Ge en mogen kvinna hudvårdstips, tack!

Nu är jag vuxen, tror jag. I alla aspekter utom humorn, som fortfarande är på en åttaårings nivå. 

När en närmar sig 40 tycker jag en ska vara lite bjussig mot sig själv. Bland annat har jag slängt ut alla mina trasiga och urtvättade underkläder och köpt nya. Vuxna människor förtjänar behåar i rätt storlek och trosor utan titthål av det där icke-erotiska slaget. Försöker också vara en mogen och sansad konsument som investerar i basplagg av bättre kvalitet istället för att impulsshoppa. 

Har börjat få rynkor också. Det är riktigt snyggt! Men märker också att min hud är mycket känsligare än förr, blir torr av ingenting och så. 

Så nu är tiden inne för mig att skaffa en fungerande vuxen hudvårdsrutin. Ja jaa, jag vet att jag borde ha börjat med detta för många år sedan. Men jag har klarat mig hyfsat med billiga hudkrämer och tyckt att jag är flott som attan om jag satsat på till exempel Body Shop-produkter. 

Så hjälp mig! Vad fungerar på ett 36-årigt fejs med blandhy? Jag är aningen känslig för parfymer, men milda dofter går bra. 

Serum. Är det bluff eller borde en ha ett sådant också?

Är lite lockad av Dermalogica, men är det värt pengarna? 

Halsen. Finns det något sätt att rädda den? Jag tycker rynkor i ansiktet är jättevackert men skulle vilja ge min hals lite extra omsorg innan jag förvandlas till Morla the Ancient One. 

Jag är helt beredd på att satsa lite kosing på produkterna, så länge de känns lite lyxiga och fungerar. Men det finns ju en sjujädrans krämdjungel där ute så jag behöver lite vägledning. 

Anyone?

Dagens identitet: deckarförfattare

Det blir tvära kast i mitt liv just nu. Efter en intensiv vecka som eurovisionskommentator är jag i dag deckarförfattare (andra vill säga deckardrottning men jag blir så generad av benämningen). Tur att jag fick in en dag som ångestladdat toffeldjur där emellan.

Klockan 14 blir det författarfika på Luckan i Helsingfors. Börjar antagligen vara sista evenemangen som gäller Sommarön. Det är ganska skönt, mentalt är jag ju mycket mera involverad i Blå villan.

Läste faktiskt Blå villan från pärm till pärm igår. Det var lite angstigt men helt okej. Den är riktigt spännande på sina ställen. Men givetvis känns det i detta skede som att jag skulle villa bromsa alltsammans, ta timeout och göra sjukliga mängder research. Men faktum är att boken knappast blir bättre av det. Och allting är ju hittepå , då behöver inte alla detaljer vara hundra procent verklighetstrogna. Men journalistjaget knarrar emot och vill dubbelkolla.

Hajade till när jag märkte att både Blå Villan och Sininen huvila redan finns på adlibris! Känns rätt absurt i och med att boken för närvarande är en klottrig hög papper i min ryggsäck. Men nu ska jag träffa min redaktör och hon brukar vara bra på att övertyga mig om att allt nog är under kontroll. 

Ein Bisschen identitetskris

Det här lär ska bli den mest i-landsproblematiska rant du hittar på interwebben i dag. Men det här är vad jag grunnar på just nu, och det här är min blogg, så here goes. 

Det blir samma sak varje år när jag kommer hem från Eurovisionen. Kontrasten gör mig melankolisk. 

Efter att ha levt, andats och svettats Eurovision i 1,5 vecka känns hemmatillvaron med ens så främmande. Obs, inte familjen, men dem hade jag på sätt och vis med mig i Kiev också. Via Facetime och WhatsApp.  

Nej, men hemmet känns med ens främmande. Identiteten. Landet.

Är det här jag ska vara?

Är det det här jag ska vara? 

Jag vet inte riktigt. 

Nejnej, jag skulle inte vilja leva i en Eurovisionsbubbla året om, det skulle ju bli min död! Det här har inte med Eurovisionen att göra, det är miljöombytet som gör mig fundersam.

Jag har ganska lätt för att göra mig hemmastadd på nya platser. När jag går omkring i andra städer tänker jag titt som tätt saker som "på det där cafét skulle jag säkert dricka kaffe hela tiden om jag bodde i det där huset". 

Jag går in i nätbanken och får en chock.

I Ukraina uppmanas man vara väldigt noggrann med var och hur man använder sitt kreditkort, och fastän jag försökte vara väldigt noggrann var jag lite ängslig och halvt förberedd på att mötas av ett tömt kreditkonto.

Istället har jag fått pengar! Av kulturministeriet! Ett arbetsstipendium, de vill understöda deckare numer tre! Jovisst, jag hade skickat in en ansökan, men detta skedde i ett allmänskeptiskt tillstånd någon gång i januari så jag hade förträngt alltsammans. 

Jag blir  förstås hysteriskt glad (och lite skräckslagen innan jag lyckas räkna ut vad det är för pengar) men samtidigt gör stipendiet mig bara ännu virrigare. Som om universum försöker viska "komsi komsi, ta din dator och bli skribent på heltid". Och som skribent kunde man ju kanske bo någon helt annanstans än i Esbo. Eller ens i Finland.  

Det skulle kunna gå att ordna.

Men aldrig i livet att jag skulle få med mig familjen på sådana utsvävningar. Barnen med sina tydliga och trygga system och mommo och mofa på cykelavstånd. Maken som älskar vårt hus och vår trädgård och helst inte åker  ens på kortare resor. 

