Som bekant går jag i väntans tider. I november är det tänkt att jag ska föda mitt tredje barn. Och som de flesta andra gravida kvinnor har jag förstås dubbla känslor inför det som komma skall. Att få möta sin baby är magiskt, larger than life, obeskrivligt.
Men en förlossning är alltid läskig. Det tycker nog till och med den mest råbarkade sjubarnsmamman innerst inne. Smärtan, osäkerheten, oron, scary shit. Det är helt naturligt att vara rädd.
När jag födde mitt första barn 2006 kändes det som att samhället stod på min sida. Jag gick på rådgivingsbesök varje månad, sköterskan frågade både mig och barnets far hur det stod till, ja hon nästan daltade med oss.
Det kändes tidvis lite larvigt men samtidigt väldigt skönt. Vi stod ju inför något omvälvande och skrämmande. Damen på rådgivningen bekräftade detta men lugnande samtidigt ner oss.
Inför förlossningen ordnades ett besök på Barnmorskeinstitutet. Vi var en grupp med väntande mammor med partners och stödpersoner som guidades runt, fick snoka runt i en förlossningssal som inte användes just då och till och med testa lite olika smärtlindringar (Jonas körde lustgas, och alla skrattade för han såg så skojig ut).
Det var inte så märkvärdigt egentligen, men för en nervös förstagångsföderska med kontrollbehov var det en stor hjälp att få se exakt hur förlossningsrummet såg ut.
”I det här skåpet har vi extra strumpor om någon fryser om fötterna” sa barnmorskan med snäll röst, ”nä men vad bra, vi har visst fått nya pilatesbollar! Vetni, det är ganska skönt att sitta på en sån inne i duschen under värkarbetet, värt att testa!”
Några veckor senare fick vi besöka BB igen, den här gången på en privat session med en barnmorska. Hon lyssnade uppmärksamt på mina farhågor och funderingar, skrev upp mina önskemål gällande smärtlindring och svarade på våra dumma frågor.
Rådgivningssköterskan och barnmorskorna gjorde en enorm skillnad för mig. Jag var inte speciellt rädd när det väl bra dags. Jag kände mig oerhört trygg och omhuldad. Allt gick bra.
Jag önskar att jag då hade vetat om att det jag upplevde var en tillfällig lyx.
Vi går fram tolv år i tiden.
Det är glest med rådgivingsbesök. Personalen är precis lika snäll som 2006 men min egen rådgivare har jag bara träffat två gånger fast jag snart är inne i tredje trimestern.
Alla ultraljud i huvudstadsregionen görs numera på Bulevarden. Jag undrar verkligen hur man tänkte där. Mammor från hela sjukvårdsdistriktet ska ta sig till den plats i storstaden där det är möjligast svårt och dyrt att hitta en parkeringsplats.
I den otroligt långsamma hissen upp till fjärde våningen ryms tre personer. Nej förresten, två personer och en gravidmage.
Väl uppe finns ingen mottagning, bara en apparat där man ska visa upp sitt FPA-kort. Maskinen var trasig och ingen personal syntes till någonstans. Fem frustrerade par stod i kö och försökte komma på vad fanken vi skulle göra.
Återigen, när jag väl lyckats ta mig in i rätt rum undersöktes jag av en vänlig sköterska. De som jobbar inom vården har jag inget ont att säga om.
Som huvudstadsbo är jag lyckligt lottad som har ett nyöppnat förlossningssjukhus några kilometer bort. Esbo sjukhus.
Men sjukhuset kommer jag inte att få besöka förrän värkarbetet satt igång. Det finns inte resurser för rundvandringar eller planeringssessioner med barnmorskor i Finland 2018. Man kan ju läsa om alternativen på nätet och se på en liten presentationsvideo. Plingeplongmusik och kameraåkningar genom vitmålade väntrum.
Jag tittar noga. Undrar i vilket skåp de där strumporna finns. Och pilatesbollar, är det passé? Hoppas inte, det var faktiskt väldigt skönt att sitta på en sådan i duschen, precis som barnmorskan på BB sa 2006.
2010 lades Ekenäs BB ner. Ett förlossningssjukhus som var känt för att ta emot de födande kvinnorna med trygghet och värme. Stora förlossningsenheter är tryggare, hette det. Snälla och mjuka värderingar är pjåsk, sådant sätter vi inte pengar på.
Sedan dess har förlossningssjukhusen i landet stängt i samma takt som videouthyrningarna. Mammorna ska ta sig till de där utmärkta trygga enheterna som kan ligga hundratals kilometer bort. Men hur tryggt är det att sitta på en handduk i en bil i flera timmar med fostervattnet sipprande och en uppskärrad stödperson vid ratten?
Vi har politiker som uppmanar oss till förlossningstalko. Samtidigt gör man allt för att försämra mammavänligheten i Finland.
Vi kunde faktiskt vara världsbäst på det här! Vi har kunskapen, vi har människorna, barnmorskor från andra länder färdas till Finland för att få kläm på det finska greppet. Vi har föräldraförpackningen och lång föräldraledighet.
Men politiker, våga inte ens smälla med hängslena. Ni har ingen anledning att vara stolta just nu.
För vad hjälper det med lådor och grepp när man satt någon slags prestige i att göra allt som omger en graviditet och en förlossning möjligast snårigt?
Vad borde göras då? Jo, det här är det fina i kråksången. Vi har haft en fungerande modell! Det kan jag intyga. Att vara gravid i Finland 2006 var som att vara gravid a long time ago in a galaxy far, far away jämfört med 2018.
Vi hade ett bra system.
Jag begriper att man inte i en handvändning kan öppna alla de små förlossningsenheterna på nytt, men man kunde i alla fall sträva efter att återinföra närheten och mjukheten.
Ordna rundturer på förlossningsavdelningar.
Gör det möjligt för de blivande föräldrar som vill att få tala med en barnmorska inför förlossningen. Alltså inte bara de som är så rädda att de söker sig till Pelkopoli, utan alla som har funderingar.
If momma ain’t Happy, ain’t nobody Happy, som Dr Phil brukar säga med ett fryntligt grin. I det här fallet håller jag med honom.
Ta hand om dem som föder barn i landet, se till att det finns resurser för snällhet och daltande. För den som känner sig trygg och omhuldad kommer att ha det mycket lättare att göra tillvaron trygg och kärleksfull för det lilla barn som förhoppningsvis kommer till världen efter nio månader av frustration och rädsla.
