Nu vet jag vad som felas mig!

Ha! Tänk att fast jag småningom närmar på 40 (är 36) så har jag inte lärt mig att känna igen mönstren. 

Här har jag hasat omkring och känt mig håglös och undrat om jag drabbats av en depression eller bara är allmän besynnerlig. För jag har absolut ingen anledning att vara nedstämd, tvärtom rullar allt på hur bra som helst. 

Men nu kom jag plötsligt på vad felet är. Hallå där Eva. Newsflash. 

Jag har inget projekt. 

Japp, så enkelt är det. Jag är en person som måste ha ett projekt (eller flera) på gång för att må bra. Gärna någonting som gör mig så ivrig att det finns i mina tankar hela tiden. Som med jämna mellanrum ger mig ett pirr "åh, det här kan ju bli riktigt, riktigt bra, ti hiii!!!" På det sättet har alla de tre böcker jag skrivit kommit till (Hallonbacken är det tredje, den utkommer nästa år). Likaså de jobbgrejer jag varit mest stolt över. 

Men nu befinner jag mig i ett hopplöst post-projekt-tillstånd. Eurovisionen och Blå villan försvann från agendan ungefär samtidigt. Boken bryts om som bäst och jag ska gå igenom korret en sista gång innan boken går i tryck, men i mitt huvud är projektet avslutat. 

På jobbet har jag förvisso olika småprojekt på gång hela tiden, men mest sådant som går på rutin och inte kräver så mycket tankearbete. 

Det här är allvarligt.

När jag är projektlös tappar jag bort allt det andra också. Jag har inte yogat, joggat eller testat några nya recept på länge. Jag går omkring och är butter på allt och alla. Jag blir en odräglig självcentrerad surpuppa när jag saknar projekt. 

Så nu skulle det gälla att hitta på något så fort som möjligt. Men vad? Jag har inte kraften att påbörja nästa deckare riktigt ännu, måste få lite distans till Blå villan först. Det måste vara någonting annorlunda. Men gärna lite krävande och kreativt, så där. 

Gud vad svårt. Och vilket praktfullt i-landsproblem det här säkert ter sig som. Men icke desto mindre får detta tillstånd mig att må ganska dåligt, hur löjligt det än må låta. 

Känner någon igen sig? 

Lite excentrisk, bara

Sitter på bussen. Har lurar i öronen fast podden (Under huden) tog slut för en stund sedan. Tänker på allt och inget.  

Inser plötsligt att jag nynnar på Av längtan till dig. Men har ingen aning om hur högt och hur länge jag hållit på med detta. Eventuellt ganska högt och ganska länge. 

Att sånt.  

Framtiden och vårtröttheten

Nix. Jag försöker och försöker men fortfarande har jag svårt med att komma igång efter Eurovisionsresan. Jag gör det jag måste men har väldigt svårt för att bli ivrig över någonting alls. Vilket är hemskt olikt mig, som är ivrig mest hela tiden. 

Jag antar att jag mest är vårtrött. Och det får man vara. Svar till Orolig 80:a: Du är heelt normaal.

Men ja. I eftersviterna av samarbetsförhandlingarna på jobbet får vi alla nu i tur och ordning besked om var och med vad vi ska arbeta i framtiden.  Jag kommer att få jobba ännu mera med sociala medier och webb och det känns kul. Jag gör ju lite radiosändningar här och där men har insett att det inte är min grej längre. Skulle absolut inte vilja vara programledare på heltid, åtminstone inte just nu. 

Så jag är tacksam. Dels för att jag fick behålla jobbet, dels för att jag fortsättingsvis får jobba med sådant jag gillar. Det är lyxigt och verkligen inte alla förunnat! 

Samtidigt börjar kalendern fyllas inför hösten. Åbo Bokmässa, bokkalaset i Ekenäs, skolbesök och skrivledigheter. Har också ett sjukt spännande projekt på gång på jobbet i höst, någonting som jag aldrig har testat på tidigare, där jag kanske skulle kunna kombinera mitt deckar-jag med mitt radio-jag! Iiik. Men mera vågar jag inte säga ännu, det känns som att jinxa hela grejen. 

Och jo! Om några veckor åker jag på debutantseminarium till Biskops Arnö! Hur coolt?! Det är en legendarisk folkhögskola på en ö i Mälaren, känd bland annat för sin författarutbildning. Linda och Karl Ove har gått där. Och några till. Ska bli spännande att se. 

Ikväll har jag klippt gräsmattan och ätit lakrits-Skyr. Nedrans, nu börjar det här vara ett sådant där vardagsinlägg som en del tycker att tradiga. Bäst att sätta punkt. 

Här sitter jag på jobbet och filurar. Notera den italienska gorillan.  

En riktig fucking skitdag

Det är så här det är att arbeta numera. 

Slappna aldrig av. Känn dig inte trygg. Bevisa ständigt att du duger. Prestera lite för mycket för säkerhets skull innan någon yngre och piggare kommer och är bättre på allt. 

