Det är en minst sagt omtumlande vår, det här. Jag gör som alla andra, följer ängsligt med nyhetsläget, blir nervös när någon i familjen hostar till, blir lättad när hostningarna låter slemmiga snarare än torra, stannar hemma så mycket som möjligt och försöker hålla humöret uppe.
Det har blivit många besvikelser också, så gott som allt det jag sett fram emot under våren har ställts in. Det är en världslig sak.
Men nu återstår ett stort frågetecken. Jag avundas verkligen inte dem som ska fatta beslutet.
Hur göra med Eurovision Song Contest?
Tills vidare kör arrangörerna på som planerat, man utgår optimistiskt ifrån att tävlingen ska kunna gå av stapeln i Rotterdam, Nederländerna i mitten av maj.
Samtidigt känns det ju nog som en omöjlighet att virusets framfart ska ha hunnit bromsas så mycket på två månader att det skulle kännas tryggt att låta tiotusentals människor från hundratals länder strömma in i en och samma arena.
Nej, givetvis har arrangörerna reservplaner. Men de är i detta skede förtegna om exakt vilka dessa är. Senast i början av april ska beslutet fattas.
Ett alternativ är att skjuta på Eurovisionen med några månader, och hoppas att situationen är en annan i exempelvis september.
Det låter ju rimligt, men jag tror inte riktigt på detta alternativ. Är Ahoy-arenan tillgänglig? Kan artisterna komma, eller är de bokade på annat håll? För att inte tala om den armé av rutinerad teknisk personal som behövs för att skapa en Eurovision. Går det att boka om dem?
Ett annat alternativ är att göra som man gjorde i danska MGP häromveckan, köra på som planerat men utan publik i arenan.
Men även om publiken uteblir skulle detta innebära att delegationer från 40 länder ska resa till Rotterdam, det blir en hel del folk det också.
Alternativ tre är att göra en distansjobbs- Eurovision.
Programledare, öppningsnummer och storslagna mellanakter i Rotterdam. Kanske man till och med kan drista sig till att ha en liten feberfri publik på plats? Men artisterna uppträder på hemmaplan, i exempelvis en tv-studio.
Också det här alternativet har sina utmaningar. Det fina med att låta alla artister uppträda på samma estrad är ju att det blir rättvist. Alla får samma tekniska hjälp, även om deltagarlandet har en liten budget och får klara sig utan pyroteknik och guldregn blir scenshowen snygg.
Det säger sig självt att exempelvis BBC har andra förutsättningar än San Marino RTV. Men å andra sidan tror jag publiken skulle ha stor förståelse för olikheterna. Det skulle bli mera fokus på musiken, och det har ju många efterlyst i tävlingen.
Jag kan också föreställa mig en kombination av alternativen ovan.
De länder som i maj tillåter resande skickar sina delegationer till Rotterdam, de andra uppträder via videolänk. Jag gissar att arrangörerna har kollat upp förutsättningarna för alla dessa.
Det sista alternativet är dystert. Att ställa in tävlingen helt och hållet.
Jag hoppas att Eurovisionen ordnas i maj på utsatt datum. Helst med publik, artister på plats och hela faderullan, givetvis. Men i andra hand i nedbantad form, alltså antingen utan publik eller på distans.
När Eurovision Song Contest skapades 1956 var ändamålet att ena ett splittrat efterkrigstida Europa under lättsamma former. Gladlynt schlager tyckte man var perfekt.
I år är grunduppdraget mera aktuellt än någonsin.
Europa är fortfarande splittrat på sina håll, men våren 2020 framför allt enade i rädsla och besvikelse.
I väntan på vaccin kan vi ju testa receptet från 1956: Gladlynt schlager. Eller åtminstone glitter, tramsigheter, känslor, gåshud, jubel, skämskuddar, hjärtklappning om vartannat.
Vi behöver Eurovision Song Contest!
Det spelar inte ens någon roll ifall man sitter i karantän, Eurovisionen når alla som har en tv eller nätuppkoppling. Gratis i de allra flesta fallen.
Och att ens i några timmar sitta ner och kollektivt bry sig om någonting annat än virus skulle vara en vitamininjektion för alla som oroat sig, tvingats ställa om sina liv, åkt på ekonomiska skrällar och kanske varit ordentligt sjuka själva.
Så jag inväntar beslutet med spänning.
En sak är i alla fall säker. När Te Deum nästa gång dundrar ut i världen kommer det att kännas extra högtidligt. Det kan hända att jag kommer att snörvla lite.
I armvecket, givetvis.