Målsättningar och belöningar (a.k.a jag har köpt ngt svindyrt)

Jag var hemma hos en av mina klokaste vänner häromveckan, en fantastisk kvinna som har haft en riktigt skit-år. En separation, flytt, oro för hur barnen ska ta det, nytt utmanade jobb, turbulens, centrifugering och bergochdalbana samtidigt.

Men mitt i stormen gjorde min kompis upp en mental målbild för sig själv. 

- På min födelsedag, proklamerade hon, då ska jag och barnen ha hittat ett eget hem och då ska jag dricka skumpa i hemmet med mina vänner! 

Det var det vi gjorde häromveckan. Det var mäktigt för oss som fick skåla och hurra för vår wonder woman till vän, men framför allt mäktigt för henne själv. Klart att allt inte automatiskt blev frid och fröjd i samma stund som prosecco-korken ploppade ur flaskan men det här var en viktig etapp. 

Jag blev inspirerad. Det här med mål är någonting jag vill bli bättre på.

På Yle har vi regelbundna utvecklingssamtal med våra närmaste chefer och då gör vi ofta upp personliga mål för oss själva. Men de känns inte så superangelägna alla gånger, dessutom svåra att mäta. Öööh, jo jag har nog säkert fokuserat mera på att lära mig det och det. Mission accomplished? 

Men det slog mig att jag i januari faktiskt satte ett mål. Då kändes målet så löjligt avlägset att jag överdrev en aning. Jag var ganska säker på att inte nå ända fram så jag drabbades av storhetsvansinne.

Så här sa jag: ”Om jag faktiskt klarar att skriva en radiomockumentär, en deckare och en barnbok, ror iland ytterligare en eurovisionssäsong inklusive De Eurovisa och inte förlorar precis allt mitt förstånd på kuppen, då köper jag en jävligt dyr handväska”.

Ett lite fånigt mål, kanske. Materiellt och kommersiellt. Men ändå. Så sa jag. 

Och i torsdags kom insikten. 

Eurovisionsvåren gick hur bra som helst. 

Mockumentären är färdig, inspelad och publiceras om cirka en vecka. 

Hallonbacken är klar. 

Den åttonde tärnan är klar!  

Förståndet ... ja här blir det en tolkningsfråga förstås. MEN jag har lydigt gått i terapi varje vecka. Och inte blivit helt bonkers trots att en överraskningsgraviditet satt sprätt på hormoner, tårkanaler och tillväxt av förhårdnader på fötter.

Jag gjorde ju det! Jag nådde målet! Dags för belöning!

Drömväskan, ja. Den har varit den samma sedan tidigt 2000-tal. Mulberrys Bayswater. En brun, fast det säkert skulle vara förståndigare med en svart.  Den äldre modellen, som jag tycker är finare. De kommer dessutom att byta ut lädret mot en ”knottrigare” variant, men jag har alltid velat ha en slät. 

Om man nu har dreglat efter samma pryl i nästan 20 år kan man knappast kalla det för impulsköp heller. Jag har bytt stil många gånger men väskan har av någon anledning hängt med hela tiden.

Så med semesterersättningen brännande i fickan begav jag mig till en av de där affärerna jag vanligtvis inte ens vågar gå in i. Vilket är dumt, för de är väldigt trevliga där inne.  

IMG_0989.JPG
IMG_0988.JPG

Och så blev det av.

Att köpa märkesväskor är väl lika originellt som att använda Paula’s Choice BHA-syra och gå på yoga. Men samtidigt hävdas det att handväskor är en hyfsat smart investering i dagens värld. Smartare än teknik i alla fall, jag undrar hur många olika smarttelefoner (eller vad man använder för grunkor i framtiden) jag hinner slita ut innan jag trillar av pinn. Bayswater kan däremot komma att hänga med ända till graven. Sen får mina tre barn slåss om den.

IMG_0991.JPG

Men det handlar förstås också om symboliken. En väska som blir mera än en väska. Den är en påminnelse om att jag våren 2018 klarade av det omöjliga.

Och det kan ingen ta ifrån mig. 

Och i höst, när recensionerna kommer och jag som vanligt åker ner i mitt paranoida hål (om jag ens ryms ner med min jättemage) kan jag klamra mig fast i Bayswater och muttra ”fuck it, jag gjorde det”. 

 

IMG_0992.JPG