Och få aldrig, aldrig någonsin för dig att du är oersättlig.  

I dag sades sju av mina kolleger upp. Sju uppskattade, smarta, flitiga, roliga, erfarna människor. 

Jag "klarade mig" den här gången men känner mig varken lättad eller nöjd.  

För det är så jävla bedrövligt. 

Damtia i försommarhetta

Att springa Naisten 10 har blivit något av en tradition. Jag sprang första gången året då jag drabbats av alopecia. Var skallig som ett bowlingklot och frustrerad på allt. Bestämde mig för att ta kontroll över sådant i min kropp som jag kunde påverka (till skillnad från hårväxten då) och började jogga.

Den gången kändes det som världens bedrift att klara av att löpa i 10 km. Jag hade börjat pretty much från noll. Numera är sträckan inte så hujsig för mig, men alltid en bra målsättning för vårens löpträning.

En del år har evenemanget krockat med Eurovisionen, men jag har för mig att detta var mitt sjätte lopp.  

Hade lite hoppats på att klara sträckan på mindre än en timme men det sket sig. 1 h 5 min tog det. Men ja. Trängseln i början gjorde att jag mer eller mindre promenerade första biten. Dessutom var det rätt kämpigt med årets första löprunda i ordentlig värme. Så jag ska inte vara allt för purken. Ska nog pressa min miltid här ännu.

Efteråt blev det skumpa och grillmat. Barnen hade till och med bakat en tårta till mig och mamma, som också deltog i tian.  

En bra söndag med andra ord!  

Hattfnatt

Jag skulle gärna vara en hatt-människa. Tycker de facto att jag är rätt snofsig i hatt.

Problemet är att jag har ett gigantiskt huvud! Onesize-hattar är bara att glömma, det blir samma förnedring varje gång när hatten blir liggande där högst upp på skulten som en skojig skämtartikel. Oftast fyndar jag på herravdelningen. 

Fjolårshatten från H&M är tänkt att pryda en manlig skalp. Men nu pryder den mig, hähä.

Och här får ni en bonusbild på en Mårbackapelargonia. Sådant bloggar vi nästan-medelålders människor om.  

Namasté. Alé.

I dag skiner solen, och klyschigt nog känns mitt humör genast aningen lättsammare. Kanske jag småningom skulle börja vara mig själv igen. En glad sprall som gillar yoga, whiskey, läppstift och kakkahumor.

Inte riktigt där ännu, men arbetar på saken. 

Fick ett uppiggande telefonsamtal igår också. Från polisen! Jo faktiskt.

Ända sedan jag påbörjade arbetet med Blå Villan har jag letat efter en bussig finlandssvensk polis som kunde ta sig tid att gå igenom en rad detaljer med mig. Titlar, system, tillvägagångssätt inom en brottsutredning osv. 

Jag hade ju chansat mig fram, använt termer som förekommer i svenska deckare och gissat lite hur saker och ting går till. Nu är ju Blå Villan en helt fiktiv berättelse så det spelar ingen roll om inte allt är hundra procent verklighetstroget, men jag ville nu ändå att det mest uppenbara missarna skulle undvikas. Skillnaden mellan konstapel och komissarie till exempel. 

Nåjo, i nästan 40 minuter svarade superhyggliga Måns på mina dumma frågor. Säkert det mest lärorika telefonsamtal jag haft i mitt liv. 

Och bäst av allt, jag hade chansat ganska bra. Det räcker med små justeringar i manuset. Vilken lättnad. 

Därmed börjar det småningom vara dags att ta avsked av Blå Villan. Det känns väldigt okej, arbetet har trots allt pågått lite till och från i en tre-fyra år.  Att skriva klart sina andra bok är inte lika mäktigt som att skriva klart sin första, inser jag. Men ändå, tänk att det blev en bok av den idén också. Och att förlaget helst vill att det blir en serie. 

Nu ska jag försöka hålla fast vid den känslan resten av dagen. Jag gjorde det. Igen.

Namasté alé på den saken.  

När någon har lagt ett Hudson-filter på tillvaron

Äääh. Den här veckan kommer nog inte att kunna gå till historien som en av Evas paradveckor precis. 

Jag är så vanvettigt melankolisk och låg. Känner inte igen mig själv överhuvudtaget. Det här skulle vara veckan då jag återhämtade mig efter en hektisk vår, gick härliga långa promenader, fixade lite med manuset och fyllde på energireserverna. 

Istället sitter jag här och suckar som en annan Greta Garbo. 

Ja men vad felas mig då? Det är just det som är grejen: absolut ingenting! Snarast är det väl så att jag aldrig har haft det så bra som just nu. Jobbet är okej, skrivandet går bra, privatlivet rullar på utan någon större dramatik, alla är friska osv. Och ändå går jag här och hänger läpp, vilket dessutom ger mig dåligt samvete för att jag är så otacksam och så jag blir ännu sorgsnare. Det är inte klokt. 

