Körsbärsträden i Kungsträdgården

För en gångs skull fick jag chansen att bocka av något på min bucket list. Har velat pricka in körsbärsträdens blomning i Stockholm i många herrans år men alltid misslyckats. Ifjol till exempel när Eurovisionen rullade in i staden var det bara torra små skruttblommor som mötte oss. Men nu!  

Vi är alltså på hederlig Stockholmskryssning med familjen.  Det är väldigt ont om tid i land  nuförtiden men vi hann ut till Rosendals trädgård där vi käkade kladdkaka och jag köpte två enorma pelargonior som jag nu släpat genom stan. Och så lite snabbshopping och lunch.

Nu är vi tillbaka på båten. Eftersom kreditkorten inte övertrasserats ännu ska jag fylla på cocktailskafferiet i taxfreebutiken. 

Mim och monster

Maskerader är både jobbiga och kul tycker jag.  Jobbiga för att jag alltid glömmer bort dem och blir tvungen att improvisera i sista minuten. Kul för att jag är så belåten när improvisationen blir bra. 

Med Selma var det lätt, hon meddelade att hon tycker det blir toppen att tillbringa en hel skoldag i mysdräkt och så hoppade hon bara i monsteroverallen från Lindex (som hon har bott i sedan hon fick den i julklapp). 

Tyra hade en massa kreativa förslag men så inspirerades hon av sin nya randiga t-skjorta och förkunnade att hon ville vara mim på maskeraden.  (Att hon ens hade koll på att det fanns något sådant!)

Så jag rafsade med mig nån sorts billigt clownsminkkit på Prisma och dök in i den egna skrubben på jakt efter tillbehör.  

En basker och en scarf hittade vi genast, samt vita bomullsvantar från Apoteket.  

Och långt ner i en låda hittade jag hängslen som jag använde i gymnasiet. Lösa pressvecksbrallor, napapaita, hängslen. För så klädde de sig i Clueless. Attans vad snygg jag var. 

Ganska tjusigt tyckte vi själva om slutresultatet. Eller ja, mimen sa inget men gjorde positiva gester.  

Jag vet inte längre hur en äter normalt!

Jag har hunnit testa många dieter i mina dagar. Alltsedan en obetänksam skolhälsovårdare gav mig tjockstämpeln någon gång på femman-sexan har det här med mat varit knepigt och skämmigt.

Och sen var det liksom igång. I vuxen ålder har jag kört Viktväktarna, GI, Atkins och nu senast Cambridge. Den först- och sistnämnda går ut på ganska samma sak: räkna kilokalorier (och i Cambridge fylla på med pulvermat). GI och Atkins är tvärtom, kalorierna behöver en inte vara så noga med bara en äter rätt grejer.

Smör? Nooo skriker VV och Cambridge. Jaaa, tjoar Atkins och GI.

Potatis? Jajamen, så mycket du vill, tycker Viktväktarna. Danger danger, säger Atkins. 

Lättprodukter? Usch, vet du ens vad de där innehåller? undrar Den hemlige kocken. 

Efter att ha utsatt mina stackars kropp för än det ena och än det andra har jag i dag landat i ett väldigt underligt stadium. Jag tycker uppriktigt att min kropp är toppen just nu, jag mår fint, orkar jogga, är helt till freds med min spelegbild osv. 

Jag har med andra ord uppnått målet! Hurra! Nu ska jag leva lycklig i alla mina dar och äta normalt. 

Men detdäran... hur äter en normalt?

På mödrarådgivningen eller arbetsplatshälsovården delar de gärna ut broschyrer om helt normal kost. Så här kan det se ut:

Frukost. Rågbröd eller gröt och kaffe/te, okej det går bra. Men juice till? Varje dag? Really?

Lunch. Klassisk köttsoppa. Jättenormalt tycker hälsovården. Men jag vet inte när jag senast skulle ha kommit i kontakt med en skål köttsoppa. Gymnasiet? Där jag äter lunch på vardagarna serveras helt andra saker. Förvisso kunde jag tillreda köttsoppa själv men njää. 

Mellanmål! Banan! Bananarama! Massvis med banan. Banan är bra för allt. Synd att jag hatar banan. 

Middag. Korvsås, mums. Knackisar, lök och massvis med maizena. Och potatis. Och rågbröd för bröd är alltid bra. Och tomat och gurka. 

Kvällsmat. Banan? Kom igen nu, ät en banan. Non? Nå men rågbröd då. 

Visst, för någon kanske det där är en högst normal kost. Det kanske det var för mig också. 1987. 

Hur många äter så där nuförtiden? Hur är det med den nya husmanskosten tacos till exempel? Eller sushi? Eller nepalesiskt? Inget av det här upplevs väl som så väldigt exotiskt längre. Åtminstone i min bekantskapskrets tror jag tacos serveras väldigt mycket oftare än köttsoppa. 

Lägg till att många vill minska på köttkonsumtionen. Hur äter en vege-normalt? Hur förhålla sig till mjölkprodukter? Är frukt godis? Smör eller margarin? Är quinoa normalt? 

