Går det att lita på Natural Cycles? Nej.

Jahapp, första trimestern avklarad och här sitter jag med en trevlig bula på magen och häller i mig smoothies på löpande band. Tycks ha vitaminbrist för är galet sugen på frukt, men med tanke på att jag under senaste graviditet var galet sugen på rödvin istället är det här ju en helt vettig craving.

FullSizeRender.jpg

Fast jo, rödvinsbrist lider jag definitivt av också. Ser fram emot ett stort glas till advent. Böö. 

Men nu ska jag passa på att  skriva några rader om preventivappen Natural Cycles. 

Jag slutade med hormonella preventivmedel för cirka 1,5 år sedan. Det var något jag funderat på länge, jag mådde ganska dåligt psykiskt, och anade att hormonerna inte gjorde saken bättre. Jag vill hävda att jag inte blåögt lät mig påverkas av alla influencers och poddare som lovsjöng systemet utan gjorde ordentlig research förrän jag hakade på.

Det var framför allt när jag intervjuade en gynekolog som sade ungefär "NC kan vara ett okej alternativ för en kvinna som har regelbunden mens, rutiner i vardagen och för vilken ett graviditet inte skulle vara en katastrof".

Det köpte jag.

Och under det första året var jag väldigt nöjd. Jag tog plikttroget tempen varje morgon (förutom då jag druckit, tagit sovmorgon eller var sjuk). Min mens visade sig vara otroligt regelbunden, appen visste ofta att den skulle sätta igång förrän jag själv fick några känningar. 

Det var väldigt intressant, jag tyckte om att känna att jag hade koll på min kropp. Jag började kunna identifiera igen olika signaler, lärde mig till och med hur det känns att ha ägglossning. Appen var ändå inte speciellt generös med att ge mig gröna dagar (dvs dagar då man garanterat inte är fertil), vilket också kändes förnuftigt. Better safe than sorry. 

Jag tog förstås del av de svenska rapporterna här för några månader sedan, då det talades om att allt flera kvinnor som sökte sig till sjukvården för att göra abort hade använt Natural Cycles som preventivmedel. 

Eftersom jag själv var så nöjd antog jag jag lite stöddigt att de här kvinnorna kanske ändå slarvat. Att de inte mätt lika noggrant som jag. Att de inte hade en sådan där megaregelbunden praktmens som yours truly. 

Så kom då monstervåren 2018.

Jag stod plötsligt inför en massa stora skrivprojekt, deadline på deadline och förfrågningar från höger och vänster. Samtidigt försökte jag ta itu med min hälsa genom att äta kontrollerat och träna, men det gick inte alltid så bra så också den biten blev ett stressmoment. Jag sov lite oroligt, men inte alarmerade dåligt. Jag gjorde det jag alltid gör (och som så oändligt många kvinnor gör varje dag), försökte styra upp kaoset, hålla mina deadlines och knoga på. 

Stress påverkar menscykeln. Januarimensen var kortare än vanligt. Men tempen och kalendern stämde ju så jag funderade inte på saken.

Februarimensen kom en vecka för tidigt men slutade efter någon dag, bara för att sätta igång på nytt en vecka senare. Jag tänkte inte på saken då heller, utan trodde att den där första blödningen nog bara varit nån slemhinna som trilskades eller något dylikt. Den riktiga mensen kom ju sedan, precis enligt tidtabellen.

Och jag hade så fullt upp med mina skrivprojekt att jag inte var uppmärksam på kroppens signaler, annars kanske jag hade märkt att ägglossningssymptomen inte stämde överens med när appen uppgav att jag ovulerade. 

Två veckor senare började brösten ömma.

Min temperatur var aningen högre än vanligt, jag tänkte att jag kanske höll på att bli sjuk eftersom alla andra i familjen var krassliga. Och ytterligare två veckor senare var det faktiskt Natural Cycles som gav mig följande diagnos: "Du kan eventuellt vara gravid. Vi rekommenderar att du gör ett test".  

Jag avfärdade detta med en gång. Jag hade varit noga med mätningen och vi hade haft oskyddat sex bara på gröna dagar. 

Men så här är det. Också den som lever ett inrutat liv med tydliga rutiner kan bli stressad eller sjuk och då rubbas menscykeln. Och det kan ingen app veta på förhand. Det räckte med en månads rubbning efter nästan två år av mycket regelbunden mens. Ett ägg som irrat iväg i förtid råkade träffa en spermie i tunneln en lördagskväll efter två glas vin och tre avsnitt av Broadchurch (ni märker, vi lever ett rock'n'roll-liv i spänning och dekadens).

Men som gynekologen sagt, för oss var en graviditet ingen katastrof. Efter några dygns grubblande var jag helt säker: om nu ödet anser att vi ska ha en unge till så får hen väl komma då! 

Samtidigt känns det lite orättvist, storasystrarna var så oerhört inplanerade och efterlängtade och nu dimper ett sådant här litet ex tempore-knyte ner i vår fullkomligt icke-baby-proofade tillvaro. Utgångsläget är så annorlunda. 

Men summa summarum: jag håller fast vid de den kloka gynekologen sa. Använd Natural Cycles enbart om du lever regelbundet, är noggrann med att ta tempen och om en graviditet är helt okej. 

Annars skulle jag avråda, oavsett vad influencerkören skanderar. 

Stockholm - nu har jag mutat mina tweenies i dagarna tre

Jag har varit en urtråkig mamma den här våren. De stunder jag inte suttit med näsan klämd mot laptopen och stressflammor på halsen har jag mått dåligt eller befunnit mig på annan ort än barnen. Så kan det bli. Och barnen har varit så himla hyggliga, låtit mig arbeta och bara gnällt pyttelite.

Allt detta försökte jag nu kompensera under två dagar i Stockholm. Det gick rätt okej, faktiskt. 

Jag har börjat gilla att åka Sverigebåt igen så här på ”gamla dar”. Först vräker man i sig potatisgratäng och makroner i buffén, sedan förivrar man sig bland krämer och serum i taxfreen, sedan somnar man (jag sover som en gris på båtarna). Och så vaknar man och äter lite till. Bara skoj hela vägen! 

Det tog ett tag att komma ifrån att se kryssandet som ett oändligt ”vem hinner dricka mest för minst pengar”-rally som under studietiden. Det var riktigt stressigt! 

Men speciellt mycket tid i land har man ju inte på dagens kryssningar. Därför satsade vi på en hotellnatt i Stockholm också. När man köper en förmånlig hotelldeal i kombination med kryssning är förväntningarna på rummet inte så värst höga, så jag blev rätt paff när den här synen mötte oss på Kung Karl! 

IMG_0400.JPG

En sådan balkong måste man ju fredagsmysa på! Åtminstone en stund.  

IMG_0398.JPG

Vi hann en sväng till Skansen också, där S fick klia en tarantella på bakbenen. De verkade båda nöjda med upplevelsen. Fast jag hade mest roligt åt den här ytterst kamera-vana krokodilen ...

IMG_0394.JPG

 Och så fikade vi förstås. Upprepade gånger. Nu ser jag ut att vara i åttonde månaden snarare än i början av den fjärde. Så värt.

IMG_0396.JPG
IMG_0397.JPG

Annars så har Stockholm alltid inneburit böcker för mig. När jag var liten släpade mina bokgalna föräldrar mig till Akademibokhandeln, Hedengrens, Drottninggatans bok & bild och diverse antikvariat. Men jag mutades furstligt med böcker jag också, så att ligga i en hotellsäng med en ny bok är liksom Stockholm för mig. Och barnen tycks ha fattat galoppen. Bilden är ej arrangerad.

