Skalliga damer i solen

K bad om tips på hur man fixar en solsemester då hårväxten är lite klen. Har så mycket att säga att det får bli ett eget inlägg.

Jag hann med rätt många södernresor innan mitt hår växte tillbaka, och visst krävdes ju lite specialarrangemang. Det allra viktigaste är att man kommer på system som gör att man kan slappna av, så att håret (eller bristen på dylikt) inte ska få stjäla showen, liksom.

Palma de Mallorca 2010

För det första, peruker och värme är ingen vidare kombination. Första semestern utan hår (Mallorca) bestämde jag mig helt enkelt för att använda duk på dagarna och ta på mig peruken på kvällarna då det var svalare och jag klädde upp mig lite för att gå ut och äta. När vi åkte till Kos året därpå hade jag fått en bättre peruk så jag bar den på dagarna också, men det var ändå svettigt.

Kos 2011

Sen är kruxet för mig att dukar känns lite osäkra, speciellt de av lite slinkigare material. De vill gärna blåsa av. Jag upptäckte så kallade "Pre-tied scarves", som ser ut som en duk men egentligen är en mössa. En del är lite vadderade så det ser ut som om man hade hår därunder och det passade ju mig som var skallig som ett bowlingklot. Dessutom sitter de som berget och känns lite lyxiga. Jag anlitade amerikanska webbaffären headcovers.com i flera omgångar, snabb leverans och pålitliga system.

Pafos 2012 (här hade jag fått tillbaka lite hår men trivdes i min pre-tied scarf ändå)

Simning! Här tyckte jag att tubscarfar som säljs i de flesta sportaffärer fungerade bäst. Och när jag väl befann mig vid poolkanten var det bara att konstatera att väldigt många andra damer bar liknande huvudbonader, så det kändes inte det minsta märkligt att se ut så här. 

Kos 2011

Det fina med semesterresor är att de är ypperliga tillfällen för att experimentera med en helt annorlunda stil. Också den som tycker tanken på att vandra omkring i turban och jättelika filmstjärnesolbrillor på hemmaplan är helt absurd kanske kan tänka sig att tänja på gränserna när man befinner sig i solen och bland främmande människor. Så se gärna den där stor mönstrade satinscarfen med jätterosett i nacken som ett fashion statement, inte som en nödlösning för att dölja nånting. 

Och så tycker jag att man ska vara så förbaskat stolt varje gång man har tacklat en situation som känns skrämmande. Minns när jag gått på babysim utan peruk första gången. Gick i bastun med mina kompisar på en kräftskiva utan peruk. Eller när jag gick på indisk skalpmassage med mitt delvis kala huvud. För att inte tala om när jag tog av mig peruken i direktsänd tv på Min morgon (fattar inte att jag var så modig, tror inte jag i dag skulle våga göra nånting liknande). Allt sådant här är viktiga steg på vägen mot att acceptera håravfallet. 

Nu växte ju mitt hår tillbaka helt plötsligt och det är jag ju så otroligt lycklig och tacksam för. Men jag var faktiskt ganska till freds redan innan återväxten började, för jag tyckte att jag hade tagit kontrollen över situationen. Jovars, jag var skallig men det var inte en så stor grej. Det tog ju sin lilla tid att uppnå den balansen, men man kommer dit så småningom!

Stora kämparkramar till K och alla andra alopetiker som hittar in på bloggen. Ha en härlig semester!

En skallig powerkvinna

Det här är Toni Warne. Hon deltar i Storbritanniens The Voice och drabbades av alopecia när hon var 21. Då försvann självförtroendet så ambitionen att bli sångerska hamnade på hyllan. Men nu jäklar.

 Alopecia är en nedrig sjukdom och jag blir så glad varje gång någon skallig skönhet finner modet att kliva ut i rampljuset.

Hår-update

En dylik frilla för tillfället! Snart kan man ju nästan få till stånd nån sorts frisyr! Har en kal fläck uppe på hjässan ännu så jag kör med peruk ett tag till. Men så fort mitt egna hår räcker till för att täcka fläcken ska jag anlita en frissa för att få lite mera form på det hela. Så här i vinterkylan är det helt okej att ha peruk, men ååååh, tanken på att kunna tillbringa sommaren utan...

