Det har talats mycket om plastikoperationer på sistone. På Yle Arenan finns som bäst flera dokumentärer som behandlar ämnet ur mer eller mindre samma synvinkel. Jag har sett dem alla, de är välgjorda, viktiga och belysande.
Ändå blev jag provocerad
Alla dokumentärerna lyfter fram plastikoperationer som någonting negativt. En desperat handling som den moderna människan tar till i hopp om att hokuspokus bli en Kardashian. Att utseendehetsen har gått för långt. Att det är vansinnigt att “lägga sig under kniven” med tanke på riskerna.
Och visst, jag är benägen att hålla med när jag i dokumentärerna ser söta unga människor som obekymrat reser iväg till Turkiet för att få enorma skinkor eller byta ut fullt fungerande tänder mot porslins-diton.
Men ingen av dokumentärerna lyfter fram att plastikoperationer också kan vara någonting bra
Att också vuxna och förståndiga människor efter moget övervägande kan vilja genomföra en kosmetisk operation, det nämns ingenstans.
Jag är helt klart påverkad av omvärldens syn på plastikoperationer som någonting skämmig och löjligt, därför har jag inte heller tidigare pratat om den operation jag gjorde i januari. Inte för att jag skäms direkt, utan för att jag inte riktigt orkat hantera eventuella reaktioner.
Varför inte bara vara nöjd som du är?
Herregud, det är ju naturligt att åldras?!
Vad är du för en förebild för dina tonårsdöttrar om du gör så här?
Nu ska jag förklara hur jag resonerade och hur det hela gick till
Jag har fött tre barn och gick upp ordentligt i vikt under varje graviditet. I synnerhet den sista, jag såg ut som att jag svalt en pilatesboll. Efter varje graviditet har jag haft ynnesten att återhämta mig bra, magmusklerna har snällt dragit sig samman och jag har varit stark och på benen igen så gott som bums.
November 2018. Obekvämt.
Men efter den tredje graviditeten gav min mage upp. Oavsett hur mycket jag tränade och begränsade kosten var magen kvar. Ibland gjorde det till och med ont, kläderna skavde mot all överlopps hud och jag fick utslag.
Kroppen ska få förändras. Det är enfaldigt att sträva efter att se ut som man gjorde som 25-åring livet ut. Smalare människor är inte automatiskt lyckligare. Jag vet allt detta, att jag borde ha accepterat min nya kropp och älskat magen så som den blivit på grund av att jag skapat tre underbara ungar.
Men det klarade jag inte av. Varje gång jag såg mig i spegeln såg jag bara magen. Jag var inte ledsen direkt, mest irriterad. Så jag tränade lite till, åt ännu mindre, anlitade en PT, deltog i en gymgrupp, såg hur den ena kroppsdelen efter den andra förändrades medan magen envist bestod.
Så gjorde jag det bara. Jag bokade in en konsultation hos en plastikkirurg.
Jag var säker på två saker: skulle det bli en operation skulle den ske i Finland och om jag inte gillade kirurgen från första stund skulle hen inte få operera mig.
Jag kanske nog tur, för jag fick genast ett stort förtroende för Elena på Pihlajalinna i Tölö (vars meriter jag givetvis kollat upp på förhand). Jag hade sett framför mig ett skräckscenario där jag blygt tar av mig kläderna och kirurgen utropar “Jösses du kom minsann i sista minuten, vilket sällan skådat överflöd av fläbb!” Men så gick det inte till. Istället sa Elena “Kan du beskriva vad din vision är så ska jag förklara vilka alternativ du har”.
Jag förklarade att jag inte var ute efter en drastisk förändring, ingen platt tvättbräda till mage, ingen Kardashian-kropp. Jag ville ju bara se ut som mig själv för cirka fem år sedan.
Elena gick igenom alternativen, det var dock noga att beslutet skulle fattas av mig. Jag kom fram till att en mini-bukplastik var det jag ville ha. Det innebär att man gör ett snitt nedanför naveln, gör en fettsugning i den nedre halvan av magen, tar bort överlopps hud och syr ihop igen.
Eftersom allt kändes bra och jag efter pandemin faktiskt hade några tusenlappar liggande på sparkontot bokade jag operationen! Tidigt en morgon i januari infann jag mig således på sjukhuset i Lillhoplax.
Jag fick byta om till sjukhuskläder, fick dropp och en sköterska intervjuade mig nogrannt för att dubbelkolla att jag var medveten om vad som skulle ske. Det kändes väldigt tryggt, vänligt och proffsigt.
Strax inför operationen.
Snart dök anestesiläkaren och Elena också upp, hon skissade på mig med en tusch. Det kändes lite absurt. Och sen var det redan dags att rullas in i operationssalen.
Operationen tog cirka två timmar, vips låg jag på uppvaket och var förvirrad. Jag hade lite ont, men inte orimligt. Än en gång kände jag mig så trygg och ompysslad, sköterskorna fanns i närheten hela tiden, jag fick en smörgås och värkmedicin och låg och dåsade i några timmar till. Sedan dök Elena upp och konstaterade att hon i detta skede var supernöjd med operationen, fast resultatet ju skulle gå att se först efter att svullnaden gått ner. De riktigt slutgiltiga resultatet framgår först något år senare.
Strax efter. Lite Lucy in the sky with diamonds-feeling.
Sen fick jag åka hem! Alltså samma dag, med vanlig värkmedicin, stödkorsett och instruktioner för hur såret skulle rengöras. Det var det!