IMG_0399.JPG

Själv fyndade jag denna accessoar! Klart som korvspad att en debuterade skräckförfattare behöver en dylik! Edgar är mitt totemdjur! Jag föreslog just ivrigt namnet Edgar på babyn ifall hen har snopp, men röstades brutalt ner. Höh.

IMG_0387.JPG

Nu är vi på hemväg. Jag ska försöka göra en kraftansträngning med Den åttonde tärnan, och sedan börjar den här absurda våren vara avklarad! Illamåendet har dessutom börjat avta så jag känner mig allmänt förnyad, förbättrad och förbluffad.

Breaking news (aka livet är allt bra egendomligt!)

IMG_0309.JPG

Den här våren alltså. Vad har liksom inte hänt de senaste månaderna? 

Jag har skrivit en radioteater-mockumentär som spelas in som bäst.

Jag har skrivit två böcker, som båda ska gå i tryck till midsommar.

Jag har spelat in den sjunde säsongen av De eurovisa. Det gick bra! 

Jag har rapporterat från Eurovisionen för sjätte gången! Det gick också bra. 

Jag har besökt Gran Canaria, Milano, Tallinn, Vörå, Vasa och Lissabon och knappt haft ett enda vanligt ledigt hemmaveckoslut. 

Det var ju driftigt av mig, inte sant? Tillräckligt, liksom. Eller borde vi klämma in något projekt till?

Jo för fan, det gör vi. Vad sägs om en totalt oplanerad och omtumlande graviditet? En yllätysvauva som de säger i Seiska.. 

 

Jag är i vecka 13, i slutet av november kommer en unge! Det var inte alls meningen, men nu blev det så här. Och sedan första chocken lagt sig har jag börjat se otroligt mycket fram emot saken. I dag var vi på ultraljud, en fin liten krumbuktare vinkade där inne och såg livskraftig och välmående ut. 

Vi var helt överens om att vi var färdiga med barntillverkandet. T och S är ju stora, det blir ett glapp på tio år till lillsyskonet. Och vi har njutit av att definitivt ha småbarnsåren bakom oss, kunna resa, jobba oregelbundna tider och ta långa sovmorgnar.  Vi har gjort oss av med precis alla babygrejer, möbler vagnar, bilstolar etc. 

Men nu ville ödet göra så här istället, och när jag tänkt på saken verkar ju ödet veta vad det gör. Min spontana tanke var "men herregud jag är ju för gammal", men det är jag ju inte. Jag är 37. Det är det faktum att storasyrrorna är så stora som förvirrar mig. 

Dessutom har min karriär gjort en vändning på sistone, så att vara hemma med bebis och skriva lite ifall tillfälle ges är ju optimalt! För fem år sedan, när jag kämpade på som programledare, hade det inte alls känts lika rätt. 

Härmed blir nu Baksidan än en gång en gravid- och mammablogg. Ja, inte enbart, förstås. Hoppas ni vill hänga med. 

 

Varför är vi så ogina mot Cheek och Saara?

Jag har rätt dålig koll på finska kändisar, det måste jag medge. Kan inte ens skylla på uppväxt i Österbotten och intensivt tittande på svenska tv-kanaler, det har nu bara blivit så här.

Men några känner jag förstås till.

Musiker, skådisar, idrottare. Dokusåpadeltagare som blir nationella driftkuckun. De når till och med min finlandssvenska "jag känner till alla i Så mycket bättre men bara två i Vain elämää"- bubbla. 

Det som ofta slår mig, i synnerhet så här i Eurovisionstider, är den oerhöra oginheten vi uppvisar mot våra kändisar här i landet. Speciellt de som - flämt - gör ett försök att slå igenom internationellt. 

Ta nu Saara Aalto till exempel.

Hon knogar på. Sjunger, dansar, flänger runt, träffar fans, ställer upp och är trevlig, glad och fixad varje gång hon susar förbi. Men vad säger vi här i Finland? "Äh, jag visste väl att det inte skulle bli till någonting av hennes internationella karriär. Sii nu. Först var hon där i England och såsade och nu uppträder hon på sportlovskalas på Hjortlandet. Så var det med det."

Det är exakt samma tongångar som när skådisparet Irina Björklund och Peter Franzén flyttade till Los Angeles för att pröva lyckan för många år sedan.  "Höhö, vad fick de ut av det där? Spela lik i CSI? Höhöhö. Kunde lika gärna ha stannat hemma". Samma saker säger man om youtubesensationen Sara Forsberg. "Vad han hon för sig där i Amirika? Man hör ju ingenting. Snart kommer hon nog tillbaka till Jeppis med svansen mellan benen." 

Nästa exempel: Cheek.

Cheek har jag ingen relation till alls. Nej förresten, jag och barnen hamnade i samma hiss som Cheek en gång. Han såg snäll och ganska trött ut, hade famnen full av takeawaykassar från Subway och slängde artigt en fot mellan dörrarna när Selma (cirka fyra år)  höll på att hamna i kläm. Kom inte på vem han var förrän han redan stigit ut. 

När Cheek meddelade att han skulle lägga karriären på is var det många i min fb-feed som proklamerade saker i stil med "dagens bästa nyhet". Nu har man tydligen gjort en spelfilm om Cheek också, och den får riktigt usliga recensioner. Därmed är skadeglädjesrumban i full gång igen. "En 1-stjärnas film om en 1-stjärnas artist, moahaahaa." 

Eftersom jag själv har dålig koll på Cheek vet jag inte riktigt i vad detta hat bottnar, men jag har inte uppfattat att han skulle ha gjort någonting riktigt hemskt heller. (rätta mig om jag har fel) Är det nu bara så att en del tycker han har en töntig stil och gör töntig musik? Men smaken är väl som baken. Lyssna på någon annan artist i så fall.  

Och vad händer nu då?

Jo. Nu ska Saara Aalto, "den eviga tvåan", representera Finland i Eurovisionen. Det tycker jag är toppen, hon är en otrolig liveartist. Jag har inte hört de låtar som kandiderar ännu (den första släpps nästa vecka) men som Saara själv har antytt på sina sociala medier är det verkligen inga okända låtskrivare som velat samarbete med henne. 

Varför de måntro? Jo för att hon genom enträget arbete har visat musikindustrin vad hon går för. 

Jag vet inte heller vad Sara Forsberg har på gång just nu, men jag hoppas hon har svinkul! Människan är ju så vansinnigt begåvad. Hon behöver inte bevisa någonting för någon, hon har ju lyckats för länge sedan. 

Jag vet inte vad Björklund och Franzén tycker om sina karriärer heller, jag har inte frågat dem (har intervjuat Björklund men vi pratade om andra saker. Franzén ser jag på bokmässor då och då men han har alltid en lång svans av kvinnliga beundrare efter sig så det är komplicerat att gå fram och chitchatta). De bor visst i Frankrike numera? Det låter skönt! 

Jag klandrar nog inte Cheek heller om han sticker iväg ut i världen någonstans och aldrig går in på en finsk nyhetssajt igen. 

De senaste månaderna har visat att det finns kändisar som gör verkligt vidriga saker.

Trakasserar, förnedrar, trycker ner medmänniskor för att ta sig framåt och är svinaktiga, inte sällan brottsliga. Sådant beteende ska vi kollektivt ska ta avstånd ifrån. 

Men varför fortsätter vi att bestraffa den som inte gjort något märkligare än försökt lyckas?

Det räcker inte att att säga "ja men hen är ju så störande". Sluta titta på hen. Sluta lyssna på hen. Klicka inte på artikellänken om hen. Problem solved. 

Ofta nämns det dåliga finska självförtroendet som en motivering till kändisdissandet.