Men ja. Visst har jag ju mina teorier om vad det hela kan bero på. En sannolik orsak är hormoner. Började med Natural Cycles för några månader sedan och det har fungerat alldeles utmärkt. Dock innebar detta ju att jag slutade med hormonella preventivmedel efter sjutton år (två graviditeter borträknade). Min kropp tycks inte riktigt veta hur den ska bete sig utan extra hormoner.

Den första månaden blev jag finnig som Skam-statist. Den andra månaden hade jag så våldsam mens att jag blev direkt skranglig. Sedan kom en massa helt oväntade känslor såsom osäkerhet, knäsvaghet och osund självmedvetenhet, vilka har gjort mig fnittrig och fjantig i sociala situationer där jag inte brukar ha några problem att play it cool. Skärpning nu! 

Och härefter följer nu avgrunden. Som också känns bekant från tonåren. 

Kort sagt: jag är femton igen. Helvete. 

Så finns en annan ganska uppenbar anledning också. Det har varit en otroligt fullspäckad vår. Författargigs, tv-inspelningar, resor, pris, poddar, bokkatalog-kontrovers, radiosändningar om vartannat. Mestadels roliga grejer, men enuff är enuff.  I något skede tar krafterna slut, hur roligt en än har det. 

Ganska mycket tror jag att nedstämdheten är någon sorts reaktion på allt det fina.

Jag kan inte riktigt greppa att så mycket häftigt har hänt mig de senaste åren. Lite grann känner jag mig som en bluff som kommer att avslöjas när som helst. 

Hur kunde vi ta så fel? Hon kan ju varken skriva eller prata. Besynnerlig ser hon ut också. Vet nu inte just nånting om någå. Där lurade hon oss allt. Fyfan. 

Då känns det liksom tryggare att gå in i I-or-mode och ta ut skrällen i förväg. 

Men att bara ge upp går ju inte. Därför försöker jag se till att äta fast maten inte riktigt smakar. Sova så mycket det går. Tvinga mig ut på de där promenaderna fast vädret är lika grådaskigt som mitt humör. För det måste ju vända snart. 

Senast nästa vecka kanske Hudson-filtertillvaron byts ut Lo-Fi igen. Hoppas det. 

Ge en mogen kvinna hudvårdstips, tack!

Nu är jag vuxen, tror jag. I alla aspekter utom humorn, som fortfarande är på en åttaårings nivå. 

När en närmar sig 40 tycker jag en ska vara lite bjussig mot sig själv. Bland annat har jag slängt ut alla mina trasiga och urtvättade underkläder och köpt nya. Vuxna människor förtjänar behåar i rätt storlek och trosor utan titthål av det där icke-erotiska slaget. Försöker också vara en mogen och sansad konsument som investerar i basplagg av bättre kvalitet istället för att impulsshoppa. 

Har börjat få rynkor också. Det är riktigt snyggt! Men märker också att min hud är mycket känsligare än förr, blir torr av ingenting och så. 

Så nu är tiden inne för mig att skaffa en fungerande vuxen hudvårdsrutin. Ja jaa, jag vet att jag borde ha börjat med detta för många år sedan. Men jag har klarat mig hyfsat med billiga hudkrämer och tyckt att jag är flott som attan om jag satsat på till exempel Body Shop-produkter. 

Så hjälp mig! Vad fungerar på ett 36-årigt fejs med blandhy? Jag är aningen känslig för parfymer, men milda dofter går bra. 

Serum. Är det bluff eller borde en ha ett sådant också?

Är lite lockad av Dermalogica, men är det värt pengarna? 

Halsen. Finns det något sätt att rädda den? Jag tycker rynkor i ansiktet är jättevackert men skulle vilja ge min hals lite extra omsorg innan jag förvandlas till Morla the Ancient One. 

Jag är helt beredd på att satsa lite kosing på produkterna, så länge de känns lite lyxiga och fungerar. Men det finns ju en sjujädrans krämdjungel där ute så jag behöver lite vägledning. 

Anyone?

Dagens identitet: deckarförfattare

Det blir tvära kast i mitt liv just nu. Efter en intensiv vecka som eurovisionskommentator är jag i dag deckarförfattare (andra vill säga deckardrottning men jag blir så generad av benämningen). Tur att jag fick in en dag som ångestladdat toffeldjur där emellan.

Klockan 14 blir det författarfika på Luckan i Helsingfors. Börjar antagligen vara sista evenemangen som gäller Sommarön. Det är ganska skönt, mentalt är jag ju mycket mera involverad i Blå villan.

Läste faktiskt Blå villan från pärm till pärm igår. Det var lite angstigt men helt okej. Den är riktigt spännande på sina ställen. Men givetvis känns det i detta skede som att jag skulle villa bromsa alltsammans, ta timeout och göra sjukliga mängder research. Men faktum är att boken knappast blir bättre av det. Och allting är ju hittepå , då behöver inte alla detaljer vara hundra procent verklighetstrogna. Men journalistjaget knarrar emot och vill dubbelkolla.