Vad heter det sa du? Poke bowl? Det kan omöjligt vara normalt, det här. 

Och tarmen! Det är viktigt att ta hand om tarmen! Gurkmeja är the shit! Synd att en del varianter är fulla av skit på riktigt. Cancerframkallande målfärgsrester eller vad det nu var. Nähepp. 

Inte är det lätt, inte.

Jag vet helt enkelt inte längre hur jag ska äta då jag inte följer en diet! Jag måste ha klara direktiv och följa en viss princip.

Det är precis som en ideologi.

Ge mig en övertygande matpredikant och jag blir troende på nolltid. Tills jag en dag börjar lockas av en annan inriktning och byter. 

Och till sist försöker vara mat-ateist och förvirrat rör om i köttsoppan som jag inte alls är sugen på.

Grönkål, edamame och tofu. Trendigt, ja. Men normalt?  

Var en snällis!

Ibland händer det sig att jag får frågan "vad är ditt motto?". Det är en kvistig fråga och jag har aldrig haft något bra svar. Öhhhm, carpe diem, typ?

Men ju äldre jag blir, desto säkrare börjar jag vara på att det som i längden lönar sig här i livet är att vara snäll. Därav utropar jag härmed att mitt livsmotto ska vara följande:

Var en snällis. 

I podcasten Trettio plus trevar (en favorit!) var man inne på samma linje för några avsnitt sedan. Den som vill göra karriär ska inte glömma bort att vara snäll. Har en gått över lik för att nå framgång är det inte alls lika kul på toppen.  

Nu finns det ju de som misstar snällhet för tandlöshet. Att den som är snäll aldrig skulle våga ryta till och undvika konflikter in i det sista. 

Det är inte det jag strävar efter. Det är skitviktigt att stå upp för sig själv och våga ta fighten när det gäller saker som är viktiga. Speciellt om någon annan hamnat i kläm och behöver uppbackning, då ska snällisen inte dra sig för att ingripa. 

Det är utmanande att vara snäll. För det ju inte så att den snälla saknar förmågan att vara elak. Jag skulle också kunna skriva riktigt bitska saker på sociala medier. Det gör jag ibland, men oftast lyckas jag bromsa mig själv innan jag postat kommentaren.

För vad skulle jag vinna på att skriva någonting elakt?

Det kanske skulle kännas behagligt i några sekunder att ha fått knyckla till någon som skrivit någonting illmarigt till mig. Men sedan då? Den här andra skulle ju bara bli ännu mera irriterad på mig, alternativt ledsen. Och det vill jag inte. 

Det där med att en formulerar ett motto för sig själv innebär ju inte att en klarar av att leva upp till idealet precis hela tiden. Men så här ska jag i alla fall försöka leva: 

Jag ska inte vara missunnsam.

Om någon annan får jobbet jag också sökte ska jag tillåta mig att sura ett litet tag (det måste jag ju få!) men sedan gå vidare och på riktigt hoppas att det går bra för den här andra. Att gå och blänga och muttra avundsjukt kommer bara att hämma mig själv, så det är totalt poänglöst. 

Jag ska minimera skitpratet.

Ingen arbetsplats eller bekantskapskrets blir bättre av att folk smyger runt och pratar illa om varandra. Ibland kan det ju vara nödvändigt att ventilera en människas beteende med någon, om till exempel en kollega betett sig osakligt (händer mig hemskt sällan, men rent hypotetiskt) och jag vill få det bekräftat att jag inte överreagerade eller misstolkade. Men en kontinuerlig skitpratsjargong  är väldigt skadlig i längden så en sådan ska jag försöka undvika att initiera eller ta del i. 

Jag ska vara snäll på sociala medier.

Det är svårt med korta inlägg, en kanske skriver dem med en glimt i ögat och skojfriskt sinnelag, men läsaren ser dem som regelrätt bitchiga. Ibland blir det tokigt och då är det bäst att be om ursäkt.  Ser inte heller att jag skulle vinna något på att uppfostra och förlöjliga den jag diskuterar med på facebook. Och ibland är det kanske bara klokast att dra sig ur en diskussion som spårat ur. I alla fall sova på saken och inte skriva i affekt. Det är då det ofta blir galet. 

Jag ska glädjas över andras framgång.

För det är aldrig bort från mig när det går bra för någon annan. Tvärtom är det ibland möjligt att vara en lyckoparasit som får en boost av den andras glädje. 

Jag ska inte snåla med beröm!

Tvärtom ska jag bli bättre på att berömma mina medmänniskor. Inte utan anledning förstås för det är ju bara fjäsk, men jag har så många otroligt duktiga och proffsiga kolleger och vänner som borde överösas med komplimanger varje dag. Men så glömmer jag bort det.

Med sådana målsättningar studsar jag självbelåtet vidare i tillvaron. Men röda läppar och ännu rödare dojor. 

