Podcast!

'
Hur kollrig får man bli? Har ju helt glömt bort att berätta att vi har en podcast nuförtiden! Den finns på arenan (man lär ska kunna ladda ner den till sin telefon den vägen också) och på iTunes förstås. Sök efter Eva och Pöll.

Planen är att den ska dyka upp precis varje fredag strax efter lunch. Hittills har det lyckats. Ähum, bägge gångerna.

 

Skalliga damer i solen

K bad om tips på hur man fixar en solsemester då hårväxten är lite klen. Har så mycket att säga att det får bli ett eget inlägg.

Jag hann med rätt många södernresor innan mitt hår växte tillbaka, och visst krävdes ju lite specialarrangemang. Det allra viktigaste är att man kommer på system som gör att man kan slappna av, så att håret (eller bristen på dylikt) inte ska få stjäla showen, liksom.
Palma de Mallorca 2010

För det första, peruker och värme är ingen vidare kombination. Första semestern utan hår (Mallorca) bestämde jag mig helt enkelt för att använda duk på dagarna och ta på mig peruken på kvällarna då det var svalare och jag klädde upp mig lite för att gå ut och äta. När vi åkte till Kos året därpå hade jag fått en bättre peruk så jag bar den på dagarna också, men det var ändå svettigt.
Kos 2011

Sen är kruxet för mig att dukar känns lite osäkra, speciellt de av lite slinkigare material. De vill gärna blåsa av. Jag upptäckte så kallade "Pre-tied scarves", som ser ut som en duk men egentligen är en mössa. En del är lite vadderade så det ser ut som om man hade hår därunder och det passade ju mig som var skallig som ett bowlingklot. Dessutom sitter de som berget och känns lite lyxiga. Jag anlitade amerikanska webbaffären headcovers.com i flera omgångar, snabb leverans och pålitliga system.
Pafos 2012 (här hade jag fått tillbaka lite hår men trivdes i min pre-tied scarf ändå)

Simning! Här tyckte jag att tubscarfar som säljs i de flesta sportaffärer fungerade bäst. Och när jag väl befann mig vid poolkanten var det bara att konstatera att väldigt många andra damer bar liknande huvudbonader, så det kändes inte det minsta märkligt att se ut så här. 

Kos 2011

Det fina med semesterresor är att de är ypperliga tillfällen för att experimentera med en helt annorlunda stil. Också den som tycker tanken på att vandra omkring i turban och jättelika filmstjärnesolbrillor på hemmaplan är helt absurd kanske kan tänka sig att tänja på gränserna när man befinner sig i solen och bland främmande människor. Så se gärna den där stor mönstrade satinscarfen med jätterosett i nacken som ett fashion statement, inte som en nödlösning för att dölja nånting. 

Och så tycker jag att man ska vara så förbaskat stolt varje gång man har tacklat en situation som känns skrämmande. Minns när jag gått på babysim utan peruk första gången. Gick i bastun med mina kompisar på en kräftskiva utan peruk. Eller när jag gick på indisk skalpmassage med mitt delvis kala huvud. För att inte tala om när jag tog av mig peruken i direktsänd tv på Min morgon (fattar inte att jag var så modig, tror inte jag i dag skulle våga göra nånting liknande). Allt sådant här är viktiga steg på vägen mot att acceptera håravfallet. 

Nu växte ju mitt hår tillbaka helt plötsligt och det är jag ju så otroligt lycklig och tacksam för. Men jag var faktiskt ganska till freds redan innan återväxten började, för jag tyckte att jag hade tagit kontrollen över situationen. Jovars, jag var skallig men det var inte en så stor grej. Det tog ju sin lilla tid att uppnå den balansen, men man kommer dit så småningom!

Stora kämparkramar till K och alla andra alopetiker som hittar in på bloggen. Ha en härlig semester!


Fejknedräkning och Hollywoodhår

Vårt nyårsfirande var ganska stillsamt. Men jag lyckades få till ett riktigt Hollywood-svall. (Läste instruktioner i senaste Costume och följde dem som en manual)

Vi åt middag hos bekanta i Notviken och när vi kom hem vid 23-snåret fejkade vi nyårsnedräkning och skålade i hallonsaft. Sen knockoutade vi barnen och tittade på Harry Potter. Rajraj.

