En juicy förlossningsbeskrivning för alla som gillar sådant

Nu är Oskar en vecka gammal. De lustiga är att jag omöjligt kan komma ihåg en tid då han inte skulle ha varit här. Han är liksom en så självklar del av tillvaron, trots att han är en liten klimp på fyra kilo.

Men jag ska passa på att skriva ihop en förlossningsrapport, främst för att jag vet att många (jag själv i synnerhet) älskar att läsa sådana. Alla andra får hoppa över detta inlägg.

På måndagen för en vecka sedan skedde det där typiska, att alla tecken på att förlossningen närmar sig plötsligt upphör.

Till och med försammandragningarna var med ens ovanligt milda. Jag kände mig förstås allmänt fed up men rultade iväg till Esboviken för att hämta Tyras tandställning som reparerats. Rultade sedan hem igen och lagade mat. Pustade och stånkade och tyckte synd om mig själv. (Egentligen ska man inte tycka synd om sig själv när man klarar av att promenera fem kilometer i någorlunda rask takt i vecka 40, men hade någon sagt det till mig då hade det gått illa.)

 Sista mag-selfien. Ser rätt knasigt ut.

Sista mag-selfien. Ser rätt knasigt ut.

Klockan 21 ställde jag mig i duschen och blev med ens osäker. Vad var det som rann så förbenat?

Var det bara duschvatten eller hade jag slutgiltigen förlorat kontrollen över urinblåsan? För fostervatten kunde det omöjligt vara. Eller?

Duschade klart, klädde på mig och väntade. Och visst tusan, där kom den första värken! Liten och försynt, men som tredjegångsföderska fattade jag ju vad det var fråga om.

Eftersom vattnet nu då eventuellt hade gått ringde jag Esbo sjukhus, men meddelade dem kavat att jag nog skulle stanna hemma ett tag till. Värkarna var inte speciellt smärtsamma och inte märkbart täta heller.

Maken förberedde sig för tv-kväll.

Walking dead varje måndag, en helig stund fast jag gav upp med serien för femtielva säsonger sedan men han tittar troget. Han trodde nog precis som jag att det var falskt alarm.

En halvtimme senare trillade poletten ner för oss båda. Det skulle nog bli nödvändigt att åka in till sjukhuset med en gång. Det hela accelererade väldigt fort. Jag ringde mina föräldrar som genast kom åkande med armarna fulla av sängkläder (de skulle övernatta hos oss och skicka iväg flickorna till skolan nästa morgon).

Och så bar det iväg i den kyliga Esbonatten.

Jag skrevs in kl 22.50, vid det laget hade jag så ont att jag inte var kontaktbar under värkarna. “Lustgaaas” hann jag väsa till barnmorskan, så det fick jag med en gång. Jag var 4-5 cm öppen så vi var definitvt på gång men en bra bit från målet.

Selma födde jag ju enbart med lustgas, jag hann inte få något annat. Och det gick rätt bra den gången, värkarbetet var hanterligt så lustgasen och varmt vatten räckte. Men det här var någonting heeelt annat ...

Jag kommer att vara evigt tacksam för att barnmorskan på Esbo sjukhus läste situationen så rätt.

Hon frågade mig med en gång “vill du ha ordentlig bedövning?”. Jag försökte väl vara lite tuff där mellan sammandragningarna och säga att “ja tack det vill jag nog säkert i något skede”. Men hon ringde in anestesiläkaren med en gång och mirakulöst nog vandrade hon in i salen bara tio minuter senare!

Jag fick spinalbedövning med en gång och för säkerhets skull satte man också in kanylerna för epidural om jag skulle behöva en sådan i ett senare skede (smart!). Jag måste medge att jag inte minns riktigt vad som hände här, för på bara någon timme hade smärtan gått från “ääh, jag kan gott stanna hemma och ta det lugnt” till “en alien försöker ta sig ut genom min rygg, som när John Hurt åt spagetti men baktill”.

Spinalbedövning, alltså. Vilken jävla grej!

Smärtan försvann på några minuter! Ja, inte helt och hållet, jag kände ännu värkarna och de gjorde förvisso ont, men på en helt annan nivå. Det var underbart.

“Sådärja, nu ska vi se om du har öppnats något mera” sa barnmorskan och gluttade in mellan benen på mig bara för att lite häpet utropa “Ojdå. Nu skulle det vara dags att krysta då!”.

