Ha! Tänk att fast jag småningom närmar på 40 (är 36) så har jag inte lärt mig att känna igen mönstren.
Här har jag hasat omkring och känt mig håglös och undrat om jag drabbats av en depression eller bara är allmän besynnerlig. För jag har absolut ingen anledning att vara nedstämd, tvärtom rullar allt på hur bra som helst.
Men nu kom jag plötsligt på vad felet är. Hallå där Eva. Newsflash.
Jag har inget projekt.
Japp, så enkelt är det. Jag är en person som måste ha ett projekt (eller flera) på gång för att må bra. Gärna någonting som gör mig så ivrig att det finns i mina tankar hela tiden. Som med jämna mellanrum ger mig ett pirr "åh, det här kan ju bli riktigt, riktigt bra, ti hiii!!!" På det sättet har alla de tre böcker jag skrivit kommit till (Hallonbacken är det tredje, den utkommer nästa år). Likaså de jobbgrejer jag varit mest stolt över.
Men nu befinner jag mig i ett hopplöst post-projekt-tillstånd. Eurovisionen och Blå villan försvann från agendan ungefär samtidigt. Boken bryts om som bäst och jag ska gå igenom korret en sista gång innan boken går i tryck, men i mitt huvud är projektet avslutat.
På jobbet har jag förvisso olika småprojekt på gång hela tiden, men mest sådant som går på rutin och inte kräver så mycket tankearbete.
Det här är allvarligt.
När jag är projektlös tappar jag bort allt det andra också. Jag har inte yogat, joggat eller testat några nya recept på länge. Jag går omkring och är butter på allt och alla. Jag blir en odräglig självcentrerad surpuppa när jag saknar projekt.
Så nu skulle det gälla att hitta på något så fort som möjligt. Men vad? Jag har inte kraften att påbörja nästa deckare riktigt ännu, måste få lite distans till Blå villan först. Det måste vara någonting annorlunda. Men gärna lite krävande och kreativt, så där.
Gud vad svårt. Och vilket praktfullt i-landsproblem det här säkert ter sig som. Men icke desto mindre får detta tillstånd mig att må ganska dåligt, hur löjligt det än må låta.
Känner någon igen sig?