Men på nyårsdagen var det slut på syskonkärleken. 

Svar på Malins frågor



Malin utmanade mig att svara på några frågor! Här kommer svaren (men jag kommer inte på någon att utmana vidare, så hoppas ingen bits om jag bryter kedjan)

Vad hoppas du på under 2014?
Att få ha roligt på jobbet! Man orkar jobba hårt med ständiga deadlines om man får flamsa mellan varven. 

Vad var ditt första sommarjobb?
Receptionist på Svenska Litteratursällskapet. Man skulle gärna ha kjol och det var väldigt viktigt att "t" i slutet av "SällskapeTTTT" hördes. Annars lät det slarvigt. 

Ditt drömhus?
Jag bor i det! Åtminstone kommer jag att gör det när fasaden är rappad och trädgården lite grönare...

Hurudana kläder trivs du bäst i?
Jeans med hög midja (håller magkorvarna i styr och är bekväma), topp, blazer och nån killer accessoar. 

Hur var du som barn?
Irriterande, trind och gåpåig. Men ganska snäll. Och påhittig. 

Favoritplatser på jorden?
Grekland, London, Högkopplan. 

Landet, eller stan?
Stan. Alla gånger. 

Kaffe eller te?
Kaffe!

Hurudan pensionär skulle du vilja vara?
En som aldrig säger "Men det där är jag ju för gammal för".

Vad är din knäppaste ovana?
Pillrar mig i håret, konstant. Visste inte vad jag skulle göra när jag saknade hår. Satt väl och trummade frenetiskt i två år. 

Vilka är dina super powers?
Är suverän på att multitaska. Tömmer gärna diskmaskinen, fixar middag och rättar matematikläxa samtidigt som jag lyssnar på en intressant dokumentär och kommer på upplägg för morgondagns sändning. 

Vem var din första kändis-crush?
Heh. Det var säkert Birk. Men han blev ju inte mycket till kändis. Men jag gillade Mark Lester också, som spelade Oliver och Prinsen/Tiggargossen.

Diamantåret 2014

Kära vänner, så det grämer mig att den här bloggen har ebbat ut på detta snöpliga vis. Jag lever, instagrammar och har hälsan, men det där med att flänga iväg ett blogginlägg har nu helt enkelt försvunnit från mina rutiner.

Men inspirerad av Hannah&Amanda och deras Diamond Year (jag tyckte ärligt talat först att The Golden Year 2013 var lite forcerat, men sedan drogs jag med i alla fall) tänkte jag lägga ut en liten lista på grejer jag ser fram emot år nästa år. 2014 har alla förutsättningar att bli ett kanonår för yours truly.

1. UMK i januari/februari och Eurovisionen i Köpenhamn i maj. Japp, vi ska få åka igen! Hurraaa!

2. De Eurovisa, säsong 3. Tv är definitivt inte mitt element, men jag knogar på och blir åtminstone inte längre totalintimiderad av en tv-kamera. I år har vi dessutom en större budjet och får filma i en riktig studio! De tidigare säsongerna har det varit mera talko-anda och halpis-tv. Men det har ju varit roligt det med.

3. Efter den vanliga komma igång-perioden känns det som att teamet som gör Radiohuset är supertaggade. Nu under julen har vi unnat oss lyxen att leta inspiration och tänka efter, eftersom programmet är på paus i några veckor. Och jag har så många idéer att hjärnan nästan kokar. Ser för första gången på flera år fram emot att få inleda en ny arbetstermin!

4. Har länge längtat efter ett givande projekt vid sidan av jobbet. Nånting som bara är mitt. Och som på beställning hojtade Monika Fagerholm en morgon för några månader sedan efter deltagare till en skrivkurs under hela år 2014. Vi kör igång i januari och jag ser så löjligt mycket fram emot detta! Tanken att försöka skriva en bok har ju funnits i mitt system sedan jag var typ tolv, och jag hoppas att den här kursen skulle ge mig en vänlig men bestämd spark där bak så att inte skrivandet alltid är det jag prioriterar lägst.

5. Jag och Podd ska starta en pöll! Nej tvärtom förstås. Också en tanke som har funnits länge, men det var först när en chef barskt kallade in oss på sitt rum och frågade "Jag har hört nånting om en podcast, blir det till nånting, eller?" som vi bestämde oss för att göra en riktigt försök.

