skulle vagnen vara bastant, ha stora hjul och gärna vara av något rejält märke, som Emmaljunga eller Brio. Hjul som vändes hit och dit var ett idiotiskt nytt påhitt som aldrig skulle fungera i finsk vinterterräng. 

Dagens vagnar se mera ut som notställ på hjul. Man ska kunna koppla bilbarnstolen till dem och hjulen (som oftast är små) ska flänga hit och dit.

En ny vagn kostar dessutom ofta en bra bit över tusenlappen. Hujedamig. 

Sterila kvaddlar

Kvaddlarna var all the rage 2006. Det riktigt lyste i barnmorskans ansikte på förlossningsförberedelsekursen. Det här lönade det sig definitivt att testa. 

De som vågade sig på kvaddlarna var förskräckta. Det gjorde ju skitont, typ mera ont än sammandragningarna.

Konstig logik. Den som har skitont ska utsättas för något annat som gör skitont så hon glömmer det som gjorde skitont först. 

Säkerligen erbjuds sterila kvaddlar fortfarande, men jag tycker inte att det snackas alls lika mycket om dem nu som då. 

Gurumammorna

Det fanns två gurumammor år 2006. Båda hade skrivit riktiga tegelstenar till handböcker i gott föräldraskap. Jag köpte båda böckerna. 

 Anna Wahlgren och Katerina Janouch hette de. Den ena outades senare som en likgiltig och oansvarig förälder Den andra blev ett rasisttroll på nätet. 

Dagens mammaförebilder finns på sociala medier. De är karriärkvinnor som råkat få ett och annat barn mitt i ruljangsen. Men det behöver inte vara så farligt, det går att podda, blogga, designa något och programleda lite grann mellan varven. 

Ebba, Amanda, Hannah, Elsa och gänget är otroliga inspirationskällor för den som är rädd för att allt ska stanna upp och förändras i samma stund som barnet föds. Speciellt som de ändå är öppna med att livet inte är rosenrött, att de är trötta som fan och måste avboka glammiga events för att hela familjen däckats i magsjuka.

Och säkert kan karriärmammornas framfart förorsaka stress för den som knappt orkar ta sig till matbutiken, inte har råd med Birkenstocks i metallic och senast såg till sin mascara i februari.

Men i alla fall finns ett glädjande brett spektrum. Välj en favorit-poddmamma och njut av hennes sällskap. 

Det här var min lista på saker som tycks ha förändrats. Sedan har vi ju en massa andra bedrövliga saker också. Som att förlossningssjukhus slår igen i samma takt som videouthyrningar för några år sedan. Men det får bli ett annat inlägg. 

Komplettera gärna listan!

Målsättningar och belöningar (a.k.a jag har köpt ngt svindyrt)

Jag var hemma hos en av mina klokaste vänner häromveckan, en fantastisk kvinna som har haft en riktigt skit-år. En separation, flytt, oro för hur barnen ska ta det, nytt utmanade jobb, turbulens, centrifugering och bergochdalbana samtidigt.

Men mitt i stormen gjorde min kompis upp en mental målbild för sig själv. 

- På min födelsedag, proklamerade hon, då ska jag och barnen ha hittat ett eget hem och då ska jag dricka skumpa i hemmet med mina vänner! 

Det var det vi gjorde häromveckan. Det var mäktigt för oss som fick skåla och hurra för vår wonder woman till vän, men framför allt mäktigt för henne själv. Klart att allt inte automatiskt blev frid och fröjd i samma stund som prosecco-korken ploppade ur flaskan men det här var en viktig etapp. 

Jag blev inspirerad. Det här med mål är någonting jag vill bli bättre på.

På Yle har vi regelbundna utvecklingssamtal med våra närmaste chefer och då gör vi ofta upp personliga mål för oss själva. Men de känns inte så superangelägna alla gånger, dessutom svåra att mäta. Öööh, jo jag har nog säkert fokuserat mera på att lära mig det och det. Mission accomplished? 

Men det slog mig att jag i januari faktiskt satte ett mål. Då kändes målet så löjligt avlägset att jag överdrev en aning. Jag var ganska säker på att inte nå ända fram så jag drabbades av storhetsvansinne.

