Jag får rätt ofta kommentarer i stil med “det går bra nu, hördu” eller “värst vilket flyt du har”.
Dessa saker sägs i så gott som alla fall i pur välmening, så jag brukar tacka och hålla med.
Javisst, det är fantastiskt kul att bli intervjuad i HS, vara programledare för ett tv-program som en halv miljon (!) människor tittar på, att en bok jag skrivit ska bli film eller att någon köper översättningsrättigheter till något jag skrivit.
Det är ofattbart, spännande, skojigt och omvälvande
Men att det bara skulle bero på flyt eller tur vet jag ändå inte.
Säkert ingår en viss del tur i spelet. Till exempel att jag råkar skriva om ett ämne som sitter rätt i tiden när boken väl ges ut. Så gick det med Den åttonde tärnan som utgavs just när metoo-diskussionerna var som mest intensiva. Det visste jag inte när jag skrev den, så man kanske kan kalla det tur.
Jag har också haft förmånen att ha kolleger, redaktörer och agenter som gör en stor del det hästjobb som jag sedan får cred för.
Men resten av framgången beror nog på någonting helt annat är flyt.
Så här är det: jag har inte varit ledig på sju år
När Jonas har semester innebär det att jag hinner skriva medan han tar huvudansvaret för hushåll och barn. Så har våra somrar sett ut på sistone. Åker vi någonstans har jag datorn med mig.
Förr hade jag alltid en vecka kompledigt när Eurovisions-säsongen var över. I år var det bara att försöka skaka av sig tröttheten efter alla sena arbetsturer och knäppa på datorn eftersom nästa bok hade deadline några dagar senare.
Ofta gör jag tredubbla skift. Först lite Yle-jobb på dagen, sedan familjeliv och hushållssysslor till kl 20, sedan fundera på något bokprojekt som redan finns omnämnt i nästa katalog och därmed måste färdigställas.
Låter det som att jag gnäller?
Cry me a river, säger de som utan uppehåll arbetat inom intensivvården under coronan, kulturtanten är trött.
Men obs, jag gnäller inte alls. Jag vet att jag lyckligt lottad.
Att ha en karriär som bara består av roliga arbetsuppgifter, sådant vågade jag inte ens drömma om som yngre.
Men jag kör ständigt på med gasen i botten. Det är svårt för mig att slappna av. To do-listan är aldrig avbockad, den växer i samma takt som jag kruxar.
När jag säger sådant här högt brukar jag få en annan typ av vänlig kommentar, ofta av någon äldre kollega:
“Du ska inte bränna ut dig, vetdu”
Nej, det ska jag ju inte. Jag kommer inte att klara av att fortsätta så här i många år till, snart måste jag bromsa.
“Stanna, jag vill stiga av!”
“Jo men det är ju du som kör.”
“Aijo.”
Vad jag vill ha sagt är att det flyt jag ser ut att ha just nu är resultatet av flera års hårt arbete.
Jag är stolt och tacksam men onekligen också aningen trött.
Nu är det söndag och solen skiner. Och jag skapade precis ett nytt dokument i datorn. Det fick namnet AnnaGlad4.