Hajade till när jag märkte att både Blå Villan och Sininen huvila redan finns på adlibris! Känns rätt absurt i och med att boken för närvarande är en klottrig hög papper i min ryggsäck. Men nu ska jag träffa min redaktör och hon brukar vara bra på att övertyga mig om att allt nog är under kontroll. 

Ein Bisschen identitetskris

Det här lär ska bli den mest i-landsproblematiska rant du hittar på interwebben i dag. Men det här är vad jag grunnar på just nu, och det här är min blogg, så here goes. 

Det blir samma sak varje år när jag kommer hem från Eurovisionen. Kontrasten gör mig melankolisk. 

Efter att ha levt, andats och svettats Eurovision i 1,5 vecka känns hemmatillvaron med ens så främmande. Obs, inte familjen, men dem hade jag på sätt och vis med mig i Kiev också. Via Facetime och WhatsApp.  

Nej, men hemmet känns med ens främmande. Identiteten. Landet.

Är det här jag ska vara?

Är det det här jag ska vara? 

Jag vet inte riktigt. 

Nejnej, jag skulle inte vilja leva i en Eurovisionsbubbla året om, det skulle ju bli min död! Det här har inte med Eurovisionen att göra, det är miljöombytet som gör mig fundersam.

Jag har ganska lätt för att göra mig hemmastadd på nya platser. När jag går omkring i andra städer tänker jag titt som tätt saker som "på det där cafét skulle jag säkert dricka kaffe hela tiden om jag bodde i det där huset". 

Jag går in i nätbanken och får en chock.

I Ukraina uppmanas man vara väldigt noggrann med var och hur man använder sitt kreditkort, och fastän jag försökte vara väldigt noggrann var jag lite ängslig och halvt förberedd på att mötas av ett tömt kreditkonto.

Istället har jag fått pengar! Av kulturministeriet! Ett arbetsstipendium, de vill understöda deckare numer tre! Jovisst, jag hade skickat in en ansökan, men detta skedde i ett allmänskeptiskt tillstånd någon gång i januari så jag hade förträngt alltsammans. 

Jag blir  förstås hysteriskt glad (och lite skräckslagen innan jag lyckas räkna ut vad det är för pengar) men samtidigt gör stipendiet mig bara ännu virrigare. Som om universum försöker viska "komsi komsi, ta din dator och bli skribent på heltid". Och som skribent kunde man ju kanske bo någon helt annanstans än i Esbo. Eller ens i Finland.  

Det skulle kunna gå att ordna.

Men aldrig i livet att jag skulle få med mig familjen på sådana utsvävningar. Barnen med sina tydliga och trygga system och mommo och mofa på cykelavstånd. Maken som älskar vårt hus och vår trädgård och helst inte åker  ens på kortare resor. 

Jag åkte aldrig på det där utbytesåret i gymnasiet. Studerade aldrig i utlandet, det blev nu bara inte av. Jag reser mycket och det hjälper förstås. Men som jag lockas av tanken att få vistas någon annanstans en längre tid. 

I Kiev skapade jag några egna rutiner för att hålla tankarna i styr i kaoset.

Jag gick till katedralen ett kvarter från hotellet och tände ett ljus nästan varje dag. Hittade en bänk i botaniska trädgården som jag bestämde var "min bänk". Jag började veta vad som fanns på vilken hylla i den stora mataffären. Nu bodde jag ju på ett ganska lyxigt hotell med frukostbuffet och spa så tillvaron var nu inte direkt den som en vanlig Kievbo har. Men ändå eggades fantasin. Hur skulle mina dagar se ut om jag bodde i Kiev?

Jag skulle vilja göra det här under en längre tid. Testa på ett annat liv. Ett annat sätt att tillbringa dagarna. Ett annat grannskap. Oklart var. Knappast i Kiev. Men någonstans. 

Men har jag modet?

Orken? Har jag ens drivkraften för att inleda en övertalningsprocess här hemma? 

Äääh jag vet varken ut eller in. Bara att jag befinner mig i någon slags limbo, som om jag var i otakt med mig själv just nu. 

Nästa vecka kanske allt har fallit på plats igen. Då kanske jag igen kliver ut på verandan en morgon och tänker "hur kan jag vara så lyckligt lottad? Att jag får bo precis här, alltså! Wow!" För det gör jag titt som tätt i vanliga fall, då jag inte är ett melankoliskt vrak. 

Men just i dag längtar jag efter någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på. 

Status: levande död. Location: hemma. Humör: grinigt.

Och så var det över.

Och jag är hemma igen fast hemresan var så snurrig att jag knappt märkte att jag förflyttade mig från Kiev till Esbo. Inser att jag fortfarande har det smink jag kletade på mig för 30 timmar sedan i ansiktet! Fräscht!

Jag sov i sammanlagt fem timmar de sista 48 timmarna av eurovisionsäventyret. Natten till lördag var jag så uppe i varv att jag inte klarade av att sova, och när finalen väl var avgjord, vinnarens presskonferens över och delagationsbussen anlände till hotellet var det bara två timmar kvar tills vi skulle åka till flygfältet.