Att vårt gemensamma lillebrorskomplex bekräftas varje gång någon känd person förväntades utföra stordåd men det sedan inte riktigt gick som på Strömsö. Att vi då som någon sorts defensmekanism tar på oss hånflinet och säger "jag visste väl det". 

Kan vi inte bara sluta med dessa löjlerier? 

Skadeglädje är inte klädsamt. Oginhet är töntigt. Mycket töntigare än att rappa på finska. 

 

 

Allt vad tygen håller. Ända in i kaklet.

Navelskåderi: Jag är en all or nothing-person. 

De senaste månaderna har jag varit på nothing-stadiet. Ganska trött, ganska sur. Inte tränat, ätit hafsigt, gjort det jag behövt göra men inge så mycket mera och duckat för alla utmaningar. Jobbigt ju, vem orkar med sådant?

Men med det nya året inleddes all-perioden. Med besked. "Hur svårt kan det vara?" tycker jag nu plötsligt. Jag menar, ge ut en barnbok, skriva en deckare, skriva en radioteaterserie, göra en säsong av De Eurovisa, rapportera från en Eurovision samtidigt som man lever extremt hälsosamt och har ett rikt social liv?

Jo men det ska väl gå? Visst? Våren är ju lång. Fleeera månader.

Jaa. Vi får nu se. Det förståndiga skulle ju säkert vara att det lite lugnt. Prioritera och strukturera, fokusera på ett projekt i taget och låta det egna välmåendet bestämma takten. Eftersträva en balans mellan allt och ingenting. Inte ha så bråttom utan agera med eftertanke. Vara lite mogen, helt enkelt. 

Men nä. Jag får en kick av att befinna mig på den här nivån. Hör mig själv säga vansinniga och raljanta saker som "Njää, skrivandet gick inget vidare i dag, skrev bara femton sidor".  Detta fast jag är helt medveten om att femton ord kändes som en omänsklig bedrift i december. 

Men kanske är det inte så farligt? Jag är ändå hyfsat bra på att dra i nödbromsen strax innan jag ångar in i väggen.  Kanske jag kan tillåta mig att vistas i "jajamen jag klarar minsann allt"-zonen ett slag? 

Radioteaterprojektet Klassfesten känns i alla fall stabilt. Jag har ett synopsis som håller. Jag hör slutresultatet i mitt huvud och det låter bra. Fast jag börjat skriva först nu i januari har jag gått och tänkt på projektet i över ett halvår, så jag vet precis vad som ska göras och vet med mig att det blir bättre om jag tar det lite lugnt och inte försöker knattra ner hela faderullan på en eftermiddag. Har nog aldrig varit så här organiserad i ett projekt. 

Barnboken Hallonbacken är mer eller mindre klar. Den behöver några genomläsningar, lite mera research och en allmän dos kärlek och omvårdnad. Jag har bara väldigt svårt att koncentrera mig på den så länge de mera stressande projektet pockar på.

Stressigast av allt är Den åttonde tärnan, alltså den andra boken om Anna Glad. Jag har i detta nu 60 sidor som fungerar. Lägg till 60 sidor som finns i datorn men inte fungerar utan borde skrivas och tänkas om. Jag vet hur storyn börjar och hur den slutar men där emellan är mycket väldigt luddigt.

Jag vill komma vidare. Jag vill ge ut Den åttonde tärnan i höst. Men tankarna far åt alla håll, jag råddar, raderar, skriver om, tappar bort mig och drabbas av dålig självkänsla.

Självklart påverkas jag av att både Sommarön och Blå villan fått ett huvudsakligen positivt bemötande. Jag vill ju inte tappa touchen, liksom. Men har gett mig in på en betydligt svårare struktur än i de två första böckerna.

Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kommer recensenterna att skaka på huvudet och samstämmigt konstatera "jaa, hit kom hon, men inte längre". Kommer de uppmuntrande läsarna att bli gruvligt besvikna och överge mig?

Det är högst oklart hur det ska sluta. Men det viktiga är att hålla fast vid denna tanke: jorden fortsätter snurra fastän allt inte blir perfekt. 

Bara påssoppa och ingen whisky gör Eva till en tråkig flicka

Jag vet. Jag är en levande kliché. Jag inledde år 2018 med att

a) rensa upp i min garderob

b) inleda ett viktminskningsprojekt. 

Kalla mig gärna spännande, påhittig och unik. Eller låt bli. 

Nåjo, det var bra att röja upp i skrubben. Nu hänger där nästan bara grejer som jag använder. Samt en svart kavaj från Daisy Grace som inte sitter alls på mig men som jag inte kan returnera. Storleken var rätt men passformen helt fel. 

Tyvärr tog min rensningsiver slut ganska raskt, hade gärna fått sitta kvar så jag kommit mig för att organisera några andra farozoner i hemmet. Men det får bli en annan gång. En annan nyårsdag, mayhaps. 

Men ja. Kroppen. Kosten. Alkoholen. Rocky roaden. Vågen. Förutsägbarheten. Upprepningen. 

Jag vill inte vara en av bloggarna som skryter med mirakeldieter och ökar på bantningshetsen och det kollektiva dåliga samvetet. Därför kommer jag inte att skriva ett pip om vad min målvikt är, vad jag väger nu etc. Jag kommer inte att publicera före och efter-bilder heller (oooh - från blek och dallrig till blek och dallrig fast lite mindre).

Men vad är vettigare? Att banta lite i smyg? Lägga ut bilder på frukostar med gräddig latte och smördrypande fattiga riddare fast jag egentligen äter Varma koppen, typ?  Det är ju bara lögn och båg.

Att inte tangera ämnet alls utan låta det vara min ensak? Jo, det är förstås ett ganska bra alternativ. Så gör människor med integritet.

Men å andra sidan, var ska man få gnälla och åbäka sig om inte i sin egen blogg?

Så here goes: jag är huuuuungriiiiiig!!!!

Inne på dag två av kosthållning med extremt få kilokalorier. Senast i övermorgon kommer ketosen igång och då är jag inte hungrig längre. Men de här första dagarna är en kamp. Jag kunde ledigt skriva sju böcker om min kamp och inte bara sex stycken som förriga pojken.  

Men nu kör jag på. Det blir ett ganska raskt program den här gången. Pulver och skit, ingen sprit, i cirka två månader. Sedan har jag förhoppningsvis landat på min trivselvikt (vilket vidrigt prutthurtigt och medelålders ord). 

Det enda som är bra med att leva på 600 kilokalorier per dag är att man i princip inte får träna, mera än promenera lite försiktigt. Så slipper i alla fall ha dåligt samvete över den biten. 

En annan positiv grej är att jag har gjort det här förr så jag vet vad jag har att vänta. Följde samma metod när jag arbetade bort en ansenlig del av mig själv hösten 2016. Jag har inte fått tillbaka så galet många kilon ännu, men ser en utveckling i helt fel riktning och vill bromsa den.

Och så vill jag vara snygg, förstås. Varför knussla med den biten, egentligen? Jag har en snyggvikt och befinner mig nu några kilo ifrån. Och om snyggvikt råkar sammanfalla tidsmässigt med tv-inspelning är det ju bra. (Om icke går det iofs också bra, ty Gud har skapat Spanx.)

Det mest enerverande är egentligen att det känns så passé att hålla på så här. Jag vill också vara en Stina Wollter som lärt sig älska sina dallriga bitar och vågar slow motion-hoppa trampolin på Instagram! Det är så coolt! Och hon har får slita hårt och ta mycket skit för att komma dit. Jag hyllar henne och alla andra som skiter i snyggvikt, trivselvikt, övervikt och ozonskikt och ägnar sig och roligare grejer. 

