Hemma hos-reportage i tidningen Eeva (eller varför jag panikshoppade en soffa)

Sedan jag började skriva böcker har jag fått vara med om allt möjligt spännande (och ibland lite suspekt).

I dag fick vi besök av en journalist och fotograf från tidningen Eeva som gjorde ett hemma hos-reportage. Det var trevligt! Och lite svettigt.

Jag fick tvinga min sommarförvildade familj att ta på sig byxor, lokalisera något som fungerade som hårborste och bädda sina sängar. 

Själv försökte jag ta det lugnt. Ett sådant här reportage blir ju roligare om det är realistiskt, right?  

Men hejsanhoppsan, plötsligt hade jag köpt den där soffan som vi förvisso planerat att införskaffa länge redan men gott kunde ha fortsatt att fundera på i några månader till.

Reportaget publiceras först nästa sommar (veckotidningar gör tydligen så här när det gäller inredning, det blir liksom fel med en artikel med bilder som tagits i juli i ett nummer som kommer i september, då väntar man hellre ett helt år).

Men ska bli intressant att se slutresultatet. Själv sitter jag i alla fall och myser i det välpolerade hemmet som antagligen kommer att återfå sin semesterdemolerade skepnad senast imorgon.

Här några överexponerade iPhonebilder som jag knäppte själv. Proffsfotografens alster är förstås av en helt annan kaliber.  

Roligt i alla fall att påminna mig själv om att jag gillar vårt hem! Det är ju pretty much jag som gjort färgval och sådant, Jonas är med på noterna så länge jag inte blir övermodig. 

IMG_1282.JPG
IMG_1279.JPG
IMG_1280.JPG
IMG_1270.JPG

12,5 kilo? Jonej.

Här följer ett riktigt gnälligt och egocentriskt inlägg om graviditet och vikt. 

Under mina första graviditeter tyckte jag det var asskönt att slippa noja över vikt i ett år. Jag vägde mig sporadiskt och funderade inte desto vidare över siffran som visades på displayen.  Den var nu vad den var. 

Båda graviditeterna förlöpte utan större krämpor och illamåendet avtog efter de första månaderna, så jag både åt och rörde på mig på ett sätt som kändes lagom. 

Överlag var jag alltså ganska sund. Framför allt saknar jag den inställning jag hade då. 

Hur mycket jag slutligen gick upp minns jag knappt. På rådgivningen var man också nöjd med mig. Allt var normalt.

Normaaaalt.

Nomraaaaa-fucking-aaaaaalt. 

Men det var länge sedan. Snart har tio år gått sedan jag var gravid senast och jag har hunnit trixa mycket med min vikt.

Både gå upp till samma vikt som jag hade som höggravid med barn nummer ett (utan bebis då) och gå ner alltsammans med superdisciplinerade dieter i olika omgångar.

Jag har gymmat, löpt, yogat och späkt mig själv med dåligt samvete då jag slappat.

Jag har räknat kilokalorier, valt sallader när jag velat ha burgare och påstått att jag är jättemätt fast tiramisun på dessertmenyn vinkat ivrigt och hojtat "här är jag ju, hallåå".

Jag har tvingats inse att det är så här jag måste leva.

Om jag släpper taget och låter extrakilona klättra upp på höfter och mage kommer tröttheten, det höga blodtrycket och de alarmerande kolesterolvärdena lika snabbt som ett out-of-office-svar i juli.  

Det handlar både om fåfänga och hälsa. Och det är fine. Jag kan göra det.

Jag kan väga mig varje morgon, ha en träningsrutin, äta kontrollerat i veckorna och unna mig (fan vilket äckligt uttryck, unna sig) på veckosluten. Jag kan varva mellan att vara sträng och bjussig och hålla vikten på den nivå jag vill. 

Men nu kommer då barn nummer tre.

("Aftonstjärnan" som ultraljudssköterskan sa med en blinkning. Jag vet inte jag, har aftonen kommit när man är 37 år gammal? Nåjo.)

Min kropp beter sig i alla fall inte som tidigare. Jag mår helt okej, rör på mig så mycket jag nu orkar i sommarhettan och försöker äta lika mångsidigt som vanligt. 

Jag försöker ha en bra attityd till det hela. Typ detta försöker jag intala mig själv varje dag:

"Håll igång, försök motionera lite här och där, ät vettigt och vikten kommer att vara precis det den ska vara".

 Leendet är fejk. Man ska vara glad på Instagram. 

Leendet är fejk. Man ska vara glad på Instagram. 

Jag vet ju det här. Jag vet också att man ska få äta en glass då och då när det är sommar och semester utan att vara ilsken på sig själv i efterhand. 

Men kilona kommer med faslig fart den här gången. 

Jag är lite längre kommen än halvvägs och redan mycket nära de där 12,5 kilona rådgivningen tycker man ska gå upp under HELA graviditeten. Great. 

Har ingen aning om varför. Ska på sockerbelastning i något skede, men hittills har i alla fall mina sockervärden varit normala. Bebisen följer sin tillväxtkurva (duktig pojke, dålig mamma).

Därmed sätter jag nu ner en orimligt stor andel av min tid på den dummaste av aktiviteter:

Att gräla på mig själv.

Var det verkligen nödvändigt att äta så mycket pasta i Kroatien?

Ska du ha grädde med jordgubbarna nu igen?

Jaha, dit for ytterligare en sommardag utan att du gjorde minsta ansats till att motionerna. 

Etc etc. 

Rådgivningen hjälper inte. Ej heller de otaliga nätsidor som dyker upp när man googlar "graviditet viktökning". Det tjatas på om de där 12.5 kilona överallt. Allt utöver det är bara tecken på dåligt leverne och bristande självdisciplin. 

Till all lycka ledde googlandet också in mig på en ovanligt vettig diskussion på Familjeliv, där mammor berättade hur mycket de slutligen gått upp under sina graviditeter.

En del hade gått upp 30 kilo, andra 7. En del 20, 15 eller 3. Någon hade fått graviditetsdiabetes eller lidit av extremt illamående under hela graviditeten vilket förklarade den höga/låga viktökningen, men de flesta hade inte en clue. Det blev nu bara som det blev. 

Nästan ingen hade gått upp 12.5 kilo. 

Det tröstade förstås en stund. 

Här kommer det obligatoriska disclaimern: Givetvis är det viktigaste att barnet mår bra och jag är tacksam över att graviditeten varit okomplicerad så här långt. 

Men jag gillar inte min kropp. Jag vill ha en midja! Jag vill ha en platt mage! Jag vill kunna banta! Jag vill inte ha fötter som värker för att de plötsligt förväntas baxa runt på en mycket större börda än för någon månad sedan.

Jag vill vara den som har kontrollen här!!!!!

Men det hjälps inte. Jag får försöka bita ihop och rulta vidare i tillvaron i 133 dagar till. Och sedan ska man ju då som en god mor gå upp i självuppoffrande bebis-symbios i, ja vad säger ni, ett halvår?

Men sedan govänner, ska det det ätas pulver. 

 

 

Soffan, skåpbilen och sn*pp*n ...

Puh, det är arbetsamt att ha semester! 

Vi kom från Kroatien igår, och här hemma väntade min nya Ellos-soffa som Jonas inte hade packat upp ännu eftersom han antog att jag prompt ville göra det själv (han antog rätt).

Soffan är ursnygg och tillräckligt bekväm, så härnäst gällde att bli av med den gamla soffan, som vi har lyckats fisa hål i.

Jag hyrde hurtigt en skåpbil, och när vi nu väl hade den tyckte vi att det var läge att skaffa en ny säng till Tyra i samma veva (det stackars barnet har fått dras med en växa-säng på tok för länge, det har ungefär sett ut som när monsterbabyn i Riget växte ur sin sjukhusbädd) och så har vi surrat fram och tillbaka mellan hem, soptipp och Ikea dagen lång. 

Nåja, nu står alla möbler där de ska, men vi har också en innovativ hinderbana bestående av förpackningsmaterial längs med golven och nu tog allas krafter slut. Det får vi ta imorgon. 

Mitt i rumban åkte vi på det andra ultraljudet! Det är ju alltid lite nervöst. Babyn sparkar och viftar där inne så levande tycks hen vara, men man vet ju aldrig. Något kan ju vara galet ändå.

Storasystrarna krävde att vi skulle fråga om barnets kön också. Själv hade jag kunnat vänta till förlossningen men blir man nedröstad så blir man.

