Jag är nyfiken på om du tror att något speciellt orsakade både ditt håravfall och sen att ditt hår kom tillbaka? Jag har själv tappat allt mitt hår för ett par år sen och funderar förstås på om det någonsin kommer att komma tillbaka.
Jaa du. Ingen läkare kunde ge mig några svar, men min egen teori är att håravfallet var en reaktion på att väldigt mycket sket sig på samma gång i mitt liv. Och det var inte ens fråga om några jättetragedier, ingen blev sjuk eller dog, men det var så mycket som strulade samtidigt att helheten blev rätt mastig. Vi byggde ett hus och mitt i projektet vägrade banken låna det belopp vi räknat med, yngre dottern fick en dagisplats i fel ända av staden, jag skulle tillbaka på jobb efter föräldraledigheten men fick meddelandet att jag skulle placeras på en redaktion jag inte alls ville arbeta på. Och så vidare. Jag fattade nog inte själv hur mycket allt det här påverat mig innan håret började trilla av i stora tofsar.
Prognosen för att håret ska växa tillbaka är rätt dålig, sägs det. När jag lugnat ner mig efter den första skallighetschocken bestämde jag mig för att ta kontroll över andra saker istället. Håret kunde jag ju inte göra något åt, liksom. Så jag åt bättre, tränade mera, gjorde vad jag kunde för att sova bättre osv. Tänkte väl att vare sig håret kommer tillbaka eller inte är det ju aldrig bortkastat att satsa på det egna välmåendet, liksom. Jag bloggade ivrigt om mina tankar kring alopecian, fick härlig respons och kände mig lite behövd och viktig.
Jag vågade verkligen inte hoppas att håret skulle växa ut igen, men tänkte väl att om jag hittade på andra saker att fokusera på och vara stolt över skulle det inte vara lika knäckande att vara ofrivillig hårlös. Och det funkade! Efter något år var jag rätt glad och stabil igen, mådde bra och allt det som strulat med hus och dagisplatser hade löst sig. Alopecian var inte en så big deal längre.
2008. J har just hjälpt mig att klippa bort de sista hårtestarna.
Våren 2009. Det ironiska att ha världens hårfagraste bebis när man själv är kal som ett bowlingklot...
Marmoreringsfasen...
Januari 2012. En frisyr!
Och ytterligare ett år senare började håret växa! Ojämnt och fläckvis men med faslig fart. Fick raka huvudet varannan dag för perukerna hölls inte på. Jag minns att jag var arg, för jag hade börjat tycka att min skalliga hjässa var rätt cool. Men den här marmorerade varianten var bökig.
Efter ett tag var utväxten ändå så pass jämn att det blev något som kunde kallas frisyr. Då skippade jag perukerna och så fick jag småningom tillbaka mitt egna hår.
Så stressen fick håret att ramla av, det är jag säker på. Men jag vet ju inte om håret skulle ha återvänt om jag fortsatt att vara ledsen och stressad. På något sätt tror jag inte det.
Det är förstås en och annan alopetiker som hoppfullt undrat hur jag bar mig åt för att få håret tillbaka, och det kan jag ju inte ge något bra svar på. Men jag kan rekommendera följande till alla som hamnar i den jobbiga situationen:
- Sörj ditt hår. Det är inte fånigt eller fåfängt. Var ledsen precis så länge som det behövs. Jag gick till en psykolog när jag var som mest sorgsen, det var väldigt bra.
- Ta kontroll över andra saker, sådant som ger dig en energiboost. Jag gjorde till exempel en rejäl garderobsrensning och skaffade nya kläder som passade min nya skalliga stil. Lite coola androgyna grejer kändes rätt, tyckte jag.
- Gör vad du kan för att bygga upp självförtroendet igen, för det får sig minsann en törn. Jag har alltid tyckt att skalliga kvinnor kan vara hur snygga som helst, men hade väldigt svårt för att acceptera min egen spegelbild. Men att så långt pengarna räckte testa peruker, pigmentering, olika huvudbonader och smink piggade upp mig. Jag såg ens lite ut som mig själv igen, tyckte jag.
Okej, nu låter det som om jag skulle försöka säga typ "om du inte funderar på hårlösheten så växer nog håret ut igen". Lika hemskt som att säga "bara ni inte grubblar för mycket blir ni nog med barn snart" till ett par som varit ofrivilligt barnlösa i flera år. Självklart är det inte så enkelt. Men det är aldrig bortkastat att kämpa för att må bättre.
Om jag hade förblivit skallig tror jag att jag vid det här laget skulle ha skippat peruken och en skallig kvinna, helt enkelt. När jag ser på bilder av min själv utan hår tycker jag det ser rätt häftigt ut. Och jo, det kan ju hända att jag hamnar där igen, alopecia går ju inte om. Men om mitt hår ramlar av igen vet jag ju i alla fall vad jag ska göra den här gången.
Jag hoppas att det skulle finnas mera forskning kring alopecia, för det är en tung sjukdom fast den drabbar det yttre snarare än det inre. Varför drabbas en del? Det kan ju inte alltid vara stressrelaterat, till exempel kan ju helnöjda och stabila barn plötsligt tappa håret fast de inte stressat alls. Men det verkar gå väldigt långsamt på forskningsfronten.
Men i väntan på det är jag glad att det börjar finnas gott om fotomodeller och artister som stolt visar upp sina kala hjässor. Det tror jag är superviktigt just för de barn som drabbas och känner sig udda bland sina hårfagra kompisar.
Jösses vilken uppsats det blev. Men en massa kramar och anfäkta anamma till alla er skallisar där ute! Den styrka som byggs upp på insidan då man blir skallig på utsidan skulle många betala dyrt för.