Jag åkte aldrig på det där utbytesåret i gymnasiet. Studerade aldrig i utlandet, det blev nu bara inte av. Jag reser mycket och det hjälper förstås. Men som jag lockas av tanken att få vistas någon annanstans en längre tid. 

I Kiev skapade jag några egna rutiner för att hålla tankarna i styr i kaoset.

Jag gick till katedralen ett kvarter från hotellet och tände ett ljus nästan varje dag. Hittade en bänk i botaniska trädgården som jag bestämde var "min bänk". Jag började veta vad som fanns på vilken hylla i den stora mataffären. Nu bodde jag ju på ett ganska lyxigt hotell med frukostbuffet och spa så tillvaron var nu inte direkt den som en vanlig Kievbo har. Men ändå eggades fantasin. Hur skulle mina dagar se ut om jag bodde i Kiev?

Jag skulle vilja göra det här under en längre tid. Testa på ett annat liv. Ett annat sätt att tillbringa dagarna. Ett annat grannskap. Oklart var. Knappast i Kiev. Men någonstans. 

Men har jag modet?

Orken? Har jag ens drivkraften för att inleda en övertalningsprocess här hemma? 

Äääh jag vet varken ut eller in. Bara att jag befinner mig i någon slags limbo, som om jag var i otakt med mig själv just nu. 

Nästa vecka kanske allt har fallit på plats igen. Då kanske jag igen kliver ut på verandan en morgon och tänker "hur kan jag vara så lyckligt lottad? Att jag får bo precis här, alltså! Wow!" För det gör jag titt som tätt i vanliga fall, då jag inte är ett melankoliskt vrak. 

Men just i dag längtar jag efter någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på. 

Status: levande död. Location: hemma. Humör: grinigt.

Och så var det över.

Och jag är hemma igen fast hemresan var så snurrig att jag knappt märkte att jag förflyttade mig från Kiev till Esbo. Inser att jag fortfarande har det smink jag kletade på mig för 30 timmar sedan i ansiktet! Fräscht!

Jag sov i sammanlagt fem timmar de sista 48 timmarna av eurovisionsäventyret. Natten till lördag var jag så uppe i varv att jag inte klarade av att sova, och när finalen väl var avgjord, vinnarens presskonferens över och delagationsbussen anlände till hotellet var det bara två timmar kvar tills vi skulle åka till flygfältet.

Inte hade jag kommit mig för att äta något heller mitt i ståhejet så jag var rätt skakig.

Nä, jag har verkligen inte tagit hand om mig själv den här veckan! Jag har bara mig själv att skylla på, tidtabellen tillät nog både mat och vila men jag råddade till allt, försökte överprestera, fila lite extra på mina artiklar och vara duktig.

I dag är jag mest irriterad.

Irriterad på ESC-dissiga kommentarer på sociala medier. Speciellt de som klagar högljutt och till sist stolt proklamerar att de inte ens tittade. 

Irriterad på att Italien inte vann. Försökte vara en good sport och glädja mig för de länder som fick bättre placeringar. Men jävlar anamma, kära Francesco, du blev rånad.  Okejokej, jag ska försöka komma över det här. Min favorit var inte de andras favorit, fine.

Irriterad på att Finland var så jäkla nära en finalplats men verkar ha fälts av jurygrupper som taktik- och kompisröstar. Ooo. Rätt. Vist.

Och faktiskt, hemska saker, jag är irriterad på Salvador Sobral. Den gulliga, "genuina" vinnaren av tävlingen.  

Visst. Sången var magisk. Jag tycker Luisa Sobral är ett geni, och det var helt rätt att hon fick kompositörspriset. Hon har dessutom jobbat hårt i Kiev i flera veckor eftersom hon skötte de första repetitionerna då brorsans hälsotillstånd inte tillät honom att resa till Kiev förrän strax innan semifinalen. Hon är min nya idol. Vilken kvinna! 

Men Salvador. Genuin my ass.

Det vi såg på scenen var skicklig teater. När han rörde sig backstage mellan tävlingarna var han sportigt klädd (ofta i sin tröja med refugee-budskap - tusen poäng för det), nyduschad och skärpt.

Men väl uppe på scenen var han med ens lite sjaskig, klädd i skrynklig kostym och med fett hår och sitt smått förvirrigade uttryck. Det funkade! Det var smart som attan! Men genuint och äkta? Nope. 

Köpte nu inte helt hans lilla predikan om äkta musik och bladibla heller. Precis som nästan alla artister i dag har Salvador Sobral inlett karriären i "fast food-musiken". Portugisiska Idols närmare bestämt.

Det är helt okej, för någonstans måste ju alla börja, jag får bara lite dålig smak i munnen när en sådan kille belåtet sätter sig på höga konstnärshästar och bitchslappar sina medtävlanden på prispallen. Där torkade mina "hurra äntligen vinner underdogen Portugal"-glädjetårar bort på momangen. Många tokhyllar honom för detta, jag tyckte det var fult. 

Men nu har jag knarrat klart. En fin låt vann. Portugal 2018 låter inte helt fel. Och Francesco finns ju kvar på youtube. (Och som bakgrundsbild på min telefon) 

Packa upp? Imorgon.  

Natt i Eurovisionsbubblan

Nu har jag vänt på dygnet så till den grad att jag lika gärna kan blogga lite mitt i natten. Kommer ändå inte att kunna somna på ett tag. 

Kom precis tillbaka till hotellet från generalrepetitionen för Eurovisionsfinalen. Vi hade beställt en bil som skulle ta oss till hotellet men den syntes inte till. 

