Vi är framme vid årets sista dag, och jag har hört mig själv samma sak flera gånger de senaste veckorna: thank god, snart är det här rysliga året över!
Nu när vi står på tröskeln till ett nytt år (som ju inte nödvändigtvis är märkbart spruttigare än det föregående) känner jag nästan lite dåligt samvete.
För det är ju nog lite orättvist att racka ner på 2020.
Jag menar, det är ju inte året i sig som ställt till det för oss.
Pandemin kan gärna dra ditt pepparn växer, brinna i helvetet och enbart få äta russin som petats ur leverlådor i oändligheters oändlighet.
Men 2020, jag tar tillbaka mina nonchalanta ord, du var ju riktigt yes, faktiskt!
Okej, våren var skakig. Osäkerheten, rädslan, den ena besvikelsen efter den andra. Men barnens distansskola gick ju skapligt. Det var rätt skönt att ha maken hemma hela tiden, vi blev inte ens så trötta på varandra.
Jag fick upp ögonen för allt det fina i min närmaste omgivning, saker jag annars tar för givna. Lokala blomaffären, lokala nagelsalongen, nyöppnade cafeterian som gjorde försäljningssuccé fast de inte ens fick låta kunderna sitta ner.
Biblioteket, loppisarna, skogen, stranden.
Eurovisionen ställdes in, men vi gjorde en lite förvirrad corona-Eurovisionsbevakning ändå. Och det var roligt.
Relationspodden tuffade på, och ofta har det i år känts som att vi har ett viktigt uppdrag när vi skvattrar på om ledsamt och glatt, högt och lågt, stort och smått varje vecka. Alla fasta punkter i tillvaron känns betydelsefulla i undantagstillstånd, till exempel att en podd dyker upp på Arenan samma tid varje vecka.
Mina författaruppdrag ställdes in. Men så kom hösten och då gick flera av dem att ordna mot alla odds. En del på distans, andra med munskydd och säkerhetsavstånd, men det gick!
För att inte tala om bokförsäljningen!
Strax före För han var redan dö skulle lanseras meddelade mitt förlag att de bantat ner upplagan rejält, eftersom de inte ville bli sittande med flera lådor med deckare som ingen köper för att man inte vågar gå till bokhandeln.
Några veckor senare meddelade de att boken sålt slut, så nu var resten av den planerade första upplagan på väg från tryckeriet!
I Finland har folk köpt mera böcker i år än “vanliga” år. Den insikten gör mig så patriotisk att jag nästan vill bära ett lejon i guldkedja runt halsen, men hejdar mig och nöjer mig med en Väinämöinenmössa.
Bokmässorna ställdes också in, men förlagen och agenterna arbetade på nästan som vanligt. Inte minst Helsinki Literary Agency, som är min agentur.
Två helt osannolika saker hände!
Den engelska rättigheterna för Hallonbacken såldes till brittiska förlaget Pushkin Press! Och strax därefter fick Anna Glad ett svenskt förlag, Sekwa, som ska börja ge ut egna upplagor i Sverige så småningom,
Det här är två gigantiska milstolpar för mig, någonting jag inte vågat drömma om ett vanligt år och som kändes som att bli träffad av två glädjemeteoriter under pandemiåret då min standardinställning var “int kommer det ändå att bli till någå”.
Hallonbacken-filmen tog också ett rejält skutt framåt när Finlands filmstiftelse strax före jul beviljade projektet stöd.
Min ekonomi har dessutom varit stabil eftersom jag hela 2020 hade lyxen att leva på arbetsstipendium.
Jag lyckades koncentrera mig tillräckligt för att ge ut en deckare och skriva klart en barnbok för nästa år. Tar faktiskt i skrivande stund en liten paus i nästa bokprojekt, en annan barnbok, som jag redan kommit halvvägs med! Men mera om den vid ett annat tillfälle.
Kreativt och arbetsmässigt blev det alltså ett ovanligt lyckat år för mig! Det trodde jag minsann inte i april när jag mest drack whiskey och tjurade.
Aijo, jag fyllde 40 också
När jag gnisslat klart över uteblivna kalas och jubileumsresor plottrade familjen och vännerna ihop flera superlyckade Corona-anpassade festligheter till min ära. Skulle inte så här i efterhand byta bort konceptet. Det blev toppen!
Så vad kan jag säga annat än: tackar så mycket 2020! Vi gjorde verkligen det bästa av situationen! Jag ska minnas dig med vördnad.
Men hoppas du ursäktar: jag kommer inte att sakna dig.