Kanske jag också lyckas en dag. Men i väntan på det kör vi en mumsig påssoppa. Mmmm. 

Schköll Miss Sophie!  

 

IMG_6030.JPG

It's beginning to look a lot like identitetskris

Nu börjar vi närma oss tiden på året då många summerar sina år i bloggar och kanske knattrar ihop en liten lista på förhoppningar och mål för det kommande året. Det brukar jag också göra. 

Men i år får jag inte riktigt till det. Vad ska jag säga om 2017? Det var ett år med både fyrverkerier och käftsmällar. Det är en ganska sliten Eva som hasar sig mot årsskiftet.

IMG_5622.JPG

 

Men okej, resorna kommer jag att minnas! Herregud så många jag hann med, till märkliga och underbara ställen dessutom! Ukraina, Japan, Hapsal etc. 

Jag gav ut min andra bok och det var både fantastiskt och hemskt. För så är det. 

På jobbet var året riktigt vidrigt. Samarbetsförhandlingarna sög den sista musten ur mig och fast jag fick behålla jobbet har jag inte riktigt landat i de nya systemen ännu. Har tappat en stor del av självförtroendet och mojon på vägen.

Och jag drabbades ju som jag berättat om tidigare av en depression. Det är förstås det som lägger ett filter på allting. Inte ett snyggt insta-filter, utan mera ett sådant där klibbigt lager som bildas på en köksfläkt. Som gör en avtrubbad också då man borde vara utom sig av glädje. 

Det är väl därför jag känner mig lite kluven inför 2018. Vad ska hända nu då? 

I början av året ska jag i alla fall skriva en grej för Radioteatern! Är frikopplad från mina vanliga arbetsuppgifter och får alltså sitta och hitta på saker på arbetstid! Det är ju helknasigt. Hoppas bara jag inte gör alla gruvligt besvikna.

Eurovisionsbevakningen och De Eurovisa ska bli av igen! Det är skoj! 

Hallonbacken ska antagligen ges ut i höst (har inte skrivit på kontraktet ännu). Det skrämmer skiten ur mig, för nu klafsar jag in i okänt territorium. Börjar ju ha lite pejl på deckar-världen, men barnböcker är något helt nytt. Men det ska bli intressant och jag tycker själv att boken är väldigt bra. 

Och jo. Jag borde hinna skriva en Anna Glad till hösten.

Tydligen är det viktigt att delar i en deckarserie utkommer i rask takt, annars blir man bortglömd på vägen (inte i Svenskfinland kanske men på finskt håll). Och det är bråttom. Mässprogram ska planeras, översättare bokas, marknadsföring struktureras. Blir det någon bok?

Det är ganska angstigt. Jag har idéerna, jag har min hjältinna och jag har 120 sidor text som jag skrev ihop i början av hösten. Men det är mycket kvar att göra och tiden räcker inte till. Inte pengarna heller. Och definitivt inte orken. Så känns det i alla fall just nu, när mörkret är som tätast och julen står för dörren. Jag skulle behöva några lediga månader för att lyckas, och för att fixa det ett fläskigt stipendium eller dylikt. Och att gå och vänta på stipendiebesked och gång på gång bli besviken när det väl kommer, det är rätt jobbigt i längden. Det blir en kontinuerlig "upp som en sol, ner som en pannkaka"-rörelse av det hela.

På mitt förlag är de tydliga med att jag inte ska känna mig pressad och att de inte blir sura om jag behöver mera tid på mig. Men jag känner ju pressen ändå, främst av mig själv. Missar jag tåget nu om jag är för trög med skrivandet? Sumpar jag en chans som aldrig kommer tillbaka? 

Jag har fått frågan otaliga gånger i år, av journalistkolleger, författarkolleger, i intervjuer, av vänner: ska du vara författare eller journalist? 

Och jag har svarat att jag gärna vill vara båda! Att jag tycker de olika yrkena göder varandra. Att jag inte skulle kunna välja.

Men att jobba heltid och skriva en deckare om året, det går bara inte.

Tiden räcker inte till. Och framför allt: jag räcker inte till.

Jag inser att 2018 kan bli året då jag måste välja mellan Anna Glad och Yle. Jag kommer alltså att förlora en bit av mig själv hur jag än gör. 

Oj det blev dystert. Jag fattar att det här kan te sig som rena rama lyxproblemet, aww stackars lilla mediekvinnan, kanske barnen i Afrika kan ordna en insamling och hjälpa henne.

Men också lyxiga bekymmer kan vara tunga när man är livrädd för att bli besviken på sig själv.

Men nu tar jag jul-timeout i grubblet, tänder några ljus och skriver klart de sista artiklarna på to do-listan inför helgen. Ikväll ska jag dricka glögg. 

Juluppladdning i London (och på Hogwarts)

Hemma igen efter en härlig helg i staden jag aldrig tröttnar på. Någon gång vill jag bo i London! Om jag vann på lotto (ähum, ifall jag actually lottade) skulle jag skaffa en käck liten lägenhet någonstans i London så jag kunde flyga över lite då och då, gå på teater, testa nya restauranger och traska omkring. 

IMG_5742.JPG

Carnaby street i julskrud. Tips: varje morgon när leksaksvaruhuset Hamleys öppnar är det ett himla hålligång på Regent Street. Personalen tjoar och spexar, det är fejksnö och såpbubblor och en stor teddybjörn som ringer i en klocka. Urlarvigt men jättekul!

IMG_5740.JPG

Solen sken över drottning V och mig! 

IMG_5732.JPG

Äntligen! Diana-utställningen på Kensington palace! Mindre än jag tänkt mig men definitivt sevärd. Min favorit var "dansa med Travolta"-klänningen.

IMG_5741.JPG
IMG_5734.JPG

Vi hyrde en lustig liten lägenhet i Fitzrovia. Det går ju inte att bo billigt i London men det här blev aningen förmånligare för ett sällskap som vårt, med tre vuxna och två barn. 

IMG_5736.JPG

På Winter wonderland i Hyde park. Körv. 

IMG_5735.JPG

Höjdpunkten enligt barnen (och kanske mig också). Ett återbesök på Warner Bros. Studios, där Harry Potter-filmerna spelades in. Vi besökte stället för några år sedan men den här gången var det julpyntat! Dessutom hade både Hogwartsexpressen och The forbidden forest dykt upp sedan sist så det kändes inte alls som en upprepning. Det är nog bara ett så himla kul ställe!

IMG_5733.JPG
IMG_5737.JPG

Julbulle på Krispy Kreme och en sväng på London Transport Museum! Också fint, men vi fick lite bråttom till flyget. Hade gärna drällt kvar bland gamla posters och bussar lite längre, men det får bli en annan gång.  

IMG_5730.JPG

I dag knuffade jag bort den kliande farbrorn

Han ser ut som en helt vanlig liten farbror. Tunnhårig, lite rödlätt hy, bryn jacka, blå brallor. Jag tror jag är aningen längre än han. Antagligen starkare också. 

Jag och gubben har ibland samma tidtabell, så det händer att han stiger på den buss jag redan sitter på. Det här är en buss som ofta är halvtom, så sätet bredvid mig brukar vara ledigt. 

Där vill gubben sitta. Och när han gjort det bekvämt för sig sätter han igång. Han kliar sig, han krafsar, han låtsas leta efter någonting djupt ner i fickorna på de blå byxorna, han pillar loss små skinnflagor från sina händer och buffar till mig gång på gång. I sidan, på benen, på armarna, buff buff, pet pet.

