Nooooooo

Imorse upplevde jag en liten gnutta dagsljus i ändan av en oerhört lång och dyster tunnel. Äntligen fanns chansen till att allting skulle förändras till det bättre. Ett liten smula hopp som vi klamrade oss fast i, även om det kändes dumdristigt att ta ut någon seger i förskott.

Men nu raserades allt detta i och med ett enkelt sms:

"Siemensgubben måste beställa en kiertovesipumppu från Sverige, kunde inte reparera diskmaskinen". 

Husgudarna

Har fått för mig att jag vill skriva en bok. Inget nytt påfund iofs, tanken har väl funnits sedan 1988 ungefär. Men det kanske skulle vara dags att göra ett försök istället för att sitta här och drömma. 

Jag börjar med att vända mig till husgudarna. Merri Vik, Martina Haag, Marian Keyes,  Sophie Kinsella och Viveca Sundvall (sedermera Lärn). De skriver så som jag vill skriva. Om jag försöker insupa lite vibes från deras alster kanske mina fingar börjar knattra ihop en trevlig liten roman utan att jag behöver tampas med mindervärdeskomplex och writer's block.

Det kan ju funka. Visst? Nåintdå

'Tis the season to be stollig, fa la la la laaa

Jajamen. Nu kör vi jul. Ni får rynka på näsan och himla med ögonen bäst ni vill, jag behöver en gnutta jul just nu. Det har varit ett kämpigt år och därute är det mörkt som i buttcracken på Lakritstrollet. Vi knäpper igång Advent. Klick.


Var på ett hurtig promenad under de några minuter man fick uppleva nån sorts dagsljus i dag. De har röjt i skogarna kring Ladusveds motionsslinga och en massa minigranar låg vid vägkanten. Jag och en äldre dam stod en stund och plirade på granarna, sen kom vi överens om att nappa varsin. Lika gärna kan vi ju ta dem som att låta dem ligga kvar och murkna, resonerade vi.


Här är min pre-Hosianna-gran. Inga ljus, inget glitter, bara rosa och bruna kulor. Sen läste jag att Underbara Clara skulle tillreda saffranspannkaka och blev inspirerad.


T tyckte att proceduren var på tok för långsam.


Sådärja! Saffranspannkaka! Den smakade inget vidare.

Men vid det här laget hade min tidiga juliver smittat, så flickorna tyckte det var lika bra att klä om.


Nu tar vi igen oss lite. T sjunger Blott en dag ett ögonblick i sänder med klar stämma. Oklart var hon snappat upp den.

Att en sån söndag.


Mys schmys

Hörde på förra veckans Alsing & kompani, och där konstaterade Adam Alsing att den som jobbar med morgonradio är konstant jetlaggad. Han har alldeles rätt, jag har till och med haft resmage på sistone. Fyfan.

 
Men veckoslutet är välkommet. Vi har badat bastu och kollat Minimello. Älskar att till och med surgubben Tommy Körberg ställer upp som sjungande vessapapparersrulle.



Är inte så fasligt förtjust i chips i vanliga fall men nu har jag hittat en sort som är farligt goda. Till all lycka säljs de i lagom små påsar. Har också en liten flaska vin. Återhållsam är mitt mellannamn.


"Ja ska flytta hemiflåån!"

Mina barn ska flytta. De står inte längre ut med den skamlösa behandling de får av mig och sin far. Vi är rysliga! Vi tycker de ska klä på sig själva bara för att de är stora nog att göra det. Vilket larv, va? Vi hävdar att chips är nånting man bara äter på veckoslut och att den som inte ens rört sina spenatplättar får vara utan glass.

Nu är det nog. T var först ute. Med tårarna sprutande a la Lille Skutt stod hon en kväll vid ytterdörren med ryggsäcken packad (den innehöll hennes nya självlysande skelettpyjamas, några Kalle Ankor och en mjukiskatt, visade det sig senare). Hon skulle flytta hem till mommo och mofa. Där får man ordentlig uppassning och god mat.

Det blev tyst en stund i tamburen. Sen inleddes en ny gråtsession, men i ett helt annat tonläge. Dags för mig att försiktigt smyga fram, lite som när en jägare närmar sig ett skadskjutet djur.

- Ja-haag tänker på hur LESSAMT det sku-hu vara för dig och pa-haaappa sen när jag är boooorta, hulkade T.

Hon bestämde sig för att stanna kvar hos oss, av pur empati. Det var ju skönt. Men nästa dag var det lillasyster som skulle iväg.