Jag har förstått att det är oerhört sällsynt att alopetiker har så här täckande och kraftig återväxt, så visst känner jag mig lyckligt lottad! Det är förstås sannolikt att allt trillar av igen, men det funderar jag på sen om det actually händer. Happy happy.

Beställde en ny frisyr

Mitt hår växer ju förtjänstfullt, men det är ganska tråkigt att vänta. Ännu är de kala områdena så pass synliga att jag inte vill skippa peruken. Dessutom är jag ju en stjärna (åtminstone så fort jag gått på den där workshopen jag skrev om igår) och därmed ska jag fotas och synas en del denna vår. Då duger varken bättre begagnade peruker eller mitt eget lilla tofshår.

För att göra väntan lite roligare beställde jag en ny frilla. Den här, men i en lite mörkare färg.

Den kostar runt hundra euro. Dvs ungefär det samma som man pungar ut med om man går på ett grundligt frissabesök med färgning och klippning.

Kan verkligen rekommendera amerikanska webbutiken www.headcovers.com åt alla som behöver lite extra fluff. De levererar produkterna raskt och hittills har mina grejer aldrig fastnat i tullen. Prisnivån är mycket lägre än  Finland. Gillar speciellt deras lagom långa ögonfransar. Och alla snygga scarfar, har köpt flera s.k. pre-tied scarves som varit min räddning om somrarna då peruk inte är ett alternativ i hettan. Den här slank ner i shopping carten just. Gillar också att de har ett trevligt peruk- och hattsortiment för barn.. Produkterna sänds hem inpackade i silkespapper och sidenband, lite flärd och lyx är precis vad man behöver när en sådan här för många lite skämmig leverans anländer.

Är inte superinsatt i perukpolitiken för cancerpatienter, men har hört skräckhistorier om att man förvisso får en gratis peruk om man förlorat sitt hår, men att denna bör väljas ut från ett ganska litet och tantigt sortiment. Det tycker jag är hutlöst, det är en stor tröst för en människa som förlorar håret av en eller annan orsak att hitta en peruk som gör att spegelbilden ser någorlunda bekant ut. Bra peruker behöver inte vara svindyra, tycker det skulle vara mycket bättre att cancerpatienterna får en slant som de sedan kan använda var de vill.

I väntan på ett vettigare system rekommenderar jag verkligen att man tar risken och beställer en snygg peruk via nätet. Det är lite risky förstås, men om den inte passar alls går det ganska bra att sälja dem vidare åt en skallepernilla med lämpligare huvudknopp.

Och när jag nu var i shoppartagen klickade jag hem en ny tub Neulash också. Den var dyr som en svettdropparna från ett helgons armhåla, men å andra sidan räckte ju den förra tuben i nästan ett halvår.

Frisyrdrömmar

Eftersom mitt hår sakteligen börjar täcka hela skalpen vågar jag börja fantisera kring frisyrer. En do i den här stilen kunde vara helt möjlig inom några månader. Till sommaren kanske... Vitsit vad jag hoppas.

Sen är det ju lite problematiskt att man helst ska ha ett dockansikte och en Audrey Hepburn-kropp för att bära upp frisyren rätt. Men det struntar jag i.

Vem tror jag att jag är?

Nåh, min peruk har i alla fall fått för sig att jag är Meg Ryan.

Kärt återseende

Min plan var ju att småningom börja trappa ner perukanvändningen under 2012, förutsatt att mitt eget hår fortsätter växa och inte trillar av på nytt.
I en byrålåda hittade jag min paljettmössa från New York. Köpte den i en liten butik i Greewich Village under de där omtumlande dagarna då jag insåg att jag skulle bli skallig. Behövde nånting lite glammigt och roligt. Hade på mig mössan konstant den julhelgen, min första peruk skaffade jag några månader senare.
Nu ska mössan få hänga med till matbutiken. Peruken stannar hemma.

Problemet med nya ögonfransar

Jag har ju fått tillbaka mina ögonfransar (nya läsare: jag har alopecia så allt mitt hår trillade av för två år sedan) och det gör mig förstås innerligt glad. De är inte supertäta men med mascara blir de hur fina som helst. Och ögonfransarna är den form av kroppsbehåring jag har saknat mest, så ni kan tro att jag är lycklig.

