Två år med alopecia

Tvåårsdagen närmar sig, insåg jag just. Så här har mitt utseende förändrats under dessa drygt 700 dagar. (Det är inte helt lätt för mig att titta på de här bilderna men säkert väldigt hälsosamt på något plan).

19 oktober 2009. Nyss hemkommen från mitt sista riktiga frissabesök.

Luciadagen 2009. Uh-oh.

15 december 2009. Återtar kontrollen och rakar bort det sista medan jag packar ner Berghällshemmet.

12 januari 2010. Jätteskallig Tölöfru. Oklart vad S har fått syn på.

20 april 2010. Pigmenteringar och olika konstfiberperuker gör livet lite roligare.

20 september 2010. Ah, svindyr peruk av äkta hår. Men såå mycket behagligare!

 1 juni 2011. Min blonda period! Why ever not???


21 juni 2011. Men hallå där! Det växer ju!

17 oktober 2011. In the army now.
Vi får väl se.

Röda näsan-tjuvstart

Om några veckor är det Nenäpäivä/ Näsdagen/ Red Nose Day. Alltså insamlingsjippo. Jag ska vara programledare för kalaset i Vega och imorgon hade vi tänkt ta flashiga pressbilder med röda clownnäsor lite varstans. Men i dag sitter jag här hemma och oflashigast i världen, dock med en helt naturell röd näsa.Vi får väl se hur det går, har egentligen inte tid att vara sjuk. Men vem har nu det?

Nu ska jag gräva ner mig framför teven. Ostos-TV eller Marienhof, decisions decisions...

Brunch i B-häll

Utmärkt söndagsprogram: smarrig brunch med smarriga vänner. Fick dessutom grym Berghällsabstinens av att besöka mina gamla hemknutar. Det är fint med mansions i förorten men jag kände mig nog mera hemma i stan. Oh well.Vi kanske flyttar tillbaka när vi är pensionärer.

 Jahapp det här torde väl bli fem fria måltider av veckans tillåtna tre, Olga?
 Värdfolket är sådana där människor som får vanliga möbler att bli konstverk med genomtänkt belysning och små stilleben.
 T och S vräker i sig nybakta semlor tillsammans med polaren E.
 Slurp.

Bullfest

Det här har vi förvisso också hunnit med i dag. Bullfest. Och så hade T fixat bokstäver av pärlor på dagis och ville att jag skulle skriva nåt fint. Det var svårt för det fanns bara en av varje och inga A:n. Men jag försökte i alla fall. Om hon frågar så står det "JAG HETER ALGOT".

HemmaHannah är ju typ HemmaEva

Fattar först nu att jag har blivit granne med HemmaHannah! Det insåg jag för att jag åkte buss med Herr HemmaHannah (jag vet ju liksom vem han är för han är kändis) och vi steg av på samma hållplats. Om du Hannah läser detta kan du ju fråga om han också tjuvlyssnade på rikssvensken som försökte förklara skillnaden mellan Socialdemokrat och Sveriedemokrat för sina finlandssvenska polare.Väldigt underhållande!

Fina blommor förresten! Powerstalk är mitt mellannamn.

Vi kan ju fast börja ha bloggträffar i Lippulaiva! Mingelkväll på Mallaskaski! Bokfika på Nöykis bibba.  Låtom oss göra Kitteldalen till det nya hipstertilhållet a la Berghäll!

Jåå. Sannolikt.

Men hey, vi har mansions!

Vitalis!

Ha-begär är inte så farligt när det man vill ha bara kostar några euro. Vitalis marknadsföringsknep att ta in Ivana Helsinki för att designa snygga burkar har fungerat till hundra procent på mig. Köpte den beigea sommarburken för att den var så fin och har blivit helt beroende också av innehållet.

Vitalis är så nostalgiframkallande. Jag minns kalla vintermorgnar i 80-talets Kårböle på jag var en liten korv i brun overall och min ömsinta moder kletade in mitt snoriga fejs med Vitalis så att jag inte skulle frysa om kinderna. Sedermera fick vi ju veta att det inte alls var bra att göra så. Men Vitalis är fint, färgen, doften, den där släta gröna ytan när man öppnar en sprillans ny burk och drar undan folien.

I dag kletar jag inte den i avsiktet utan använder den på händerna och främst nagelbanden innan jag lägger mig. J är inte alls förtjust i att försöka somna in till aromerna av Vitalis, men jag tycker det är fantastiskt mysigt. Regnsmatter mot rutan, rena lakan, vitalisdoft, aww.

Titta, höstburken och vinterburken! dem vill jag också ha!


Nu kanske nån tror att jag sponsras av Vitalis när jag kvittrar på här. Det gör jag inte, jag är bara väldigt väldigt förtjust i Vitalis. V-I-T-A-L-I-S.

En stor tänkare behöver gott om utrymme

Nu börjar jag på grund av idogt plankande få bukt på putmagen och gäddhänget, men ändå återstår en fysisk defekt som inte ens Olga lär ska kunna göra något åt.

Here goes: Jag har freakat stort huvud. Detta är ett faktum som inte stör mig så mycket i det vanliga livet, men som alltid slår mig när jag får för mig att jag ska bli en sådan där cool kvinna som använder hatt.