"Jag ska flytta till hotell-lummet för ni e så eeelaka me mej. Å ja ska packa tusentals väskor. Å jag ska tsöpa mat i hotell-lummets butik. Helt selv."

Tror S är på väg till Cypern, där hade hotellet faktiskt en butik.


Ingen dålig idé.

Packa liten s*t*ns kappsäck

Måndag balett, tisdag skrinning, onsdag mulle, torsdag jumpa och fredag Nalledag.

Jag packar väskor. Varenda kväll packar jag. Eftersom jag åker iväg till jobbet så tidigt och J sköter hela morgonrumban med flickorna har jag åtagit mig att ta fram kläder till dem på kvällen och se till att allt de kommer att behöva ligger i deras små väskor. Jag skriver namn i kläder med textilpenna, jag tvättar galonisar varje fredag, jag tinar mellanmålspiroger, jag fyller på reservklädslager. I'm dancing as fast as I can here.

Men så gott som dagligen får jag vid hämtandet veta att jag glömt nånting.

"I Mulleskogen ska man ju ha EXTRA VANTAR!"

"Nästa vecka är det bra om T har med sig en HANDDUK att torka skidskorna med, annars rostar de."

"Ja, vi hade ju vänt om på Mullekalendern så S borde ha haft MATSÄCK i dag. Men det ordnade sig för Jessica-Estelles mamma hade packat ner tjugoåtta bullar så S fick en av dem. Och då blev hon så GLAD! Det var väl SNÄLLT av Jessica-Estelles mamma?" 

"Ja ni glömde visst det där med nalledagen. Det var ju väldigt synd. Men vi hade en gammal rutten nalle i ett hörn, när T gråtit färdigt fick hon ta på sig asbestförkläde och gosa med den. Det gick så bra så"

Jaaaaaaaaa, jag överdriver och raljerar och är löjlig och grinig. What-fucking-ever.

Jag måste sakna nån sorts organisationsgen, för hur jag än anstränger mig verkar jag alltid missa någonting. Mina egna grejer håller jag däremot reda på, det är sällan plånbok, busskort eller nycklar inte skulle finnas där de ska.

Och de små förrädarna T och S gör inget lättare, för när förskole- eller dagistanten tvingas påminnna slarvmamma om hennes senaste försummelser ställer de sig allvarligt bredvid henne och ser riktigt besvikna och anklagande ut. Hur kunde du mamma? Alla andra mammor hade kommit ihåg. Uhuu.

Om jag hade nån förmögenhet skulle jag göra dem arvlösa varje dag. 

Är det bara jag som är ett hopplöst fall eller är någon annan lika eländig?

Ny frisyr

Var ju hårmodell i fredags, men kom inte för mig att lägga in bilder! 

Det var fråga om växtfärgning och energiklippning. Jag försöker förvisso leva någorlunda ekologiskt, men detta var i hippiegaste laget för mig så det var med en viss skepticism i sinnet jag begav mig till Praktikum.


Energiklippning inleds med en lång och sköööön nack- och skalpmassage. Vi som ställt upp som modeller var en brokig skara kvinnor mellan 20 och 65, men i detta skede satt vi alla med liknande fåraktiga miner. Sedan slutade vi flina abrupt, för då åkte växtfärgen fram. Alla duktiga ekofrissor kom bärande med små baljor med varm grön lera i. Jag gillar min egna hårfärg, så vi hade kommit överens om att jag bara skulle få en lätt färgbehandling, lite glans och djup och så. Men inte för inte, hela kalufsen skulle smetas in med nån sorts blandning av svamp, indigo och henna. Det luktade grönt te.

Efter färgningen och sköljningen blev det klippning. I energiklippning är det tydligen kroppens egna energier som ska få styra och ställa. Det funkar liksom inte att komma inknallande med en bild på Meg Ryan och kräva nåntig snarlikt. Alexandra Gullans, som klippte mig, förklarade att man egentligen borde sitta alldeles tyst och utan någon spegel framför sig, men det struntade vi i och snattrade och speglade oss istället. Alexandra kommer från Närpes men bor just nu på Åland.

Alexandra kunde sin sak och när hon var klar inspekterades min nyfriserade huvudknoll av läraren Mona. Och godkändes. Det var ju skönt, skulle vara lite pinsamt att gå omkring med ett underkänt examensarbete på huvudet.
Imorse var det dock lite väl mycket energier i håret så jag fick ta till lite oekologiska stylingprodukter för att slippa se ut som en tantversion av Robert Pattinson. Men jag är väldigt nöjd med min frisyr. Och om jag i framtiden får för mig att gråa hår ska täckas in ska detta nog göras med indigosvampmössö och inte giftiga preparat.