Så här håller han på de 25 minuterna det tar att åka in till centrum. 25 minuter som är väldigt obekväma för mig. 25 minuter som jag vanligtvis brukar ägna åt att svara på e-post, läsa nyhetssajter, kolla sociala medier eller bara ha lite tid för mig själv. Det är 25 viktiga minuter för mig, och de dagar gubben sitter bredvid mig förstör han dem.

Ibland försöker han prata också. Ganska jobbiga politiska åsikter med en gnutta rasism. De första gångerna var jag artig och svarade, tänkte att det var synd om honom om hade sådan klåda. Andra gånger har jag låtsats lyssna på podcast eller sova. Men då petar han bara ännu mera på sig själv. Jag har testat att vara direkt otrevlig också, vara en sådan person man verkligen inte vill sitta bredvid på bussen. Men han vill sitta bredvid mig ändå, också när bussen är tom.  

Imorse händer det igen. Jag sitter och skriver på min telefon och märker inte att han stiger på. Jag har väskan bredvid mig och reagerar först på hans lukt. Han luktar "liten farbror som inte tvättar sig så ofta och har samma kläder varje dag". Sekunden därpå dimper han belåtet ner på sätet, min fina väska blir platt. 

Och nu händer någonting ovanligt. Jag blir så fruktansvärt arg. Jag tar spjärn mot fönstret och knuffar hårt till gubben medan jag ryter "Där sätter du dig inte" med samma kraft som Gandalf när han förbjöd balroggen att ta sig över bron. 

Gubben blir förstås helt perplex och kravlar upp sig på en ledig bänk på andra sidan gången. 

De andra i bussen är säkert häpna. Vilken otrevlig kvinna, kräver att ha hela bänken för sig själv och knuffar till en gammal man. 

Men jag bryr mig inte. Jag åker buss för att ta mig till jobbet. Inte för att agera portabel sexleksak för en perverterad atopiker. 

Det är antagligen #metoo-energin som bubblade upp inom mig. Jag är tacksam. Det kändes fruktansvärt befriande att ignorera att min väluppfostrade och snälla sida pep "men tänk om du har missförstått och han inte menar något illa" och bara säga ifrån. 

Det enda jag grämer mig över är att metoo inte hade skett är jag var 15. Det finns så många gubbar jag önskar att jag hade knuffat, men jag vågade inte. 

IMG_5321.JPG

 

De Eurovisa återvänder 2018

Det är ett halvår kvar till Eurovisionen 2018, men redan nu börjar det hända grejer. 

På tisdag kommer UMK-redaktionen att komma med en del avslöjanden om nästa års tävling. Spännande saker i görningen, kan jag intyga! 

Men det jag personligen tjoar högst över är att det nu är klart att det blir en sjunde säsong av De Eurovisa! Så kul! Jag trodde ju aldrig att vi ens skulle få göra en enda säsong, så att nu få göra ytterligare en känns ju helt fabulous! 

Jag är med som programledare, Pöll-Johan är ständig gäst. Resten är ännu öppet. Men fasiken, jag ser redan fram emot detta! 

BarbroAhlstedt_-0299.jpg

Om bokmässan och det där med att kallas deckardrottning

Herregud vilken rumba! Dagarna racerstapplar förbi som en girig zombie-mob i Walking Dead. Jag hinner inte alls med. Jag är lill-zombien längst bak i mobben som tånttar iväg i fel riktning. Känns det som.

Kom inte ens för mig att blogga inför bokmässan och nu var den över redan. 

Allt gick bra, till och med framträdandena på finska. Jag känner mig oerhört hämmad när jag inte kan pladdra fritt. Jag är inte alls lika ledig, spontan och bekväm på finska. Men jag kanske kan bli det i framtiden om jag kämpar på.  

Här några blandade mässbilder som jag snott  från olika håll. Det roligaste med mässan är att man får träffa folk och lära känna nya människor. Känns tidvis lite som en årlig klassträff. 

IMG_5113.JPG
IMG_5114.JPG
IMG_5072.JPG
IMG_5075.JPG
IMG_5044.JPG
IMG_5115.JPG
FullSizeRender.jpg

Får ofta frågan hur jag förhåller mig till titeln deckardrottning. Svaret är att jag aldrig skulle täckas kalla mig det själv, men vill nu någon annan breda på lite i marknadsföringssyfte är det väl inte underligare än att säga succéroman, stjärnskott, otroligt efterlängtad, storsäljare eller dylikt. Klart att förlag och bokhandlar överdriver lite ibland.

Ändå var det några (främst äldre kvinnor) som passade på att underrätta mig om att jag nu minsann inte är någon deckardrottning och att det är absurt att kalla mig så.

Så då vet jag det. Tack för upplysningen. 

Fuck it. Jag är visst en deckardrottning nu när jag tänker efter. En mycket liten en. Men tuff. 

 

Jag är liksom i Tokyo!

Nåja alla barn, här kommer ett tips från tant Eva: häng inte läpp om bröllopsresan inte blir av måndagen efter vigseln.

Det går lika bra att ta den i ett senare skede. Till exempel när tio år gått sedan man tågade fram längs altargången.

Så här är vi nu. I Tokyo. Hur absurt? 

Det är toppen! Maten är suverän, tunnelbanan punktlig och toaletterna tvättar rumpan på en. 

Vi har inte råkat på en enda ovänlig människa så här långt. Och efter att ha känt mig minst sagt förvirrad det första dygnet (på platser där det inte finns engelska skyltar är man ju liksom analfabet) har jag börjat ha nån sorts koll. 

IMG_4703.JPG

Vid Kabukiza-teatern.

IMG_4702.JPG

Röd bro i botaniska trädgården.

IMG_4706.JPG
IMG_4697.JPG

Kväll vis Senso-ji-helgedomen. Så magiskt fint ställe! 

IMG_4701.JPG

Yeah! Öltasting på Asahi. 

IMG_4705.JPG

International Forum.  Galet ställe, framtidsarkitektur och massvis med affärsmän som myllrar omkring tio våningar under en. Som att stå och stirra på en myrstack.

IMG_4699.JPG

Kejserliga palatsets trädgårdar.  

Vädret har vi som synes inte haft någon större tur med, men det kanske tar sig.  

Imorgon åker vi till Kyoto!  

 

Nej jag behöver inte ständig bekräftelse för att existera

Fredag. Den första veckan tillbaka på arbetet  är snart avklarad.

Det blev en rätt trasslig början på jobbhösten. Jag kom tillbaka till en arbetsplats som organiserats om grundligt medan jag var borta. Inget konstigt med det, jag har varit med om det här många gånger förr och efter en samarbetsförhandling är ju ingenting sig riktigt likt. Det är alltid lika svårt att hitta sin egna yrkesidentitet.  

Jag ska inte bli detaljerad här. Det blir nog bra efter ett tag.

Ska istället ta upp en kommentar som jag ofta får i situationer då jag försöker komma fram till vad jag ska göra med min karriär.

"Ja du är ju en sådan som vill ha mycket bekräftelse." 

Jag ska försöka anamma salig Magdalena Ribbings approach och framledes bemöta kommentaren med ett "Jaså det säger du. Vad menar du med det då?"

Jag tror att vi alla är sådana som vill ha bekräftelse! Viljan att bli sedd har väl inte uppstått i samband med Instagramgenerationen!

Den som har arbetat hårt med någonting vill givetvis höra ett "wow, bra jobbat!" Torde väl gälla alla branscher.  

Jag får för mig att de som påstår att jag vill ha bekräftelse syftar på just likes på sociala medier, komplimanger för utseende och hejarop.  

Sådana ska inte heller föraktas. Men inte är de min drivkraft, inte.

Det finns bara en person jag vill bli bekräftad av varje dag. Mig själv.  