Allt såg fint ut där inne. En lång bebis med stora fötter, två hjärnhalvor, en snopp, tio tår och näpen profil är det.

Om 135 dagar ska vi träffas, påstår min gravid-app. Jag ska hinna med mycket före det, har jag tänkt. Lansera två böcker och en podcast, resa till London och Göteborg, komma igång med en femte roman bland annat.

Men nu ska jag fortsätta stirra på högarna med papp och bubbelplast ett tag. De kanske snurrar ihop sig i prydliga små rullar, får ben och traskar iväg till sopsorteringen på egen hand om jag knäpper med fingrarna och visslar ”A spoonful of sugar”? Värt att testa!

Njä.  

Halvvägs i Kroatien

Diffus rubrik. Jag har nog kommit ända fram till Kroatien. Till Trogir mera specifikt, eller rivieran Ogruk Gornji för att vara riktigt exakt. 

IMG_1163.JPG

Men i dag gick jag och magen in i vecka 21 och är således precis halvvägs genom graviditeten.

IMG_1161.JPG

Detta firade vi med alkoholfri kroatisk öl.  Gud vad glad jag blev när jag hittade den i butiken! Mest erbjuds man Heineken.

IMG_1159.JPG

Det är första gången vårt glada semesterlag ( som består av mina föräldrar, barnen och mig) besöker Kroatien och hittills har vi inte hittat mycket att klaga på.

 Grillad fisk och spenat. Jag är nyttigheten själv.

Grillad fisk och spenat. Jag är nyttigheten själv.

 Extremt gräddig pasta. Jag är ... nåh, nån annan.

Extremt gräddig pasta. Jag är ... nåh, nån annan.

Maten är läcker och havet så klart att man baxnar. Stränderna är steniga så vi fick börja med att skaffa badskor, men de kostade inte många euro i beach-butiken.

IMG_1164.JPG

Barnen arbetar på att äta sig igenom alla varianter av onyttigheter som säljs på stranden. Hittills har de hunnit med sockervadd, pannkakor med nutella, mini-donuts med chokladsås och glass. Slushie och chips-på-pinne återstår.

IMG_1162.JPG

Vi brukar ibland vara lite över-entusiastiska på våra resor, hyra bil och surra runt i ett försök att hinna se så mycket som möjligt. Men nu är jag ju gravid och mamma har ett knä som trilskas så vi tar det rätt lugnt. Exakt vad som behövs efter den crazy-intensiva våren.

Nu ska jag ta en tupplur. Nati.  

 

Jag förstår mycket väl att Berger dumpade Carrie

Med risk för att verka utomordentligt mossig vill jag skriva om en Sex and the City-sekvens som jag funderat på under den senaste tiden. 

Säsong fem (har jag för mig). Carrie börjat dejta författaren Jack Berger. Han skriver svårt, smalt och svart. Hon skriver lätt, brett och rosa. Men det kanske ska gå i alla fall?

6271c78952ab138f43456d88df263d5c.jpg

Jovars, det gör det. Fast när Carries skrivkarriär tar fart samtidigt som Berger refuseras blir stämningen lite konstig. Det kan jag mycket väl relatera till. 

Men dödsstöten för förhållandet är när Carrie läser pojkvännens debutroman. Trots att hon tycker den är helt lysande kan hon inte låta bli att göra en liten show and dance över att han har låtit sin hjältinna ha en scrunchie i håret. Alltså en sådan där hårsnodd med tyg runt, donits kallades de på min tid. Nu är de ju trendiga igen.

När jag såg det här avsnittet i tiderna tyckte jag att Berger var en tönt som blev så stött av Carries kommentar, hon hade ju trots allt berömt resten av boken.

Nu förstås jag honom så jävla bra! 

När en bok väl är färdig, tryckt och publicerad är det bara beklagligt om det finns fel i den. Det går ju inte att göra något åt saken.

Ja, om det blir flera upplagor kanske förlaget kan passa på att korrigera de där sista slarvfelen som trots flera språkgranskningar slank med. Och om man, likt Astrid Lindgren, har skrivit något ord som med tiden blir olämpligt är det ju bra att saken påtalas. 

Men de små scrunchie-skitsakerna får nu bara vara där, okej? För det gå liksom inte att göra något åt dem. 

Det kan gälla båtarna i Sommarön, ordval i citat, vändningar i intrigen som just den här personen (och frugan håller med) tyckte blev för långsökta. Och nu tycker de att jag, författaren, bör få veta detta. 

Vad månne de här personerna tycker jag ska göra? Ringa förlaget, biblioteken och adlibris och å det snaraste kräva att boken tas tillbaka!

Kanske vi kan använda Bergerns scrunchie som ett kodnamn? 

- Scrunchie!!!! ska jag skrika åt förlagschefen i telefonen.

- Åh herregud, nej! ska hon skrika tillbaka och dra i den magiska scrunchie-spaken som gör att varenda exemplar av min bok evaporerar. 

Eller ska vi ha annonser i tidningen, så där som när någon leksakstillverkare tar tillbaka farliga skallror?

"Har du köpt Eva Frantz senaste bok? Sluta omedelbart att läsa den, den innehåller en #scrunchie! Du får tillbaka dina pengar och ett garanterat felfritt exemplar av Philip Teirs senaste. Kvitto behöver ej uppvisas."

Nåja, nu raljerar jag lika våldsamt som Carrie Bradshaw.

Jag förstår ju att de som kommer med de här kommentarerna knappast menar något illa. De tror väl att de är hjälpsamma och konstruktiva. Eller så gillar de att få visa att de är sluga och uppmärksamma. De tänker väl inte så här långt, det gjorde ju inte jag heller när jag såg femte säsongen av Sex and the City. 

Men det enda man åstadkommer med dylikt hårklyveri är att författaren blir förlägen och kanske lite ledsen. Är det värt det?

Nu kanske någon får för sig att jag inte tål kritik. Det gör jag för det mesta. Men mest uppskattas ju kritik som jag på något sätt kan ta med mig till framtida skrivprojekt.

Och scrunchie-tillrättavisningarna gör absolut ingen nytta. 

Så helt rätt, Berger. Bort med den där oförstående hopetossan Carrie. 

 

 

 

Gravid 2006 vs gravid 2018. Detta har hänt

Jepjep. Saker och ting förändras. Och då pratar vi inte bara om mitt tilltagande gäddhäng utan om samhället, samtiden och sammanhangen. 

När jag väntade mitt första barn var jag 25 år gammal frilansjournalist, bosatt i en trevlig tvårummare ett stenkast från mindre trevliga Piritori i Berghäll. 

 2006. Poserar stolt i ett loppis-shabrak som jag sytt om till mammaklänning. 

2006. Poserar stolt i ett loppis-shabrak som jag sytt om till mammaklänning. 

I dag är jag 37, fast anställd redaktör, författare, mamma till två tweenies och bosatt i en mini-mansion i förorten.

 2018. Poserar stolt i nästan ingenting. 

2018. Poserar stolt i nästan ingenting. 

Men nog om mig, det här inlägget skulle handla om fenomen kopplade till graviditet och barnafödsel som jag märker har förändrats under se senaste 12 åren. 

Vi kan ju börja med:

Ingefäran

Ingefära är bra för allt, tycktes det 2006. Illamående? Tugga på lite ingefära. Ont i halsen. Ingefära hjälper. Halsbränna? Ing.... ja ni fattar.

Därför blev jag extra häpen när just ingefära plötsligt fanns på listan över livsmedel man som gravid ska undvika. 

Däremot tycks sushi i dag vara helt okej, förutsatt att fisken är färsk och fräsch. Hurra! Sushi har jag ätit en hel del av denna graviditet. Och jo, också den inlagda ingefäran. 

Snippan

Nä men snippa kan man ju inte säga, tyckte många 2006 (bland annat min egen man). Man kan ju säga fjö... eller fi... eller något annat. 

Men guess what. Snippan vann och är här för att stanna. I dag reagerar man sällan ens på ordet. 

Barnvagnen

2006 skulle vagnen vara bastant, ha stora hjul och gärna vara av något rejält märke, som Emmaljunga eller Brio. Hjul som vändes hit och dit var ett idiotiskt nytt påhitt som aldrig skulle fungera i finsk vinterterräng. 