Där stod vi (de finska kommentatorerna, alltså Mikko, Johan och jag) och huttrade när BBC:s buss kom farande. De bor på samma hotell så vi lyckades tigga till oss skjuts. Och så åkte vi där i den ukrainska natten med Emmelie de Forest, Lucie Jones och Graham Norton. Att sånt. Men tack snälla BBC som förbarmade sig över tre frusna finnar.

Imorgon är det final! Herregud! Kan inte fatta att eurovisionsäventyret snart är över! Det har gått förbannat fort! 

Men jag kanske ska försöka summera mina intryck med några av de bilder jag har i telefonminnet. 

Vad jag kommer att minnas av Kiev 2017

Mitt i natten-mat med fina människor. Norma John (eller Lasse och Leena) är inte bara galet begåvade musikmässigt. De är också väldigt kul att hänga med. 

 Så blev det stopp för Blackbird i semifinalen. Så skit att det knappt är sant. Men jag tänker fortsätta vifta med finska flaggan för att jag är så jäkla stolt över Norma John! Och Blackbird, den vackraste låten i år!

Hmm. Magväskan. Tydligen hot stuff i Ukraina. Men jag stod över.

Alltså den här staden! Bara så galet fina saker överallt!  

Och jo. Ja jaa. Det ska erkännas. Jag har världens största crush på den här mannen. Alltså Francesco Gabbani från Italien. Sii nu hur jag såg ut när jag fick tillfälle att klämma lite på honom (obs han klämde vänligt lite tillbaka) och dricka öl samtidigt. Tycker att han skulle kunna få vinna imorgon. 

Känns som vanligt vemodigt att Eurovisionen snart är över. Det blev ett fantastiskt år. Men ska också bli skönt att landa i verkligheten.  Och la grande finale återstår ju!

Visst lyssnar ni på Johan och mig imorgon? TV2 kl 22? Jaaa!

Kiev, Kiev, har du funnits här hela mitt liv?

Ja nu är vi här. I Kiev. En stad jag borde ha besökt för länge sedan, inser jag.  

Eurovisionsjobbet kommer att bli ganska intensivt nästa vecka så jag har tillåtit mig att turista lite nu i början av äventyret. 

Så har köpt några vackra trä-ägg, käkat pelmeni, beundrat magnoliorna i botaniska trädgården och hängt på en härlig takterrass (isländska delegationens party). Turist javisst.

"In cabin one it was quiet and dark."

Det händer spännande saker varje dag! 

I dag fick jag chansen att läsa första kapitlet av Sommarön på engelska! Nej, den ska inte översättas i sin helhet, åtminstone inte ännu. Men jag har gjort kontrakt med Helsinki Literary Agency som bland annat åker runt på bokmässor och säljer översättningsrättigheter, och för att de ska ha någonting att visa upp internationellt låter de översätta bitar av de böcker de har på sina listor. 

Att läsa sin egen text på snärtigt formulerad engelska är ju snudd på bisarrt! Det blir ju som en helt annan bok, en som jag aldrig hade klarat av att skriva. Men det har jag ju liksom gjort! Väldigt snurrigt men tufft! 

I själva verket var översättningen så eggande att jag minsann tycker att en och annan utländsk förläggare skulle kunna haka på. Ho hoo? Flört flört! Pretty please! 

Och om The Summer Isle inte faller förläggaren i smaken så kommer ju The Blue House (eller vad den nu ska heta på engelska) så småningom. Har skrivit ut den ombrutna versionen nu. Den ser snygg ut men det känns nervöst att den faktiskt börjar vara färdig den också. För snart måste jag ju bara släppa den. Ut i världen. Ut bland kritiska ögon. Ut i jantelagsuniversum (pöh, tror hon att hon är nån Läckberg eller?). 

Men några genomläsningar till behöver den. Fast det får bli efter Ukrainaresan.  Dit bär det iväg på torsdag.

Körsbärsträden i Kungsträdgården

För en gångs skull fick jag chansen att bocka av något på min bucket list. Har velat pricka in körsbärsträdens blomning i Stockholm i många herrans år men alltid misslyckats. Ifjol till exempel när Eurovisionen rullade in i staden var det bara torra små skruttblommor som mötte oss. Men nu!  

Vi är alltså på hederlig Stockholmskryssning med familjen.  Det är väldigt ont om tid i land  nuförtiden men vi hann ut till Rosendals trädgård där vi käkade kladdkaka och jag köpte två enorma pelargonior som jag nu släpat genom stan. Och så lite snabbshopping och lunch.

Nu är vi tillbaka på båten. Eftersom kreditkorten inte övertrasserats ännu ska jag fylla på cocktailskafferiet i taxfreebutiken. 

Mim och monster

Maskerader är både jobbiga och kul tycker jag.  Jobbiga för att jag alltid glömmer bort dem och blir tvungen att improvisera i sista minuten. Kul för att jag är så belåten när improvisationen blir bra. 

Med Selma var det lätt, hon meddelade att hon tycker det blir toppen att tillbringa en hel skoldag i mysdräkt och så hoppade hon bara i monsteroverallen från Lindex (som hon har bott i sedan hon fick den i julklapp). 

Tyra hade en massa kreativa förslag men så inspirerades hon av sin nya randiga t-skjorta och förkunnade att hon ville vara mim på maskeraden.  (Att hon ens hade koll på att det fanns något sådant!)

Så jag rafsade med mig nån sorts billigt clownsminkkit på Prisma och dök in i den egna skrubben på jakt efter tillbehör.  

En basker och en scarf hittade vi genast, samt vita bomullsvantar från Apoteket.  

Och långt ner i en låda hittade jag hängslen som jag använde i gymnasiet. Lösa pressvecksbrallor, napapaita, hängslen. För så klädde de sig i Clueless. Attans vad snygg jag var. 