Arbetsdagar då jag inte åstadkommit någonting påtagligt mår jag piss. Om jag inte ens får ha en viss känsla av att jag varit duktig tär det på mig. Fastän ingen chef eller kollega skulle ha kommit på tanken att titta snett på den odugliga Eva Frantz späker jag mig själv.

Är det vettigt? Absolut inte! Alla måste ju få ha dagar då det gör trögt på jobbet, på långsikt vägs de ju upp av dagar då man är en sjujädrans effektivitetsmaskin.  Det är mycket vettigare att vara lite bjussig, ge sig själv en klapp på axeln och säga "nåja, du var inte på topp i dag, men du tar igen det. Fancy a drink?"

Bekräftelse från andra? Jo tack, gärna. Men jag klarar mig också utan. 

 

IMG_4495.JPG

 

Det här är mina fina nya skor. Roligt om ni gillar dem. Men jag köpte dem inte för att mina fossingat skulle bekräftas. 

Sex eller bajs? Vad skulle vara värre att göra på tv?

En ny säsong av Paradise Hotel Sverige är i full gång och jag har som vanligt fastnat. För det är underhållande och kul. Och så får man kännas sig smart också. Gammal, men smart. 

En jämnårig kompis som råkat se något enstaka avsnitt var lite konfunderad över att deltagarna så oblygt har sex på tv nuförtiden. I realitysåpans barndom blev det ju stort hallå om sådant hände, de första säsongerna av brittiska Big Brother var ju snarare ett psykologiskt test än en sup-fest. Men numera guppas det rätt muntert under de tunna täckena på paradishotellet på kullens topp. Kanske extra mycket i den här säsongen. 

Jag undrar om det här är något av en generationsfråga. Kanske vi gamla generation X-are är lite mera privata på den punkten. Våra föräldrar var unga då den sexuella revolutionen dundrade igång, men vi kanske sparkade bakut på blev lite ny-kyska. Tyckte det var genant med hippieföräldrar som gärna gick omkring nakna i hemmet. Och det är obehagligt att medge, men i min generation har vi varit rätt duktiga på att dela ut slamp-stämplar bland i synnerhet våra medsystrar. 

Det gör inte tjugoåringarna på Paradise Hotel. Givetvis blir de svartsjuka på varandra mellan varven, men så där allmänt känns det som att tjejer och killar får vara lika promiskuösa utan att det är någon grej med det. Bra där. Göka på. 

Om jag ska vara ärlig blir jag mera obekväm av någonting annat de har för sig på hotellet.

De stackars barnen har inga toalettdörrar!

De sitter där och krystar framför kameran, med tarmar som puttrar av starksprit och mexikansk mat. Och avsaknaden av dörrar gör ju att det ses som helt accepterat för någon annan deltagare att traska in (Tja, bror!) mitt i sessionen, slå sig ner på badkarskanten och snacka taktik. Och någonstans sitter ju en klippare som kommer att se precis allt, pixla det som pixlas bör och uppmärksamt lyssna på toalettsnacket för att avgöra om dialogen ska komma med i själva programmer eller läggas ut som exklusivt webbklipp för hardcore-fansen. 

Nu känns det som högst osannolikt att någon skulle vilja se hur jag vare sig har sex eller skiter på tv. Men om jag var tvungen att välja skulle jag faktiskt välja sex! För då kan man ju ens gömma sig under ett lakan. Den kan man väl iofs göra när man sitter på tronen också, men lite egendomligt skulle det se ut. 

Och det är ju i sig lite konstigt. För att skita gör ju precis alla människor i hela världen, det går inte att nämna en mera naturlig aktivitet. Skumpigt orangutangsex a la Paradise hotel tror jag betydligt färre ägnar sig år. Ändå är toaletten på något sätt den sista intregritetsbastionen. 

Vad säger du? Om du var tvungen att välja någondera, skulle du göka eller skita på tv? 

Femtielva nyanser av sunk (fast på tv var jag riktigt piffig)

Urgh. Inte direkt en kanonmorgon i dag. Känner mig riktigt plufsig och sliten. Så brukar det bli när jag flängt omkring väldigt mycket och tappat rutinerna. 

Början på veckan var rolig men ganska pirrig. Jag har åkt omkring på en miniturné i skolor och pratat om deckare och författarskap. I måndags åkte jag till Kotka, därifrån ända till Björneborg, sedan till Tammerfors och igår kom jag hem igen.  

Var riktigt nervös på förhand. Skolelever är ju en mycket uppriktig publik. Är det ointressant så kanske de trillar av stolen och somnar. Men det var faktiskt kul, alla elever var snälla, till och med de mest lättdistraherade gav mig en chans.

För mig räcker det mer än väl att en eller två i varje grupp på riktigt tycker att det som sägs är spännande. När jag gick i skola och någon författare besökte oss (minns åtminstone Kjell Westö och Marianne Backlén) var jag den som satt som ett tänt ljus och lyssnade. Jag tappade koncentrationen i andra sammanhang istället. 

Så tusen tack till elever och lärare i spåkö-skolorna! Jag gör gärna flera skolbesök nu när jag vågat testa. 

I måndags var jag ju dessutom gäst i Efter nio (fast det spelades in förra veckan). Jag babblade på om ditt och datt, men klipparna hade på något magiskt lyckats editera det hela så det nästan verkade genomtänkt. 

IMG_4402.PNG

Att jag nu sedan fick en så här fräsig presentation är egentligen Anne och Hannahs förtjänst. Kolla in klippet så ser du hur. 

Men i dag är jag som sagt sunkigheten själv. Måste få tillbaka träningsinspirationen, har knappt rört en fena de senaste veckorna. Men jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på. Min älskade yogastudio har flyttat så dit kommer jag inte att lyckas ta mig lika ofta som förr. Att springa är tråkigt. Gym är för dyrt. Bläääh.

Synd att man inte bygger muskler genom att hitta på ursäkter. Då skulle jag vara PH-Hermansson vid det här laget. 

 

Deckarfestival, battle, hålligång och plingeplong

Ojoj. Tänk att det bara är en ynka vecka sedan jag gladlynt slappade omkring i underbara Hapsal. Det var verkligen en toppenresa. Päronmarängpajerna! De fina husen! Vita damen i borgruinen! 

IMG_4344.JPG
IMG_4345.JPG

Och eftersom jag befann mig på en badort passade jag på att bada lite också. Speciellt varmt var det ju inte, men vi kan ju säga att omgivningen kompenserade. 

Hann kila in i domkyrkan inne i borgruinen också den allra sista dagen. 

IMG_4343.JPG
IMG_4339.JPG

Sedan var det dags att åka hem. Men jag kommer att återvända, lita på det! 

Väl hemma igen var det slut på lugnet. I lördags var det Deckarfestival på Pörssi här i Helsingfors.  

IMG_4351.JPG

Det var första gången jag skulle sitta med i en panel och prata deckare på finska. Ibland är jag ungefär lika begåvad på finska som PH-Mos är på engelska, men jag tror jag klarade mig med hedern i behåll. 

IMG_4348.JPG

Så fick jag ju hänga med kändisar också. Här Leena Lehtolainen, en livs levande deckardrottning. Drinken heter Sininen Huvila. 

IMG_4346.JPG
IMG_4352.JPG

(Fotona knäppte Johanna på Kustantamo S&S. )

När jag var liten bytte vi klistermärken. Numera byter jag böcker! Med Mikko Porvari blev det ett väldigt bra byte, fick två tjocka böcker för min tunna. Det enda problemet är att jag numera knappt ser mitt nattduksbord eftersom det ligger så mycket böcker jag vill läsa på det...