Men nya fransar innebär också nytt håravfall. Det är ju meningen att ögonfransar ska lossna lite an efter, och än så länge har jag inte märkt att de skulle trilla av i oroväckande takt. Jag blir av med någon enstaka varje kväll när jag tvättar ansiktet, och det lär väl ska vara helt normalt. Så var det säkert innan jag insjuknade också, men jag tänkte ju inte på saken då.

Men det hjälps inte, varje gång jag ser mig i spegeln och märker att en frans hamnat på min kind gör isklumpen i bäckenet comeback för några sekunder.

Herregud, tänk om det händer igen?

Jag må vara ganska okej med sjukdomen vid det här laget, men jag undrar om isklumpen nånsin försvinner helt.

Två år med alopecia

Tvåårsdagen närmar sig, insåg jag just. Så här har mitt utseende förändrats under dessa drygt 700 dagar. (Det är inte helt lätt för mig att titta på de här bilderna men säkert väldigt hälsosamt på något plan).

19 oktober 2009. Nyss hemkommen från mitt sista riktiga frissabesök.

Luciadagen 2009. Uh-oh.

15 december 2009. Återtar kontrollen och rakar bort det sista medan jag packar ner Berghällshemmet.

12 januari 2010. Jätteskallig Tölöfru. Oklart vad S har fått syn på.

20 april 2010. Pigmenteringar och olika konstfiberperuker gör livet lite roligare.

20 september 2010. Ah, svindyr peruk av äkta hår. Men såå mycket behagligare!

 1 juni 2011. Min blonda period! Why ever not???

21 juni 2011. Men hallå där! Det växer ju!

17 oktober 2011. In the army now.

Vi får väl se.

Jag har ju liksom glömt att rapportera

Men nu är det officiellt. Mina ögonfransar är tillbaka! Tills vidare i alla fall. Juhuu!

Min skitkonstiga nya fobi

Det här kommer att låta så underligt att jag riskerar att förlora bloggläsare på kuppen, men måste skriva av mig lite. Jag har fått en så underlig fobi. Jag börjar må illa av tunnhåriga kvinnor. På riktigt! Speciellt unga tunnhåriga kvinnor. Tunnhåriga tanter och tunnhåriga män är det inte alls farligt med.

Häromdagen satt jag på bussen bakom en tjej som hade jättetunt hår (antagligen hade hon också nån hårsjukdom), hennes naturliga färg var ljus men hon hade färgat det med någon brunsvart smörja. Dessutom hade hon fäst håret med ett jättetungt spänne i nacken, hennes rosa hårbotten lyste fram och man såg riktigt hur stråna kämpade för att orka med det där tunga klipset.

Och jag blev faktiskt åksjuk! Riktigt illamående.Och väldigt förvånad och skamsen över min reaktion.

Nu är det ju ingalunda så att jag fördömer eller tittar snett på medsystrar med sparsam hårväxt, herregud jag är ju the tunnhåriest of them all! Men när jag ser en ung kvinna med synligt hårbotten kommer ångesten från 2009 tillbaka. De där veckorna då jag såg mer och mer av mitt eget hårbotten för varje dag som gick och drabbades av panik och hysteri innan jag tvingades face the fact och raka av det lilla som återstod. Alla känslorna bubblar fram igen och jag bli sjösjuk.

Så även om jag hurtigt hävdar (bland annat i Papper.fi) att jag har kommit över det är med alopecian påminns jag ibland om att jag kanske inte är helt okej i alla fall.

Och det är okej att inte vara okej. Det tror jag är viktigt att komma ihåg.

Överlevarens guide till alopecia

Det har snart gått två år sedan mitt hår helt utan förvarning trillade av. Det var hemskt och det tog en lång tid att komma på rätt köl igen med självförtroende, stil och humör. Men i dag är jag helt till freds med min alopecia och tänkte därför plita ner en lista med råd.