Ganska tjusigt tyckte vi själva om slutresultatet. Eller ja, mimen sa inget men gjorde positiva gester.  

Jag vet inte längre hur en äter normalt!

Jag har hunnit testa många dieter i mina dagar. Alltsedan en obetänksam skolhälsovårdare gav mig tjockstämpeln någon gång på femman-sexan har det här med mat varit knepigt och skämmigt.

Och sen var det liksom igång. I vuxen ålder har jag kört Viktväktarna, GI, Atkins och nu senast Cambridge. Den först- och sistnämnda går ut på ganska samma sak: räkna kilokalorier (och i Cambridge fylla på med pulvermat). GI och Atkins är tvärtom, kalorierna behöver en inte vara så noga med bara en äter rätt grejer.

Smör? Nooo skriker VV och Cambridge. Jaaa, tjoar Atkins och GI.

Potatis? Jajamen, så mycket du vill, tycker Viktväktarna. Danger danger, säger Atkins. 

Lättprodukter? Usch, vet du ens vad de där innehåller? undrar Den hemlige kocken. 

Efter att ha utsatt mina stackars kropp för än det ena och än det andra har jag i dag landat i ett väldigt underligt stadium. Jag tycker uppriktigt att min kropp är toppen just nu, jag mår fint, orkar jogga, är helt till freds med min spelegbild osv. 

Jag har med andra ord uppnått målet! Hurra! Nu ska jag leva lycklig i alla mina dar och äta normalt. 

Men detdäran... hur äter en normalt?

På mödrarådgivningen eller arbetsplatshälsovården delar de gärna ut broschyrer om helt normal kost. Så här kan det se ut:

Frukost. Rågbröd eller gröt och kaffe/te, okej det går bra. Men juice till? Varje dag? Really?

Lunch. Klassisk köttsoppa. Jättenormalt tycker hälsovården. Men jag vet inte när jag senast skulle ha kommit i kontakt med en skål köttsoppa. Gymnasiet? Där jag äter lunch på vardagarna serveras helt andra saker. Förvisso kunde jag tillreda köttsoppa själv men njää. 

Mellanmål! Banan! Bananarama! Massvis med banan. Banan är bra för allt. Synd att jag hatar banan. 

Middag. Korvsås, mums. Knackisar, lök och massvis med maizena. Och potatis. Och rågbröd för bröd är alltid bra. Och tomat och gurka. 

Kvällsmat. Banan? Kom igen nu, ät en banan. Non? Nå men rågbröd då. 

Visst, för någon kanske det där är en högst normal kost. Det kanske det var för mig också. 1987. 

Hur många äter så där nuförtiden? Hur är det med den nya husmanskosten tacos till exempel? Eller sushi? Eller nepalesiskt? Inget av det här upplevs väl som så väldigt exotiskt längre. Åtminstone i min bekantskapskrets tror jag tacos serveras väldigt mycket oftare än köttsoppa. 

Lägg till att många vill minska på köttkonsumtionen. Hur äter en vege-normalt? Hur förhålla sig till mjölkprodukter? Är frukt godis? Smör eller margarin? Är quinoa normalt? 

Vad heter det sa du? Poke bowl? Det kan omöjligt vara normalt, det här. 

Och tarmen! Det är viktigt att ta hand om tarmen! Gurkmeja är the shit! Synd att en del varianter är fulla av skit på riktigt. Cancerframkallande målfärgsrester eller vad det nu var. Nähepp. 

Inte är det lätt, inte.

Jag vet helt enkelt inte längre hur jag ska äta då jag inte följer en diet! Jag måste ha klara direktiv och följa en viss princip.

Det är precis som en ideologi.

Ge mig en övertygande matpredikant och jag blir troende på nolltid. Tills jag en dag börjar lockas av en annan inriktning och byter. 

Och till sist försöker vara mat-ateist och förvirrat rör om i köttsoppan som jag inte alls är sugen på.

Grönkål, edamame och tofu. Trendigt, ja. Men normalt?  

Var en snällis!

Ibland händer det sig att jag får frågan "vad är ditt motto?". Det är en kvistig fråga och jag har aldrig haft något bra svar. Öhhhm, carpe diem, typ?

Men ju äldre jag blir, desto säkrare börjar jag vara på att det som i längden lönar sig här i livet är att vara snäll. Därav utropar jag härmed att mitt livsmotto ska vara följande:

Var en snällis. 

I podcasten Trettio plus trevar (en favorit!) var man inne på samma linje för några avsnitt sedan. Den som vill göra karriär ska inte glömma bort att vara snäll. Har en gått över lik för att nå framgång är det inte alls lika kul på toppen.  

Nu finns det ju de som misstar snällhet för tandlöshet. Att den som är snäll aldrig skulle våga ryta till och undvika konflikter in i det sista. 

Det är inte det jag strävar efter. Det är skitviktigt att stå upp för sig själv och våga ta fighten när det gäller saker som är viktiga. Speciellt om någon annan hamnat i kläm och behöver uppbackning, då ska snällisen inte dra sig för att ingripa. 

Det är utmanande att vara snäll. För det ju inte så att den snälla saknar förmågan att vara elak. Jag skulle också kunna skriva riktigt bitska saker på sociala medier. Det gör jag ibland, men oftast lyckas jag bromsa mig själv innan jag postat kommentaren.

För vad skulle jag vinna på att skriva någonting elakt?

Det kanske skulle kännas behagligt i några sekunder att ha fått knyckla till någon som skrivit någonting illmarigt till mig. Men sedan då? Den här andra skulle ju bara bli ännu mera irriterad på mig, alternativt ledsen. Och det vill jag inte. 