Katalogmodellen säger sitt

Det var en vimsig dag, det här! Först satt jag i några timmar på en sociala medier-skolning på jobbet. Det var intressant och viktigt men handlade mest om juridik så jag blev lite mosig. 

Sedan släppte Schildts & Söderströms sin höstkatalog och då blev det ett väldigt hålligång. 

Det svenska omslaget ser ut så här. 

Japp, det är Kjell Westö i förgrunden och yours truly som gluttar fram till höger. Bara det är ju absurt. Hur i fridens namn kan jag ha hamnat i en position som innebär att jag är på ett katalogomslag med Kjell Westö? Vad hände? 

Det finska omslaget: 

Lika absurt. Jag och Päivi Storgård. Hon var powerkvinnan  läste tv-nyheter när jag ännu måste fejka min ålder för att få se Interview with the vampire på bio. Och här står vi och tuffhänger bland en massa kaktusar (och skolbarn på utflykt men de kom inte med på bilden). 

Nåjo, somliga har i dag poängterat att det är så typiskt att den kvinnliga författaren ska stå och smyga bakom den manliga författaren. Att det är typiskt att skyffla undan kvinnan och låta mannen ta plats. 

Här kommer nu min kommentar till det hela, och jag kommer inte att diskutera saken efter att detta är sagt:

Jag är inte den som låter mig stuvas undan i bakgrunden så där bara. Jag har hunnit skaffa mig både vassa armbågar och skinn på näsan och är riktigt duktig på att ta plats. Om fotografen och förlaget hade bett mig trånhänga på en man eller posera blygt i bakgrunden medan en manlig författare som kommit lika långt i karriären som jag hade fått ta upp allt utrymme i förgrunden hade jag vägrat. 

Men i det här fallet kändes det väldigt okej att stå i bakgrunden, för vi snackar trots allt om Kjell f*cking Westö. En av Svenskfinlands absolut mest framgångsrika författare. Jag plirar gärna fram över hans axel. Jag hade gärna plirat över Monika Fagerholms axel också. Eller Märta Tikkanens. Nu råkar Kjell Westö vara stjärnan, men förlaget tyckte ändå att jag också skulle vara med på omslaget för att representera nykomlingarna och framtiden. Jag blev väldigt hedrad. Det känns fantastiskt att både den svenska och finska delen av S&S tror på mig och mitt författarskap så till den grad att min nuna får pryda katalogomslagen. 

Tycker dessutom bilderna är väldigt vackra, Helen Korpak var den som fotograferade och hon är så jäkla skicklig! Jag är nöjd med mig själv på båda bilderna. På den med Kjell Westö tycker jag att jag ser självsäker och tuff ut. Någon misstänkte att min plan var att mörda Kjell när han minst anar det, den tolkningen skriver jag dock inte under, hehe. 

I hela härvan kom ju min bok lite i skymundan nästan! Den ser ut så här! Men den får jag skriva mera om lite senare. 

Det går inte alls bra, det här!

Wääääh. Efter några månader av flow har jag kört fast. Big time. Energin är slut, inspirationen likaså. Har väldigt lite kvar att göra med Blå villan, men det går så trögt!

Jag tror egentligen jag bara skulle behöva två-tre dagar i lugn och ro med ett doftljus och några burkar lakrits-Skyr och så skulle boken vara klar. Men kommer jag igång?

Nä.

Jag lallar runt på internätet och bekymrar mig för olika saker. Speciellt samarbetsförhandlingar. Och pengar. Och debutantseminarier. Och recensionsdagar. Och en massa annat som jag omöjligt kan påverka. 

Men det händer ju skojiga saker också. Förra veckan hade Kiev-delegationen ett möte. Dvs de som ska åka till Eurovisionen med Norma John (eller Lasse och Leena som de heter på riktigt) i spetsen, en flygel, en krinolin och 1500 lakritsstänger. 

Och så snurrar ju De Eurovisa på tv varje lördag! Hoppas ingen har missat att BFF- Ellen är med i det andra avsnittet! Hon är suverän, precis som väntat. Det är Janne Hyöty också. Och Pöll och jag får väl godkänt vi också.

Här några fina bilder från inspelningen, knäppta av Barbro Ahlstedt. Och själva programmet hittar du ju här. 

Överraskningsresa till London! (eller: Vem är världens bästa hustru, måntro?)

Oj vilket långt upphåll det blidde, ursäkta! God orsak till bloggpaus dock. 

I onsdags fyllde Jonas 40 år och jag har i några månader planerat en överraskningsresa till honom. Han visste att vi skulle åka någonstans men inte vart. Det var först vid födisfrukosten han fick veta att det var London som var vår destination!

Att flyga till London är snorbilligt om en är ute i god tid. Men hotellet satsade jag mången hopsparad slant på.

Här bodde vi! Hazlitt's heter detta tjusiga 1700-talshus mitt på livliga partygatan Frith Street i Soho. Dock tar barerna slut några tiotals meter från hotellet så det var lugnt och skönt. 