Att berätta eller inte berätta.
Det går att vara smygalopetiker i dagens värld. Det finns peruker som ser exakt ut som vanligt hår, lösögonfransar som inte alls är drag queen-aktiga och många i vårt blonda Finand har ju inte så synliga ögonbryn to begin med. Om du vill dölja din skallighet, go for it! Jag klandrar dig inte alls, hade sjukdomen drabbat mig i ett annat stadium av livet hade jag kanske gjort det samma. Men själv rekommenderar jag öppenhet. Jag berättade genast åt alla vad som var på gång genom att blogga om saken och så skötte djungeltrumman resten. Och jag fick stöd, pepp och hjälp från de mest oväntade håll. Alla verkade känna någon som hade råkat ut för det samma. Många tyckte att jag var modig och stark, och eftersom jag just då kände mig både ynklig och emotionellt labil var det skönt att höra. Dessutom kan jag tänka mig att det är ganska tungt att ruva på en så här "gruvlig hemlighet", ständigt vara rädd för att peruken ska trilla av, undvika situationer där man ska bada bastu med halvbekanta etc.


Sörj ditt hår!
Det är inte fånigt att göra det. Strunta i dem som säger saker i stil med "var glad att du inte har cancer i alla fall" och "tänk på dem som har en allvarlig sjukdom". Varför i alla sin dar skulle du bli gladare av att tänka på dem som har en allvarlig sjukdom??? Urdumt. Håret är ofta en viktig del i synnerhet av en kvinnas identitet och stil. Det är en jävla stor omställning om en del av ens identitet bara trillar av! Tillåt dig att vara ledsen, det är inte ytligt, det är mänskligt.

Skit i att läsa damtidningar de första månaderna. 
De kommer bara att göra dig sur. Det är lätt att få intrycket att hela ditt värde som kvinna ligger i att ha ett svallande hår som du tvättar och färgar med det och det märket, oönskad hårväxt som du åtgärdar si och så, i sommar ska du fixa festfrisyrer så här etc. Om du har råd, ge dig modigt ut i klädbutikerna istället och skaffa nånting nytt som passar din nya stil. Jag fixade hål i öronen när jag blev skallig och har varit en hängiven användare av stora dingliga örhängen sedan dess. Skaffade också ett stort lager hattar och scarfar för att glamma upp situationen lite. Gör det som funkar för dig! Försök hitta nån rolig aspekt på eländet!

Peruker, fransar, pigmenteringar eller ingenting alls? 
Prova dig fram. Peruker är dyra men de flesta kommuner i Finland hjälper till med en slant. I börjar kommer du att känna dig utklädd och fake i peruk men du vänjer dig. De flesta människor har dessutom annat att tänka på än att blänga på din hårlinje och fundera på om det där kan vara en peruk. Se dig omkring på stan: folk har faktiskt inte speciellt vackra hår. Däremot ser man numera ganska många snygga skalliga kvinnor på stan. Om du tycker att det är nånting för dig: grattis! Där sparade du många pengar!

Om du har möjlighet, tala med en psykolog eller kurator
Jag hade turen att via arbetsplatshälsovården få sitta i soffan hos en snäll och klok dam och gnälla någon timme varannan vecka de första månaderna. Det kändes också skönt att ösa allt gnäll över henne och därmed skona min familj och mina vänner lite grann. Alla i min närhet har gett mig ett fantastiskt stöd, men jag inser ju att det måste ha blivit lite enformigt för dem att umgås med mig under den där perioden då allt kretsade kring min kala hjässa. Psykologen sade dessutom många tänkvärda saker som jag kunde återkomma till i situationer då det kändes svårt. Bland annat förberedde hon mig på att det första året skulle vara jobigast, precis som när man förlorat någon närstående. Du kommer att hitta hårsnoddar som du inte längre behöver i jackfickor. Du kommer att inse att det inte alls är samma känsla att stå på klippan vid sommarstugan när inget hår piskar dig i ansiktet. Det kommer att svida lite varje gång. Men hey, sen är det gjort! Varje gång det svider blir smärtan lite mindre!

Sök stöd av andra alopetiker
De finns bland annat på nätet. På facebook finns till exempel en låst finländsk grupp som heter Alopeciaklubi, och där finns främst kvinnor i alla åldrar som pushar varandra och utbyter erfarenheter och praktisk information. Flera av dem är s.k. skåpalopetiker, men eftersom gruppen är låst ser ingen av dina andra facebookvänner att du gått med. Det finns motsvarande forum i Sverige. Iholiitto ordnar dessutom kurser för både alopetiker och anhöriga, jag har aldrig deltagit själv men de verkar mycket bra!