Så här sa jag: ”Om jag faktiskt klarar att skriva en radiomockumentär, en deckare och en barnbok, ror iland ytterligare en eurovisionssäsong inklusive De Eurovisa och inte förlorar precis allt mitt förstånd på kuppen, då köper jag en jävligt dyr handväska”.

Ett lite fånigt mål, kanske. Materiellt och kommersiellt. Men ändå. Så sa jag. 

Och i torsdags kom insikten. 

Eurovisionsvåren gick hur bra som helst. 

Mockumentären är färdig, inspelad och publiceras om cirka en vecka. 

Hallonbacken är klar. 

Den åttonde tärnan är klar!  

Förståndet ... ja här blir det en tolkningsfråga förstås. MEN jag har lydigt gått i terapi varje vecka. Och inte blivit helt bonkers trots att en överraskningsgraviditet satt sprätt på hormoner, tårkanaler och tillväxt av förhårdnader på fötter.

Jag gjorde ju det! Jag nådde målet! Dags för belöning!

Drömväskan, ja. Den har varit den samma sedan tidigt 2000-tal. Mulberrys Bayswater. En brun, fast det säkert skulle vara förståndigare med en svart.  Den äldre modellen, som jag tycker är finare. De kommer dessutom att byta ut lädret mot en ”knottrigare” variant, men jag har alltid velat ha en slät. 

Om man nu har dreglat efter samma pryl i nästan 20 år kan man knappast kalla det för impulsköp heller. Jag har bytt stil många gånger men väskan har av någon anledning hängt med hela tiden.

Så med semesterersättningen brännande i fickan begav jag mig till en av de där affärerna jag vanligtvis inte ens vågar gå in i. Vilket är dumt, för de är väldigt trevliga där inne.  

IMG_0989.JPG
IMG_0988.JPG

Och så blev det av.

Att köpa märkesväskor är väl lika originellt som att använda Paula’s Choice BHA-syra och gå på yoga. Men samtidigt hävdas det att handväskor är en hyfsat smart investering i dagens värld. Smartare än teknik i alla fall, jag undrar hur många olika smarttelefoner (eller vad man använder för grunkor i framtiden) jag hinner slita ut innan jag trillar av pinn. Bayswater kan däremot komma att hänga med ända till graven. Sen får mina tre barn slåss om den.

IMG_0991.JPG

Men det handlar förstås också om symboliken. En väska som blir mera än en väska. Den är en påminnelse om att jag våren 2018 klarade av det omöjliga.

Och det kan ingen ta ifrån mig. 

Och i höst, när recensionerna kommer och jag som vanligt åker ner i mitt paranoida hål (om jag ens ryms ner med min jättemage) kan jag klamra mig fast i Bayswater och muttra ”fuck it, jag gjorde det”. 

 

IMG_0992.JPG

Jag är en midsommar-stropp

Midsommar har aldrig varit min grej. Vi har ingen sommarstuga och inget traditionellt firande med vänner. Ofta har jag dessutom jobbat på midsommarafton.

IMG_0985.JPG

Därmed utspelar sig för det mesta våra midsomrar i hemmets härd enbart med familjen. Och eftersom vädret ofta är riktigt tok-sunkigt brukar jag hälla upp ett glas av något gott, stå i fönstret och tankfullt titta ut (The Bold and the Beautiful-style) och säga ”tänk vilken tur att man inte sitter ute i någon skäristuga i det här vädret”.

Det är min lilla stroppiga tradition. Jag placerar mig i samma kategori som människor som triumferande skriver ”Ja här i Nagu skiner solen”  när någon lägger ut en regnig bild från en södernsemester.

IMG_0984.JPG
IMG_0983.JPG

Nåväl. Vi hade som vanligt riktigt skönt. Det blev en promenad, räksmörgåsar, gino, alkoholfri rosé och gudomlig sovmorgon.

Jag känner överlag livet i mig just nu, men det ska jag kvittra om i nästa inlägg.

IMG_0987.JPG