Liksom kolla. Värsta Downton Abbey-fantasin. Sniduvindiga golv och patinerade möbler. Tjocka lyxiga morgonrockar gyllene kranar i badrummet. Och frukost på sängen. Tack, Carson. 

Dessutom var vädret fint! Det hade jag inte vågat hoppas på. I London var det typ juni. Syrener och tulpaner blommade för fullt. 

Jonas är inte alls lika förtjust i att resa som jag, främst för att han hatar att yra, stressa och tvingas fatta snabba impulsbeslut om var en ska äta, vilken metrolinje en ska ta etc. Så eftersom det här var en skräddarsydd resa hade jag arbetat som en liten bäver för att minimera alla sådana här moment. Hade bokat alla restauranger, till exempel. Kan varmt rekommendera Sticks'n'sushi i Covent Garden (suveränt god japansk mat och smarriga cocktails), 45 Jermyn Street i Fortnum & Mason's hus (vi beställde in the caviar trolley!) och biffrestaurangen Hawksmoore Seven Dials (perfekta rump steaks och sticky toffee pudding). Hade ingen tidigare koll på någon av krogarna, hade förlitat mig helt på nätrecensioner. 

Och så hade jag hängt på låset och fått biljetter till The Book of Mormon också. Jonas bror med familj sponsrade biljetten. Helt galet roligt och politiskt inkorrekt. Alla måste se den. 

Och så tassade vi nu bara omkring, gick i affärer, satt en lång stund på en parkbänk som två pensionärer, drack lite vin här, åt en cheesecake där, åkte flodbåt från Greenwich till Westminster och hade det väldigt bra. 

Överlag en resa som en lever länge på! Nu ligger ribban ganska högt inför min 40-årsdag om tre år, haha. 

Missa inte De Eurovisa!

Aj varför ska man titta på det ikväll kl 21 på Yle Fem (eller fast nu på Yle Arenan)?

För det är roligt! Våra gäster Emma Sandström (hon som var med i vårens UMK) och Tomas Ek (radio- och Euroviisutlegend) är charmiga och smarta. Pöll-Johan (som snart blir musikchef på Yle Radio Suomi, härriguuud!!!) är finurlig och underhållande som vanligt! Och jag är inte så pjåkig jag heller, framför allt har jag en häftig gul blus! 

Fotona knäppte Barbro Ahlstedt!  

Mysteriekväll i Kyrkslätt

Då en skriver böcker landar en del förfrågningar i inboxen. De flesta är väldigt trevliga, ​som inbjudan till mysteriekväll på idylliska Wohls gård i Kyrkslätt. 

Aftonsolen sken och det serverades vin! Cirka 15 pers ville komma och höra mig intervjuas av Jenny Paajes. Mycket lyckat!

Fast jag får riktigt tänka efter då jag får frågor om Sommarön! Det är ju flera år sedan jag skrev den. Till och med Blå villan känns avlägsen, fast den inte ens har utgivits ännu! Helst skulle jag babbla om boken med arbetsnamnet Lott 53, men det skulle knappast vara så spirituellt.

Intressant insikt dock, nu fattar jag varför författare ibland verkar smått förvirrade på bokmässor och sånt fast de ska prata om sina egna alster. Det är ju samma sak som att som journalist försöka förlara varför man ställde just de och de frågorna i en intervju 2014. 

På hemvägen lyssnade jag på favoritpodden Hietanen och Henriksson som bland annat sa att de författare som gärna berättar om hur mycket av dem själva som finns i romanens huvudperson inte brukar vara så bra författare. Då rodnade jag där jag satt i bussen, för hade precis suttit och skroderat "Det finns lite av mig i ALLA mina karaktärer!"

Nolo! 

Höjden av idioti - att fettskamma sig själv

I början av året kom jag väldigt bra igång med träningen. Det var inte alls ovanligt att jag på en och samma vecka lyckades klämma in två yogapass och tre löprundor.

Och jajamen, en mår ju toppen av en sådan livvstil. Sover gott, vaknar pigg, nacken krampar inte, om en tvingas rusa till bussen avlider en inte mitt i språngmarschen etc. Vi är säkert alla överens: det är sjuuukt bra att motionera. 

Men en del veckor blir det nu bara inte av.

Det kan handla om kvällsprogram som krockar med yogatimmarna. Eller en resa som rubbar rutinerna. Jag kanske har lite ont i halsen. Jag fastnar framför datorn och plötsligt är klockan 23.15 och jag har inte joggat en meter ens.

Och jo - hemska saker - ibland ids jag bara inte. Det är mänskligt att vara en slöfock ens ibland. 

Nu det störiga.

Jag har ju gått ner en hel del i vikt det senaste halvåret och är just nu helt till freds med min kroppshydda. Förra veckan struntade jag i allt vad träning hette och var oerhört bjussig mot mig själv. Det är okej Eva, sade jag farbroderligt (oklart varför jag förvandlades till farbror i samma veva), du har jobbat hårt med inspelningarna och allt det där. Det blev en mellanvecka med träningen, men det är inga problem alls, stumpan (usch, jag är visst en farbror som kör härskarteknik). Det är okej, spelar ingen roll i det långa loppet. Bra att du inte överansträngde dig. 

