I början av sommaren fattade jag ett mycket besynnerligt beslut.
Jag minns att jag satt på en bänk utanför And Other Stories och ringde upp min chef Annika för att fråga henne “hur gör man egentligen om man vill säga upp sig?”
Men här måste jag backa bandet lite grann, för det var ju inte ett impulsivt beslut utan någonting som grott länge i mig.
Jag älskar att jobba med radio och journalistik, men jag älskar att skriva böcker ännu mera. Och nu hade jag kommit till ett skede i min karriär då jag var tvungen att välja.
Men enkelt är det ju inte
Även om mina böcker säljer bra med finlandssvenska mått mätt och till och med börjat spridas utomlands är det ju ingalunda så att pengarna väller in.
Att säga tack och ajöss till en trygg fast anställning med betald semester, pension och förmåner för att försöka klara sig helt ensam kändes otäckt och dumdristigt.
Jag har ansökt om otaliga arbetsstipendier de senaste åren, och fått nej efter nej. Samtidigt har både förläggare och läsare undrat om jag inte ska skriva mera snart?
Det hela kändes låst och ledsamt och jag måste erkänna att jag känt mig ganska vilsen.
Men så började saker falla på plats.
Hallonbacken ska bli film, och för filmrättigheterna får jag en klumpsumma, en lämplig buffert och trygghet den dag pengarna tryter.
Jag började lite smått höra mig för hur Yle skulle resonera om jag sade upp mig och blev frilans istället. Det visade sig att de gärna ville att jag fortsätter göra Relationspodden och Eurovisionsbevakningen ändå.
Till sist föreslog mitt förlag (S&S och finska systern Kustantamo S&S) att vi skulle skriva avtal på hela fem böcker, och att jag av det finska förlaget skulle få ett större förskott än tidigare, eftersom de vet att mina böcker kommer att sälja bra.
Jag räknade och funderade, babblade hysteriskt på med maken som höll på att drivas till vansinne.
Jag försöker ofta förlita mig på magkänslan, det gjorde jag nu också. Och magen sa: let’s do it!
Så från och med den 1 augusti är jag nu författare på heltid.
Friheten nästan golvar mig. Samtidigt finns ju några farhågor där.
Kommer det här att gå ihop? Tänk om jag fattat ett riktigt dumt beslut och kommer att ångra mig bittert? Tänk om jag blir helt låst och inte klarar av att skriva en endaste rad? Mina stackars barn, tänk om det är ute med oss?
Tänk om stipendiefonderna fortsätter att ge mig kalla handen? Då är jag verkligen illa ute, för förskotten, besparingarna och bufferten räcker inte hur länge som helst.
Men orosmomenten överröstas av en helt annan känsla.
Jag tror det kan vara lycka! Lycka över att få göra det jag gillar mest! Lycka över att en dröm har gått i uppfyllelse! Jag blev författare när jag blev stor.