Inte hade jag kommit mig för att äta något heller mitt i ståhejet så jag var rätt skakig.

Nä, jag har verkligen inte tagit hand om mig själv den här veckan! Jag har bara mig själv att skylla på, tidtabellen tillät nog både mat och vila men jag råddade till allt, försökte överprestera, fila lite extra på mina artiklar och vara duktig.

I dag är jag mest irriterad.

Irriterad på ESC-dissiga kommentarer på sociala medier. Speciellt de som klagar högljutt och till sist stolt proklamerar att de inte ens tittade. 

Irriterad på att Italien inte vann. Försökte vara en good sport och glädja mig för de länder som fick bättre placeringar. Men jävlar anamma, kära Francesco, du blev rånad.  Okejokej, jag ska försöka komma över det här. Min favorit var inte de andras favorit, fine.

Irriterad på att Finland var så jäkla nära en finalplats men verkar ha fälts av jurygrupper som taktik- och kompisröstar. Ooo. Rätt. Vist.

Och faktiskt, hemska saker, jag är irriterad på Salvador Sobral. Den gulliga, "genuina" vinnaren av tävlingen.  

Visst. Sången var magisk. Jag tycker Luisa Sobral är ett geni, och det var helt rätt att hon fick kompositörspriset. Hon har dessutom jobbat hårt i Kiev i flera veckor eftersom hon skötte de första repetitionerna då brorsans hälsotillstånd inte tillät honom att resa till Kiev förrän strax innan semifinalen. Hon är min nya idol. Vilken kvinna! 

Men Salvador. Genuin my ass.

Det vi såg på scenen var skicklig teater. När han rörde sig backstage mellan tävlingarna var han sportigt klädd (ofta i sin tröja med refugee-budskap - tusen poäng för det), nyduschad och skärpt.

Men väl uppe på scenen var han med ens lite sjaskig, klädd i skrynklig kostym och med fett hår och sitt smått förvirrigade uttryck. Det funkade! Det var smart som attan! Men genuint och äkta? Nope. 

Köpte nu inte helt hans lilla predikan om äkta musik och bladibla heller. Precis som nästan alla artister i dag har Salvador Sobral inlett karriären i "fast food-musiken". Portugisiska Idols närmare bestämt.

Det är helt okej, för någonstans måste ju alla börja, jag får bara lite dålig smak i munnen när en sådan kille belåtet sätter sig på höga konstnärshästar och bitchslappar sina medtävlanden på prispallen. Där torkade mina "hurra äntligen vinner underdogen Portugal"-glädjetårar bort på momangen. Många tokhyllar honom för detta, jag tyckte det var fult. 

Men nu har jag knarrat klart. En fin låt vann. Portugal 2018 låter inte helt fel. Och Francesco finns ju kvar på youtube. (Och som bakgrundsbild på min telefon) 

Packa upp? Imorgon.  

Natt i Eurovisionsbubblan

Nu har jag vänt på dygnet så till den grad att jag lika gärna kan blogga lite mitt i natten. Kommer ändå inte att kunna somna på ett tag. 

Kom precis tillbaka till hotellet från generalrepetitionen för Eurovisionsfinalen. Vi hade beställt en bil som skulle ta oss till hotellet men den syntes inte till. 

Där stod vi (de finska kommentatorerna, alltså Mikko, Johan och jag) och huttrade när BBC:s buss kom farande. De bor på samma hotell så vi lyckades tigga till oss skjuts. Och så åkte vi där i den ukrainska natten med Emmelie de Forest, Lucie Jones och Graham Norton. Att sånt. Men tack snälla BBC som förbarmade sig över tre frusna finnar.

Imorgon är det final! Herregud! Kan inte fatta att eurovisionsäventyret snart är över! Det har gått förbannat fort! 

Men jag kanske ska försöka summera mina intryck med några av de bilder jag har i telefonminnet. 

Vad jag kommer att minnas av Kiev 2017

Mitt i natten-mat med fina människor. Norma John (eller Lasse och Leena) är inte bara galet begåvade musikmässigt. De är också väldigt kul att hänga med. 

 Så blev det stopp för Blackbird i semifinalen. Så skit att det knappt är sant. Men jag tänker fortsätta vifta med finska flaggan för att jag är så jäkla stolt över Norma John! Och Blackbird, den vackraste låten i år!

Hmm. Magväskan. Tydligen hot stuff i Ukraina. Men jag stod över.

Alltså den här staden! Bara så galet fina saker överallt!  

Och jo. Ja jaa. Det ska erkännas. Jag har världens största crush på den här mannen. Alltså Francesco Gabbani från Italien. Sii nu hur jag såg ut när jag fick tillfälle att klämma lite på honom (obs han klämde vänligt lite tillbaka) och dricka öl samtidigt. Tycker att han skulle kunna få vinna imorgon. 

Känns som vanligt vemodigt att Eurovisionen snart är över. Det blev ett fantastiskt år. Men ska också bli skönt att landa i verkligheten.  Och la grande finale återstår ju!