Det där med att en formulerar ett motto för sig själv innebär ju inte att en klarar av att leva upp till idealet precis hela tiden. Men så här ska jag i alla fall försöka leva: 

Jag ska inte vara missunnsam.

Om någon annan får jobbet jag också sökte ska jag tillåta mig att sura ett litet tag (det måste jag ju få!) men sedan gå vidare och på riktigt hoppas att det går bra för den här andra. Att gå och blänga och muttra avundsjukt kommer bara att hämma mig själv, så det är totalt poänglöst. 

Jag ska minimera skitpratet.

Ingen arbetsplats eller bekantskapskrets blir bättre av att folk smyger runt och pratar illa om varandra. Ibland kan det ju vara nödvändigt att ventilera en människas beteende med någon, om till exempel en kollega betett sig osakligt (händer mig hemskt sällan, men rent hypotetiskt) och jag vill få det bekräftat att jag inte överreagerade eller misstolkade. Men en kontinuerlig skitpratsjargong  är väldigt skadlig i längden så en sådan ska jag försöka undvika att initiera eller ta del i. 

Jag ska vara snäll på sociala medier.

Det är svårt med korta inlägg, en kanske skriver dem med en glimt i ögat och skojfriskt sinnelag, men läsaren ser dem som regelrätt bitchiga. Ibland blir det tokigt och då är det bäst att be om ursäkt.  Ser inte heller att jag skulle vinna något på att uppfostra och förlöjliga den jag diskuterar med på facebook. Och ibland är det kanske bara klokast att dra sig ur en diskussion som spårat ur. I alla fall sova på saken och inte skriva i affekt. Det är då det ofta blir galet. 

Jag ska glädjas över andras framgång.

För det är aldrig bort från mig när det går bra för någon annan. Tvärtom är det ibland möjligt att vara en lyckoparasit som får en boost av den andras glädje. 

Jag ska inte snåla med beröm!

Tvärtom ska jag bli bättre på att berömma mina medmänniskor. Inte utan anledning förstås för det är ju bara fjäsk, men jag har så många otroligt duktiga och proffsiga kolleger och vänner som borde överösas med komplimanger varje dag. Men så glömmer jag bort det.

Med sådana målsättningar studsar jag självbelåtet vidare i tillvaron. Men röda läppar och ännu rödare dojor. 

Katalogmodellen säger sitt

Det var en vimsig dag, det här! Först satt jag i några timmar på en sociala medier-skolning på jobbet. Det var intressant och viktigt men handlade mest om juridik så jag blev lite mosig. 

Sedan släppte Schildts & Söderströms sin höstkatalog och då blev det ett väldigt hålligång. 

Det svenska omslaget ser ut så här. 

Japp, det är Kjell Westö i förgrunden och yours truly som gluttar fram till höger. Bara det är ju absurt. Hur i fridens namn kan jag ha hamnat i en position som innebär att jag är på ett katalogomslag med Kjell Westö? Vad hände? 

Det finska omslaget: 

Lika absurt. Jag och Päivi Storgård. Hon var powerkvinnan  läste tv-nyheter när jag ännu måste fejka min ålder för att få se Interview with the vampire på bio. Och här står vi och tuffhänger bland en massa kaktusar (och skolbarn på utflykt men de kom inte med på bilden). 

Nåjo, somliga har i dag poängterat att det är så typiskt att den kvinnliga författaren ska stå och smyga bakom den manliga författaren. Att det är typiskt att skyffla undan kvinnan och låta mannen ta plats. 

Här kommer nu min kommentar till det hela, och jag kommer inte att diskutera saken efter att detta är sagt:

Jag är inte den som låter mig stuvas undan i bakgrunden så där bara. Jag har hunnit skaffa mig både vassa armbågar och skinn på näsan och är riktigt duktig på att ta plats. Om fotografen och förlaget hade bett mig trånhänga på en man eller posera blygt i bakgrunden medan en manlig författare som kommit lika långt i karriären som jag hade fått ta upp allt utrymme i förgrunden hade jag vägrat. 

Men i det här fallet kändes det väldigt okej att stå i bakgrunden, för vi snackar trots allt om Kjell f*cking Westö. En av Svenskfinlands absolut mest framgångsrika författare. Jag plirar gärna fram över hans axel. Jag hade gärna plirat över Monika Fagerholms axel också. Eller Märta Tikkanens. Nu råkar Kjell Westö vara stjärnan, men förlaget tyckte ändå att jag också skulle vara med på omslaget för att representera nykomlingarna och framtiden. Jag blev väldigt hedrad. Det känns fantastiskt att både den svenska och finska delen av S&S tror på mig och mitt författarskap så till den grad att min nuna får pryda katalogomslagen. 

Tycker dessutom bilderna är väldigt vackra, Helen Korpak var den som fotograferade och hon är så jäkla skicklig! Jag är nöjd med mig själv på båda bilderna. På den med Kjell Westö tycker jag att jag ser självsäker och tuff ut. Någon misstänkte att min plan var att mörda Kjell när han minst anar det, den tolkningen skriver jag dock inte under, hehe. 

I hela härvan kom ju min bok lite i skymundan nästan! Den ser ut så här! Men den får jag skriva mera om lite senare. 

Det går inte alls bra, det här!

Wääääh. Efter några månader av flow har jag kört fast. Big time. Energin är slut, inspirationen likaså. Har väldigt lite kvar att göra med Blå villan, men det går så trögt!

Jag tror egentligen jag bara skulle behöva två-tre dagar i lugn och ro med ett doftljus och några burkar lakrits-Skyr och så skulle boken vara klar. Men kommer jag igång?

Nä.