Den första natten var lite jobbig, såret stramade och magen värkte, men det var inte värre än ordentlig muskelvärk och inte heller en otäck smärta på något sätt. Dagen efter ringde sjukhuset och kollade att jag var okej och det var jag. Jag åt en hel del värktabletter ännu den dagen, sedan gick det att trappa ner. På dag tre klarade jag mig utan,
Jag hade nog alltid haft för mig att plastikoperationer innebär att man är sängliggande och inpaketerad som en mumie i flera veckor, men så var det verkligen inte. Överlag blev jag häpen över hur enkelt och odramatiskt det hel var.
Resultatet då?
Redan samma kväll då jag tog av mig stödkorsetten gjorde mitt hjärta en frivolt. Visst, de såg ju ut som att en buss kört över mig, men där var den ju! Min gamla mage! Ingen getingmidja, ingen tvättbräda, bara den mage jag saknat.
Med tanke på att jag var gul och blå i en vecka var det otroligt att det inte gjorde speciellt ont!
Återhämtningen gick bra. Jag började röra på mig direkt efter operationen, men tog det förstås varsamt med all magträning den första månaden så att såret skulle få läka. Nu har det gått ett halvår och jag har absolut inga men efter operationen, förutom att ärret på magen förstås är väldigt synligt. Men det stör mig inte det minsta. Jag älskar min mage med ärr och allt.
För så här fånigt är det: operationen gav mig tillbaka mitt självförtroende
I dag blir jag glad när jag ser mig i spegeln och använder kanske till och med lite väl tighta kläder i skov av snygg-hybris. Nu när magen inte drar till sig min kritiska blick har jag börjat uppskatta hela min kropp på ett helt annat sätt. Som mina snygga starka axlar och trevligt fylliga rumpa.
Mitt förhållande till mat har också förändrats. Tidigare riktade jag så oerhört mycket skam mot min mage, hade jag ätit en fastlagsbulle mitt i veckan kändes det som att min mage fördubblades i omfång. Jag skammade mig själv och kände mig usel och odisciplinerad, vilket ju är totalt vrickat. En bulle för helvete, det ska man få äta! Tolv om så önskas.
Är det sunt att vara tvungen att låta någon sprätta upp ens mellangärde för att ens självförtroende ska återställas?
Det är det säkert inte, men vad är egentligen sunt? Att göra femhundra situps per dag? Att ständigt förneka sig den där fastlagsbullen som man är så sugen på? Att träna till Iron man för att man råkar vara 45 och mellanchef? Att enbart klä sig i lösa tunikor för att man inte vill att någon ska veta hur ens kropp ser ut? Jag tror vi alla håller på med underligheter gällande våra kroppar och utseenden då och då. Att titta snett på varandras beslut kommer att gör mera skada än nytta,
Hur var det med mina barn då? Jag diskuterade förstås saken med dem på förhand. De tyckte det hela lät ganska onödigt. Min äldsta dotter uttryckte en farhåga “tänk om du blir hooked på operationer och fortsätter tills du ser helt weird ut”. Jag lovade henne att försöka stå emot lockelsen.
Det var viktigt för mig att barnen skulle förstå varför jag ville göra operationen och vilka mina förhoppningar var. Att jag inte var ute efter perfektion och att jag är stolt över min duktiga kropp som tjänat mig väl, men att jag som vuxen människa ansåg mig ha rätt (och råd) att göra en sådan här sak. Och att jag gjorde operationen för min egen skull, inte för att vara mera attraktiv i någon annans ögon. Min man tycker det är sak samma hur min mage ser ut.
Det bjuder emot att dela denna, men fattar ju att alla vill se före och efter-bilden…
Jag är så glad att jag vågade göra operationen
Resultatet blev precis det jag önskat mig och jag har i detta nu inga planer på att operera någonting annat.
Jag håller helt med om att plastikoperationer kan vara djupt problemaiska, men min åsikt är att de också kan vara fantastiska. De kan hjälpa vanliga människor att få en snällare och mera kärleksfull relation till sina kroppar. Och det finns massvis av proffsiga och seriösa plastikkirurger som inte förtjänar att ens nämnas i samma sammanhang som de pengatörstande kvacksalvarna i Turkiet som flera av dokumentärerna lyfte fram.
Plastikoperationer är inte nödvändigtvis av ondo. Min operation har gjort att jag älskar hela min kropp på ett helt annat sätt än tidigare, inte bara magen. Framför allt funderar jag inte på min kropp speciellt mycket i dessa dagar, jag ser mig i spegeln, tänker “not bad” och funderar sedan på något helt annat.
Jag förra veckan i en klänning jag definitivt inte hade känt mig hemma i för ett halvår sedan.
Vill jag då obekymrat uppmuntra alla att rusa till kirurgen?
Nej. En operation innebär är alltid en risk. Den form av bukplastik som gjordes på mig är inte speciellt riskfylld, men ändå. Risken att du inte ska bli nöjd och rent av ånga dig efteråt finns ju alltid.
Jag tycker dock det är dags att slopa det kategoriska stigmat kring plastikoperationer. Inte alla som gör dylika är desillusionerade, filtervurmande och naiva hopetossor. Alla blir inte fartblinda Jocelyn Wildensteins. Diskussionen förtjänar mera bredd än så.
Men having said that, några ord till mina journalistkolleger: Jag väljer nu att skriva om detta här på min egen plattform, eventuellt kanske jag kommer att tala om saken i Norrena & Frantz också. Men jag har inget intresse av att ställa upp som pro-plastik-debattör eller Svenskfinlands svar på Ivana Trump. Så ring mig inte, jag kommer att tacka nej.