Julklappar till mig själv

Jag är svag för barnsligt naivistisk retro-grafik (det lät ju intellektuellt). Till exempel Ingela P Arrhenius och Sandra Isakssons alster.

Så i år skulle gärna Arrhenius poster Vett & Etikett  få ligga i julklappssäcken.


Likaså nånting från Isakssons kollektion Familjen. Helst de här burkarna med bögpappor, som figurerat i alla svenska inredningstidningar. Hjälps inte. Ljuvliga är de.




Stark pappa

Sådärja. Vi lyckades med lite farsdagsuppvaktning magbobban till trots. Högtiden gjordes ju inte mindre festlig av att T var i tidningen.


Lustigt att hon tog upp det där med att J kan riva hus. Det är rätt länge sedan han gjorde det, sommaren 2009 närmare bestämt. T var så här liten. Återstoderna av huset i bakgrunden.

https://mail-attachment.googleusercontent.com/attachment/u/1/?ui=2&ik=d8694df27f&view=att&th=12218757d9ff15ab&attid=0.4&disp=inline&realattid=f_fwdqr0rk3&safe=1&zw&saduie=AG9B_P_GhIzjnDGNmSJn6JEzaSQa&sadet=1352625929292&sads=LUU7eiPEqN8oP4PivDKghR49dYg&sadssc=1


Det stod alltså en ytterst förfallen sommarstuga på tomten när vi skulle börja bygga vårt hus. J rev den med kofot och slägga. Jag är gift med Hulken.

I'm badly in need of a manicure

(Vem kan placera citatet?)

Usch. Vår diskmaskin slutade fungera för två veckor sedan. Vi väntar fortfarande på att Siemens ska pallra sig hit och fixa den. Medan vi väntar diskar vi för hand. Ja, det gör vi mer eller mindre konstant medan vi väntar, för disken tar aldrig slut. De första dagarna var det lite småmysigt, lite "det känns ju nästan som på landet". Jag diskade och J torkade och emellanåt utbytte vi vänliga blickar och undrade om den andra händelsevis ville byta uppgift ett slag. Nu är det mera "Jag diskade seneast!!!" "Nå vaaau, två muggar och gaffel, jag förstår att du är utmattad". Siemens. Hit. Pronto.

Och så ställde sig den ena av våra fagra döttrar mitt i trappan och hävde ur sig en smarrig Exorcisten-spya. Det blev till att skura precis hela trappan, sidoväggarna, de krusidulliga räckena...

Nu skulle en manikyr vara på sin plats.

Sienna, Plupp eller mittimellan

Imorgon ska jag göra nånting modigt. Jag ska vara hårmodell hos Praktikums ekofrissor. Här bör jag kanske upplysa eventuella nya läsare om att jag drabbades av sjukdomen alopecia för några år sedan och var skallig som ett bowlingklot innan håret plötsligt mirakulöst växte ut igen tidigare i år.

Därmed är jag ju lite stingslig vad mitt hår beträffar. Första gången jag vågade låta en frissa tvätta mitt nya hår började jag nästan grina av nervositet. Väntade mig att hon plötsigt äcklat skulle hålla upp en stor löddrig hårtofs och utbrista "Men vad i..." Så gick det till all lycka inte.

Men nu blev jag tillfrågad av Praktikum, och gratis skalpmassage, färgbehandling och klippning säger man ju inte nej till.

Hoppas det är en begåvad studerande som ska ta sig an min kalufs. Helst vill jag se ut som Sienna Miller. Helst inte som trollet Plupp. Nånting där mittemellan funkar också.

När storbloggare blir elaka

I tiderna var jag ett stort Katrin Zytomierska-fan. Jag tyckte hon var rolig, självironisk, befriande bullrig och vitsigt småelak. Den lilla elakheten riktades ofta uppåt, mot dem som redan var hyllade och framgångsrika och som man kunde tillåta sig att vara lite avundsjukt bitsk mot.

Sen hände nånting. Katrin upptäckte LCHF-dieten. Och numera verkar hennes blogg huvudsakligen gå ut på att idiotförklara alla överviktiga. Läser bloggen i fråga mycket sporadiskt numera, men det här stack mig i ögat.