Dagens vagnar se mera ut som notställ på hjul. Man ska kunna koppla bilbarnstolen till dem och hjulen (som oftast är små) ska flänga hit och dit.

En ny vagn kostar dessutom ofta en bra bit över tusenlappen. Hujedamig. 

Sterila kvaddlar

Kvaddlarna var all the rage 2006. Det riktigt lyste i barnmorskans ansikte på förlossningsförberedelsekursen. Det här lönade det sig definitivt att testa. 

De som vågade sig på kvaddlarna var förskräckta. Det gjorde ju skitont, typ mera ont än sammandragningarna.

Konstig logik. Den som har skitont ska utsättas för något annat som gör skitont så hon glömmer det som gjorde skitont först. 

Säkerligen erbjuds sterila kvaddlar fortfarande, men jag tycker inte att det snackas alls lika mycket om dem nu som då. 

Gurumammorna

Det fanns två gurumammor år 2006. Båda hade skrivit riktiga tegelstenar till handböcker i gott föräldraskap. Jag köpte båda böckerna. 

 Anna Wahlgren och Katerina Janouch hette de. Den ena outades senare som en likgiltig och oansvarig förälder Den andra blev ett rasisttroll på nätet. 

Dagens mammaförebilder finns på sociala medier. De är karriärkvinnor som råkat få ett och annat barn mitt i ruljangsen. Men det behöver inte vara så farligt, det går att podda, blogga, designa något och programleda lite grann mellan varven. 

Ebba, Amanda, Hannah, Elsa och gänget är otroliga inspirationskällor för den som är rädd för att allt ska stanna upp och förändras i samma stund som barnet föds. Speciellt som de ändå är öppna med att livet inte är rosenrött, att de är trötta som fan och måste avboka glammiga events för att hela familjen däckats i magsjuka.

Och säkert kan karriärmammornas framfart förorsaka stress för den som knappt orkar ta sig till matbutiken, inte har råd med Birkenstocks i metallic och senast såg till sin mascara i februari.

Men i alla fall finns ett glädjande brett spektrum. Välj en favorit-poddmamma och njut av hennes sällskap. 

Det här var min lista på saker som tycks ha förändrats. Sedan har vi ju en massa andra bedrövliga saker också. Som att förlossningssjukhus slår igen i samma takt som videouthyrningar för några år sedan. Men det får bli ett annat inlägg. 

Komplettera gärna listan!

Målsättningar och belöningar (a.k.a jag har köpt ngt svindyrt)

Jag var hemma hos en av mina klokaste vänner häromveckan, en fantastisk kvinna som har haft en riktigt skit-år. En separation, flytt, oro för hur barnen ska ta det, nytt utmanade jobb, turbulens, centrifugering och bergochdalbana samtidigt.

Men mitt i stormen gjorde min kompis upp en mental målbild för sig själv. 

- På min födelsedag, proklamerade hon, då ska jag och barnen ha hittat ett eget hem och då ska jag dricka skumpa i hemmet med mina vänner! 

Det var det vi gjorde häromveckan. Det var mäktigt för oss som fick skåla och hurra för vår wonder woman till vän, men framför allt mäktigt för henne själv. Klart att allt inte automatiskt blev frid och fröjd i samma stund som prosecco-korken ploppade ur flaskan men det här var en viktig etapp. 

Jag blev inspirerad. Det här med mål är någonting jag vill bli bättre på.

På Yle har vi regelbundna utvecklingssamtal med våra närmaste chefer och då gör vi ofta upp personliga mål för oss själva. Men de känns inte så superangelägna alla gånger, dessutom svåra att mäta. Öööh, jo jag har nog säkert fokuserat mera på att lära mig det och det. Mission accomplished? 

Men det slog mig att jag i januari faktiskt satte ett mål. Då kändes målet så löjligt avlägset att jag överdrev en aning. Jag var ganska säker på att inte nå ända fram så jag drabbades av storhetsvansinne.

Så här sa jag: ”Om jag faktiskt klarar att skriva en radiomockumentär, en deckare och en barnbok, ror iland ytterligare en eurovisionssäsong inklusive De Eurovisa och inte förlorar precis allt mitt förstånd på kuppen, då köper jag en jävligt dyr handväska”.

Ett lite fånigt mål, kanske. Materiellt och kommersiellt. Men ändå. Så sa jag. 

Och i torsdags kom insikten. 

Eurovisionsvåren gick hur bra som helst. 

Mockumentären är färdig, inspelad och publiceras om cirka en vecka. 

Hallonbacken är klar. 

Den åttonde tärnan är klar!  

Förståndet ... ja här blir det en tolkningsfråga förstås. MEN jag har lydigt gått i terapi varje vecka. Och inte blivit helt bonkers trots att en överraskningsgraviditet satt sprätt på hormoner, tårkanaler och tillväxt av förhårdnader på fötter.

Jag gjorde ju det! Jag nådde målet! Dags för belöning!

Drömväskan, ja. Den har varit den samma sedan tidigt 2000-tal. Mulberrys Bayswater. En brun, fast det säkert skulle vara förståndigare med en svart.  Den äldre modellen, som jag tycker är finare. De kommer dessutom att byta ut lädret mot en ”knottrigare” variant, men jag har alltid velat ha en slät. 

Om man nu har dreglat efter samma pryl i nästan 20 år kan man knappast kalla det för impulsköp heller. Jag har bytt stil många gånger men väskan har av någon anledning hängt med hela tiden.

Så med semesterersättningen brännande i fickan begav jag mig till en av de där affärerna jag vanligtvis inte ens vågar gå in i. Vilket är dumt, för de är väldigt trevliga där inne.  

IMG_0989.JPG
IMG_0988.JPG

Och så blev det av.

Att köpa märkesväskor är väl lika originellt som att använda Paula’s Choice BHA-syra och gå på yoga. Men samtidigt hävdas det att handväskor är en hyfsat smart investering i dagens värld. Smartare än teknik i alla fall, jag undrar hur många olika smarttelefoner (eller vad man använder för grunkor i framtiden) jag hinner slita ut innan jag trillar av pinn. Bayswater kan däremot komma att hänga med ända till graven. Sen får mina tre barn slåss om den.

IMG_0991.JPG

Men det handlar förstås också om symboliken. En väska som blir mera än en väska. Den är en påminnelse om att jag våren 2018 klarade av det omöjliga.

Och det kan ingen ta ifrån mig. 

Och i höst, när recensionerna kommer och jag som vanligt åker ner i mitt paranoida hål (om jag ens ryms ner med min jättemage) kan jag klamra mig fast i Bayswater och muttra ”fuck it, jag gjorde det”. 

 

IMG_0992.JPG

Jag är en midsommar-stropp

Midsommar har aldrig varit min grej. Vi har ingen sommarstuga och inget traditionellt firande med vänner. Ofta har jag dessutom jobbat på midsommarafton.

IMG_0985.JPG

Därmed utspelar sig för det mesta våra midsomrar i hemmets härd enbart med familjen. Och eftersom vädret ofta är riktigt tok-sunkigt brukar jag hälla upp ett glas av något gott, stå i fönstret och tankfullt titta ut (The Bold and the Beautiful-style) och säga ”tänk vilken tur att man inte sitter ute i någon skäristuga i det här vädret”.

Det är min lilla stroppiga tradition. Jag placerar mig i samma kategori som människor som triumferande skriver ”Ja här i Nagu skiner solen”  när någon lägger ut en regnig bild från en södernsemester.

IMG_0984.JPG
IMG_0983.JPG

Nåväl. Vi hade som vanligt riktigt skönt. Det blev en promenad, räksmörgåsar, gino, alkoholfri rosé och gudomlig sovmorgon.

Jag känner överlag livet i mig just nu, men det ska jag kvittra om i nästa inlägg.

IMG_0987.JPG

Hur klär sig en gravid deckarförfattare? (Snickarbyxor går fetbort)

Det är nästan tio år sedan jag senast var gravid, men en sak verkar inte ha förändrats. Gravidkläderna. Fortfarande tycks snickarbyxor och volanger vara the shit. 

Jag hade rätt knaper klädbudget senast jag väntade barn. Vi hade båda precis studerat klart och inte hunnit arbeta ihop några större buffert inför vårdledigheten. Allt extra lade vi undan för att kunna vara hemma med babyn ens ett tag efter att föräldrapenningen var slut. 