Jepp, i början tycker du att du ser ut som en alien. 
Du kommer att minnas ditt hår som ett fladdrande Pocahontassvall och inte som den "äääh, de får bli hästsvans i dag också"-tofs det var. Om du tappar ögonfransar och ögonbryn också kommer du att tycka att ditt ansikte helt saknar konturer. Men det går  om, jag lovar! I dag kan jag se mig i spegeln när jag är helt osminkad och tycka att jag ser helt okej ut. Det är ju jag, mina ögon är kvar, mina kindben är kvar, mina läppar är kvar! Inte ansåg jag mig vara någon förhäxande skönhet utan smink på den tiden jag hade hår heller. Tro mig, det går att vänja sig vid den nya looken!


Acceptera att du inte kan göra något åt din alopecia i sig
I dagens läge finns det inga metoder som får håret att växa tillbaka. Det kan hända att ditt hår gör comeback av sig självt, du kan inte göra annat än vänta och se. Men medan du väntar kan du ägna dig åt sådant som du kan påverka istället. Mitt självförtroende höjs när jag lever hälsosamt, motionerar och äter ordentligt. När jag  drabbades av alopecia blev det först en deppig period när jag inte orkade ta itu med mig sjäv, åt lite hipp som happ och satt stilla och tyckte livet var fisigt. Men när jag tog mig i kragen och började jogga lite och ta hand om mig själv började också självförtroendet återvända. Håret var trots allt bara en pytteliten del av mig, jag kan ju inte sluta bry mig om resten bara för att den lilla delen försvunnit.


Skit i elaka kommentarer
Enfaldiga människor har ibland så mycket att påstå. Hellre än man en skallepär än en idiot.

Det blir kanon, trust me!

(december 2009)

Kan alopecia retirera, tro?

Liten snabbkurs för er som inte är så bekanta med den här myskofika sjukdomen. Det finns tre sorters alopecia:

- alopecia areata. Man tappar hår fläckvis, kan väl ske lite varstans på kroppen men de flesta märker det ju tydligast om det gäller håret på huvudet. Detta drabbar ganska många någon gång i livet, för det mesta växer håret tillbaka efter några månader.

- alopecia totalis. Man tappar allt hår på huvudet men kan fortfarande vara en gorilla från halsen neråt. Man får alltså behålla den oönskade hårväxten, tjoho!

- alopecia universalis. Man tappar allt hår. Sen pituinen se.

För lite på ett år sedan fick jag diagnosen universalis och då var jag faktiskt fullkomligt hårlös. Det är jag inte i dag. Benen är ännu helt hårfria (jei), men armhålorna rakar jag igen (äsch, det var onekligen ganska bekvämt att slippa förra sommaren). Mina intima delar ska jag inte skriva om för jag är en lady. Nå kucku heller. Där har allt vuxit tillbaka! Inte så lite ironiskt för det är ju den del som jag visar upp för ett ganska litet urval människor. J föreslog hjälpsamt att jag kanske kunde transplantera det till huvudet. Vilken prima idé!

 På huvudet växer håret så det knakar, men bara fläckvis. Jag tvingas raka huvudknollen minst en gång i veckan, för annars hålls inte Rapunzel på plats. Men jag är lite glad för att det är mitt eget hår som växer fram, det gamla bekanta grova och mörkbruna. En del alopetiker får nöja sig med vitt fluff när återväxten sätter igång. Vilket den ju inte gör för alla.

Men jag undrar om jag inte börjar vara mera på areata-stadiet vid det här laget? Just nu har jag hår på kanske 40% av skalpen, och det är ju redan ganska bra.

 (stört omöjligt att få en bild av nuläget utan att åbäka sig som Amanda Schulman framför webcammen)

Låtom oss vara optimister och sätta detta som mål.

Pretty-please?

P-ordet

Har inte skrivit om min sjukdom på länge, och de senaste dagarna har jag haft en massa nya besökare här på bloggen som säkert inte känner till saken. Så för er ska jag kort berätta att jag för 1,5 år sedan drabbades av alopecia, som gjorde att jag tappade allt hår på hela kroppen på några veckor.