Jag lallar runt på internätet och bekymrar mig för olika saker. Speciellt samarbetsförhandlingar. Och pengar. Och debutantseminarier. Och recensionsdagar. Och en massa annat som jag omöjligt kan påverka. 

Men det händer ju skojiga saker också. Förra veckan hade Kiev-delegationen ett möte. Dvs de som ska åka till Eurovisionen med Norma John (eller Lasse och Leena som de heter på riktigt) i spetsen, en flygel, en krinolin och 1500 lakritsstänger. 

Och så snurrar ju De Eurovisa på tv varje lördag! Hoppas ingen har missat att BFF- Ellen är med i det andra avsnittet! Hon är suverän, precis som väntat. Det är Janne Hyöty också. Och Pöll och jag får väl godkänt vi också.

Här några fina bilder från inspelningen, knäppta av Barbro Ahlstedt. Och själva programmet hittar du ju här. 

Överraskningsresa till London! (eller: Vem är världens bästa hustru, måntro?)

Oj vilket långt upphåll det blidde, ursäkta! God orsak till bloggpaus dock. 

I onsdags fyllde Jonas 40 år och jag har i några månader planerat en överraskningsresa till honom. Han visste att vi skulle åka någonstans men inte vart. Det var först vid födisfrukosten han fick veta att det var London som var vår destination!

Att flyga till London är snorbilligt om en är ute i god tid. Men hotellet satsade jag mången hopsparad slant på.

Här bodde vi! Hazlitt's heter detta tjusiga 1700-talshus mitt på livliga partygatan Frith Street i Soho. Dock tar barerna slut några tiotals meter från hotellet så det var lugnt och skönt. 

Liksom kolla. Värsta Downton Abbey-fantasin. Sniduvindiga golv och patinerade möbler. Tjocka lyxiga morgonrockar gyllene kranar i badrummet. Och frukost på sängen. Tack, Carson. 

Dessutom var vädret fint! Det hade jag inte vågat hoppas på. I London var det typ juni. Syrener och tulpaner blommade för fullt. 

Jonas är inte alls lika förtjust i att resa som jag, främst för att han hatar att yra, stressa och tvingas fatta snabba impulsbeslut om var en ska äta, vilken metrolinje en ska ta etc. Så eftersom det här var en skräddarsydd resa hade jag arbetat som en liten bäver för att minimera alla sådana här moment. Hade bokat alla restauranger, till exempel. Kan varmt rekommendera Sticks'n'sushi i Covent Garden (suveränt god japansk mat och smarriga cocktails), 45 Jermyn Street i Fortnum & Mason's hus (vi beställde in the caviar trolley!) och biffrestaurangen Hawksmoore Seven Dials (perfekta rump steaks och sticky toffee pudding). Hade ingen tidigare koll på någon av krogarna, hade förlitat mig helt på nätrecensioner. 

Och så hade jag hängt på låset och fått biljetter till The Book of Mormon också. Jonas bror med familj sponsrade biljetten. Helt galet roligt och politiskt inkorrekt. Alla måste se den. 

Och så tassade vi nu bara omkring, gick i affärer, satt en lång stund på en parkbänk som två pensionärer, drack lite vin här, åt en cheesecake där, åkte flodbåt från Greenwich till Westminster och hade det väldigt bra. 

Överlag en resa som en lever länge på! Nu ligger ribban ganska högt inför min 40-årsdag om tre år, haha. 

Missa inte De Eurovisa!

Aj varför ska man titta på det ikväll kl 21 på Yle Fem (eller fast nu på Yle Arenan)?

För det är roligt! Våra gäster Emma Sandström (hon som var med i vårens UMK) och Tomas Ek (radio- och Euroviisutlegend) är charmiga och smarta. Pöll-Johan (som snart blir musikchef på Yle Radio Suomi, härriguuud!!!) är finurlig och underhållande som vanligt! Och jag är inte så pjåkig jag heller, framför allt har jag en häftig gul blus! 

Fotona knäppte Barbro Ahlstedt!  

Mysteriekväll i Kyrkslätt

Då en skriver böcker landar en del förfrågningar i inboxen. De flesta är väldigt trevliga, ​som inbjudan till mysteriekväll på idylliska Wohls gård i Kyrkslätt. 

Aftonsolen sken och det serverades vin! Cirka 15 pers ville komma och höra mig intervjuas av Jenny Paajes. Mycket lyckat!

Fast jag får riktigt tänka efter då jag får frågor om Sommarön! Det är ju flera år sedan jag skrev den. Till och med Blå villan känns avlägsen, fast den inte ens har utgivits ännu! Helst skulle jag babbla om boken med arbetsnamnet Lott 53, men det skulle knappast vara så spirituellt.

Intressant insikt dock, nu fattar jag varför författare ibland verkar smått förvirrade på bokmässor och sånt fast de ska prata om sina egna alster. Det är ju samma sak som att som journalist försöka förlara varför man ställde just de och de frågorna i en intervju 2014. 

På hemvägen lyssnade jag på favoritpodden Hietanen och Henriksson som bland annat sa att de författare som gärna berättar om hur mycket av dem själva som finns i romanens huvudperson inte brukar vara så bra författare. Då rodnade jag där jag satt i bussen, för hade precis suttit och skroderat "Det finns lite av mig i ALLA mina karaktärer!"

Nolo! 

Höjden av idioti - att fettskamma sig själv

I början av året kom jag väldigt bra igång med träningen. Det var inte alls ovanligt att jag på en och samma vecka lyckades klämma in två yogapass och tre löprundor.

Och jajamen, en mår ju toppen av en sådan livvstil. Sover gott, vaknar pigg, nacken krampar inte, om en tvingas rusa till bussen avlider en inte mitt i språngmarschen etc. Vi är säkert alla överens: det är sjuuukt bra att motionera. 