Jag shoppade förstås en del mammakläder, men nästan uteslutande sådant som hängde på rea-stången på H&M och något enstaka loppis-kap. Jag trivdes inte i ett enda av de plagg jag bar under nio månader.

Och nio månader är trots allt en ganska lång tid.

Allt var lite för gulligt, frilligt och konstigt för mig. Till saken hör också att jag i 20-årsåldern inte hade någon personlig stil alls. Gillade kind of retromönster men också helsvart och kanske något lite Sex and the city-knasigt i tyll och något trikå-bekvämt från Nanso och ööööh ...

Numera är jag mycket mera säker på vad jag gillar och inte trivs i. Dessutom är jag betydligt mera offentlig nu än då. Jag och bumpen ska vara med bland annat i Vem vet mest, på Dekkarilauantai, Konstens natt, bokmässor och Strumphittarna (hihi, ser speciellt fram emot det sista).

Så nu när mina vanliga kläder börjat vara för små har jag gjort en runda i klädaffärerna. Den här gången tänkte jag satsa lite pengar på en bra gravid-basgarderob.

Men det blev oshoppat.

Jag vill inte ha volangiga trikåblusar och hängselshorts, och det var främst det som fanns i de få affärer där man kan gå in och peta på sortimentet. Amningsblusar vill jag ju inte köpa ännu, det hinner jag med senare. 

Så här är utmaningen: att skapa en gravidstil som är bekväm, snygg och jag.

Får nog bli nätshopping om detta ska lyckas.

Har klickat loss lite på nätet ikväll och nu är några intressanta paket på väg från utlandet. Kan förstås bli en grym flopp, storlekarna är ju ännu svårare att gissa sig till i det här tillståndet.

(Vad är förresten grejen med att gravidkläder alltid förevisas av modeller som fått en nätt liten boll på magen men har supersmala ben och näpna små rumpor? Jovars, en del kvinnor ser bevisligen ut så när de väntar barn, men jag tror ju nog de flesta pöser ut lite varstans och inte bara på magen. Skulle vara inspirerade med lite mera variation på modellerna också i denna kategori, annars kunde man ju lika gärna använda icke-gravida modeller med en soffkudde knuten runt magen)

Men här kommer min check-lista

- blå gravidjeans (sådana har jag redan)

- svarta faux leather-gravidbyxor (knepigt att hitta men jag tror jag är på gång)

- svarta leggings och strumpbyxor. 

- några långa linnen eller t-skjortor i vitt, svart och grått. Behöver inte vara gravidplagg bara de är långa nog att täcka magen.

- en svart pennkjol som går att dra upp ända till bysten utan att bli muskort i andra ändan. 

- någon färggrann klänning som gör att man syns på bokmässor. Här måste jag avvika från min svarta linje, på deckarjippon ser vi som ska uppträda lätt ut som ett begravningsfölje om inte någon vågar färg.

- Koftor, kimonor, sådant som kan användas också senare. Drömmer om en härligt vid grå eller brun jättekofta som både inrymmer magen i höst och som senare kan fungera som amningstält så jag slipper få mjölkstockning.  

- Materialen är svinviktiga för jag svettas som en tonårsgosse. Bomull, linne, sådant som andas. 

Nåja, detta är i alla fall planen.

Ett plus är i alla fall att jag är så trög på att få iväg bortgallrade kläder till UFF-lådan. Hittade precis en kasse full med riktigt fina sommarkläder som jag skaffade då jag var tolv kg tyngre. Dem fick jag ju snällt rada in i skrubben igen, de kommer att behövas i sommar. Det var ju praktiskt, UFF får dem nästa vår istället. 

 

 

 

 

 

 

 

Hon skrider så långsamt, den åttonde tärnan. Men snart är hon här.

308 sidor. Så långt är dokumentet i min dator. Det är rätt långt, det längsta manus jag skrivit hittills. 

Till midsommar måste hon vara klar, Den åttonde tärnan, för då ska hon gå i tryck. Det blir brådis. Vi kan väl säga att hon strukit lucialinnet, övat på sången och lokaliserat en ljusstump men inte riktigt minns var hon lade glittret. Och utan glitter blir det ingenting!

IMG_0433.JPG

Men med lite tur och en sista kraftansträngning ska det gå. Det ska bli rätt skönt att ta avsked av den här skrivprocessen, känns lite märkligt att sitta här vid blommande syrener och skriva om mordoffer i isvakar, ödesmättade luciatåg och julstämning. 

Självförtroendet åker ju hiss som vanligt. Tänk om det inte blir bra? Kommer läsarna att säga "tja hennes första två var ju helt okej, men den här kunde hon ha låtit bli att skriva". Kommer den där syrliga recensenten att haka fast sig vid den där detaljen? Säkert. Kommer den att sälja alls eller ligga kvar i stora travar medan de andra böckerna i affären blir julklappar och semesterlektyr?

 The one and only Marica Rosengård tog porträttet.

The one and only Marica Rosengård tog porträttet.

Men det här hör också till när man gett in sig på något så vansinnigt som ett författarskap. 

Och egentligen är jag glad bara någon tycker att den har en spännande och gemytlig stund med Anna Glad och Den åttonde tärnan. 

I augusti får vi se om det lyckas.  

 

Kroppen, magen och egoismen

Vecka 14 på gång nu. Det känns okej. Våren var kämpig eftersom jag mådde väldigt alternativt mellan varven och har varit ofattbart trött.  

Eurovisionsresan nojade jag rätt mycket för på förhand. Det blir ju många extremt långa arbetsdagar på raken och jag har sällan klarat av att vaka längre än till kl 23 de senaste månaderna (i vanliga fall är jag som piggast vid midnatt). Dessutom kände ingen till mitt tillstånd utom Pöll. Hade upplyst honom om situationen så han inte skulle bli förvånad om jag började Exorcisten-spuggla mitt i en semifinal.

Men resan gick svinbra, jag mådde okej och lyckades tackla tröttheten genom att klämma in power naps mellan varven. Att vara spiknykter på diverse stimmiga eurovisionspartyn var också intressant. Och nu är det flera veckor sedan jag senast mådde riktigt pyton. 

Fast nu minns jag att det här är den del av graviditeten jag gillar minst. 

I början har man fullt upp med att hålla låg profil, dessutom går man bara och väntar på den där magiska 12-veckorsgränsen så man ska kunna  börja ställa in sig baby på allvar. De vanliga kläderna ryms ännu på, fast det kan vara lite trångt om saligheten. 

Från vecka 20 framåt brukar jag också vara nöjd och glad. Då känner man sig ju verkligen gravid, magen är rund och fin, babyn sprattlar mysigt och jag har haft förmånen att inte drabbas av några värre krämpor utan varit pigg och frisk (hoppas att samma sak gäller den här gången fast jag har en tio år äldre kropp).

Slutet av graviditen är ju allmänt absurd, men vid det laget är det lika bra att släppa allt. Ingen aning när barnet kommer, ingen aning hur stor magen kan bli, ingen aning hur jag kan väga fem kilo mera i dag än i går, ingen aning om min snippa är kvar för jag såg den senast i augusti. Fråga någon annan, jag är bara en farkost här. 

Men vecka 14- 20. Blä. 

Ni ska veta att jag önskar att jag var en avslappnad person som generöst kunde omfamna det där degiga och oformliga som just nu är min mage. Men det går inte. Jag har för mycket issues med min kropp. 

Inte för att jag har något emot degiga magar på andra människor, tvärtom! Jag tycker på riktigt det är fint, blir så lycklig varje gång något underklädesmärke vågar anlita en kvinna med plufsmage som mannekäng. Men då det gäller mig själv har jag någon slags låsning.

Degigt = dåligt.

Jag vantrivs i den kropp jag har just nu eftersom den påminner om en kropp jag hade när jag inte riktigt tog hand om mig, var ledsen över att jag inte rymdes i vanliga kläder och ständigt planerade att ta itu med saken utan att komma igång. 14-veckorskroppen slussar mig helt enkelt tillbaka till det tillståendet och det är inte kul. 

Ni ser ju själva vilken självcentrerad ärkekokosnöt jag är.

Ett livets mirakel tar form i min kropp och jag går och surar över att konsistensen på mitt mellangärde inte är till belåtenhet. Men jag kan inte rå för det. 