De flesta hattar i de butiker jag frekventerar säljs i onesize-storlek. Hoppfullt placerar jag huvudbonaden på min huvudknoll och ser med ens ut som en kokosnöt med en fingerborg högst upp. Och så får jag lite nonchalant försöka rafsa av mig fingerborgen och lägga tillbaka den på hyllan medan jag intensivt spanar efter eventuella vittnen till min förnedring. Big head big head big head (det där var en Friends-referens, fattade nån?).

När jag tappade håret var mitt stora huvud dock en fördel. Många alopetiker slås av att deras stackars lilla noodle ser så pytteliten ut när den saknar hår. Det problemet hade inte jag, förvisso tyckte jag att jag såg ut som en alien men jag var i alla fall en alien med skapliga proportioner.

Men jag har hittat en lösning: herravdelningen. Just nu säljs nästan precis samma modells hattar för både damer och herrar (frånsett slokhattar, men vi ska se bara att nån Justin Timberlake startar den trenden också) och herrar förmodas ha större huvuden än damer. Och den allra största herrstorleken på H&M passar mig förträffligt. Jeei!

Och kanske ett präktigt kranium rent av kan ha en slimmande effekt?

Videotanten på Storkboet

Jo, jag håller också på att läsa Livet och barnet, men jag tar det sakta och njuter av bara några kapitel per kväll (alla andra har ju läst ut den innan spårvagnen kom fram, verkar det som). Lite extra rolig är den eftersom vi tydligen har gått på både samma rådgivning och kanske rent av fött i samma förlossningsal, Peppe och jag.

Igår föddes Vidar (i min läsning alltså, i verkligheten har han ju hunnit bli coverboy i Hbl) och jag hade så roligt åt Storkboet-skildringen att jag sprang efter J och envisasdes med att läsa högt.

Alltså den där förberedelsekursen! Herregud. It all came back to me.

Den första sessionen var faktiskt helt okej år 2006 då vi gick den, man fick snoka runt i förlossningssalen och testa lustgas och annat skoj. Men den andra gången skulle man då se den där filmen som Peppe också skriver om.

Barnmorskan som ledde den här delen av kursen var aningen äldre, med tjocka brillor och håret fäst med en en hederlig tygdonits. Filmen var en videokassett. På med teven, in med kassetten, here we go. Där satt vi, tjockmammorna och "jag smet tidigare från jobbet för detta, saatana"-papporna.

Ojdå. Filmen var visst i slutet. Då måste man spola.

- Voi sentään, voi sentään. suckade barnmorskan bekymrat. Sen hittade hon rewindknappen och tryckte lättat på den. Men utan att stänga av bilden först.

Tjoff, där åkte en moderkaka in i ett underliv. Schwung, där åkte bebisen efter. Kvinna ligger på brits och våndas medan grönklädda människor moonwalkar omring i rummet i racerfart.

- Eeeh, det brukar gå fortare att spola tillbaka om man trycker  på stop först, föreslog en mamma försiktigt.
- Ihanko totta! utbrast barnmorskan imponerat.

Under återstoden av graviditeten skämtade jag och J om videotanten. Allt skulle nog gå bra under förlossningen bara det inte var videotanten som skötte det hela, kluckade vi nervöst. Rätt mycket av dagens förlossningar är ju kopplat till datorer, det hade jag hört. Och då kanske man inte ville att nån som inte vet hur en video fungerar skulle vara den som vakade över vår lilla ofödings hjärtfrekvens och sånt.

Ingen fara, det var ingen videotant som förlöste mig utan en ung, snäll och svenskspråkig (vilken lyx!) barnmorska som var allmänt ljuvlig. Men när T väl kommit till världen tog den unga barnmorskans arbetspass slut.

Vem tror ni skrider in i förlossningsalen - med två sådana där fotstöd som finns på gynekologstolar i högsta hugg- om inte VIDEOTANTEN.

Jag tror jag skrek högre då än jag gjort under krystningsskedet. Den otrevliga läkare (en dubbelgångare till Anna Wintour) som höll på att reparera Aunt Mary's Garden såg strängt upp på mig.

Men videotanten var faktsikt en fena på att montera gynstolar. Och jag var så kollrig på grund av bebisen som låg på min mage och blängde att jag klarade av att ta det hela med ro. Så slutet gott allting gott.

Britney är också en människa

Jag är inte på något sätt Britney Spears största fan, men vi har ju båda hängt med ett tag och hon är ju utan tvekan en av 2000-talets största popikoner.

Nu är hon på turné igen, på fredag kommer hon till Helsingfors. Redan förra turnén kritiserades för att det var playback hela vägen och att man inte fick se Britney själv på skärmarna utan bara dansarna. Men om det nu finns folk i världen som vill sätta 100 euro på dylikt så har väl Brittan all rätt att turnera.

Men är det nödvändigt att vara så förbannat elak??? Den här danska recensenten sågar henne grundligt och kallar henne till på köpet knubbig (och breder sedan generöst på med att det minsann är helt okej, för det finns för många anorektiker i showbiz).

Titta här är hon, Jätteknubbig va?

Playback eller inte, jag hyllar Britney för att hon överhuvudtaget tar sig upp ur sängen om morgnarna trots att hela världen anser sig ha rätt att voja sig över hennes moderskap, fotografer rusar efter henne när hon ska till matbutiken och recensenter riktigt duellerar i vem som kan hitta på de vitsigaste tjock-metaforerna när hon tar sig upp på scenen.

Det är omänskligt! Britney är ingen sagofigur, utan en människa.