Igår var det dags för nästa galej. Deckar-battle på Akademiska bokhandeln. Max Seeck hann jag växla några ord med redan på lördagens festival, så hädanefter kan vi låtsas att vi är gamla bekanta. Har inte haft möjligheten att läsa hans böcker ännu, men jag anar att det här kommer att bli en av Finlands riktiga crime-exporter. Böckerna har redan översatts till flera språk och Max pynjar på med hemlighetsfulla manuskript... Och så är han bustrevlig också, till råga på allt. 

IMG_4349.JPG

(Fotograf: Mamma)

Och jestas, Emelie Schepp! Det mest säljande deckardrottningen i Sverige just nu. Hon tröttnade på att vänta på svar från den stora förlagen och började ge ut sina böcker själv istället. Det är mången svensk förlagschef som gnisslar tänder i dag...

Sådana erfarenheter är ju otroligt inspirerande! Att bara våga lita på sig själv och det man skrivit, våga ta risken och köra hårt. Emelie hade ändå i färskt minne hur det vara att signera böcker när köerna till Läckberg ringlade runt kvarteret medan de som vågade sig fram till Emelies signeringsbord främst ville veta på vilken hylla ketchupen fanns. Nå, det kommer hon knappast att uppleva på nytt. 

Tanken var väl att vi skulle prata svenska och finska och översättas lite an efter, men det slutade med att vi nästan bara talade engelska. Det gick också bra. Fast jag som var den enda som varvade alla tre språk visste till sist inte riktigt vilket språk jag svamlat på.  

IMG_4347.JPG

Efteråt blev det ännu ett las vin med några bokbloggare, bland annat Boktok73 som skrivit så bjussiga saker om mig! Tiia hann redan blogga om mötet och lägga ut några snygga bilder.

Överlag är jag riktigt nöjd. Det känns fint att ha kommit igång med att marknadsföra nya boken. Jag kan ibland känna mig väldigt asocial och dra mig för att strutta runt på mässor och jippon, men oftast är det väldigt trevligt när jag väl kommit iväg. 

I dag har jag inte gjort någonting vettigt på hela dagen. Förutom ätit bondost och binge-tittat på reality-tv. Men vi kan kalla det research. 

Måste deckarförfattare vara entertainers också?

Näst sista dagen i Hapsal. Jag försöker nu samla krafter och mental styrka inför några evenemang jag ska delta i den närmaste tiden. Evenemang där jag ska tala finska dessutom! 

Min finska är väldigt varierande. Ibland pladdrar jag på så jag själv häpnar över alla fina uttryck som plötsligt flödar ur min finlandssvenska käft. Andra gånger får jag total tunghäfta och pratar sådan rotvälska att samtalspartnern hjälpsamt slår om till engelska. Och det är omöjligt att på förhand veta en hurudan dag det kommer at vara.

Nåjo, jag har bestämt mig för att vara bussig mot mig själv på den punkten. Finska är inte mitt modersmål och det viktiga är att jag försöker. I bästa fall kanske det till och med uppfattas som charmigt.

Men då det gäller deckargenren finns en annan problematisk aspekt. 

På lördag är det deckarfestival i Helsingfors, och jag blev jätteglad över inbjudan och tackade ja. Det var tal om att jag skulle sitta med i en panel med andra deckardebutanter, mingla lite med läsare och äta en god middag. Mysigt! 

Men så plötsligt dyker det upp en notis på Deckarfestivalens facebooksida. "Nu kan du boka in en speed date-session med Eva Frantz! I fem minuter får författaren chansen att övertyga publiken om varför de ska läsa just hennes bok i höst, därefter får publiken grilla författaren i tio minuter"!

Gaaah. Det där skulle jag inte klara av ens på svenska, hur fasligt blir det inte i så fall på finska???

Och nästa onsdag ordnas en deckarkväll på Akademiska bokhandeln. Jag blev oerhört smickrad över att få en inbjudan också dit, tillsammans med Emelie Schepp (!) och Max Seeck. Självklart, räkna med mig, sa jag kavat.

Och det här visade sig vara upplägget. 

Screen Shot 2017-09-14 at 09.56.07.png

En deckar-landskamp mellan Finland och Sverige! Snärtigt, jovisst. Men hur i friden ska en sådan gå till? Och var ska jag egentligen placera mig, som är finländare men nästan bara har läst svenska deckare? Och hur mycket stryk får nu inte Finland i en sådan kamp, haha? Är det fegt om jag smyger över till Emelies lag? 

Jo, jag begriper ju att det här bara är ett marknadsföringtrick för att göra själva evenemanget lite klatchigare. Att det ju ändå är vi författare som tacklar det som vi behagar. 

Men lite mystiskt är det ändå, tycker jag. Nästan som att man utgår att den som skriver böcker i den populära kriminalgenren automatiskt är en entertainer. 

Det kanske en del av oss är. Och jag är ju knappast den blygaste violen bland deckarförfattarna, jag har ju arbetat med både radio och tv i många år så jag blir inte helt ställd av att stå inför en publik. Men att skutta fram och hurtigt dra ett säljsnack om böckerna jag skrivit är väldigt främmande för mig. Liksom pitcha någonting jag redan gjort och inte längre kan justera. Folk studerar ju marknadsföring i flera år för at bli bra på sådant här, men en författare ska du kunna det automatiskt? 

Många författare är väldigt blyga, det kanske till och med är anledningen till att de valde författarbanan. Skönt att sitta där för sig själv och skriva. Men sedan ska boken marknadsföras, och då ska det minsann battlas, speeddateas, skojas och stojas. Och en del tycker ju att detta är roligt, medan andra säkert hellre skulle hugga av sig en arm (den man inte skriver med) än tacka ja till dylika upptåg. 

Vi får väl se hur detta går. Jag har fått hjälp av mitt förlag och ska nu försöka förbereda ett litet anförande som känns lagom skrytigt och underhållande. Fast det kan nog hända att det behövs en liten hutt före jag äntrar scenen. 

Att hitta sin metod som författare

Jag går fortfarande omkring och känner mig väldigt grön när det gäller författarskap. Det är trots allt bara ett drygt år sedan min debutroman publicerades. Har inte heller gått någon egentlig författarutbildning utan är väl mestadels självlärd.

IMG_4177.JPG

Å andra sidan har jag ju faktiskt skrivit tre böcker och är på god väg med den fjärde, så någon sorts knowhow har jag väl ändå samlat på mig under resans gång. Så jag tänkte försöka mig på att knattra ner några punkter som utgör min metod som författare.

  • Jag är snabb. Sätter jag mig ner med ens ett hum om vad jag ska skriva blir det många tecken på en relativt kort stund. Jag väger inte varje ord på guldvåg utan kör på, och ofta är texten förvånansvärt okej på direkten. Däremot slinker ju rätt många tankefel med i brådrasket, så redigeringen tar sin tid. 