IMG_0422.JPG

Jag är ärligt talat lite nervös den här gången. Har jag trixat så mycket med min kropp att jag inte kommer att kunna bli bekväm med att den nu växer, sväller, pöser och utformas lite som den behagar under de närmaste månaderna? Kommer jag att hasa omkring i ett konstant självförakt istället för att njuta av att slippa de vanliga kraven och fokusera på hur jag mår? Ska jag banna mig för varenda kladdkaka, pastaportion och glass som slunkit ner för att jag var extremt gravid och hungrig eller vara lite bjussig mot mig själv? 

Jag har hittills skämts bort med relativt lätta graviditeter. Har så många bekanta som tampats med orimligt illamående och svåra smärtor då de väntat sina barn. Den här insikten får mig att känna mig ännu asigare. Att jag täcks. 

Vi får väl se. Just ju försöker jag ta sikte på vecka 20, då magen börjar vara fast och rund istället och det kanske går att känna att någon finns där inne.

Jag hoppas jag blir en förståndigare människa senast då. 

Går det att lita på Natural Cycles? Nej.

Jahapp, första trimestern avklarad och här sitter jag med en trevlig bula på magen och häller i mig smoothies på löpande band. Tycks ha vitaminbrist för är galet sugen på frukt, men med tanke på att jag under senaste graviditet var galet sugen på rödvin istället är det här ju en helt vettig craving.

FullSizeRender.jpg

Fast jo, rödvinsbrist lider jag definitivt av också. Ser fram emot ett stort glas till advent. Böö. 

Men nu ska jag passa på att  skriva några rader om preventivappen Natural Cycles. 

Jag slutade med hormonella preventivmedel för cirka 1,5 år sedan. Det var något jag funderat på länge, jag mådde ganska dåligt psykiskt, och anade att hormonerna inte gjorde saken bättre. Jag vill hävda att jag inte blåögt lät mig påverkas av alla influencers och poddare som lovsjöng systemet utan gjorde ordentlig research förrän jag hakade på.

Det var framför allt när jag intervjuade en gynekolog som sade ungefär "NC kan vara ett okej alternativ för en kvinna som har regelbunden mens, rutiner i vardagen och för vilken ett graviditet inte skulle vara en katastrof".

Det köpte jag.

Och under det första året var jag väldigt nöjd. Jag tog plikttroget tempen varje morgon (förutom då jag druckit, tagit sovmorgon eller var sjuk). Min mens visade sig vara otroligt regelbunden, appen visste ofta att den skulle sätta igång förrän jag själv fick några känningar. 

Det var väldigt intressant, jag tyckte om att känna att jag hade koll på min kropp. Jag började kunna identifiera igen olika signaler, lärde mig till och med hur det känns att ha ägglossning. Appen var ändå inte speciellt generös med att ge mig gröna dagar (dvs dagar då man garanterat inte är fertil), vilket också kändes förnuftigt. Better safe than sorry. 

Jag tog förstås del av de svenska rapporterna här för några månader sedan, då det talades om att allt flera kvinnor som sökte sig till sjukvården för att göra abort hade använt Natural Cycles som preventivmedel. 

Eftersom jag själv var så nöjd antog jag jag lite stöddigt att de här kvinnorna kanske ändå slarvat. Att de inte mätt lika noggrant som jag. Att de inte hade en sådan där megaregelbunden praktmens som yours truly. 

Så kom då monstervåren 2018.

Jag stod plötsligt inför en massa stora skrivprojekt, deadline på deadline och förfrågningar från höger och vänster. Samtidigt försökte jag ta itu med min hälsa genom att äta kontrollerat och träna, men det gick inte alltid så bra så också den biten blev ett stressmoment. Jag sov lite oroligt, men inte alarmerade dåligt. Jag gjorde det jag alltid gör (och som så oändligt många kvinnor gör varje dag), försökte styra upp kaoset, hålla mina deadlines och knoga på. 

Stress påverkar menscykeln. Januarimensen var kortare än vanligt. Men tempen och kalendern stämde ju så jag funderade inte på saken.

Februarimensen kom en vecka för tidigt men slutade efter någon dag, bara för att sätta igång på nytt en vecka senare. Jag tänkte inte på saken då heller, utan trodde att den där första blödningen nog bara varit nån slemhinna som trilskades eller något dylikt. Den riktiga mensen kom ju sedan, precis enligt tidtabellen.

Och jag hade så fullt upp med mina skrivprojekt att jag inte var uppmärksam på kroppens signaler, annars kanske jag hade märkt att ägglossningssymptomen inte stämde överens med när appen uppgav att jag ovulerade. 

Två veckor senare började brösten ömma.

Min temperatur var aningen högre än vanligt, jag tänkte att jag kanske höll på att bli sjuk eftersom alla andra i familjen var krassliga. Och ytterligare två veckor senare var det faktiskt Natural Cycles som gav mig följande diagnos: "Du kan eventuellt vara gravid. Vi rekommenderar att du gör ett test".  

Jag avfärdade detta med en gång. Jag hade varit noga med mätningen och vi hade haft oskyddat sex bara på gröna dagar. 

Men så här är det. Också den som lever ett inrutat liv med tydliga rutiner kan bli stressad eller sjuk och då rubbas menscykeln. Och det kan ingen app veta på förhand. Det räckte med en månads rubbning efter nästan två år av mycket regelbunden mens. Ett ägg som irrat iväg i förtid råkade träffa en spermie i tunneln en lördagskväll efter två glas vin och tre avsnitt av Broadchurch (ni märker, vi lever ett rock'n'roll-liv i spänning och dekadens).

Men som gynekologen sagt, för oss var en graviditet ingen katastrof. Efter några dygns grubblande var jag helt säker: om nu ödet anser att vi ska ha en unge till så får hen väl komma då! 

Samtidigt känns det lite orättvist, storasystrarna var så oerhört inplanerade och efterlängtade och nu dimper ett sådant här litet ex tempore-knyte ner i vår fullkomligt icke-baby-proofade tillvaro. Utgångsläget är så annorlunda. 

Men summa summarum: jag håller fast vid de den kloka gynekologen sa. Använd Natural Cycles enbart om du lever regelbundet, är noggrann med att ta tempen och om en graviditet är helt okej. 

Annars skulle jag avråda, oavsett vad influencerkören skanderar. 

Stockholm - nu har jag mutat mina tweenies i dagarna tre

Jag har varit en urtråkig mamma den här våren. De stunder jag inte suttit med näsan klämd mot laptopen och stressflammor på halsen har jag mått dåligt eller befunnit mig på annan ort än barnen. Så kan det bli. Och barnen har varit så himla hyggliga, låtit mig arbeta och bara gnällt pyttelite.

Allt detta försökte jag nu kompensera under två dagar i Stockholm. Det gick rätt okej, faktiskt. 

Jag har börjat gilla att åka Sverigebåt igen så här på ”gamla dar”. Först vräker man i sig potatisgratäng och makroner i buffén, sedan förivrar man sig bland krämer och serum i taxfreen, sedan somnar man (jag sover som en gris på båtarna). Och så vaknar man och äter lite till. Bara skoj hela vägen! 

Det tog ett tag att komma ifrån att se kryssandet som ett oändligt ”vem hinner dricka mest för minst pengar”-rally som under studietiden. Det var riktigt stressigt! 

Men speciellt mycket tid i land har man ju inte på dagens kryssningar. Därför satsade vi på en hotellnatt i Stockholm också. När man köper en förmånlig hotelldeal i kombination med kryssning är förväntningarna på rummet inte så värst höga, så jag blev rätt paff när den här synen mötte oss på Kung Karl! 

IMG_0400.JPG

En sådan balkong måste man ju fredagsmysa på! Åtminstone en stund.  

IMG_0398.JPG

Vi hann en sväng till Skansen också, där S fick klia en tarantella på bakbenen. De verkade båda nöjda med upplevelsen. Fast jag hade mest roligt åt den här ytterst kamera-vana krokodilen ...

IMG_0394.JPG

 Och så fikade vi förstås. Upprepade gånger. Nu ser jag ut att vara i åttonde månaden snarare än i början av den fjärde. Så värt.

IMG_0396.JPG
IMG_0397.JPG

Annars så har Stockholm alltid inneburit böcker för mig. När jag var liten släpade mina bokgalna föräldrar mig till Akademibokhandeln, Hedengrens, Drottninggatans bok & bild och diverse antikvariat. Men jag mutades furstligt med böcker jag också, så att ligga i en hotellsäng med en ny bok är liksom Stockholm för mig. Och barnen tycks ha fattat galoppen. Bilden är ej arrangerad.