Jag trodde det var ett skämt. Vi hade ju bara varit på sjukhuset i någon timme! Jag skulle ju yoga-andas, duscha, vanka runt i korridorerna, lyssna på min förlossnings-spellista, be Jonas tända led-ljusen för allmän mysfaktor och vara otålig! Inte fanken skulle jag väl krysta ännu?!

Men jajamen, krysta skulle jag.

Spinalen gjorde faktiskt att jag inte kände någon smärta alls i underlivet när jag högg i fast de var tvungna att klippa lite.

Drabbad av jävlaranamma-hybris fokuserade jag på något jag lärt mig i podcasten Vattnet går. När man krystar ska man trycka hakan mot bröstet, göra en liten situp och låtsas att man försöker klämma ut en tampong (en satans stor tampong men principen blir ganska tydlig om man tänker så).

Två krystningar, govänner.

Det räckte. Jag tog i för drottning och fosterland och plötsligt var han ute! Det ska jag skryta med tills de lägger mig i graven. Här har ni en som kan klämma. Oklart varför jag känner mig så stroppig över just den saken. Rätt värdelöst som partytrick.

 Första bilden på miraklet.

Första bilden på miraklet.

Men det går inte att komma ifrån att det här var en extremt tung förlossning.

Efteråt ombads jag betygsätta min upplevelse och trots att det gick extremt fort och bra den här gången var detta utan tvekan min jobbigaste förlossning.

 Godmorgon!

Godmorgon!

Med Tyra knogade vi på i tretton timmar, men efteråt insåg jag ju att de första tio varit ganska mesiga (det behöver man inte fatta som förstagångsföderska heller, det är helt okej att tycka förfärligt synd om sig under inledningen).

Selma kom också med faslig fart, vi landade väl på sju timmar från första värken tills hon var ute. Men det var ju utdraget jämfört med lillebror, där jag gick från noll till hundra på tre timmar!

 Klockan är 03 och vi sitter i förlossningssalen och äter frukost/ nattmat/ mellanmål/ jubelsmörgås.

Klockan är 03 och vi sitter i förlossningssalen och äter frukost/ nattmat/ mellanmål/ jubelsmörgås.

Att öppnas med sådan fart och att gå rakt in i riktigt smärtsamma sammandragningar var oerhört tufft. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha gått om inte barnmorskan sett till att jag fick bedövning så snabbt.

Jag har själv alltid trott att en snabb förlossning är att föredra, men nu vet jag bättre.

Någonting där mittemellan tror jag är skonsammast. En förlossning som tidsmässigt är så kort att mamman inte hinner bli utmattad, men ändå så lång att öppningsfasen sker gradvis och inte som en explosion.

 Första mötet med syrrorna. Två av tre på denna bild kommer att minnas den här stunden för evigt.

Första mötet med syrrorna. Två av tre på denna bild kommer att minnas den här stunden för evigt.

I gengäld har återhämtningen gått väldigt bra!

Jag tog värkmedicin de första dygnen, tack vare den gick det bra att leva med eftervärkarna och stygnen i fjöselimanget. Mjölken steg på fredagen och då blev mina bröst sådana Lollo Ferrari-bollar att det var svårt och smärtsamt att amma. Men med envishet, bröstpump, varma duschar och litervis av bröstvårtkräm tror jag vi har tagit oss förbi den punkten också.

Avslaget är ofräscht, kroppen ömmar och det kommer att dröja länge innan jag kan klä mig i något annat än gravidjeans, men allt detta känns som ganska rimliga bekymmer.

 Hem ljuva hem.

Hem ljuva hem.

Jag är himla stolt över att ha burit och fött tre fina ungar och så oerhört tacksam över att alla tre förlossningar gått så pass bra.

Fast det gjort för jävla ont alla gånger har jag alltid känt mig hundra procent trygg och haft fullt förtroende för barnmorskorna.

Men jag kommer heller inte ifrån insikten att Oskar sannolikt hade blivit en av bebisarna som föddes i bilen ifall vi inte hade råkat bo bara en kvart från närmaste förlossningssjukhus.

Redan att ta sig till Lojo (det närmaste sjukhuset ifall det hade varit fullt i Esbo och på Kvinnokliniken) hade antagligen lett till att jag gått ur upplevelsen svårt traumatiserad. Okej, om vi fått direktiven att söka oss dit hade vi förstås startat genast och inte drönat hemma den där extra halvtimmen, men ändå.

Jag önskar verkligen att alla som föder barn ska få den upplevelsen: att det må ha varit jobbigt och smärtsamt, men åtminstone slapp man vara rädd.