Om det här är nånting som intresserar er kan ni gärna kolla in dessa inlägg i min gamla blogg. Det var en kämpig tid men numera tänker jag sällan ens på saken.

Förra året var jag totalskallig all over, nu gör håret faktikst comeback på lite olika ställen. Vi får väl se vad som händer, men för de flesta varar alopecia livet ut så jag är inte så optimistisk. Dessutom är jag så van vid det här laget at det inte spelar nån större roll.

P-ordet ja. Jag har stort sett slutat tala om peruk. En del har hår som växer ut ur huvudet på dem, andra får skaffa sitt hår på annat sätt. Och en del kör med kombination, extensions osv. Det där blonda svallet jag fick för några veckor sedan har vuxit ut ur någon indisk kvinnas huvud, men numera är det mitt hår, punkt slut.Nån kanske tycker att det här är att förneka sanningen, men jag tycker helt enkelt att det känns trevligare på det här sättet. Så då kan jag väl unna mig det, då.

Så när jag helt plötsligt slår om från korthårig brunett till långhårig blondin öer en natt är det trevligare att få kommentarer om min "nya frisyr" än min "nya peruk". Men jag tar inte illa upp om någon missar det här.

På jobbet kommenterade förresten nästan ingen frisyrbytet, vilket jag tycker är lite lustigt. Alla där vet ju vad grejen är, men de kanske blev rädda för att såra mig genom att uppmärksamma det hela överhuvudtaget. "Cool protes", liksom. Men jag blev nästan lite snopen. Tyckte ju själv det var tidernas makeover och så vågade ingen säga något, fast de annars gärna kommenterar nya kläder, glasögon osv. Nåjo. 

Ett år utan hår, det går

När Min Morgon hörde av sig gällande min alopecia häromdagen blev jag nästan lite vimsig. Är det nånting att snacka om, liksom? Och den reaktionen var ju egentligen ganska sund.

För ett år sedan kretsade hela mitt liv runt skalligheten. Vem är jag, vad är jag, hur ser jag ut, tycker folk att jag ser konstig ut, har jag mera eller mindre utväxt i dag än igår osv. Nånstans där i virrvarret försökte jag bygga hus, sköta barn, göra Vegalistor och vara en någorlunda sansad hustru, dotter, kollega och vän.

I dag tänker jag på alopecian ungeför två gånger per dygn. När jag drar på mig peruken på morgonen och när jag placerar den på mitt styrox alter-ago på kvällen. That's it!

När jag går på gym tycker jag rent av att det är lite underhållande att ställa sig framför den breda spegeln i omklädningsrummet med alla hårfagra tjejer som ska föna, kamma och platt-tånga. Jag skrider fram utan hår, drar fram peruken lite så där surpraajs, och drar ner den över hjässan och är färdig på fem sekunder. Hähä. Och så är det lite kul att observera alla som försöker låta bli att kika på mig. Man får gärna kika, det skulle jag ju också göra.

För ett år sedan var jag ganska säker på att ingetning skulle bli bra igen innan jag fick mitt hår tillbaka. I dag är jag lika skallig som då, men det går bra i alla fall.

Det är ganska fab när man tänker på saken. Man vänjer sig vid de mest udda grejer.

Gail Porters hår!

Jag försöker hänga med i svängarna här. Gail Porter har fått håret tillbaka. Men nu tappar hon det igen.

När jag drabades av alopecia var Gail Porter en av de där kändisarna som gav mig lite tröst. Jo, för det var ju snäppet enklare att relatera till henne än till Pierluigi Collina.

Gail är tv-kändis i Storbritannien, och har bland annat gjort sig känd för att ha poserat i bara mässingen i FHM. Men så trillade de blonda lockarna av.

Och den tuffa människan har vandrat omkring utan hår i offentligheten i fem år! Det är ju en utmaning för oss vanliga människor också, men för en sexbomb måste skrällen vara ännu större.

Sen kom håret tillbaka!

 Och nu ramlar det av igen. Gail avger lägesrapporter på twitter så vi alla kan följa med vad som händer.

Alopecia är en fräck sjukdom. Just som man börjat gilla läget får man tillbaka lite hår, men så trillar det av på nytt och man är tillbaka i samma depp igen.

