Om kindpussande

Hörni, nu måste vi diskutera det här med kindpussande. Bloggprisgalor, lillajulsfester, mingeldingeldong coming up, finlandssvenskar som hälsar på bekanta och obekanta - men hur?

Jag är ingen kindpussare, har aldrig varit det. Om nån ger sig in för att hälsa mig med en kindpuss tar jag förstås inte illa upp utan försöker lite tafatt fatta galoppen och smacka den i örat så där som man väl ska. Men det känns inte naturligt. Lite löjligt. Lite fejk. Lite "ojoj nu ska lilla Eva leka att hon är kontinental, bonjour bara, mwah mwah".

Jag är ingen vidare kramare heller, för den delen.  Jag kramar gärna sådana som jag känner om jag har nån orsak att gratulera dem, om de fyller år, fått barn, skrivit böcker eller så. Eller om jag inte sett dem på länge. En liten kram kan vara rätt naturlig. Men pussarna, näe.

Människor som jag inte träffat förr brukar jag skaka hand med. En vänligt leende, ögonkontakt, ett fast handslag, det är min grej. Men ibland blir det riktigt underligt, när sådana som jag är beredd att hälsa med en handskakning dyker ner över mig för att kindpussa. I värsta fall blir jag så stel att handen förblir framsträckt, men påföljden att jag drämmer till dem i magen (eller ännu värre: i skrevet om det är en lång kindpussare).

Så ska man ju inte göra.

Men jag är nyfiken, ni som läser bloggen. Är ni kindpussare eller ej? Och hur förhåller ni er till kindpussande?

Hälsningar från lervällingen

Är kompledig i dag och hade tänkt ta en liten sovmorgon, men så satte Pentti igång med sin grävskopa här utanför och nu skumpar hela huset. Pentti är en rolig liten farbror som dyker upp och då och då och försöker få vår trädgård i jämnare skick. Nu har vi ju bott på en grusplan i ett år, numera bor vi i en lerpöl. Men det är ett framsteg, nästa år kanske vi rent av skulle ha en liten gräsplätt nånstans...

Jaja. Jag ska i alla fall försöka se till att insidan av huset blir putsad i dag.

Apropo städning: Har ni råkat se den töntiga reklamspotten för Sini Siivous-produkter som snurrar på tv som bäst (hittade tyärr inte den på nätet). En sådan reklam skulle man aldrig göra i Sverige. Budskapet är att Sini är ett finskt varumärke, och detta poängterar man genom att låta en rad finska människor bedyra hur bra detta är. "Sini on suoooomalainen". Alla dessa finska människor är mjölkvita, normalviktiga, snygga och ljushåriga. Är det nu så vi finländare ser ut? Jag kan ju ännu förstå att man vill låta snygga människor synas i tv-reklamer och inte fula. Men i en svensk reklam hade absolut en eller två av dem som fått komma till tals haft ett annat etniskt ursprung.

Kanske man rent av hade tänkt på det men sedan blev rädd och trodde att budskapet skulle vara att invandrare och städprodukter hör ihop? Hursomhaver klumpigt är det.

Kommer också att tänka på ett avsnitt av Good wife här för några veckor sedan, då de utredde om något högdjur haft en "illegal alien" som nanny. Nejnej, bedyrade högdjuret, vi hade en svensk au pair. Och i  avsnittets klimax såg man denna nanny/au pair lyfta ut matkassar ur en bil och hon var mörkhyad. Haaa, busted! En svensk au pair kan ju omöjligt vara mörkhyad, det fattar väl alla. Hon var en illegal alien, förstås.

Jo tjena.

Önskelista

Snart fyller jag år. Tänker ta tillfället i akt och kolla vilka av mina nära och kära som actually läser min blogg och publicera en önskelista enbart här.

Jag skulle vilja ha:
- Värlsfred i år
- Smalare lår
- Ett svallande hår

Men om detta av nån orsak känns för omständigt blir jag också glad över:
 
Datorbordet Isala.


Flashiga örhängen, exempelvis från Accessorize.

Det finns alltid mycket skoj på Indiska. Ett presentkort skulle sitta bra.

 Om jag skulle vara ett par skor så skulle jag vara dessa. Bruna Paris från Vagabond. Storlek 39, tack.

Nånting crazyglittrigt till bloggprisgalan!

En Lampgustaf-lampa till tvättstugan. Tänk så fint att kunna blicka upp mot denna snygging medan man hänger tvätt!

Fotvård! Jajamen.

Bloggpris, jippiii!

Jag ska nominera mig själv i samtliga kategorier! Det får man göra! Det stod inget annat i reglerna!

Utom nykomlingskategorin för min blogg är för gammal.
Och speciellt snygg är den ju inte heller.
Och jag betvivlar att någon tycker att jag är så inspirerande.
Och originell, moi? Nope.
Jag är nog alldeles för liten för att bli årets blogg.
Och så skriver jag tidvis som en kratta så speciellt välskriven är den ju inte heller.
Då blir rolig kvar. Och jag som är så tråkig.

Nåmen äsch. 

Petter förtjänade sin seger!

Känslorna går heta efter gårdagens Melodi Grand Prix. Och det förstår jag, visst var det olovligt klantigt att inte kunna åtgärda felet under sändningens gång eller ens slå på inspelningen från generalrepetitionen utan flerljud eller nånting sådant. Men det är komplicerade saker och jag ska inte låtsas som att jag skulle ha haft en patentlösning på problemet.

Men några saker vill jag, som fanns med i studion, poängtera.

Stämningen i studion var fantastisk, och jag tror att de unga artisterna sent kommer att glömma allt jubel, taktklappande och stöd de fick av livepubliken. Det att publiken i tv-sofforna gick miste om showen visste ju ingen då.

Många kräver nu att tävlingen ska tas om "för saker ska skötas på rätt sätt när det gäller barn". Men då glömmer man bort ett visst barn. Han heter Petter, juryn var helt överens om att hans prestation var fantastisk och att han var en mer än värdig vinnare. Det var mycket ledsamt att alla de duktiga artisterna inte fick uppträda på lika villkor men att ta segern ifrån den överlyckliga Petter skulle bara vara grymt!

Jag hoppas att Petter fortsätter att vara stolt och glad över segern fast teknikstrulet har snott huvudrollen i nyhetsförmedlingen.

Fast egentligen är jag inte så bekymrad för Petters del. Det stod nog klart för alla att han kommer att gå långt också efter MGP. Och det gäller flera av de andra artisterna också.