  • Jag måste ha ett system och en rutin. Stiga upp, promenera en sväng, skriva i två timmar, äta lunch, skriva lite till, slut för i dag. 
  • Jag behöver umgås med manuset för att det ska bli någonting. Därför har de här dagarna i Hapsal gjort susen. Jag har ingalunda suttit vid datorn hela tiden, utan traskat omkring, hängt på caféer, suttit på parkbänkar och stirrat. Men just nu finns Den åttonde tärnan, Anna Glad och gänget med mig hela tiden. Och ivrigast blir de när jag stiger upp från datorn och går ut. Till exempel föll en stor pusselbit på plats igår när jag stod uppe i ett fågeltorn och såg på utsikten. Fick hala fram telefonen och anteckna frenetiskt.  
  • Jag styrs av miljöer. Både Sommarön och Blå villan startade från en miljö. En semester-ö, ett vackert gammalt blått hus. (Vilken miljö Den åttonde tärnan utspelar sig i vågar jag inte avslöja ännu) Har hört att andra deckarförfattare börjar med till exempel mördarens motiv och sedan bygger upp handlingen utgående från det. Alla tillvägagångssätt är väl lika bra om slutprodukten håller. 
  • Jag älskar att skriva barn! Borde kanske slå mig på att skriva flera barnböcker, men i väntan på det skriver jag in barnperspektiv i deckarna. Har mest flow när jag skriver om Petra, Paula eller Bruno. 
  • Jag är värdelös på att planera. När jag var ute och åkte bil med Matti Rönkä för någon månad sedan förklarade han att han går och tänker ut en plan i minst ett år innan han börjar skriva på allvar. När planen och skissen håller skriver han boken målmedvetet och raskt. Jag blev nästan avundsjuk. Jag måste skriva lite för att komma vidare med tankearbetet, så gåtans lösning är ofta oklar också för mig i ett sent skede. När jag sedan fått allt att stämma är det ett himla jobb att gå igenom texten för att se om ledtrådarna håller. Det är ingen vidare metod, men jag har ingen bättre. Har försökt göra planer och skisser men de fungerar inte alls för mig. 
  • Rödvin. Blir ingen bok utan rödvin. 

Ungefär så. Knappast ett koncept jag kan tjäna stora konsultarvoden på, men det funkar för mig. 

Mitt eget lilla "Eat pray love" (Ät skriv sov)

- Men alltså vad ska du egentligen göra här i fyra nätter, säsongen är ju slut! utbrast tjejen i härbärgets reception.

Bra fråga, onekligen. Men jag hade ett ganska bra svar också. 

- Jag ska försöka skriva en bok, sa jag. 

Åtminstone är det en central del av det hela. Jag ska försöka komma ett rejält kliv vidare med nästa deckare nu när dammet kring Blå villan småningom börjar ha lagt sig. 

Men jag är nog lite Hollywood-spirituell också. Jag är på jakt efter mig själv (flum-alert, jag vet) och då måste jag helt enkelt få vara ensam ett tag i bästa Greta Garbo-anda. Och hemma går det bara inte. 

Så för en månad sedan fick jag en fix idé och vips hade jag bokat en liten semester till Hapsal bara för mig själv. Med båt, buss och boende i fyra nätter landade summan på 200 euro, och det kändes ju ganska facilt. 

Vad ska jag göra i detta väldigt höstdämpade sommarparadis?

Jo, promenera, sova, skriva, äta, dricka rödvin och leta inspiration. Tror jag i alla fall har prickat den perfekta platsen. Hapsal är så vackert att hjärtat bränner. Det känns som att hela staden ekar av hålligång både från svunna tider och den senaste sommaren. Mycket har hunnit bomma igen för vintern men det gör ingenting. Snarare späder det på romantiken. 

Och lite har jag skrivit redan i dag, fast risken finns nog att det blir en spökhistoria av alltsammans eftersom jag är den enda gästen på hotellet och det knakar och knarrar i det här gamla huset...

IMG_4103.JPG
IMG_4101.JPG
IMG_4100.JPG
IMG_4099.JPG
IMG_4098.JPG
IMG_4104.JPG

Att inte ha en hembygd som hejar på

Har tänkt på en sak den senaste tiden. Jag går runt och är avundsjuk, minsann. Avundsjuk på alla som har en hembygd som stöttar dem. 

Exhibit A: S&S hade en sympatisk artikelserie i somras där de besökte mindre bokhandlar runt om i Svenskfinland. Kul idé tyckte jag, små bokhandlar är mysiga och viktiga kulturinstitutioner. I varje artikel frågade man butiksinnehavaren vilken bok som varit storsäljaren i just denna butik och svaret var nästan alltid det samma. Det var någon lokal författare (eller en med tydlig koppling till orten) som var stjärnan. I Nykarleby var det Peter Sandström, i Jakobstad Philip Teir, i Mariehamn Carina Karlsson och så vidare.

Det här är fint tycker jag! Att kundkretsen känner ett intresse för "den egna" och vill läsa och understöda. 

Samma fenomen märks också i helt andra sammanhang. Exhibit B: Jag har ibland på olika sätt haft att göra med MGP, musiktävlingen för finlandssvenska barn. Också där märks det hur hemorterna backar sina unga artister. Lokaltidningarna skriver om dem, det förs röstkampanjer på sociala medier, det hurras och hejas och artisterna får uppleva hur det är att vara lokal hjälte oavsett hur det går i tävlingen. Orter i Österbotten och på Åland är suveräna på det här, har jag märkt. 

För artisterna från huvudstadsregionen har det ofta varit mera påvert. Visst har det funnits släkringar och kompisar i tv-publiken som målat glittriga banderoller för att heja på bidraget från Grankulla/ Borte Tölö/ Finno, men det är inte riktigt samma sak som när en hel ort hejar på. Dessutom är ju tidningen här också rikstidning, så de lyfter sällan upp lokala förmågor på samma sätt som lokalpressen. 

Själv kommer jag från Kårböle, en ganska ointressant Helsingforsförort. Numera bor jag i Nöykis i Esbo. Någon direkt hembygdkänsla har jag aldrig upplevt, livet i förorten rullar på, man säger hej till grannarna men känner nu ingen större samhöringhet.

 Kårböles finest på väg på galej. Notera typiskt självgod huvudstadsuppsyn.

Kårböles finest på väg på galej. Notera typiskt självgod huvudstadsuppsyn.

Jag är alltså en sådan där figur som alltid bott innanför Ring 3-an. En sådan som personer utanför Ring 3-an rätt ibland har en smått hånfull attityd till. Stadsbor som saknar verklighetskontakt, tycker vargar är ruskiga, badar i pengar och är alltmänt bortskämda. 

Jovisst, jag inser att jag är en privilegierad person i väldigt många avseenden. Men jag kan väl få vara lite avis ändå. För jag tycker också det skulle vara mysigt att ha en hembygd som backar upp mig. Att just mina böcker skulle ställas i skyltfönstret i lokala bokhandeln. Att en lokaltidning skulle tycka det är häftigt att uppmärksamma mig när jag gjort något tufft. Att just min (obefintliga, men ändå) dialekt skulle lyftas fram som intressant och vacker. Nu fnissas det mest åt hur nasala, knarriga och fåniga vi huvudstadsbor låter. 

Jag undrar ibland om den allmänna uppfattningen är att alla finlandssvenskar i huvudstadsregionen har en väldigt stark sammanhållning. Att vi ständigt backar varandra eftersom vi alla har en gudfar som driver en fond och en gudmor med en fläskig styrelsepost, liksom? Om det systemet existerar måste min inbjudan ha kommit bort i posten. Eller kanske budgossen i sammetskostymen cyklade i Kolerabassängen?

Men till all lycka får jag ju fin uppbackning från andra håll, så jag har ingen anledning att gnissla och tycka synd om mig själv. Bland annat tycker jag att den sammanhållning som skapats bloggare emellan under de senaste tio åren är fantastisk.

En del människor har jag aldrig ens träffat, men eftersom vi följt varandras bloggar finns kopplingen där.

Det här blir väldigt tydligt i både glädje och sorg. Det känns som att många av er som läser bloggen är genuint glada för min skull när det går bra för mina böcker. På riktigt bryr sig och vill trösta när någonting gått på tok. Vill hjälpa till när jag efterlyser goda råd. 

Det känns toppen. Who needs a hembygd anyway?