Dessutom ska vi äntligen rappa vårt hus och försöka åstadkomma mera gräs och mindre grus på gården.  Och jag och mamma ska resa till Paris (ähum, i april, men vi har redan skaffat varsiga guideböcker)

Rätt mycket är på gång med andra ord, men det fantastiska är att jag inte alls känner av någon angst-klump i magen när jag skriver in de här grejerna i kalendern. En grej i sänder, jag gör det jag hinner och allt behöver faktiskt inte vara spot on.

Och det ska bli så förbaskat kul!


Uppdatering


Jag vet, här är det tyst som i Leninmausoleet vid midnatt. Men ska pillra ihop ett litet inlägg.

Kokade musslor för första gången i mitt liv i lördags. Var mycket noggrann, jag knackade, skrubbade, granskade och slängde bort alla som såg ens lite dodgy ut. Men förgäves. Det blev en natt på toaletten. Lär nog ska dröja innan jag vågar testa igen. Men de såg smarriga ut när de var nykokta.

På söndag var jag någorlunda återställd så jag klarade av falaflar på Kilim och Hosianna i mysiga Mataskärs kapell.

Och så börjar det dra ihop sig till UMK igen, så vi knäppte pressbilder i måndags. Jag hade världens fluffigaste frisyr. Lite Sally Spectra-varning.
Imorgon Nöjesgala! Ser barnsligt mycket fram emot den! Ska dela ut priset till bästa låt (tillsammans med Pöll, förstås, vad vore väl Piff utan Puff?) så jag får halsa om antingen Isac Elliot, Satin Circus eller Redrama. Så bortkastat att mina barn är för små för att vara imponerade. 

Och på fredag åker jag och mamma till Stockholm! Det händer mycket roligt just nu, men tammetusan så dagarna rasslar iväg.

Världens vackraste hår

Jag tar ju inte sådant här som hår för givet, så jag passar på att njuta och beundra mig själv och ta absurda mängder ego-selfies så länge det varar.

Mitt hår är så vackert! Ja men kolla! Helt ofärgat och obehandlat, inte ens klippt på länge. Så fint.



Det fanns ju en tid då jag var helt inställd på att leva utan hår i alla mina dagar. Det hade säkert gått galant det också, men jag är så jävla tacksam att en sådan här man bestämde sig för att växa ut. Det hade jag aldrig någonsin vågat hoppas på!

Och om hela härligheten trillar av igen en dag ska jag i alla fall veta att jag uppskattade mitt hår medan det hängde med.

Tilltufsad

Huhhuh. Jag tycker det är tröttsamt att läsa blogginlägg som handlar om hur oerhööört trött skribenten är, men jag har faktiskt inte så värst mycket annat att komma med. Ögonlocken hänger på halvstång och de mörka ringarna sträcker sig till knäna. Måste vara vädret. Eller åldern.

Igår sände Radiohuset från Koskikeskus i Tammerfors. Dvs jag stod i blått tält mitt i ett köpcentrum och tjoade medan urinvånarna tittade förbryllat på mig och undrade om jag sålde mineralsmink eller spådomar.

Imorgon är det Näsdagen och då får jag stå i min trygga hemstudio och tjoa, dessutom tillsammans med tv-kändisen och rockstjärnan Hannah Norrena och radiolegendaren (har alltid velat kalla någon "legendar" men kom först nu på en lämplig person)  Jukka Isojoki. Ja, Geir Rönning ska stå i ett hörn och hoila också. Kan ju orimligen bli annat än succé.

Jag ser ut som en porrstjärna!

Eftersom Movember nalkas skojade vi till det lite med lösmustascher på jobbet i dag. Jag tittade intresserat in i spegeln och blev lite förvånad när Ron Jeremy tittade tillbaka.

Man vill ju gärna se ut som en kändis, men gamle Ron var kanske inte riktigt mitt förstahandsval. Men i alla fall kan J nu skryta med att hans fru ser ut som en porrstjärna. 

Och det här är ju en behändig Halloween-kostym. Förutom mustaschen behöver jag bara en hawaiiskjorta, en lite större mage och en präktig... jodetdäran. 



Bus eller godis?