Själv knogar jag på med att få lite kommunalt stöd för införskaffande av nytt hår från Esbo. Förra peruken bjöd Helsingfors på, men det var en sjuherrans rumba med onödiga läkarbesök och obegripliga blanketter innan det lyckades. Hoppas det inte blir lika krångligt denna gång.

Medan jag väntar är jag för första gången engagerad i Miss America-tävlingen! Heja Miss Delaware!

Evas årsberättelse 2010

Jag blev inspirerad av Linn och ska försöka knåpa ihop en egen årsberättelse. Here goes.

Januari
 Första julen och nyåret som flintskallig avklarad! Jag börjar jobba igen efter mammaledigheten, 60 procent och utan dagisplats för S. Det blir en hel del pusslande. Jag ser inte mycket av mina kära make under våren, eftersom vi jobbar och sköter barn i turer.

Vi flyttar till en tvårummare på Runebergsgatan eftersom rörrenoveringen i Berghällshemmet är i full gång men huset i Esbo står på hälft. Hälften av våra ägodelar hamnar i ett magasin på Drumsö, resten står nedpackat runt om i lägenheten. På något sätt lyckas vi ändå få det att bli ett hem. Stackars S sover i en skrubb men är glad i alla fall.

 Nyinflyttade och fagra

Februari
Skaffar peruk! Det hade jag inte trott men jag vänjer mig betydlig snabbare än jag trott. Känns mystiskt att ha hår igen, och jag är övertygad om att alla genomskådar bluffen och förfasar sig.

Fortsätter att springa hos olika läkare, får samma besked. Finns ingenting att göra, håret kanske kommer tillbaka, kanske inte. Bara att vänta och se.

Jag tappar mina ögonbryn och ögonfransar och har en ganska stor kris. Känner mig som en alien.


Mars
Trivs i Tölö men längtar efter ett hem som jag kan installera mig i mera på långsikt. Men så kommer katastrofen. Budgeten för husbygget sväller, banken säger nej till våra ansökningar om mera lån. Vi drabbas av panik, sörjer, brölar och bannar oss själva för att vi nånsin satte igång ett så huvudlöst projekt. Hus i förorten, vad tänkte vi på???

Jag låter pigmentera ögonbryn och eyeliner, mamma betalar. Det är hemskt men slutresultaten är inte alls så dabbigt, även om jag ser ut som en skurk från en Disneyfilm de första dygnen.

April
Plötsligt befinner vi oss i en rörremppa igen! Nu en av det enklare slaget, men i två veckor är Tölöhemmet uppochned. Jag och flickorna flyr till mina föräldrar Gamlas men J knogar på med torrdass i tamburen och duschar på jobbet. Efter två veckor får vi flytta in igen.

Vi går igenom husbudjeten för femtielfte gången och stryker allt som vi kan stryka. Snälla släktingar kommer till undsättning, banken gillar våra nya nedbantade planer och småningom börjar hoppet vakna till liv igen.Kanske det ska bli ett hus trots allt...

Weekendresa till Köpenhamn med mamma. Jättelyckat! Vi äter smörrebröd, dricker snaps, går på konstutställningar och sjunger karaoke på en pub på Tivoli natten lång. Det är vår i Köpenhamn.

Maj
Båda flickorna får dagisplats på samma dagis i Esbo! Enorm lättnad. Jag och S påbörjar inskolningen.

Kollegan Benny Törnroos tar med musikredaktionen på seglats. Segelbåt, skärgård, två FST-hallåor, Vegachefen, Benny Törnroos... how hurri can you go? Men roligt är det.

Under varje ledig stund finns vi på bygget och tapetserar och knogar på.

Juni
Huset är klart! Vi flyttar igen! Vi vimsar runt och testar grejer. Oooh, det kommer vatten ur kranen! Kylskåpet är kallt! Bastun blir varm! Allt är otroligt, för bara ett år tidigare fanns ju bara en grop där vi nu står i vårt  palats.

Flickorna börjar på nytt dagis. S gör sig hemmastadd ganska fort. T vill tillbaka till gamla dagiset och är ledsen. Det känns hemskt.

I slutet av månaden åker vi till Mallorca och har buskul hela veckan! Victoria och Daniel gifter sig samma dag som vi reser men de visar det hela på hotelltv:n!