Men så här resonerade jag ALDRIG när jag var större!

Om jag tappade bort mina träningsrutiner var jag otroligt hård mot mig själv. Det spelade ingen roll vad orsaken till min träningspaus var, den kunde vara hur legitim som helst. Barn med vattkoppor, övertidsjobb eller andra faktorer jag inte kunnat påverka, jag klådde upp mig själv ändå. Du borde ha hunnit, skrek en sträng röst inom mig (Anna Skipper? Är det du?). Men du tog dig inte tid! För du är lat! Och plösö! Se nu på de där magkorvarna, de försvinner ingenstans för du är misslyckad och slö! Jag ville knappt sova på mage för jag tyckte magen kändes så massiv (det var den inte). 

Kort sagt: jag utsatte mig själv för första klassens fettskammande.

Så här i efterhand kan jag bli riktigt ledsen på mig själv. För tio kilo hit eller dit ger ingen rätten att vara så där sträng och oförstående, inte ens mig själv. 

Och visst, ibland kan det vara nödvändigt att ge sig själv en spark i aktern för saker och ting ska bli av. Men om de inte blir det - varför klå upp sig? Att var och varannan människa plötsligt springer maratonlopp (framför allt chefer av någon anledning) innebär inte automatiskt att jag också borde. Att gymen är fulla med crossfit-are som flänger runt som orangutanger betyder inte att mitt försiktiga hantelviftande är värdelöst. 

Det vet jag nu. Sitter som bäst här ny-yogad och belåten. Men fasen så sorgligt att jag skulle behöva gå ner i vikt för att bli snäll mot mig själv. Eva våren 2016 skulle ha förtjänat samma respekt fast hon var snäppet större. Så det så. 

Framgång schmamgång

Om det är någonting som gör mig trött som bloggläsare är när skribenter skriver om hur oerhört trötta de är för att de har så fullt upp. Ofta känns de här skriverierna som illa maskerat humble brag. Ojojoj, SÅ många events, och SÅ många deadlines på mitt glossiga jobb, oy vey. Buu-fucking-huu tänker jag elakt och klickar mig vidare. 

Det hemska med att sitta i TV-klippet är att en blir medveten om alla underliga miner en gör. Så här ser ju alla andra mig hela tiden, själv tror jag att jag ser ut som jag gör i spegeln...

Men ja. Ibland är ju jag också ganska mör fast jag bara gjort roliga saker veckan lång. Det är läget just nu. 

Och när jag börjar lista vad jag har på gång som bäst ser det ju ut som värsta skytlistan. Men det är också sanningen. 

Jag har spelat in några tv-program där jag är programledare.

Jag filar på min andra roman, samtidigt marknadsför jag ännu den första romanen för fullt.

Jag förbereder mig för en arbetsresa till Ukraina.

Jag funderar på en arbetsförfrågan jag fick i veckan (inom Yle) som skulle innebära ett stort skrivprojekt i ett spännande format.

Eftersom Blå villan ska ges ut på finska får jag förfrågningar om intervjuer i damtidningar, sådana finns ju liksom inte i Svenskfinland.

Och så fick jag ett stipendium av Kulturfonden som grädde på moset! 

Ni ser? Skryt! Eller snarare en rad bevis på att det går ganska bra för mig just nu. Och det ska jag väl inte skämmas för? Jag har ju trots allt tragglat på i rätt många år, karriären har oftast stampat på stället och inspirationen lyst med sin frånvaro.

Jag har sökt förbaskat många jobb som jag inte fått. Gjort korkade val, tvingats retirera och inse att min kompetens inte räckte till. Tassat hem med svansen mellan benen, brölat, druckit för mycket vin, sovit på saken och rest mig igen. 

Kanske jag har gjort mig förtjänt av lite flow?

Flowet i fråga kan ju få ett tvärt slut precis när som helst, så kanske jag borde njuta och vara stolt så länge det varar? Jag kan ju trots allt vara arbetslös till sommaren (samarbetsförhandlingar, you know), Blå villan kan totalfloppa, De Eurovisa läggas ner etc. 

Så varför kan jag då inte kosta på mig lite hybris? Lite "boogiewoogie, vad bra jag är" just i denna stund?

Svårt att säga. Kanske jag rädd för att jinxa någonting om jag smäller allt för ljudligt med hängslena? Rädd för att bli uppblåst och odräglig? Rädd för att fallet ska bli ännu mera smärtsamt om jag flugit upp på en mental prispall? 

Kanske. Men just i dag ska jag vara uppblåst ett slag. Det går bra nu. Bravo jag. 

