12,5 kilo? Jonej.

Här följer ett riktigt gnälligt och egocentriskt inlägg om graviditet och vikt. 

Under mina första graviditeter tyckte jag det var asskönt att slippa noja över vikt i ett år. Jag vägde mig sporadiskt och funderade inte desto vidare över siffran som visades på displayen.  Den var nu vad den var. 

Båda graviditeterna förlöpte utan större krämpor och illamåendet avtog efter de första månaderna, så jag både åt och rörde på mig på ett sätt som kändes lagom. 

Överlag var jag alltså ganska sund. Framför allt saknar jag den inställning jag hade då. 

Hur mycket jag slutligen gick upp minns jag knappt. På rådgivningen var man också nöjd med mig. Allt var normalt.

Normaaaalt.

Nomraaaaa-fucking-aaaaaalt. 

Men det var länge sedan. Snart har tio år gått sedan jag var gravid senast och jag har hunnit trixa mycket med min vikt.

Både gå upp till samma vikt som jag hade som höggravid med barn nummer ett (utan bebis då) och gå ner alltsammans med superdisciplinerade dieter i olika omgångar.

Jag har gymmat, löpt, yogat och späkt mig själv med dåligt samvete då jag slappat.

Jag har räknat kilokalorier, valt sallader när jag velat ha burgare och påstått att jag är jättemätt fast tiramisun på dessertmenyn vinkat ivrigt och hojtat "här är jag ju, hallåå".

Jag har tvingats inse att det är så här jag måste leva.

Om jag släpper taget och låter extrakilona klättra upp på höfter och mage kommer tröttheten, det höga blodtrycket och de alarmerande kolesterolvärdena lika snabbt som ett out-of-office-svar i juli.  

Det handlar både om fåfänga och hälsa. Och det är fine. Jag kan göra det.

Jag kan väga mig varje morgon, ha en träningsrutin, äta kontrollerat i veckorna och unna mig (fan vilket äckligt uttryck, unna sig) på veckosluten. Jag kan varva mellan att vara sträng och bjussig och hålla vikten på den nivå jag vill. 

Men nu kommer då barn nummer tre.

("Aftonstjärnan" som ultraljudssköterskan sa med en blinkning. Jag vet inte jag, har aftonen kommit när man är 37 år gammal? Nåjo.)

Min kropp beter sig i alla fall inte som tidigare. Jag mår helt okej, rör på mig så mycket jag nu orkar i sommarhettan och försöker äta lika mångsidigt som vanligt. 

Jag försöker ha en bra attityd till det hela. Typ detta försöker jag intala mig själv varje dag:

"Håll igång, försök motionera lite här och där, ät vettigt och vikten kommer att vara precis det den ska vara".

 Leendet är fejk. Man ska vara glad på Instagram. 

Leendet är fejk. Man ska vara glad på Instagram. 

Jag vet ju det här. Jag vet också att man ska få äta en glass då och då när det är sommar och semester utan att vara ilsken på sig själv i efterhand. 

Men kilona kommer med faslig fart den här gången. 

Jag är lite längre kommen än halvvägs och redan mycket nära de där 12,5 kilona rådgivningen tycker man ska gå upp under HELA graviditeten. Great. 

Har ingen aning om varför. Ska på sockerbelastning i något skede, men hittills har i alla fall mina sockervärden varit normala. Bebisen följer sin tillväxtkurva (duktig pojke, dålig mamma).

Därmed sätter jag nu ner en orimligt stor andel av min tid på den dummaste av aktiviteter:

Att gräla på mig själv.

Var det verkligen nödvändigt att äta så mycket pasta i Kroatien?

Ska du ha grädde med jordgubbarna nu igen?

Jaha, dit for ytterligare en sommardag utan att du gjorde minsta ansats till att motionerna. 

Etc etc. 

Rådgivningen hjälper inte. Ej heller de otaliga nätsidor som dyker upp när man googlar "graviditet viktökning". Det tjatas på om de där 12.5 kilona överallt. Allt utöver det är bara tecken på dåligt leverne och bristande självdisciplin. 

Till all lycka ledde googlandet också in mig på en ovanligt vettig diskussion på Familjeliv, där mammor berättade hur mycket de slutligen gått upp under sina graviditeter.

En del hade gått upp 30 kilo, andra 7. En del 20, 15 eller 3. Någon hade fått graviditetsdiabetes eller lidit av extremt illamående under hela graviditeten vilket förklarade den höga/låga viktökningen, men de flesta hade inte en clue. Det blev nu bara som det blev. 

Nästan ingen hade gått upp 12.5 kilo. 

Det tröstade förstås en stund. 

Här kommer det obligatoriska disclaimern: Givetvis är det viktigaste att barnet mår bra och jag är tacksam över att graviditeten varit okomplicerad så här långt. 

Men jag gillar inte min kropp. Jag vill ha en midja! Jag vill ha en platt mage! Jag vill kunna banta! Jag vill inte ha fötter som värker för att de plötsligt förväntas baxa runt på en mycket större börda än för någon månad sedan.

Jag vill vara den som har kontrollen här!!!!!

Men det hjälps inte. Jag får försöka bita ihop och rulta vidare i tillvaron i 133 dagar till. Och sedan ska man ju då som en god mor gå upp i självuppoffrande bebis-symbios i, ja vad säger ni, ett halvår?

Men sedan govänner, ska det det ätas pulver.