Kunglig kisastudio

Juli
Jag får min nya peruk, en av äkta hår denna gång. Det är svettigt, lite som att ha en gummimössa på sig i solgasset, men jag är nöjd. Med pigmenteringar och hår gör jag inte en baklängesvolt av förskräckelse varje gång jag passerar en spegel. Jag tänker mindre och mindre på alopecian och det är skönt.

 Äta grönsaker? Vi? Never.

Vi älskar vårt nya hus. Vi grillar på bakgården och äter på balkongen. J och jag åker på gratis mini-break till Tallinn.

Jag pigmenteras ett varv till och det är dubbelt så jävligt denna gång. Men sen är det gjort.

Augusti
Börjar jobba heltid och har massor att göra. Vår nya vardag med långa arbetsresor, nytt dagis och familjepussel kör igång. Det är lite kämpigt men snart har vi fått fason på det hela.

Dagiset är toppen. Också T börjar vänja sig.

September
Pusslet börjar vara så etablerat att man kan boka in lite kvällsprogram också. Tjejkvällar, bokklubbar, bröllop, kräftskiva mm.

På jobbet blir jag ombedd att formulera ett förslag för hur jag skulle göra Nöjesmagasinet om jag skulle vara programledare 2011. Jag gör en powerpoint, cheferna blir eld och lågor och jag känner mig bäst i världen. 

Sen brakar det igång. Yle ska spara!  Sissi läggs ner. Kolleger är deppiga. Förvirringen är enorm.

Vi passar på att brabbas av alla dagisbobbor på en gång. Angina, spysjuka, magbobba, enterovius, party party.

Oktober
Livet känns inte okej. På Yle börjar samarbetsförhandlingar. Det såsas förskräckligt gällande mitt Nöjesmagasinförslag, jag ger redan upp hoppet. Alla tappar sugen.

Alla chefsjobb lediganslås. Ingen är speciellt hugad att ta ansvar för nånting men de flesta biter ihop och gör vad de kan.

Det börjar växa ut lite hår på mig igen. Bara en strånt här och en där men en intressant utveckling i alla fall. 

November
Jag fyller 30 år och firar med mina två familjer: den biologiska och tjejgänget. Jag hyllas och uppvaktas från morgon till kväll och mår som en prinsessa.

 Raclette är trååååkigt, osten smälter så lååångsamt...

Världens vackraste och bästa tjejgäng!

December
Jag flyttar över bloggen till blogspot!

Mycket roligt program väger upp oroligheterna på jobbet. Resa till Stockholm, julmiddag i Tammerfors, lagom julstök här hemma och så vidare.

Det visar sig att mitt Nöjesmagasin ska bli av trots allt. Jag försöker återuppväcka den iver jag kände i september.

Julen är lyckad. Vårt hus är som skapat för julfirande.

Jag konstaterar att tillvaron börjar kännas ganska skaplig efter ett turbulent år. Det är helt okej om  2011 blir tråkigare än så här.

And that's all folks! Det var Evas 2010 i ett nötskal. Om det inte händer nånting jättespännade under de närmaste dygnen.

Håren går

Jag kom på att det är exakt ett årsedan jag tappade håret! Det var just före självständighetsdagen detta hände. Vi skulle till New York, det var flygstrejk (fast när är det inte flygstrejk?), svininfluensa och vattkoppsvarning på dagis. Till sist kom vi iväg i alla fall, men det mesta av mitt hår blev kvar i avloppsystemet på Manhattan. Där ligger det nu och täpper till.

Jag gick hos en psykolog en tid som sa att det kommer att ta ungefär ett år att komma över en sådan här grej. Så då skulle jag väl börja vara färdig då?

Jo och nä. Jag kommer knappt ihåg hur det var att ha hår längre. Det känns som att jag ha haft alopecia hela livet. Jag tänker inte ens på saken varje dag. Så ja, jag har kommit ganska långt sedan jag bloggade om saken första gången på Luciadagen förra året. Fast bökigt och dyrt är det ju med peruker, lösfransar, pigmenteringar och vad man allt hittar på.

Dessutom har jag börjat få lite tofsar tillbaka här och där. Håller till exempel på att få en monobrow utan att ha brows. Det är ju ganska fjantigt, men man ska vara glad för det lilla.