Tre intensiva dagar med De Eurovisa

It's a wrap - det är en tunnbrödsrulle!​

​I tre dagar har vi spelar in hela den sjätte säsongen av De Eurovisa. Rätt otroligt att vi hållit på så länge, rena rama långköraren ju! 

Och precis som varje år var det tungt, intensivt, lite stressigt men förbaskat kul! Då sminket (och spanxen​) sitter, gästerna är på plats och kameran börjar filma släpper all min nervositet, för att analysera Eurovisionslåtar är ju det kuligaste som finns!

Årets gäster levererade verkligen, alla tog sitt uppdrag på stort allvar och gjorde roliga, smarta och ibland förskräckta analyser av de 43 bidragen. Det har varit vårt enda rättesnöre då vi gjort upp listor på våra önskelistor på gäster, att de får vara artister, låtskrivare, ESC-nördar eller något helt annat, men de ska gilla Eurovisionen på riktigt och ge alla bidrag en rättvis chans. Det här var inga som helst problem för Emma Sandström, Tomas Ek, Ellen Strömberg, Janne Hyöty, Mia Hafrén och Christoffer Strandberg. 

Jag måste ännu berömma gänget som har hand om dekoren. Jag skulle kunna bo i De Eurovisa-kulisserna! Kolla! 

1960-talsmöbler och nostalgifoton på väggarna  

Ukrainsk skumpa!  

Och så har de visst tömt rekvisitaförrådet på snygga vaser. 

Jag har nästan inga bilder på gästerna för jag hade inte med mig telefonen i studion då de var på plats. Men jag lovar att återkomma med dylika.  

Och jo, premiär blir det i Yle Fem och på Arenan den 8 april! Avsnitten går att se i hela världen!  

Författare eller journalist? Vad vill jag hellre vara?

Nåja! Beklagar dröjsmålet, men nu ska jag äntligen ta itu med de återstående frågorna från frågestunden!

Karin E är det som undrar. 

Jo, jag funderar över kombinationen journalistjobb - författare. Hur ser du på framtiden, kommer du att bli tvungen att välja? VILL du det ena eller det andra, och vad vill du hellre vara utan i framtiden, pengar eller tid? Det är sånthär jag själv funderar mycket på.

Jo. Mina tankar går i samma banor. Om jag fick göra precis som jag ville skulle jag vara fast anställd journalist på våren och författare på hösten! Månadslön på våren, något trevligt stipendium på hösten, det skulle vara idealet. Men det är ju inte så lätt att få både arbetsgivare och fonder med på denna behändiga lösning. 

Men i något skede kanske jag måste välja. Eller i så fall fortsätta med journalistiken på frilansbasis om jag vill ha tid över för skrivandet. Iofs pågår ju regelbundna samarbetsförhandlingar på mitt jobb så i värsta fall är valet inte ens mitt.

Ifall Yle slänger ut mig blir författandet min plan B, och det känns ju inte så peppande, men tanken ger mig ändå en viss tröst. Om karriär 1 skiter sig har jag i alla fall någonting att syssla med, fast det blir knapert med ekonomin. Jag tror inte vi skulle ha råd att bo kvar i vårt hus, till exempel. 

Det som känns lite obehagligt mitt i en samarbetsförhandling är ju tanken att min arbetsgivare skulle resonera typ "ja men hon är ju så duktig och skriver böcker och håller på, henne kan vi peta för hon landar säkert på fötterna". Jag har absolut inga belägg för att min arbetsgivare skulle tänka så här dumt, men kärva tider tar fram de mest paranoida resonemangen.

Så jag tragglar nu på med lite av varje och försöker få orken och inspirationen att räcka till både Ylejobb och deckarskriveri. Oklart om detta är en lösning som fungerar på långsikt. 

Och så undrar vilken nytta du tycker att du har i ditt författarskap av att jobba som journalist.

Jag gillar att vara den där snabba och effektiva människan som kan knattra ihop en fungerande artikel på kort tid. Det har gett mig ett skriv-självförtroende som kommer väl till pass när jag skriver skönlitteratur och kör fast.

Dessutom tror jag att långvarig tjänst vid radion har gjort att jag har lätt för att skriva dialoger. Eftersom jag jobbat med att editera snarvel i sjutton år är det ganska smidigt att skriva ner repliker som låter någorlunda naturliga. 

Jag ska inte heller sticka under stol med att jag tror Sommarön har sålt så pass bra för att jag är bekant från radio och tv - och förvisso bloggen också. Ett existerande personligt varumärke är knappast ett måste för en författardebutant, men i mitt fall var det ett plus. 

Och så undrar jag också vad du svarar alla som säger att de också skulle vilja skriva en bok, men hinner inte/orkar inte efter jobbet.

Så tänker jag ju själv titt som tätt. Ibland undrar jag hur det har varit möjligt för mig att få ihop flera manuskript på fritiden och är bombsäker på att ett sådant tilltag aldrig kommer att lyckas igen. 