Visst lyssnar ni på Johan och mig imorgon? TV2 kl 22? Jaaa!

Kiev, Kiev, har du funnits här hela mitt liv?

Ja nu är vi här. I Kiev. En stad jag borde ha besökt för länge sedan, inser jag.  

Eurovisionsjobbet kommer att bli ganska intensivt nästa vecka så jag har tillåtit mig att turista lite nu i början av äventyret. 

Så har köpt några vackra trä-ägg, käkat pelmeni, beundrat magnoliorna i botaniska trädgården och hängt på en härlig takterrass (isländska delegationens party). Turist javisst.

"In cabin one it was quiet and dark."

Det händer spännande saker varje dag! 

I dag fick jag chansen att läsa första kapitlet av Sommarön på engelska! Nej, den ska inte översättas i sin helhet, åtminstone inte ännu. Men jag har gjort kontrakt med Helsinki Literary Agency som bland annat åker runt på bokmässor och säljer översättningsrättigheter, och för att de ska ha någonting att visa upp internationellt låter de översätta bitar av de böcker de har på sina listor. 

Att läsa sin egen text på snärtigt formulerad engelska är ju snudd på bisarrt! Det blir ju som en helt annan bok, en som jag aldrig hade klarat av att skriva. Men det har jag ju liksom gjort! Väldigt snurrigt men tufft! 

I själva verket var översättningen så eggande att jag minsann tycker att en och annan utländsk förläggare skulle kunna haka på. Ho hoo? Flört flört! Pretty please! 

Och om The Summer Isle inte faller förläggaren i smaken så kommer ju The Blue House (eller vad den nu ska heta på engelska) så småningom. Har skrivit ut den ombrutna versionen nu. Den ser snygg ut men det känns nervöst att den faktiskt börjar vara färdig den också. För snart måste jag ju bara släppa den. Ut i världen. Ut bland kritiska ögon. Ut i jantelagsuniversum (pöh, tror hon att hon är nån Läckberg eller?). 

Men några genomläsningar till behöver den. Fast det får bli efter Ukrainaresan.  Dit bär det iväg på torsdag.

Körsbärsträden i Kungsträdgården

För en gångs skull fick jag chansen att bocka av något på min bucket list. Har velat pricka in körsbärsträdens blomning i Stockholm i många herrans år men alltid misslyckats. Ifjol till exempel när Eurovisionen rullade in i staden var det bara torra små skruttblommor som mötte oss. Men nu!  

Vi är alltså på hederlig Stockholmskryssning med familjen.  Det är väldigt ont om tid i land  nuförtiden men vi hann ut till Rosendals trädgård där vi käkade kladdkaka och jag köpte två enorma pelargonior som jag nu släpat genom stan. Och så lite snabbshopping och lunch.

Nu är vi tillbaka på båten. Eftersom kreditkorten inte övertrasserats ännu ska jag fylla på cocktailskafferiet i taxfreebutiken. 

Mim och monster

Maskerader är både jobbiga och kul tycker jag.  Jobbiga för att jag alltid glömmer bort dem och blir tvungen att improvisera i sista minuten. Kul för att jag är så belåten när improvisationen blir bra. 

Med Selma var det lätt, hon meddelade att hon tycker det blir toppen att tillbringa en hel skoldag i mysdräkt och så hoppade hon bara i monsteroverallen från Lindex (som hon har bott i sedan hon fick den i julklapp). 

Tyra hade en massa kreativa förslag men så inspirerades hon av sin nya randiga t-skjorta och förkunnade att hon ville vara mim på maskeraden.  (Att hon ens hade koll på att det fanns något sådant!)

Så jag rafsade med mig nån sorts billigt clownsminkkit på Prisma och dök in i den egna skrubben på jakt efter tillbehör.  

En basker och en scarf hittade vi genast, samt vita bomullsvantar från Apoteket.  

Och långt ner i en låda hittade jag hängslen som jag använde i gymnasiet. Lösa pressvecksbrallor, napapaita, hängslen. För så klädde de sig i Clueless. Attans vad snygg jag var. 

Ganska tjusigt tyckte vi själva om slutresultatet. Eller ja, mimen sa inget men gjorde positiva gester.  

Jag vet inte längre hur en äter normalt!

Jag har hunnit testa många dieter i mina dagar. Alltsedan en obetänksam skolhälsovårdare gav mig tjockstämpeln någon gång på femman-sexan har det här med mat varit knepigt och skämmigt.

Och sen var det liksom igång. I vuxen ålder har jag kört Viktväktarna, GI, Atkins och nu senast Cambridge. Den först- och sistnämnda går ut på ganska samma sak: räkna kilokalorier (och i Cambridge fylla på med pulvermat). GI och Atkins är tvärtom, kalorierna behöver en inte vara så noga med bara en äter rätt grejer.

Smör? Nooo skriker VV och Cambridge. Jaaa, tjoar Atkins och GI.

