Tycker vi bojkottar "facerape", okej?

Hörni, det här är nånting jag och Kati på jobbet har diskuterat ett antal gånger."Facerape" är ju bara ett asäckligt ord. Är det nödvändigt att benämna nånting som i de flesta fall handlar om ganska harmlösa spratt med ett så allvarligt begrepp som våldtäkt?

Jag är ju inte den som rynkar på näsan åt under bältet-humor och snuskiga skämt, men här drar till och med jag gränsen. Lite som Claes Elfsberg och Hitlervideon. Facerape är varken ett fyndigt, roligt eller ens speciellt träffande namn på företeelsen. Om det nu inte råkar vara fråga om att man verkligen förnedrar någon riktigt grovt genom att bryta sig in på dens facebookkonto, men även då kan vi väl kalla det gammal hederlig ärekränkning istället för ansiktsvåldtäkt.

Låtom oss hitta på ett bättre namn på fenomenet! Facetafs? Fejsbus? Allt är för fanken bättre är facerape.

Thorsten, c'est Moi

 
Var och klippte mig igår hos WTC Barbers. Det gick i flygande fläng, ägarparet (antar jag) stred så att till och med hårtorkarna överröstades och jag och killen som klippte mig fick vråla som babianer för att kunna chit chatta. Var nöjd med klippningen, dock inte med att han smetade nån superduper-gel i min kalufs på slutet. Kändes som om något hällt erikeeper på min skalp. Dessutom var jag förvillande lik Thorsten Flinck.

Men nu har jag tvättat håret och stylat med Osis (tack för tipset) och känner mig riktigt nöjd. Och har aldrig haft så lite hårattiraljer med mig på en resa. Så här måste det ju kännas att vara karl.

Nåja, småningom dags att ta sig mot flygplatsen. Ska ha minst tre baklavas om dagen, har jag bestämt.

Baksidans bästa packningstips

Jag har en väl beprövad metod att packa. Så här går det till: 

1. I mitt huvud målar jag upp en bild av hur tjusig jag ska vara när jag väl är framme. Inte sällan dyker helt orealistiska visioner av Audrey Hepburn eller Gwyneth Paltrow upp i min hjärna. Pepitarutiga capribyxor, krispiga vita skjortor, små triangulära scarves och annat fjoll.

2. Jag kommer på några nyckelplagg som är helt nödvändiga för att looken ska bli till.

3. Jag ger mig ut på stan på jakt efter nyckelplagg.

4. Jag hittar dem inte.

5. Jag inser att det är dags att tänka om och grabbar febrilt tag i några helt andra plagg, som tröst liksom.

6. I kassakön inser jag det idiotiska i att bränna hela resebudgeten på plagg jag egentligen inte vill ha redan dagen före planet lyfter,

7. Jag inser att jag håller på att försena mig till dagis, släpper allt och springer till bussen.

8. Jag rafsar argt runt i min sunkiga garderob och hittar ingenting passligt alls.

9. Jag packar ner de vanliga svarta tunikorna i väskan.

10. Bon voyage.

Till frissan

Jag trodde ju inte att jag någonsin skulle ha orsak att besöka en vanlig frissa igen, men imorgon tror jag faktiskt det ska ske! Mitt hår växer nu med sån fart att det nästan börjar vara lite hockeyfrillavarning i nacken och min hipsterfaktor räcker inte riktigt till för dylik look.

Och om det blir misslyckat kan jag ju gå med slöja i Istanbul. Väcker knappast nån uppmärksamhet.

Jag är en sån jetsetter, jag

Hör nu bara på detta: "Istanbul fredag - tisdag, sedan inspelning av tv-show resten av veckan". Ohmigod. Jag är såå Paris Hilton. Okej, Amanda Schulman. Nåmen Vappu Pimiä ens? Nähe.

Ser supermycket fram emot vår resa till I-bul. Men på resan ska Eva 30+, Milla 40+, Henrik 50+ och Bengt 60+. Janne 60+ är vår värd. Men det roliga med mina ex-kolleger är att jag sällan ens tänker på att åldersskillnaden är så pass stor. Vi är helt olika personligheter annars också, så åldern har känts helt irrelevant. Jag vill turista, Henrik vill shoppa skivor för Café Continental och Milla vill köpa en trenchcoat eftersom hon ska vara på tv på valborgsmässoafton. Bengt vet jag inte vad han vill, men bara han får lite meze och en drink är han säkert glad och nöjd.