Men det finns inga genvägar. Den som vill ge ut en bok måste slå sig er och skriva. I mitt fall blir det ganska lite tv-tittning och nattsömn under skrivperioderna. Det skulle aldrig ha gått när barnen var mindre heller, det var först när de blev så stora att man kunde ryta åt dem att lämna morsan i fred som det blidde böcker. 

Sammanfattningsvis: jag tror journalisten i mig gör mig till en bättre författare och att författaren i mig gör mig till en bättre journalist. Jag önskar att jag skulle hitta på en fungerande lösning som tillätt mig äta kakan och ha den kvar, men vi dubbelagenter får nog fortsätta spana.  

Tanter tåntar runt i Tartu

Hälsningar från Tartu! Här lever vi som drottningar med bubbel och bakelser från morgon till kväll! 

Att inleda dagen med att dricka champagne och äta blommor, det borde en göra oftare! Vi bor på hotell Antonius, som är helt ljuvligt! 

Turist javisst!  

Jag vill också frekventera en pub där stamkunderna får egna stop som hänger på väggen!  

Gamla domkyrkan. Lite dragig. 

Bakelsepaus på Werner Kohvik. 

Hoppsan! Jag brukar knäppa mina mest konstnärliga bilder när jag egentligen försöker lägga undan kameran. 

Och så en drink på den saken.  Närmare bestämt en Aperol Rose (samma som Spritz men med Fentimans rosenlemonad istället för Prosecco) på Meat Market Cocktail bar.

Ikväll blir det mera mat (kommer inte att rymmas i mina Eurovisa-kläder på måndag, gaah) och imorgon ska vi ta oss till det nya Nationalmuseet. Sedan hem igen.  

Men konstaterar redan nu att detta är den perfekta destinationen för en mini-break. Flygresan tog 45 minuter, mat och dryck är otroligt förmånligt och stadens centrum så litet att man hinner utforska det mesta på två dagar. Jippii! 

På väg till Tartu! Tipsa gärna, vad får jag inte missa?

Dags för min och mammas årliga vårresa! Tolfte gången faktiskt! Jag har aldrig varit i Tartu så detta ska bli intressant. Den som har koll på staden får hemskt gärna tipsa om måsten, för vi har undantagsvis inte läst på alls! 

Det är bökigt att göra tv!

Jisses, är helt slut. Nästa vecka ska vi spela in De Eurovisa. Jag ser oerhört mycket fram emot inspelningsdagarna, för de är alltid himla roliga. Att sminkas och fixas och få prata om världens intressantaste ämnen - Eurovisionen! - men en rad härliga gäster, ibland känns det helt absurt att få betalt för sådant! 

Men det är en bit dit ännu. Insertar ska speakas och klippas, manus ska skrivas, artistinfo om 43 olika artister ska researchas. Och så meddelar Ukraina att de vägrar släppa in Rysslands artist i maj, och det blir ett himla hulabaloo och jag försöker som eurovisionsexpert hänga med i svängarna och uttala mig klokt. 

Samtidigt pågår sista piffet och fixet med förlagens höstkataloger, så omslag ska godkännas, och katalogtexter kollas. I något skede borde jag hinna slå mig ner med manuset också och göra den där ack så viktiga slutredigeringen. Ojoj. 

Men first things first, nu är det De Eurovisa som gäller. Hade tröstmössan på mig i dag så huvudet inte skulle bli allt för snurrigt. Det funkade! 

Vad jag shoppade i dag

En vinflaska, en brödrost och en hepatitspruta. Nu vet ni det. 

Och så klippte jag mig hos världens bästa Nora på Naps.

Nu är jag snygg, mätt och vinlullig efter en mysig bokklubbsträff. Hepatitsprutan får någon annan hjälpa till med imorgon. 

Det här var en av de där dagarna då jag blev tilltufsad flera gånger. Fick ett nej för ett jobb jag sökt och ett förmodat nej på ett stipendium jag hoppats på. Ingenting enormt och avgörande, men sådant där smått som gnaver på självtilliten och framåtandan. Men vin, pladder och en ny frisyr gjorde susen.

Imorgon ska jag göra comeback! 

Bästa snabbmaten (nyttig dessutom)!

Jag har en tendens att bli ganska fantasilös när det gäller vardagsmat. På veckosluten orkar jag spana in nya recept, pillra ihop spring rolls, låta grytor puttra i timmar och så vidare. Men på vardagar, örk.

Men denna rätt har jag faktiskt uppfunnit helt själv och den tröttnar jag inte på! Den tar ungefär tio minuter att röra ihop, dessutom är den hyfsat hälsosam. 

Bulgursallad med räkor!

 

Du behöver (för 2 portioner)

1 påse djufrysta räkor

2 dl bulgur

0,5 dl pinjefrön

några schalottenlökar (beror lite på hur stora de är) 

1 avocado

1 vitlöksklyfta

persilja (eller annan ört) 

några skvättar olivolja  

salt och peppar  

Gör så här: 

Koka bulgur enligt anvisningarna. Om du glömt att tina räkorna (det gör jag alltid) är det bara att slänga in dem i mikron någon minut. 