Potatis? Jajamen, så mycket du vill, tycker Viktväktarna. Danger danger, säger Atkins. 

Lättprodukter? Usch, vet du ens vad de där innehåller? undrar Den hemlige kocken. 

Efter att ha utsatt mina stackars kropp för än det ena och än det andra har jag i dag landat i ett väldigt underligt stadium. Jag tycker uppriktigt att min kropp är toppen just nu, jag mår fint, orkar jogga, är helt till freds med min spelegbild osv. 

Jag har med andra ord uppnått målet! Hurra! Nu ska jag leva lycklig i alla mina dar och äta normalt. 

Men detdäran... hur äter en normalt?

På mödrarådgivningen eller arbetsplatshälsovården delar de gärna ut broschyrer om helt normal kost. Så här kan det se ut:

Frukost. Rågbröd eller gröt och kaffe/te, okej det går bra. Men juice till? Varje dag? Really?

Lunch. Klassisk köttsoppa. Jättenormalt tycker hälsovården. Men jag vet inte när jag senast skulle ha kommit i kontakt med en skål köttsoppa. Gymnasiet? Där jag äter lunch på vardagarna serveras helt andra saker. Förvisso kunde jag tillreda köttsoppa själv men njää. 

Mellanmål! Banan! Bananarama! Massvis med banan. Banan är bra för allt. Synd att jag hatar banan. 

Middag. Korvsås, mums. Knackisar, lök och massvis med maizena. Och potatis. Och rågbröd för bröd är alltid bra. Och tomat och gurka. 

Kvällsmat. Banan? Kom igen nu, ät en banan. Non? Nå men rågbröd då. 

Visst, för någon kanske det där är en högst normal kost. Det kanske det var för mig också. 1987. 

Hur många äter så där nuförtiden? Hur är det med den nya husmanskosten tacos till exempel? Eller sushi? Eller nepalesiskt? Inget av det här upplevs väl som så väldigt exotiskt längre. Åtminstone i min bekantskapskrets tror jag tacos serveras väldigt mycket oftare än köttsoppa. 

Lägg till att många vill minska på köttkonsumtionen. Hur äter en vege-normalt? Hur förhålla sig till mjölkprodukter? Är frukt godis? Smör eller margarin? Är quinoa normalt? 

Vad heter det sa du? Poke bowl? Det kan omöjligt vara normalt, det här. 

Och tarmen! Det är viktigt att ta hand om tarmen! Gurkmeja är the shit! Synd att en del varianter är fulla av skit på riktigt. Cancerframkallande målfärgsrester eller vad det nu var. Nähepp. 

Inte är det lätt, inte.

Jag vet helt enkelt inte längre hur jag ska äta då jag inte följer en diet! Jag måste ha klara direktiv och följa en viss princip.

Det är precis som en ideologi.

Ge mig en övertygande matpredikant och jag blir troende på nolltid. Tills jag en dag börjar lockas av en annan inriktning och byter. 

Och till sist försöker vara mat-ateist och förvirrat rör om i köttsoppan som jag inte alls är sugen på.

Grönkål, edamame och tofu. Trendigt, ja. Men normalt?  

Var en snällis!

Ibland händer det sig att jag får frågan "vad är ditt motto?". Det är en kvistig fråga och jag har aldrig haft något bra svar. Öhhhm, carpe diem, typ?

Men ju äldre jag blir, desto säkrare börjar jag vara på att det som i längden lönar sig här i livet är att vara snäll. Därav utropar jag härmed att mitt livsmotto ska vara följande:

Var en snällis. 

I podcasten Trettio plus trevar (en favorit!) var man inne på samma linje för några avsnitt sedan. Den som vill göra karriär ska inte glömma bort att vara snäll. Har en gått över lik för att nå framgång är det inte alls lika kul på toppen.  

Nu finns det ju de som misstar snällhet för tandlöshet. Att den som är snäll aldrig skulle våga ryta till och undvika konflikter in i det sista. 

Det är inte det jag strävar efter. Det är skitviktigt att stå upp för sig själv och våga ta fighten när det gäller saker som är viktiga. Speciellt om någon annan hamnat i kläm och behöver uppbackning, då ska snällisen inte dra sig för att ingripa. 

Det är utmanande att vara snäll. För det ju inte så att den snälla saknar förmågan att vara elak. Jag skulle också kunna skriva riktigt bitska saker på sociala medier. Det gör jag ibland, men oftast lyckas jag bromsa mig själv innan jag postat kommentaren.

För vad skulle jag vinna på att skriva någonting elakt?

Det kanske skulle kännas behagligt i några sekunder att ha fått knyckla till någon som skrivit någonting illmarigt till mig. Men sedan då? Den här andra skulle ju bara bli ännu mera irriterad på mig, alternativt ledsen. Och det vill jag inte. 

Det där med att en formulerar ett motto för sig själv innebär ju inte att en klarar av att leva upp till idealet precis hela tiden. Men så här ska jag i alla fall försöka leva: 

Jag ska inte vara missunnsam.

