Jo, jag håller också på att läsa Livet och barnet, men jag tar det sakta och njuter av bara några kapitel per kväll (alla andra har ju läst ut den innan spårvagnen kom fram, verkar det som). Lite extra rolig är den eftersom vi tydligen har gått på både samma rådgivning och kanske rent av fött i samma förlossningsal, Peppe och jag.
Igår föddes Vidar (i min läsning alltså, i verkligheten har han ju hunnit bli coverboy i Hbl) och jag hade så roligt åt Storkboet-skildringen att jag sprang efter J och envisasdes med att läsa högt.
Alltså den där förberedelsekursen! Herregud. It all came back to me.
Den första sessionen var faktiskt helt okej år 2006 då vi gick den, man fick snoka runt i förlossningssalen och testa lustgas och annat skoj. Men den andra gången skulle man då se den där filmen som Peppe också skriver om.
Barnmorskan som ledde den här delen av kursen var aningen äldre, med tjocka brillor och håret fäst med en en hederlig tygdonits. Filmen var en videokassett. På med teven, in med kassetten, here we go. Där satt vi, tjockmammorna och "jag smet tidigare från jobbet för detta, saatana"-papporna.
Ojdå. Filmen var visst i slutet. Då måste man spola.
- Voi sentään, voi sentään. suckade barnmorskan bekymrat. Sen hittade hon rewindknappen och tryckte lättat på den. Men utan att stänga av bilden först.
Tjoff, där åkte en moderkaka in i ett underliv. Schwung, där åkte bebisen efter. Kvinna ligger på brits och våndas medan grönklädda människor moonwalkar omring i rummet i racerfart.
- Eeeh, det brukar gå fortare att spola tillbaka om man trycker på stop först, föreslog en mamma försiktigt.
- Ihanko totta! utbrast barnmorskan imponerat.
Under återstoden av graviditeten skämtade jag och J om videotanten. Allt skulle nog gå bra under förlossningen bara det inte var videotanten som skötte det hela, kluckade vi nervöst. Rätt mycket av dagens förlossningar är ju kopplat till datorer, det hade jag hört. Och då kanske man inte ville att nån som inte vet hur en video fungerar skulle vara den som vakade över vår lilla ofödings hjärtfrekvens och sånt.
Ingen fara, det var ingen videotant som förlöste mig utan en ung, snäll och svenskspråkig (vilken lyx!) barnmorska som var allmänt ljuvlig. Men när T väl kommit till världen tog den unga barnmorskans arbetspass slut.
Vem tror ni skrider in i förlossningsalen - med två sådana där fotstöd som finns på gynekologstolar i högsta hugg- om inte VIDEOTANTEN.
Jag tror jag skrek högre då än jag gjort under krystningsskedet. Den otrevliga läkare (en dubbelgångare till Anna Wintour) som höll på att reparera Aunt Mary's Garden såg strängt upp på mig.
Men videotanten var faktsikt en fena på att montera gynstolar. Och jag var så kollrig på grund av bebisen som låg på min mage och blängde att jag klarade av att ta det hela med ro. Så slutet gott allting gott.
Igår föddes Vidar (i min läsning alltså, i verkligheten har han ju hunnit bli coverboy i Hbl) och jag hade så roligt åt Storkboet-skildringen att jag sprang efter J och envisasdes med att läsa högt.
Alltså den där förberedelsekursen! Herregud. It all came back to me.
Den första sessionen var faktiskt helt okej år 2006 då vi gick den, man fick snoka runt i förlossningssalen och testa lustgas och annat skoj. Men den andra gången skulle man då se den där filmen som Peppe också skriver om.
Barnmorskan som ledde den här delen av kursen var aningen äldre, med tjocka brillor och håret fäst med en en hederlig tygdonits. Filmen var en videokassett. På med teven, in med kassetten, here we go. Där satt vi, tjockmammorna och "jag smet tidigare från jobbet för detta, saatana"-papporna.
Ojdå. Filmen var visst i slutet. Då måste man spola.
- Voi sentään, voi sentään. suckade barnmorskan bekymrat. Sen hittade hon rewindknappen och tryckte lättat på den. Men utan att stänga av bilden först.
Tjoff, där åkte en moderkaka in i ett underliv. Schwung, där åkte bebisen efter. Kvinna ligger på brits och våndas medan grönklädda människor moonwalkar omring i rummet i racerfart.
- Eeeh, det brukar gå fortare att spola tillbaka om man trycker på stop först, föreslog en mamma försiktigt.
- Ihanko totta! utbrast barnmorskan imponerat.
Under återstoden av graviditeten skämtade jag och J om videotanten. Allt skulle nog gå bra under förlossningen bara det inte var videotanten som skötte det hela, kluckade vi nervöst. Rätt mycket av dagens förlossningar är ju kopplat till datorer, det hade jag hört. Och då kanske man inte ville att nån som inte vet hur en video fungerar skulle vara den som vakade över vår lilla ofödings hjärtfrekvens och sånt.
Ingen fara, det var ingen videotant som förlöste mig utan en ung, snäll och svenskspråkig (vilken lyx!) barnmorska som var allmänt ljuvlig. Men när T väl kommit till världen tog den unga barnmorskans arbetspass slut.
Vem tror ni skrider in i förlossningsalen - med två sådana där fotstöd som finns på gynekologstolar i högsta hugg- om inte VIDEOTANTEN.
Jag tror jag skrek högre då än jag gjort under krystningsskedet. Den otrevliga läkare (en dubbelgångare till Anna Wintour) som höll på att reparera Aunt Mary's Garden såg strängt upp på mig.
Men videotanten var faktsikt en fena på att montera gynstolar. Och jag var så kollrig på grund av bebisen som låg på min mage och blängde att jag klarade av att ta det hela med ro. Så slutet gott allting gott.