Men en del veckor blir det nu bara inte av.

Det kan handla om kvällsprogram som krockar med yogatimmarna. Eller en resa som rubbar rutinerna. Jag kanske har lite ont i halsen. Jag fastnar framför datorn och plötsligt är klockan 23.15 och jag har inte joggat en meter ens.

Och jo - hemska saker - ibland ids jag bara inte. Det är mänskligt att vara en slöfock ens ibland. 

Nu det störiga.

Jag har ju gått ner en hel del i vikt det senaste halvåret och är just nu helt till freds med min kroppshydda. Förra veckan struntade jag i allt vad träning hette och var oerhört bjussig mot mig själv. Det är okej Eva, sade jag farbroderligt (oklart varför jag förvandlades till farbror i samma veva), du har jobbat hårt med inspelningarna och allt det där. Det blev en mellanvecka med träningen, men det är inga problem alls, stumpan (usch, jag är visst en farbror som kör härskarteknik). Det är okej, spelar ingen roll i det långa loppet. Bra att du inte överansträngde dig. 

Men så här resonerade jag ALDRIG när jag var större!

Om jag tappade bort mina träningsrutiner var jag otroligt hård mot mig själv. Det spelade ingen roll vad orsaken till min träningspaus var, den kunde vara hur legitim som helst. Barn med vattkoppor, övertidsjobb eller andra faktorer jag inte kunnat påverka, jag klådde upp mig själv ändå. Du borde ha hunnit, skrek en sträng röst inom mig (Anna Skipper? Är det du?). Men du tog dig inte tid! För du är lat! Och plösö! Se nu på de där magkorvarna, de försvinner ingenstans för du är misslyckad och slö! Jag ville knappt sova på mage för jag tyckte magen kändes så massiv (det var den inte). 

Kort sagt: jag utsatte mig själv för första klassens fettskammande.

Så här i efterhand kan jag bli riktigt ledsen på mig själv. För tio kilo hit eller dit ger ingen rätten att vara så där sträng och oförstående, inte ens mig själv. 

Och visst, ibland kan det vara nödvändigt att ge sig själv en spark i aktern för saker och ting ska bli av. Men om de inte blir det - varför klå upp sig? Att var och varannan människa plötsligt springer maratonlopp (framför allt chefer av någon anledning) innebär inte automatiskt att jag också borde. Att gymen är fulla med crossfit-are som flänger runt som orangutanger betyder inte att mitt försiktiga hantelviftande är värdelöst. 

Det vet jag nu. Sitter som bäst här ny-yogad och belåten. Men fasen så sorgligt att jag skulle behöva gå ner i vikt för att bli snäll mot mig själv. Eva våren 2016 skulle ha förtjänat samma respekt fast hon var snäppet större. Så det så. 

Framgång schmamgång

Om det är någonting som gör mig trött som bloggläsare är när skribenter skriver om hur oerhört trötta de är för att de har så fullt upp. Ofta känns de här skriverierna som illa maskerat humble brag. Ojojoj, SÅ många events, och SÅ många deadlines på mitt glossiga jobb, oy vey. Buu-fucking-huu tänker jag elakt och klickar mig vidare. 

Det hemska med att sitta i TV-klippet är att en blir medveten om alla underliga miner en gör. Så här ser ju alla andra mig hela tiden, själv tror jag att jag ser ut som jag gör i spegeln...

Men ja. Ibland är ju jag också ganska mör fast jag bara gjort roliga saker veckan lång. Det är läget just nu. 

Och när jag börjar lista vad jag har på gång som bäst ser det ju ut som värsta skytlistan. Men det är också sanningen. 

Jag har spelat in några tv-program där jag är programledare.

Jag filar på min andra roman, samtidigt marknadsför jag ännu den första romanen för fullt.

Jag förbereder mig för en arbetsresa till Ukraina.

Jag funderar på en arbetsförfrågan jag fick i veckan (inom Yle) som skulle innebära ett stort skrivprojekt i ett spännande format.

Eftersom Blå villan ska ges ut på finska får jag förfrågningar om intervjuer i damtidningar, sådana finns ju liksom inte i Svenskfinland.

Och så fick jag ett stipendium av Kulturfonden som grädde på moset! 

Ni ser? Skryt! Eller snarare en rad bevis på att det går ganska bra för mig just nu. Och det ska jag väl inte skämmas för? Jag har ju trots allt tragglat på i rätt många år, karriären har oftast stampat på stället och inspirationen lyst med sin frånvaro.

Jag har sökt förbaskat många jobb som jag inte fått. Gjort korkade val, tvingats retirera och inse att min kompetens inte räckte till. Tassat hem med svansen mellan benen, brölat, druckit för mycket vin, sovit på saken och rest mig igen. 

Kanske jag har gjort mig förtjänt av lite flow?

Flowet i fråga kan ju få ett tvärt slut precis när som helst, så kanske jag borde njuta och vara stolt så länge det varar? Jag kan ju trots allt vara arbetslös till sommaren (samarbetsförhandlingar, you know), Blå villan kan totalfloppa, De Eurovisa läggas ner etc. 

Så varför kan jag då inte kosta på mig lite hybris? Lite "boogiewoogie, vad bra jag är" just i denna stund?

Svårt att säga. Kanske jag rädd för att jinxa någonting om jag smäller allt för ljudligt med hängslena? Rädd för att bli uppblåst och odräglig? Rädd för att fallet ska bli ännu mera smärtsamt om jag flugit upp på en mental prispall? 