Slapp avslutning på tung vecka

Det var en riktig monstervecka. Vi har tagit upp många tunga ämnen i Radiohuset, fallet "Maria" och HPV-vaccin bland annat. Och folk reagerar. Och kommenterar. Och med bland kommentarerna finns taskigheter som man ibland klarar av att strunta i, men som ibland blir kvar nånstans i bakhuvudet där de skaver och gnaver och ser till att man inte kan koppla av och vara glad.

"Läs inte kommentarer" råder många kolleger mig. Men ibland finns det ju sådant som är viktigt att läsa också. Korrigeringar till exempel, eller befogad kritik som bör beaktas och kanske bemötas. Sakliga synpunkter formulerade av sakliga människor. Men man måste sålla fram dem bland dem som kallar mig allt från brunögd till blågögd, känslokall till överkänslig.

Men ja, det var först någon gång igår på eftermiddagen som jag lyckades trycka undan alla jobbtankar och ta itu med veckoslutsfirandet. Väl  var väl det, för J och jag firar vår sjätte bröllopsdag i dag. Vi hade inte råd med några avancerade ceremonier, så det blev champagnecocktail på hemmaplan, pubmat på S:t Urho's och Jobs på Kinopalatsi. J bjussade, det var galant. Fast mest har vi legat pladask sida vid sida och spelat spel på telefonerna. Kanske inte så jätteromantiskt, men exakt det som behövdes en helg som denna.




Imorgon fortsätter galenskaperna. Men jag har tänt ljusslingorna på verandan fast folk på fb högljutt förkunnar att man varken får dricka glögg eller bläddra i Ikeas julkatalog i oktober. Eat that, julneggon, jag behöver lite ljus och blingbling. Nu.

Därför bojkottar jag Sofia

Nej, inte hon med duvorna i Körsbärsdalen, utan den senaste Disney-prinsessan, Sofia the first. Här har vi henne:

Det är alltså fråga om en animerad tv-serie, den första säsongen sändes på Disney Channel för något år sedan och nästa är på väg. I finländsk tv (frånsett finländska Disney Channel) har programmet inte visats ännu, men på BR Toys är redan hyllorna fulla med Sofia-krafs så det är väl bara en tidsfråga.

Disneyprinsessorna har utvecklats i en positiv riktning de senaste åren, tycker jag. Man har kommit ganska långt från den pipande Snövit och hennes sju sambor och handlingsförlamade Törnrosa med sin multifärgade outfit. Rapunzel var ju till exempel ganska driftig när hon väl kom ner från sitt torn, hjälten i sagan fick mera försöka haka på än stjäla showen. Och i Grodprinsessan var prinsen helfjantig och fick genomgå en ordentlig metamorfos (jag syftar på den mentala biten, inte att han blev groda) innan han dög åt den ambitiösa wannabe-stjärnkocken Tiana.

På Disney sitter man säkerligen nu och gratulerar sig själva för att man ha kommit på prinsessan Sofia. Hon lever i en modern familjekonstallation och blir prinsessa för att hennes mamma gifter sig med en kung. Hallå, alla små sessor med frånskilda föräldrar, en hjältinna för er! Dessutom man lanserat Sofia som den första latina-Disneyprinsessan, men det påstående har väckt debatt eftersom hon inte ser speciellt latinamerikansk ut. Men uppenbart riktar man här in sig på den stora latinamerikanska målgruppen som fått nöja sig med allt från kinesiska till romska Disneyhjältinnor utan att ha sin egen.

Sofia bekymrar sig mycket för att inte hålla måttet som prinsessa, hon är ju gubevars en alldeles vanlig flicka. Det hela blir inte bättre av att styvsyskonen är snorkiga. Okej, bra bra, det här kan ju säkert också många relatera till. Jobbigt att hamna i en livssituation där man inte känner sig bekväm.

Men ingen fara (nu börjar skenheligheterna), med hjälp av Flora, Fina och Magdalena (Törnrosas mentorkvinnor, ni vet) och special guest stars som Belle och Askungen lär sig lilla Sofia att en sann prinsessa inte behöver vara elegant och sofistikerad. Det viktiga är att man är lojal, snäll, generös och hela vägen igenom god.

Men snälla Disney.

