Skammen i att vara för mycket

Jag insåg tidigt vilken sort jag var.

Knappt hade jag lärt mig tulta omkring på mina knubbiga ben på dagis innan förmaningarna började hagla:

Nu ska vi låta maten tysta munnen.

Inte sjunga så högt, det stör de andra barnen.

Vi förstår att du vill vara Törnrosa men det är bättre om blyga Maja får rollen så hon lär sig att stå i centrum. Eva får vara häcken som växer jättehög som vanligt.

Forfarande skämtas det om mitt första betyg, som var en rapport med små krux. Vid påståendet “ ger kamraterna arbetsro” hade min lärare kruxat för alternativet “ibland”.

Mina lekkamrater utbytte menande blickar och någon sade förståndigt “jo för Eva är ENDA BARNET, då blir man sådan där”.

Jag är den som är lite för mycket hela tiden.

Jag är den som vill ha både förrätt och efterrätt på restaurang.

Jag är den som nickar ivrigt när någon yttrar de magiska ordet “ska vi korka en flaska till”?

Jag är den som sjunger högst i snapsvisorna.

Jag är den med det ljudligaste gnägg-skrattet.

Jag är den som har större fötter och rumpa än genomsnittet.

Jag är den som klär mig i knallrött och mönstrat.

Jag är den som dansar vildast när jag får feeling.

Fast nej, det där stämmer inte längre. För jag har med åren förstått att jag måste dämpa mig.

Så nu försöker jag vara en sådan som man borde vara.

En som låtsas vara mätt efter huvudrätten och beställer en kopp te.

En som säger “Tack jag är nog nöjd med vatten, jag” istället för att beställa en öl till.

En som bannar sig själv och sin bristande självdisciplin ifall någon onyttig mat slinker ner ibland.

En som köper Säker stil-plagg i svart, grått och vitt.

En som ställer så mycket frågor i sociala sammanhang att det slutar med att jag mer eller mindre intervjuat alla jag kallpratat med.

En som slutat dansa helt och hållet.

Jag försöker. Jag lovar att jag försöker.

Men ibland misslyckas jag och då skäms jag så oerhört.

När jag försöker besvara någons fråga om hur jag haft det på sistone och börjar stamma eftersom jag inte vill verka skrytig eller självcentrerad.

När första pojkvännen mumlar “Jag tycker det är jobbigt att du väger mera än jag”.

När kollegan säger “oj jag måste skruva ner din mikrofon för du har så himla stark röst”. (Vilket hen säger enbart som ett tekniskt konstaterande, helt utan att vara fördömande.)

När signaturen Gunilla 62 skriver lyssnarrespons om att Eva Frantz avbryter för mycket.

När signaturen Kristina skriver att hon och många med henne har slutat att lyssna på Vega för att Eva Frantz är olidlig att lyssna på. För flamsig, för skrikig, för jobbig.

Jag tar mycket plats.

Jag har dragit mig tillbaka på vissa fronter.

Kritiken sved så mycket att jag lyckades slingra mig bort från programledarjobbet på radio, ett jobb som var min stora dröm i många år.

Nu skriver jag mina böcker i enrum, så just då kan jag ju inte gå någon på nerverna. Men jag blir nervös när förfrågningarna om författarbesök och framträdanden droppar in. Ska jag nu verkligen fara till alla de här ställena och breda ut mig?

Jag vill inte vara för mycket! Jag vill vara lagom. Eller kanske lite för lite!

Fast mina barn tycker det är skitroligt när jag är för mycket. När jag sjunger jättehögt och fånar mig hemma i köket.

Min man tycker jag är extra snygg när vi ska på fest och jag kommer snubblande i röda kläder och höga klackar.

Min bebis tycker min degiga mage är världens bästa madrass.

Signaturen Lena skriver att hon saknar mig i radio för hon har nedsatt hörsel men just mig hörde hon av någon orsak klart och tydligt.

Och ibland när jag uppträder och glömmer bort att dämpa mig händer det att publiken skrattar hjärtligt. De verkar tycka att jag är festlig och underhållande.

Min skamkänsla drabbas dessutom av en feministisk sub-skamkänsla.

Skulle en man som var lite för bullrig, lite för tung, lite för glad och lite för glupsk känna så här?

Vet jag inte bättre än att låta mig drabbas av något slags förlegat “fin flicka”-ideal?

Är inte det ultimata målet att lära sig att uppskatta sig själv precis så som man är?

Så nu skäms jag över att jag skäms. Great.

Kroppspositivisterna har gjort ett lysande jobb. Men skulle det vara dags för en liknande manöver för oss som är för mycket på alla fronter?

Vad fanken skulle man kalla det fenomenet? Too much-positivism? #toomuchism ?

Det stora problemet är att folk lätt får för sig att too much-isterna inte kan bli sårade.

Att vi drumlar vidare i livet, lika högljudda, lika skrattiga, lika enerverande. Att syrliga kommentarer kanske får oss att göra ens lite bättring för stunden.

Men tro mig, vi har lika tunt skinn som alla andra. Syrligheterna svider som fan.

Jag kan inte lova att jag någonsin klarar av att bli en mera sansad och lågmäld person.

Men jag lovar att jag aldrig kommer att bli en Kristina eller Gunilla som ser det som sin rätt att såra en vilt främmande person.