Om någon annan får jobbet jag också sökte ska jag tillåta mig att sura ett litet tag (det måste jag ju få!) men sedan gå vidare och på riktigt hoppas att det går bra för den här andra. Att gå och blänga och muttra avundsjukt kommer bara att hämma mig själv, så det är totalt poänglöst. 

Jag ska minimera skitpratet.

Ingen arbetsplats eller bekantskapskrets blir bättre av att folk smyger runt och pratar illa om varandra. Ibland kan det ju vara nödvändigt att ventilera en människas beteende med någon, om till exempel en kollega betett sig osakligt (händer mig hemskt sällan, men rent hypotetiskt) och jag vill få det bekräftat att jag inte överreagerade eller misstolkade. Men en kontinuerlig skitpratsjargong  är väldigt skadlig i längden så en sådan ska jag försöka undvika att initiera eller ta del i. 

Jag ska vara snäll på sociala medier.

Det är svårt med korta inlägg, en kanske skriver dem med en glimt i ögat och skojfriskt sinnelag, men läsaren ser dem som regelrätt bitchiga. Ibland blir det tokigt och då är det bäst att be om ursäkt.  Ser inte heller att jag skulle vinna något på att uppfostra och förlöjliga den jag diskuterar med på facebook. Och ibland är det kanske bara klokast att dra sig ur en diskussion som spårat ur. I alla fall sova på saken och inte skriva i affekt. Det är då det ofta blir galet. 

Jag ska glädjas över andras framgång.

För det är aldrig bort från mig när det går bra för någon annan. Tvärtom är det ibland möjligt att vara en lyckoparasit som får en boost av den andras glädje. 

Jag ska inte snåla med beröm!

Tvärtom ska jag bli bättre på att berömma mina medmänniskor. Inte utan anledning förstås för det är ju bara fjäsk, men jag har så många otroligt duktiga och proffsiga kolleger och vänner som borde överösas med komplimanger varje dag. Men så glömmer jag bort det.

Med sådana målsättningar studsar jag självbelåtet vidare i tillvaron. Men röda läppar och ännu rödare dojor. 

Katalogmodellen säger sitt

Det var en vimsig dag, det här! Först satt jag i några timmar på en sociala medier-skolning på jobbet. Det var intressant och viktigt men handlade mest om juridik så jag blev lite mosig. 

Sedan släppte Schildts & Söderströms sin höstkatalog och då blev det ett väldigt hålligång. 

Det svenska omslaget ser ut så här. 

Japp, det är Kjell Westö i förgrunden och yours truly som gluttar fram till höger. Bara det är ju absurt. Hur i fridens namn kan jag ha hamnat i en position som innebär att jag är på ett katalogomslag med Kjell Westö? Vad hände? 

Det finska omslaget: 

Lika absurt. Jag och Päivi Storgård. Hon var powerkvinnan  läste tv-nyheter när jag ännu måste fejka min ålder för att få se Interview with the vampire på bio. Och här står vi och tuffhänger bland en massa kaktusar (och skolbarn på utflykt men de kom inte med på bilden). 

Nåjo, somliga har i dag poängterat att det är så typiskt att den kvinnliga författaren ska stå och smyga bakom den manliga författaren. Att det är typiskt att skyffla undan kvinnan och låta mannen ta plats. 

Här kommer nu min kommentar till det hela, och jag kommer inte att diskutera saken efter att detta är sagt:

Jag är inte den som låter mig stuvas undan i bakgrunden så där bara. Jag har hunnit skaffa mig både vassa armbågar och skinn på näsan och är riktigt duktig på att ta plats. Om fotografen och förlaget hade bett mig trånhänga på en man eller posera blygt i bakgrunden medan en manlig författare som kommit lika långt i karriären som jag hade fått ta upp allt utrymme i förgrunden hade jag vägrat. 

Men i det här fallet kändes det väldigt okej att stå i bakgrunden, för vi snackar trots allt om Kjell f*cking Westö. En av Svenskfinlands absolut mest framgångsrika författare. Jag plirar gärna fram över hans axel. Jag hade gärna plirat över Monika Fagerholms axel också. Eller Märta Tikkanens. Nu råkar Kjell Westö vara stjärnan, men förlaget tyckte ändå att jag också skulle vara med på omslaget för att representera nykomlingarna och framtiden. Jag blev väldigt hedrad. Det känns fantastiskt att både den svenska och finska delen av S&S tror på mig och mitt författarskap så till den grad att min nuna får pryda katalogomslagen. 

Tycker dessutom bilderna är väldigt vackra, Helen Korpak var den som fotograferade och hon är så jäkla skicklig! Jag är nöjd med mig själv på båda bilderna. På den med Kjell Westö tycker jag att jag ser självsäker och tuff ut. Någon misstänkte att min plan var att mörda Kjell när han minst anar det, den tolkningen skriver jag dock inte under, hehe. 

I hela härvan kom ju min bok lite i skymundan nästan! Den ser ut så här! Men den får jag skriva mera om lite senare.