IMG_0399.JPG

Själv fyndade jag denna accessoar! Klart som korvspad att en debuterade skräckförfattare behöver en dylik! Edgar är mitt totemdjur! Jag föreslog just ivrigt namnet Edgar på babyn ifall hen har snopp, men röstades brutalt ner. Höh.

IMG_0387.JPG

Nu är vi på hemväg. Jag ska försöka göra en kraftansträngning med Den åttonde tärnan, och sedan börjar den här absurda våren vara avklarad! Illamåendet har dessutom börjat avta så jag känner mig allmänt förnyad, förbättrad och förbluffad.

Breaking news (aka livet är allt bra egendomligt!)

IMG_0309.JPG

Den här våren alltså. Vad har liksom inte hänt de senaste månaderna? 

Jag har skrivit en radioteater-mockumentär som spelas in som bäst.

Jag har skrivit två böcker, som båda ska gå i tryck till midsommar.

Jag har spelat in den sjunde säsongen av De eurovisa. Det gick bra! 

Jag har rapporterat från Eurovisionen för sjätte gången! Det gick också bra. 

Jag har besökt Gran Canaria, Milano, Tallinn, Vörå, Vasa och Lissabon och knappt haft ett enda vanligt ledigt hemmaveckoslut. 

Det var ju driftigt av mig, inte sant? Tillräckligt, liksom. Eller borde vi klämma in något projekt till?

Jo för fan, det gör vi. Vad sägs om en totalt oplanerad och omtumlande graviditet? En yllätysvauva som de säger i Seiska.. 

 

Jag är i vecka 13, i slutet av november kommer en unge! Det var inte alls meningen, men nu blev det så här. Och sedan första chocken lagt sig har jag börjat se otroligt mycket fram emot saken. I dag var vi på ultraljud, en fin liten krumbuktare vinkade där inne och såg livskraftig och välmående ut. 

Vi var helt överens om att vi var färdiga med barntillverkandet. T och S är ju stora, det blir ett glapp på tio år till lillsyskonet. Och vi har njutit av att definitivt ha småbarnsåren bakom oss, kunna resa, jobba oregelbundna tider och ta långa sovmorgnar.  Vi har gjort oss av med precis alla babygrejer, möbler vagnar, bilstolar etc. 

Men nu ville ödet göra så här istället, och när jag tänkt på saken verkar ju ödet veta vad det gör. Min spontana tanke var "men herregud jag är ju för gammal", men det är jag ju inte. Jag är 37. Det är det faktum att storasyrrorna är så stora som förvirrar mig. 

Dessutom har min karriär gjort en vändning på sistone, så att vara hemma med bebis och skriva lite ifall tillfälle ges är ju optimalt! För fem år sedan, när jag kämpade på som programledare, hade det inte alls känts lika rätt. 

Härmed blir nu Baksidan än en gång en gravid- och mammablogg. Ja, inte enbart, förstås. Hoppas ni vill hänga med. 

 

Varför är vi så ogina mot Cheek och Saara?

Jag har rätt dålig koll på finska kändisar, det måste jag medge. Kan inte ens skylla på uppväxt i Österbotten och intensivt tittande på svenska tv-kanaler, det har nu bara blivit så här.

Men några känner jag förstås till.

Musiker, skådisar, idrottare. Dokusåpadeltagare som blir nationella driftkuckun. De når till och med min finlandssvenska "jag känner till alla i Så mycket bättre men bara två i Vain elämää"- bubbla. 

Det som ofta slår mig, i synnerhet så här i Eurovisionstider, är den oerhöra oginheten vi uppvisar mot våra kändisar här i landet. Speciellt de som - flämt - gör ett försök att slå igenom internationellt. 

Ta nu Saara Aalto till exempel.

Hon knogar på. Sjunger, dansar, flänger runt, träffar fans, ställer upp och är trevlig, glad och fixad varje gång hon susar förbi. Men vad säger vi här i Finland? "Äh, jag visste väl att det inte skulle bli till någonting av hennes internationella karriär. Sii nu. Först var hon där i England och såsade och nu uppträder hon på sportlovskalas på Hjortlandet. Så var det med det."

Det är exakt samma tongångar som när skådisparet Irina Björklund och Peter Franzén flyttade till Los Angeles för att pröva lyckan för många år sedan.  "Höhö, vad fick de ut av det där? Spela lik i CSI? Höhöhö. Kunde lika gärna ha stannat hemma". Samma saker säger man om youtubesensationen Sara Forsberg. "Vad han hon för sig där i Amirika? Man hör ju ingenting. Snart kommer hon nog tillbaka till Jeppis med svansen mellan benen." 

Nästa exempel: Cheek.

Cheek har jag ingen relation till alls. Nej förresten, jag och barnen hamnade i samma hiss som Cheek en gång. Han såg snäll och ganska trött ut, hade famnen full av takeawaykassar från Subway och slängde artigt en fot mellan dörrarna när Selma (cirka fyra år)  höll på att hamna i kläm. Kom inte på vem han var förrän han redan stigit ut. 

När Cheek meddelade att han skulle lägga karriären på is var det många i min fb-feed som proklamerade saker i stil med "dagens bästa nyhet". Nu har man tydligen gjort en spelfilm om Cheek också, och den får riktigt usliga recensioner. Därmed är skadeglädjesrumban i full gång igen. "En 1-stjärnas film om en 1-stjärnas artist, moahaahaa." 

Eftersom jag själv har dålig koll på Cheek vet jag inte riktigt i vad detta hat bottnar, men jag har inte uppfattat att han skulle ha gjort någonting riktigt hemskt heller. (rätta mig om jag har fel) Är det nu bara så att en del tycker han har en töntig stil och gör töntig musik? Men smaken är väl som baken. Lyssna på någon annan artist i så fall.  

Och vad händer nu då?

Jo. Nu ska Saara Aalto, "den eviga tvåan", representera Finland i Eurovisionen. Det tycker jag är toppen, hon är en otrolig liveartist. Jag har inte hört de låtar som kandiderar ännu (den första släpps nästa vecka) men som Saara själv har antytt på sina sociala medier är det verkligen inga okända låtskrivare som velat samarbete med henne. 

Varför de måntro? Jo för att hon genom enträget arbete har visat musikindustrin vad hon går för. 

Jag vet inte heller vad Sara Forsberg har på gång just nu, men jag hoppas hon har svinkul! Människan är ju så vansinnigt begåvad. Hon behöver inte bevisa någonting för någon, hon har ju lyckats för länge sedan. 

Jag vet inte vad Björklund och Franzén tycker om sina karriärer heller, jag har inte frågat dem (har intervjuat Björklund men vi pratade om andra saker. Franzén ser jag på bokmässor då och då men han har alltid en lång svans av kvinnliga beundrare efter sig så det är komplicerat att gå fram och chitchatta). De bor visst i Frankrike numera? Det låter skönt! 

Jag klandrar nog inte Cheek heller om han sticker iväg ut i världen någonstans och aldrig går in på en finsk nyhetssajt igen. 

De senaste månaderna har visat att det finns kändisar som gör verkligt vidriga saker.

Trakasserar, förnedrar, trycker ner medmänniskor för att ta sig framåt och är svinaktiga, inte sällan brottsliga. Sådant beteende ska vi kollektivt ska ta avstånd ifrån. 

Men varför fortsätter vi att bestraffa den som inte gjort något märkligare än försökt lyckas?

Det räcker inte att att säga "ja men hen är ju så störande". Sluta titta på hen. Sluta lyssna på hen. Klicka inte på artikellänken om hen. Problem solved. 

Ofta nämns det dåliga finska självförtroendet som en motivering till kändisdissandet.

Att vårt gemensamma lillebrorskomplex bekräftas varje gång någon känd person förväntades utföra stordåd men det sedan inte riktigt gick som på Strömsö. Att vi då som någon sorts defensmekanism tar på oss hånflinet och säger "jag visste väl det". 

Kan vi inte bara sluta med dessa löjlerier? 

Skadeglädje är inte klädsamt. Oginhet är töntigt. Mycket töntigare än att rappa på finska. 

 

 

Allt vad tygen håller. Ända in i kaklet.

Navelskåderi: Jag är en all or nothing-person. 

De senaste månaderna har jag varit på nothing-stadiet. Ganska trött, ganska sur. Inte tränat, ätit hafsigt, gjort det jag behövt göra men inge så mycket mera och duckat för alla utmaningar. Jobbigt ju, vem orkar med sådant?