Och när jag kommer hem ska vi banda fyra Eurovisionsprogram, som kommer att sändas lite senare i vår. Ska bli galet roligt det också. Vi har celebra gäster dessutom, men jag ska inte avslöja några namn ännu.

Hoppas mitt hår inte trillar av före nästa vecka, för nu börjar det vara ganska snyggt. Jag har inte ännu heller klippt mig, det växer ut i nånting som nästan ser ut som en frisyr. Hur coolt som helst!

Därför skrämmer Kony-filmen mig

Jag är lite sent ute men nu har jag äntligen hunnit se igenom Kony-filmen som alla talar om. I sådana här sammanhang motsvarar 24 timmars dröjsmål ungefär att testa på sushi för första gången år 2012.

Jag vet inte jag. Det är en rasande skickligt gjord film. Man tager ett viktigt budskap, paketerar det i sirap, klämmer in ett vackert blont barn som säger kloka saker samt några tusen amerikanska ungdomar i likadana t-skjortor, samtliga snygga nog för att platsa i en Clerasilreklam.

Mitt i soppan finns ju en fin tanke. Barnsoldater hör utan tvekan till de vidrigaste fenomenen på planeten. Ett problem som inte kan få för mycket uppmärksamhet. Det är behjärtansvärt att någon för en så här intensiv kampanj för att sätta stopp för det hela.

Men människor som är mera insatta än jag har hittat massvis med fel bland faktauppgifterna i filmen.Jag tvivlar inte alls på att Kony är ett monster, men går det verkligen att stoppa honom genom att köpa några coola armband och markera att man hänger med i detta de vackra människornas goodwill-projekt? Finns det inte organisationer som kontinuerligt kämpat mot de här problemen utan att vara lika bra på att göra filmer. Och som inte har lika bra hy som Kony 2012-ynglingarna?

Filmen genomslagskraft har nått helt spektakulära proportioner, i skrivande stund närmar tittningarna sig 53 miljoner. Och det gör mig skraj. Innan jag sett filmen och tänkt efter lite tyckte jag att det var häftigt. Vad fint att någonting hemskt får all denna uppmärkamhet. Att en hel värld blir medveten om grymheter som pågår. Så ofta i historien har folkmord fått försiggå helt ostört utan att vi i vår bubbla vetat ett skvatt.

Propagandamaskineriet på de sociala medierna är svindlande. På gott och ont.

Och jag kan inte låta bli att tänka: Vad skulle gamle Adolf har åstadkommit om han haft ett twitterkonto, en webcam och några drivna och stiliga unga män som kunde knåpa ihop gripande youtubefilmer?

Tsinn tsinn mimmit

(Nån annan som inte lyckats förtränga MiljonääriJussi ännu?)


 Nån salut ska det ju vara när det är kvinnodag och allt. Jag tycker att jag förtjänar en kvinnodagswhiskey. Som ni ser på bilden är den här kvinnans plats köket just nu, men det beror på att kvinnan byggt så många bokhyllor i arbetsrummet att skrivbordet inte rymdes in längre. Sånt händer.

Bom bom, Ryssland!

Jag har inte riktigt hunnit börja engagera mig i årets Eurovision igen, men nu blev jag inspirerad tack vare de  ljuviga babushkorna som tog segern i de ryska uttagningarna igår. Det här är helt absurt och fullständigt bedårande. Bombom bara.


Och extra glad blir jag för att kanonmommona besegrade detta äckliga, slemmiga, genomkalkylerade gäspbidrag. Hade inte klarat av Dima Bilan en gång till. t.A.T.u-Julia gör inte saken hemskt mycket bättre. Yök.  Ryssland, you have chosen wisely. Som graalsnubben sa till Indiana Jones.

Ni missade väl inte Kuukausiliite?

Ni får ursäkta denna pseudointellektuella inledning, men det är få saker som gör mig så ivrig som en riktigt välgjord radiodokumentär eller ett riktigt välskrivet reportage. Därför uppmanar jag alla som redan hunnit slänga månadens Kuukausiliite att göra som jag och fiska upp den ur pappersinsamlingen (hemma hos oss brukar den åka ut av bara farten eftersom jag inte hinner läsa den genast då den kommer).

Läs Anu Nousiainens reportage om det osynliga barnet! En somalisk liten tjej som ensam kom till Finland som tvååring, och hur hon sedan trissades runt i ett system med många välmenande människor och ännu flera vikarierande socialarbetare. Och i dag vet man inte var hon är. Ingen ville henne direkt illa, men ooops så bara försvann hon.

Jag grät som en fontän när jag läste artikeln i dag.  Jag är något av ett blötdjur just nu, men det var en gripande story.