"Det som är negativt är alla överviktiga brudar som väger närmare hundra pannor och som sen bantar ner sig till 70 och så var det bra så. Varför?! Varför slutar man att träna och äta rätt bara för att man ser ut som en människa och inte som en best? Varför kör man inte på och bantar ner sig till att väga 55 kilo och vara snygg när man ändå insett vikten av att se ut som folk?" (http://www.finest.se/katrin

Jag tänker faktiskt inte ens kommentera det där ytterligare.

För några år sedan upptäckte jag Olga Rönnbergs träningsblogg och fastnade direkt. Olga varvade konkreta tips med nyttig information (för hon kan ju verkligen sitt ämne) och sympatiska anekdoter från sin vardag. Planka istället för att göra situps, glöm inte proteinet, snart är det fredag och då unnar vi oss nånting smarrigt tjejer, håll ut, etc. Inspirerande och trevligt.

Men nu har plötsligt Olga blivit aggressiv och frän. Så här skrev hon på facebook för några dagar sedan

"Hjälp mig att förstå logiken.Jag läser vad ni tränar, både genom era kommentarer här och i meddelanden till mig. Jag blir förvånad över hur många kör så mycket Cardio i olika former och knappt någon styrka. Jag har tjatat så mycket om att inget annat i världen kommer göra er starkare och ok, snyggare än styrketräning. INGET annat formar om kroppen som styrketräning gör. Ändå är det dans, step up, spinning, löpning, Zumba , repeat. What's up? Vad är problemet?"

Gör som jag säger, idioter, eller sluta gnälla.

Det som varken Zytomierska eller Rönnberg skriver ut i klartext är ju att det har gått ekonomiska intressen i deras fitness-propaganda. Båda har gett ut böcker där man kan ta del av deras evangelium. Zytomierska har öppnat butiker som säljer LCHF-produkter, Rönnberg är modell för Stadium och domare i Biggest Loser mm. Det är antagligen därför de nu känner pressen att spetsa till sitt personliga budskap. Och vackert så, jag skulle gärna unna dessa inspirerande kvinnor all framgång och massvis med fyrk.

Om de kunde låta bli att bli nastyga på kuppen!

Båda Zytomierska och Rönnberg har ju lyckats göra ett yrke av sin livsstil, det är kanske inte riktigt realistiskt att en närvårdare som jobbar i skift eller en projektedare med kalendern fullspäckad av möten ska kunna schemalägga sitt ätande och sin träning exakt enligt fitnessprästinnornas order. Och därför ska närvårdaren och projektledaren känna sig misslyckade. Vad är problemet? Styrketräna! Ät fett! Fetton! Zumba my ass. 

Jag tror många kvinnor i dag är rätt duktiga på att ge sig själva dåligt samvete över jobb, träning, familj och hela faderullan. På den punkten behöver vi knappast hjälp av utomstående rytande muskelkvinnor.

Nope, jag tänker inte ödsla tid på att läsa bloggar som gör mig illa till mods.

Instagram, ju

Kom just på att jag aldrig lär ska ha nämnt detta på bloggen, men jag finns ju faktiskt på Instagram också. Nääääh, säger ni nu. Vi trodde det var ditt alldeles egna påfund med alla dessa kvadratiska bilder med påklistrat skärpedjup och karamellfilter.

Nå jåå. Men evafrantz heter jag i alla fall och skulle bli glad över flera följare. Utlovar sepiafärgade rosor, rödkindade barn, spegelbilder på mig själv och annat påfrestande. Alla med!








It is known.

Jag vet att många tycker det är onödigt att envisas med att lyfta fram skillnader mellan män och kvinnor, men kom i alla fall på en nu på veckoslutet:


Om en man väljer att ignorera bruksanvisningen beror det på att bruksanvisningen är dum.
Om en kvinna väljer att ignorera bruksanvisningen beror det på att kvinnan är dum. 

Här hos oss stämmer detta vare sig det gäller kokanvisningar för bulgur eller byggsatser från Ikea. Hur är det med er?

While we're at it, de här kulan visste också var den tog:

https://mail-attachment.googleusercontent.com/attachment/u/0/?ui=2&ik=61a8887433&view=att&th=13ad69366f77bd35&attid=0.1&disp=inline&realattid=f_h978p7n10&safe=1&zw&saduie=AG9B_P-evEvAVc1JjWE8TA1XnUHc&sadet=1352219804457&sads=u98yFR15k-uQ6nkyQ-AkMocVxc4&sadssc=1