Men med det nya året inleddes all-perioden. Med besked. "Hur svårt kan det vara?" tycker jag nu plötsligt. Jag menar, ge ut en barnbok, skriva en deckare, skriva en radioteaterserie, göra en säsong av De Eurovisa, rapportera från en Eurovision samtidigt som man lever extremt hälsosamt och har ett rikt social liv?

Jo men det ska väl gå? Visst? Våren är ju lång. Fleeera månader.

Jaa. Vi får nu se. Det förståndiga skulle ju säkert vara att det lite lugnt. Prioritera och strukturera, fokusera på ett projekt i taget och låta det egna välmåendet bestämma takten. Eftersträva en balans mellan allt och ingenting. Inte ha så bråttom utan agera med eftertanke. Vara lite mogen, helt enkelt. 

Men nä. Jag får en kick av att befinna mig på den här nivån. Hör mig själv säga vansinniga och raljanta saker som "Njää, skrivandet gick inget vidare i dag, skrev bara femton sidor".  Detta fast jag är helt medveten om att femton ord kändes som en omänsklig bedrift i december. 

Men kanske är det inte så farligt? Jag är ändå hyfsat bra på att dra i nödbromsen strax innan jag ångar in i väggen.  Kanske jag kan tillåta mig att vistas i "jajamen jag klarar minsann allt"-zonen ett slag? 

Radioteaterprojektet Klassfesten känns i alla fall stabilt. Jag har ett synopsis som håller. Jag hör slutresultatet i mitt huvud och det låter bra. Fast jag börjat skriva först nu i januari har jag gått och tänkt på projektet i över ett halvår, så jag vet precis vad som ska göras och vet med mig att det blir bättre om jag tar det lite lugnt och inte försöker knattra ner hela faderullan på en eftermiddag. Har nog aldrig varit så här organiserad i ett projekt. 

Barnboken Hallonbacken är mer eller mindre klar. Den behöver några genomläsningar, lite mera research och en allmän dos kärlek och omvårdnad. Jag har bara väldigt svårt att koncentrera mig på den så länge de mera stressande projektet pockar på.

Stressigast av allt är Den åttonde tärnan, alltså den andra boken om Anna Glad. Jag har i detta nu 60 sidor som fungerar. Lägg till 60 sidor som finns i datorn men inte fungerar utan borde skrivas och tänkas om. Jag vet hur storyn börjar och hur den slutar men där emellan är mycket väldigt luddigt.

Jag vill komma vidare. Jag vill ge ut Den åttonde tärnan i höst. Men tankarna far åt alla håll, jag råddar, raderar, skriver om, tappar bort mig och drabbas av dålig självkänsla.

Självklart påverkas jag av att både Sommarön och Blå villan fått ett huvudsakligen positivt bemötande. Jag vill ju inte tappa touchen, liksom. Men har gett mig in på en betydligt svårare struktur än i de två första böckerna.

Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kommer recensenterna att skaka på huvudet och samstämmigt konstatera "jaa, hit kom hon, men inte längre". Kommer de uppmuntrande läsarna att bli gruvligt besvikna och överge mig?

Det är högst oklart hur det ska sluta. Men det viktiga är att hålla fast vid denna tanke: jorden fortsätter snurra fastän allt inte blir perfekt. 

Bara påssoppa och ingen whisky gör Eva till en tråkig flicka

Jag vet. Jag är en levande kliché. Jag inledde år 2018 med att

a) rensa upp i min garderob

b) inleda ett viktminskningsprojekt. 

Kalla mig gärna spännande, påhittig och unik. Eller låt bli. 

Nåjo, det var bra att röja upp i skrubben. Nu hänger där nästan bara grejer som jag använder. Samt en svart kavaj från Daisy Grace som inte sitter alls på mig men som jag inte kan returnera. Storleken var rätt men passformen helt fel. 

Tyvärr tog min rensningsiver slut ganska raskt, hade gärna fått sitta kvar så jag kommit mig för att organisera några andra farozoner i hemmet. Men det får bli en annan gång. En annan nyårsdag, mayhaps. 

Men ja. Kroppen. Kosten. Alkoholen. Rocky roaden. Vågen. Förutsägbarheten. Upprepningen. 

Jag vill inte vara en av bloggarna som skryter med mirakeldieter och ökar på bantningshetsen och det kollektiva dåliga samvetet. Därför kommer jag inte att skriva ett pip om vad min målvikt är, vad jag väger nu etc. Jag kommer inte att publicera före och efter-bilder heller (oooh - från blek och dallrig till blek och dallrig fast lite mindre).

Men vad är vettigare? Att banta lite i smyg? Lägga ut bilder på frukostar med gräddig latte och smördrypande fattiga riddare fast jag egentligen äter Varma koppen, typ?  Det är ju bara lögn och båg.

Att inte tangera ämnet alls utan låta det vara min ensak? Jo, det är förstås ett ganska bra alternativ. Så gör människor med integritet.

Men å andra sidan, var ska man få gnälla och åbäka sig om inte i sin egen blogg?

Så here goes: jag är huuuuungriiiiiig!!!!

Inne på dag två av kosthållning med extremt få kilokalorier. Senast i övermorgon kommer ketosen igång och då är jag inte hungrig längre. Men de här första dagarna är en kamp. Jag kunde ledigt skriva sju böcker om min kamp och inte bara sex stycken som förriga pojken.  

Men nu kör jag på. Det blir ett ganska raskt program den här gången. Pulver och skit, ingen sprit, i cirka två månader. Sedan har jag förhoppningsvis landat på min trivselvikt (vilket vidrigt prutthurtigt och medelålders ord). 

Det enda som är bra med att leva på 600 kilokalorier per dag är att man i princip inte får träna, mera än promenera lite försiktigt. Så slipper i alla fall ha dåligt samvete över den biten. 

En annan positiv grej är att jag har gjort det här förr så jag vet vad jag har att vänta. Följde samma metod när jag arbetade bort en ansenlig del av mig själv hösten 2016. Jag har inte fått tillbaka så galet många kilon ännu, men ser en utveckling i helt fel riktning och vill bromsa den.

Och så vill jag vara snygg, förstås. Varför knussla med den biten, egentligen? Jag har en snyggvikt och befinner mig nu några kilo ifrån. Och om snyggvikt råkar sammanfalla tidsmässigt med tv-inspelning är det ju bra. (Om icke går det iofs också bra, ty Gud har skapat Spanx.)

Det mest enerverande är egentligen att det känns så passé att hålla på så här. Jag vill också vara en Stina Wollter som lärt sig älska sina dallriga bitar och vågar slow motion-hoppa trampolin på Instagram! Det är så coolt! Och hon har får slita hårt och ta mycket skit för att komma dit. Jag hyllar henne och alla andra som skiter i snyggvikt, trivselvikt, övervikt och ozonskikt och ägnar sig och roligare grejer. 

Kanske jag också lyckas en dag. Men i väntan på det kör vi en mumsig påssoppa. Mmmm. 

Schköll Miss Sophie!  

 

IMG_6030.JPG

It's beginning to look a lot like identitetskris

Nu börjar vi närma oss tiden på året då många summerar sina år i bloggar och kanske knattrar ihop en liten lista på förhoppningar och mål för det kommande året. Det brukar jag också göra. 

Men i år får jag inte riktigt till det. Vad ska jag säga om 2017? Det var ett år med både fyrverkerier och käftsmällar. Det är en ganska sliten Eva som hasar sig mot årsskiftet.

IMG_5622.JPG

 

Men okej, resorna kommer jag att minnas! Herregud så många jag hann med, till märkliga och underbara ställen dessutom! Ukraina, Japan, Hapsal etc. 

Jag gav ut min andra bok och det var både fantastiskt och hemskt. För så är det. 

På jobbet var året riktigt vidrigt. Samarbetsförhandlingarna sög den sista musten ur mig och fast jag fick behålla jobbet har jag inte riktigt landat i de nya systemen ännu. Har tappat en stor del av självförtroendet och mojon på vägen.

Och jag drabbades ju som jag berättat om tidigare av en depression. Det är förstås det som lägger ett filter på allting. Inte ett snyggt insta-filter, utan mera ett sådant där klibbigt lager som bildas på en köksfläkt. Som gör en avtrubbad också då man borde vara utom sig av glädje. 