Kanske. Men just i dag ska jag vara uppblåst ett slag. Det går bra nu. Bravo jag. 

Tre intensiva dagar med De Eurovisa

It's a wrap - det är en tunnbrödsrulle!​

​I tre dagar har vi spelar in hela den sjätte säsongen av De Eurovisa. Rätt otroligt att vi hållit på så länge, rena rama långköraren ju! 

Och precis som varje år var det tungt, intensivt, lite stressigt men förbaskat kul! Då sminket (och spanxen​) sitter, gästerna är på plats och kameran börjar filma släpper all min nervositet, för att analysera Eurovisionslåtar är ju det kuligaste som finns!

Årets gäster levererade verkligen, alla tog sitt uppdrag på stort allvar och gjorde roliga, smarta och ibland förskräckta analyser av de 43 bidragen. Det har varit vårt enda rättesnöre då vi gjort upp listor på våra önskelistor på gäster, att de får vara artister, låtskrivare, ESC-nördar eller något helt annat, men de ska gilla Eurovisionen på riktigt och ge alla bidrag en rättvis chans. Det här var inga som helst problem för Emma Sandström, Tomas Ek, Ellen Strömberg, Janne Hyöty, Mia Hafrén och Christoffer Strandberg. 

Jag måste ännu berömma gänget som har hand om dekoren. Jag skulle kunna bo i De Eurovisa-kulisserna! Kolla! 

1960-talsmöbler och nostalgifoton på väggarna  

Ukrainsk skumpa!  

Och så har de visst tömt rekvisitaförrådet på snygga vaser. 

Jag har nästan inga bilder på gästerna för jag hade inte med mig telefonen i studion då de var på plats. Men jag lovar att återkomma med dylika.  

Och jo, premiär blir det i Yle Fem och på Arenan den 8 april! Avsnitten går att se i hela världen!  

Författare eller journalist? Vad vill jag hellre vara?

Nåja! Beklagar dröjsmålet, men nu ska jag äntligen ta itu med de återstående frågorna från frågestunden!

Karin E är det som undrar. 

Jo, jag funderar över kombinationen journalistjobb - författare. Hur ser du på framtiden, kommer du att bli tvungen att välja? VILL du det ena eller det andra, och vad vill du hellre vara utan i framtiden, pengar eller tid? Det är sånthär jag själv funderar mycket på.

Jo. Mina tankar går i samma banor. Om jag fick göra precis som jag ville skulle jag vara fast anställd journalist på våren och författare på hösten! Månadslön på våren, något trevligt stipendium på hösten, det skulle vara idealet. Men det är ju inte så lätt att få både arbetsgivare och fonder med på denna behändiga lösning. 

Men i något skede kanske jag måste välja. Eller i så fall fortsätta med journalistiken på frilansbasis om jag vill ha tid över för skrivandet. Iofs pågår ju regelbundna samarbetsförhandlingar på mitt jobb så i värsta fall är valet inte ens mitt.

Ifall Yle slänger ut mig blir författandet min plan B, och det känns ju inte så peppande, men tanken ger mig ändå en viss tröst. Om karriär 1 skiter sig har jag i alla fall någonting att syssla med, fast det blir knapert med ekonomin. Jag tror inte vi skulle ha råd att bo kvar i vårt hus, till exempel. 

Det som känns lite obehagligt mitt i en samarbetsförhandling är ju tanken att min arbetsgivare skulle resonera typ "ja men hon är ju så duktig och skriver böcker och håller på, henne kan vi peta för hon landar säkert på fötterna". Jag har absolut inga belägg för att min arbetsgivare skulle tänka så här dumt, men kärva tider tar fram de mest paranoida resonemangen.

Så jag tragglar nu på med lite av varje och försöker få orken och inspirationen att räcka till både Ylejobb och deckarskriveri. Oklart om detta är en lösning som fungerar på långsikt. 

Och så undrar vilken nytta du tycker att du har i ditt författarskap av att jobba som journalist.

Jag gillar att vara den där snabba och effektiva människan som kan knattra ihop en fungerande artikel på kort tid. Det har gett mig ett skriv-självförtroende som kommer väl till pass när jag skriver skönlitteratur och kör fast.

Dessutom tror jag att långvarig tjänst vid radion har gjort att jag har lätt för att skriva dialoger. Eftersom jag jobbat med att editera snarvel i sjutton år är det ganska smidigt att skriva ner repliker som låter någorlunda naturliga. 

Jag ska inte heller sticka under stol med att jag tror Sommarön har sålt så pass bra för att jag är bekant från radio och tv - och förvisso bloggen också. Ett existerande personligt varumärke är knappast ett måste för en författardebutant, men i mitt fall var det ett plus. 

Och så undrar jag också vad du svarar alla som säger att de också skulle vilja skriva en bok, men hinner inte/orkar inte efter jobbet.

Så tänker jag ju själv titt som tätt. Ibland undrar jag hur det har varit möjligt för mig att få ihop flera manuskript på fritiden och är bombsäker på att ett sådant tilltag aldrig kommer att lyckas igen. 

Men det finns inga genvägar. Den som vill ge ut en bok måste slå sig er och skriva. I mitt fall blir det ganska lite tv-tittning och nattsömn under skrivperioderna. Det skulle aldrig ha gått när barnen var mindre heller, det var först när de blev så stora att man kunde ryta åt dem att lämna morsan i fred som det blidde böcker. 

Sammanfattningsvis: jag tror journalisten i mig gör mig till en bättre författare och att författaren i mig gör mig till en bättre journalist. Jag önskar att jag skulle hitta på en fungerande lösning som tillätt mig äta kakan och ha den kvar, men vi dubbelagenter får nog fortsätta spana.