Det här är inte någonting jag skryter med, utan bara något jag konstaterar.
Jag är en långsint jäkel. Med ett minne som en elefant, dessutom.
Språkresan till London 1995. Jag och bästisen skulle gå till Harrods, mest för att se oss omkring. Vi släpptes inte in. En dörrvakt sa att vi måste lämna våra ryggsäckar i en garderob några kvarter bort. Vi förde dit dem. Nästa dörrvakt sa att vi var för unga, att man skulle vara 18 år. En tredje dörrvakt sa åt en italiensk tjej i samma språkresegrupp att hon var för lättklädd (hon hade jeans och ett ärmlöst linne, var hel, ren och prydlig). Vi gav upp.
Jag kommer aldrig att besöka Harrods i hela mitt liv.
Om Harrods inte vill ha mig vill jag inte ha Harrods. Gör av med min semesterkassa på Selfridges istället. Livet går vidare.
Jag har råkat ut för liknande situationer flera gånger i livet. Ibland har jag blivit otrevligt bemött, ibland allmänt ignorerad och ibland har en situation bara gjort mig illa till mods utan att jag egentligen kan sätta fingret på varför. Och jag är principfast. Hit kommer jag aldrig igen. Punkt. Jag har säkert gått miste om en massa positiva saker för att jag inte kunnat släppa den där ena negativa upplevelsen, men de är så det är.
Ett färskt exempel är ett evenemang som jag aldrig ens besökt. Bokmässan i Göteborg.
Redan före jag själv började skriva har jag ju nåtts av snacket. Att det är sååå kuuul. Eftersom alla svenska storpoddare också skriver böcker är det svårt att komma undan bokmässesnack i podcasterna jag lyssnar på. Och när jag väl inför utgivningen av Sommarön började vimsa runt i författarsammanhang var frågan var och varannan ställde: ska du också till Göteborg?
Det skulle jag inte. Och inte skall jag dit i år heller, fast mitt förlag gjorde ett försök att squeezea in mig. Det blev ett nej.
Ju mera jag hör om denna mässa, desto mindre sugen blir jag att närvara. Visst, jag kunde ju helt enkelt boka flyg och köpa en inträdesbiljett, men jag har fruktansvärt svårt för alla slag av mässor. För stökigt, för stort, för bullrigt. Helsingfors och Åbo bokmässa ska jag försöka klara av i höst, det blev riktigt kul i fjol och jag hittade backstageutrymmen där jag kunde gömma mig om det blev för jobbigt (där satt jag och en saktmodig kvinna i vit tröja och vilade oss. Anneli Auer hette hon visst). Men på de mässorna var jag inbjuden och omhändertagen och det kändes tryggt och bra.
Men Göteborg, jösses. Jag vill inte delta i ett jippo om det innebär att mitt förlag måste betala en massa kosing för att få med mig. Man får ju scenskräck och mindervärdeskomplex av mindre, tanken att hålla ett seminarium som folk betalat för att delta i, no way. Ja, säkert kostar Helsingfors och Åbo också, men gissar att beloppen är rätt anspråklösa jämfört med de stora internationella bokmässorna.
För att inte tala om den årliga snopenheten, vi försökte få med dig men eftersom temat är intelligens/ coolhet/ väldoft passade du inte riktigt in.
I år skulle det ju vara lätt att vägra Göteborg och samtidigt visa att man är hyvens, det är ju bara att välja rätt sida i Nya Tider-diskussionen. Men nu ska jag inte låtsas att det bara var den debatten som fick mig att bli avog till mässan. Det skulle vara skenheligt av mig, för sanningen är att Göteborgs bokmässa har gjort mig purken.
Bläddrar genom mässprogrammet och tycker att alla är med. Utom jag. De är säkert med av olika anledningar, kanske inbjudna av sina förlag, av svenska förlag, på egen bekostnad, med hjälp av stipendier etc. Men där är de, och här är jag. Och jag känner mig förnärmad. Bokmässan vill inte ha mig och jag vill inte ha bokmässan. Fast bokmässan lär klara sig. Det gjorde Harrods också.
Så där har vi det. Jag kommer aldrig att delta i Göteborgs bokmässa. Inte ens fast jag skulle ha vunnit Orange, Booker och Nobel och bäras in i guldstol av prins Carl-Philip och Alexander Skarsgård. Nope. Det är inte ett ställe för mig.
Men Frankfurt, ni vet var ni har mig. Ring min agent.