Det är väl därför jag känner mig lite kluven inför 2018. Vad ska hända nu då? 

I början av året ska jag i alla fall skriva en grej för Radioteatern! Är frikopplad från mina vanliga arbetsuppgifter och får alltså sitta och hitta på saker på arbetstid! Det är ju helknasigt. Hoppas bara jag inte gör alla gruvligt besvikna.

Eurovisionsbevakningen och De Eurovisa ska bli av igen! Det är skoj! 

Hallonbacken ska antagligen ges ut i höst (har inte skrivit på kontraktet ännu). Det skrämmer skiten ur mig, för nu klafsar jag in i okänt territorium. Börjar ju ha lite pejl på deckar-världen, men barnböcker är något helt nytt. Men det ska bli intressant och jag tycker själv att boken är väldigt bra. 

Och jo. Jag borde hinna skriva en Anna Glad till hösten.

Tydligen är det viktigt att delar i en deckarserie utkommer i rask takt, annars blir man bortglömd på vägen (inte i Svenskfinland kanske men på finskt håll). Och det är bråttom. Mässprogram ska planeras, översättare bokas, marknadsföring struktureras. Blir det någon bok?

Det är ganska angstigt. Jag har idéerna, jag har min hjältinna och jag har 120 sidor text som jag skrev ihop i början av hösten. Men det är mycket kvar att göra och tiden räcker inte till. Inte pengarna heller. Och definitivt inte orken. Så känns det i alla fall just nu, när mörkret är som tätast och julen står för dörren. Jag skulle behöva några lediga månader för att lyckas, och för att fixa det ett fläskigt stipendium eller dylikt. Och att gå och vänta på stipendiebesked och gång på gång bli besviken när det väl kommer, det är rätt jobbigt i längden. Det blir en kontinuerlig "upp som en sol, ner som en pannkaka"-rörelse av det hela.

På mitt förlag är de tydliga med att jag inte ska känna mig pressad och att de inte blir sura om jag behöver mera tid på mig. Men jag känner ju pressen ändå, främst av mig själv. Missar jag tåget nu om jag är för trög med skrivandet? Sumpar jag en chans som aldrig kommer tillbaka? 

Jag har fått frågan otaliga gånger i år, av journalistkolleger, författarkolleger, i intervjuer, av vänner: ska du vara författare eller journalist? 

Och jag har svarat att jag gärna vill vara båda! Att jag tycker de olika yrkena göder varandra. Att jag inte skulle kunna välja.

Men att jobba heltid och skriva en deckare om året, det går bara inte.

Tiden räcker inte till. Och framför allt: jag räcker inte till.

Jag inser att 2018 kan bli året då jag måste välja mellan Anna Glad och Yle. Jag kommer alltså att förlora en bit av mig själv hur jag än gör. 

Oj det blev dystert. Jag fattar att det här kan te sig som rena rama lyxproblemet, aww stackars lilla mediekvinnan, kanske barnen i Afrika kan ordna en insamling och hjälpa henne.

Men också lyxiga bekymmer kan vara tunga när man är livrädd för att bli besviken på sig själv.

Men nu tar jag jul-timeout i grubblet, tänder några ljus och skriver klart de sista artiklarna på to do-listan inför helgen. Ikväll ska jag dricka glögg. 

Juluppladdning i London (och på Hogwarts)

Hemma igen efter en härlig helg i staden jag aldrig tröttnar på. Någon gång vill jag bo i London! Om jag vann på lotto (ähum, ifall jag actually lottade) skulle jag skaffa en käck liten lägenhet någonstans i London så jag kunde flyga över lite då och då, gå på teater, testa nya restauranger och traska omkring. 

IMG_5742.JPG

Carnaby street i julskrud. Tips: varje morgon när leksaksvaruhuset Hamleys öppnar är det ett himla hålligång på Regent Street. Personalen tjoar och spexar, det är fejksnö och såpbubblor och en stor teddybjörn som ringer i en klocka. Urlarvigt men jättekul!

IMG_5740.JPG

Solen sken över drottning V och mig! 

IMG_5732.JPG

Äntligen! Diana-utställningen på Kensington palace! Mindre än jag tänkt mig men definitivt sevärd. Min favorit var "dansa med Travolta"-klänningen.

IMG_5741.JPG
IMG_5734.JPG

Vi hyrde en lustig liten lägenhet i Fitzrovia. Det går ju inte att bo billigt i London men det här blev aningen förmånligare för ett sällskap som vårt, med tre vuxna och två barn. 

IMG_5736.JPG

På Winter wonderland i Hyde park. Körv. 

IMG_5735.JPG

Höjdpunkten enligt barnen (och kanske mig också). Ett återbesök på Warner Bros. Studios, där Harry Potter-filmerna spelades in. Vi besökte stället för några år sedan men den här gången var det julpyntat! Dessutom hade både Hogwartsexpressen och The forbidden forest dykt upp sedan sist så det kändes inte alls som en upprepning. Det är nog bara ett så himla kul ställe!

IMG_5733.JPG
IMG_5737.JPG

Julbulle på Krispy Kreme och en sväng på London Transport Museum! Också fint, men vi fick lite bråttom till flyget. Hade gärna drällt kvar bland gamla posters och bussar lite längre, men det får bli en annan gång.  

IMG_5730.JPG

I dag knuffade jag bort den kliande farbrorn

Han ser ut som en helt vanlig liten farbror. Tunnhårig, lite rödlätt hy, bryn jacka, blå brallor. Jag tror jag är aningen längre än han. Antagligen starkare också. 

Jag och gubben har ibland samma tidtabell, så det händer att han stiger på den buss jag redan sitter på. Det här är en buss som ofta är halvtom, så sätet bredvid mig brukar vara ledigt. 

Där vill gubben sitta. Och när han gjort det bekvämt för sig sätter han igång. Han kliar sig, han krafsar, han låtsas leta efter någonting djupt ner i fickorna på de blå byxorna, han pillar loss små skinnflagor från sina händer och buffar till mig gång på gång. I sidan, på benen, på armarna, buff buff, pet pet.

Så här håller han på de 25 minuterna det tar att åka in till centrum. 25 minuter som är väldigt obekväma för mig. 25 minuter som jag vanligtvis brukar ägna åt att svara på e-post, läsa nyhetssajter, kolla sociala medier eller bara ha lite tid för mig själv. Det är 25 viktiga minuter för mig, och de dagar gubben sitter bredvid mig förstör han dem.

Ibland försöker han prata också. Ganska jobbiga politiska åsikter med en gnutta rasism. De första gångerna var jag artig och svarade, tänkte att det var synd om honom om hade sådan klåda. Andra gånger har jag låtsats lyssna på podcast eller sova. Men då petar han bara ännu mera på sig själv. Jag har testat att vara direkt otrevlig också, vara en sådan person man verkligen inte vill sitta bredvid på bussen. Men han vill sitta bredvid mig ändå, också när bussen är tom.  

Imorse händer det igen. Jag sitter och skriver på min telefon och märker inte att han stiger på. Jag har väskan bredvid mig och reagerar först på hans lukt. Han luktar "liten farbror som inte tvättar sig så ofta och har samma kläder varje dag". Sekunden därpå dimper han belåtet ner på sätet, min fina väska blir platt. 

Och nu händer någonting ovanligt. Jag blir så fruktansvärt arg. Jag tar spjärn mot fönstret och knuffar hårt till gubben medan jag ryter "Där sätter du dig inte" med samma kraft som Gandalf när han förbjöd balroggen att ta sig över bron. 

Gubben blir förstås helt perplex och kravlar upp sig på en ledig bänk på andra sidan gången. 

De andra i bussen är säkert häpna. Vilken otrevlig kvinna, kräver att ha hela bänken för sig själv och knuffar till en gammal man. 

Men jag bryr mig inte. Jag åker buss för att ta mig till jobbet. Inte för att agera portabel sexleksak för en perverterad atopiker. 

Det är antagligen #metoo-energin som bubblade upp inom mig. Jag är tacksam. Det kändes fruktansvärt befriande att ignorera att min väluppfostrade och snälla sida pep "men tänk om du har missförstått och han inte menar något illa" och bara säga ifrån. 

Det enda jag grämer mig över är att metoo inte hade skett är jag var 15. Det finns så många gubbar jag önskar att jag hade knuffat, men jag vågade inte. 

IMG_5321.JPG