Rosta pinjefröna i en torr stekpanna så de blir bruna. Lägg undan dem på en tallrik. 

Finhacka löken och vitlöken, stek dem mjuka i olja. Finhacka persilja, skär avocadon i småbitar. 

När bulgurn är klar rör du ihop alltsammans i kastrullen: Bulgur, räkor, lök, vitlök, avocado, pinjefrön och persilja. Smaka av med salt och peppar och häll över lite extra olivolja. 

Servera med en klick turkisk yoghurt så blir det extra smarrigt. 

Jag lovar, det är beroendeframkallande gott! Testa! 

Påskpynt!

Jo men snälla Eva, säger ni bekymrat. Det är ju nästan en hel månad till påsk!  

Jag vet, jag vet, men saken är att jag älskar påsk! Som jul, men utan stress och med mera dagsljus! Tulpaner, memma och mustigt rödvin. Långfilmer, långpromenader och feltajmat påskgräs. 

Eftersom jag dessutom kommer att vara upptagen med resor och jobb under de närmaste veckosluten tog vi tillfället i akt denna första riktigt våriga söndag och pyntade loss. Vårt påskpynt är ganska tacky, en salig blandning av vackert handmålade dekorationsägg och dagispyssel. Börjar ha rätt mycket av det dessutom, så det är bra att ta fram allt det fina i god tid. Glad påsk! 

Helsingfors bästa sushi, bästa binge-podden och andra tips

Välkommen till den nya upp-pimpade Baksidan! Hoppas att så många som möjligt hittar hit!

Inleder starkt med en hel drös heta tips! Igår hade jag och maken date-night. Eftersom det inte blir av allt för ofta satsade vi enbart på säkra kort. Och rusade iväg från biosalongen för att hinna till 23.17-bussen hem, för det är viktigt att vi old folks får ordentligt med nattsömn. 

Men nu till tipsen. 

Stans godaste cocktails

Dem dricker man på Shaker i Tennispalatset. Baren är varken stor eller vacker, men här kan de blanda drinkar! Alla cocktails kostar 10 euro och med tanke på att det är riktiga små konstverk som bärs fram tycker jag detta är ett mycket rimligt pris. Jag försöker testa olika drinkar varje gång, men ofta blir jag ändå så snål på en MaiTai att det blir en sådan i slutändan. Perfekt ställe för den som vi ta en snabb med delikat drink före middagen. 

View fullsize

View fullsize

Stans bästa sushi

Vi fortsätter på temat "inte så stort och inte så vackert" när vi beger oss till restaurang Umeshu vid Hesperiaparken. Här är det nästan alltid  fullsmockat, så det kan vara värt att boka bord. Restaurangen är liten och murrig, men personalen är vänlig och sushin överjordiskt god.

Vi bestämde oss för att köra total sushifrossa och fick in 50 bitar (så i dag kan jag inte gå, bara göra grimaser och skriva lite lojt på laptoppen).

Ett extra plus för att Umeshus sushibitar är så pass små att man kan äta dem i en munsbit. Det är väl så man ska äta sushi "på riktigt", men en del restauranger serverar så stora makin att en måste bita av dem, och då ramlar ju allting ut och det blir bara bökigt. 

En klart sevärd film

Vi såg Hidden figures, om de svarta kvinnornas avgörande men undanskymda roll inom NASA. Den var precis så bra som jag hoppats. Mycket viktigt att personer som Katherine G.Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson lyfts fram i ljuset, fast det sker på tok för sent. 

Dessutom kändes det på något sätt livsbejakande och sunt när den ganska unga lördagsbiopubliken flera gånger skrek högt av frustration när kvinnorna på bioduken utsattes för öppen och fräck rasism. En bit på vägen har vi kommit, fast det fortfarande är långt kvar. 

Och slutligen: En podcast för Binge-lyssning

Är ni som jag och älskar att upptäcka poddar som gått ett tag så man kan sträcklyssna på allt man missat? Då kan jag rekommendera en podd som tydligen diskuteras mycket i USA som bäst. 

Känner ni till Richard Simmons? Träningsguru som slog igenom någon gång på 70-80-talet, med stort burrigt hår, tassiga små träningsplagg och fruktansvärt mycket energi? Han har spelat sig själv i otaliga filmer, så jag visste ju nog vem han var, men hade ganska dålig koll på vad han egentligen gjort.

Nå, nu är han i alla fall försvunnen och har varit det i flera år. Han lär ska leva dock, men har blivit någon sorts eremit. Hans vänner försöker ta reda på vad som hänt och genom denna podcast få fram budskapet att de saknar honom. Låter som ett underligt upplägg, men det fungerar! Även om det är någonting lite fishy med det hela, för var och en ska väl ha rätt att dra sig undan om en så önskar. Hursomhelst, det här är en podcast det kommer att snackas mycket om också framledes, så hoppa på tåget redan nu! 

Sök efter Missing Richard Simmons så borde ni hitta rätt