Här hade ni ett gyllene tillfälle att skapa en rollmodell för en hel värld av småflickor och detta var vad ni hittade på. Behöver vi verkligen ännu en "det gäller att vara söt både inuti och utanpå"-hjältinna? Är inte hon ganska daterad?

Det som gör mig argast av allt är dock Sofias midja. Nu har vi tittat på Jasmins navel, Rapunzels dirndl och Ariels snäckskal i tiotals år. Men de skulle ändå vara vuxna kvinnor, den här gången ska prinsessan föreställa ett barn. Kunde hon inte så få en normal barnmage??? Jag kunde leva med hennes enorma huvud och jätteögon om hon hade sluppit getingmidjan. Ja, en näsa som syns i profil hade också varit hyggligt.

Att de tonåriga och fullvuxna Disneyprinsessorna varit onaturligt smala ända sedan 1930-talet är ju idioti, men att man inte fattar att vända trenden när man skapar en prinsessa som de mycket unga tittarna direkt ska kunna relatera till är fatalt.

Nej, prinsessan Sofia får portförbud hos oss. Inga youtubeklipp, dockor, suddisar med denna figur. Jag biter mig hellre fast i 70-talet med en sunt småtrind Tjorven och stortandad Pippi. Annie som knytnävsslåss med buspojkarna och karatesparkar omkull stackars Daddy Warbucks får också vara med. Och Disney som helhet behöver inte bannlysas, till exempel Lilo (hon som är kompis med Stitch) ser ut som en vanlig liten tjej.

Må så vara att min lilla bojkott antagligen bekymrar Disney ungefär lika mycket som en prutilutt i Gobiöknen. Jag blir bara så purken på att ett bolag som skulle ha resurserna att sprida en lite annan kvinnlig förebild än den sockersöta, smala och snälla ballar ur. Igen.

Halloweenpumpor och lövkransar

Under förra inlägget frågade några hur jag gjorde pumporna och kransen. Ska försöka förklara mina flummiga processer.

Kransen först. Gjorde en stomme av tjock ståltråd som jag virade tre varv runt S:s prinsessroskis. Då blev den lagom stor. Sedan skickade jag ut två små ovilliga barn som hellre ville sitta i soffan och se på Annie (men It's a hard knock life, flickor) för att plocka vackra löv. Sen virade jag fast 3-4 löv i taget i stommen med en tunnare metalltråd. När jag kommit hela varvet runt fluffade jag till det hela lite. 

Det var faktiskt ganska lätt, resultatet blir ju fint fast kransen är lite ojämn.


Sen var det pumporna, då. Köpte dem i K-butiken och spanade in diverse tutorials på nätet. T ville ha en glad pumpa och S en farlig, så jag försökte nu skissa enligt bästa förmåga på papper. Sedan ritade jag konturerna med sprittusch på själv pumpan. 

Upptill skissade jag ett stjärnmönster för "locket". Och sedan var det bara att börja tälja. Använde en vanlig sågtandad grönsakskniv. Täljde först loss locket och rev upp det medan flickorna ropade "Uuuuuuuuuj!!!" eftersom inanmätet är ganska slimsigt. Därefter hjälptes vi åt att karva ut resten av fruktköttet. Här skulle det säkert ha varit bra med en sådan där glass-skopa, men vi klarade oss med vanliga matskedar. 


När pumpan var urgröpt var det bara at börja tälja till ansiktet. Det var lite pillrigt men jag klarade mig utan blodspill. Det funkade bra att tälja till konturerna och sedan puffa ut bitarna inifrån, om ni förstår hur jag menar. Därefter var det bara att snygga till konturerna lite. Till exempel munnarna skar jag ut i flera småbitar.

Tadaa!

Tror att man i USA brukar lägga tillbaka locket också när ljuset i pumpan brinner men de tycks ha mycket högre pumpor där. Jag slängde locken. 

Hade i lyktljus med höga kanter. De brann så gemytligt tills det började regna igår kväll. 


Har ingen aning hur länge pumporna kommer att hålla, får återkomma på den punkten. Läste att det i USA finns nån sorts spray som skjuter upp ruttnandet och att vaselin också funkar. Men det är så pass kallt ute nu att de säkert håller aningen bättre än pumpor i Kalifornien. 

Hursomhaver, detta var svinroligt och jag ska absolut anamma traditionen!