Därför skrämmer Kony-filmen mig

Jag är lite sent ute men nu har jag äntligen hunnit se igenom Kony-filmen som alla talar om. I sådana här sammanhang motsvarar 24 timmars dröjsmål ungefär att testa på sushi för första gången år 2012.

Jag vet inte jag. Det är en rasande skickligt gjord film. Man tager ett viktigt budskap, paketerar det i sirap, klämmer in ett vackert blont barn som säger kloka saker samt några tusen amerikanska ungdomar i likadana t-skjortor, samtliga snygga nog för att platsa i en Clerasilreklam.

Mitt i soppan finns ju en fin tanke. Barnsoldater hör utan tvekan till de vidrigaste fenomenen på planeten. Ett problem som inte kan få för mycket uppmärksamhet. Det är behjärtansvärt att någon för en så här intensiv kampanj för att sätta stopp för det hela.

Men människor som är mera insatta än jag har hittat massvis med fel bland faktauppgifterna i filmen.Jag tvivlar inte alls på att Kony är ett monster, men går det verkligen att stoppa honom genom att köpa några coola armband och markera att man hänger med i detta de vackra människornas goodwill-projekt? Finns det inte organisationer som kontinuerligt kämpat mot de här problemen utan att vara lika bra på att göra filmer. Och som inte har lika bra hy som Kony 2012-ynglingarna?

Filmen genomslagskraft har nått helt spektakulära proportioner, i skrivande stund närmar tittningarna sig 53 miljoner. Och det gör mig skraj. Innan jag sett filmen och tänkt efter lite tyckte jag att det var häftigt. Vad fint att någonting hemskt får all denna uppmärkamhet. Att en hel värld blir medveten om grymheter som pågår. Så ofta i historien har folkmord fått försiggå helt ostört utan att vi i vår bubbla vetat ett skvatt.

Propagandamaskineriet på de sociala medierna är svindlande. På gott och ont.

Och jag kan inte låta bli att tänka: Vad skulle gamle Adolf har åstadkommit om han haft ett twitterkonto, en webcam och några drivna och stiliga unga män som kunde knåpa ihop gripande youtubefilmer?