God morgon

Väcktes av två hysteriskt kvittrande små damer. " Mämmääää, det är ett DJUR på gården!!!" Det stämde, två vitsvanshjortar yrade omkring utanför vardagsrumsfönstret. Vi bor så i skogen.

Nu har vi öppnat kalenderluckorna (T öppnade lucka 22 och S lucka 17). Två tålamodsprövande projekt i dag: Ikeabesök och pepparkaksbak. Ojoj. Och så ska jag försöka fatta det där tuffa jobbeslutet också. Kanske jag får en uppenbarelse vid Billyhyllorna.

Härmed tilldelar jag mig själv en resultatpremie

I dag slutförde jag ett projekt som jag skjutit upp i långt över ett år: att inventera frysen. Det tar emot att slänga mat, men inte blir man ju en mera ekologisk och ekonomisk människa av att panta på fem år gammal makaronilåda. Nej, ut med alla arkeologiska fynd och skärpning i framtiden istället. Kan ju ge ett nyårslöfte redan nu; att bli en sådan där ordentlig människa som skriver prydliga datumetiketter på allt det jag slänger in i frysen. Gärna en beskrivning av innehållet också, har hänt mer än en gång att jag tinat upp det jag trodde var blomkålssoppa bara för att inse att det var broiler-potatis-gegga för bebisar.

Hittade allt möjligt intressant. En påse lussebullar från förra året, till exempel. Äppelmos som jag minns att jag kokade på Terrassgatan, och där har jag inte bott på flera år. Varför i friden moset har fått följa med oss i två olika flyttar förblir oklart.

Men nu är frysen nästan tom och mycket prydlig. Jag har belönat mig själv med en bit bärpaj. (Vi ska hoppas att det inte blir några efterdyningar av den, är inte säker på att lingonen var plockade under det här milleniet...)

 Bakade finska pinnar också, J älskar sådana. Jag tycker de smakar smulpaj utan paj.

Hör bloggar och prylar ihop?

Så här efter bloggalan har jag funderat på en grej. Hör bloggar och gratisprylar ihop? Är det så att bloggande och goodiebags går hand i hand?

Kakkakaffe-Eva uttryckte ett visst missnöje över att hon inte fick något konkret pris fast hon utnämndes till Årets Blogg. Dessutom hade hon lagt ut en vacker summa på resa, hotellnatt, kläder och frisyr, och då kändes det lite futtigt att åka hem med bara ett diplom och en ros.

Jag håller med henne om att det är tråkigt och orättvist att galan blev så dyr för dem som kom långväga ifrån. Hoppas man kunde hitta på något system för att minska åtminstone på de nominerades utgifter i framtiden. Det är ju många studerande och vårdlediga som bloggar, då är ett Helsingforsveckoslut ganska pricey.

Men det där med ett pris, jag vet inte. Jag är ju journalist och därmed van vid att vara alert om nånting som kan tänkas vara en muta dyker upp. En och annan goodiebag har jag ju tagit emot i sammanhang då jag deltagit i egenskap av bloggare snarare än journalist. Men om något företag skulle pracka på mig nånting riktigt stort och dyrt skulle jag inte kunna ta emot det.

I den här bloggen ordnar jag inga tävlingar eller gör reklam för någonting jag blivit ombedd att göra reklam för. Det må låta högtidligt eftersom det är en nöjesreporter som orerar, men det strider mot mina journalistiska principer. Och då känns det falskt att ta emot grejen, inte ger ju företagen bloggare prylar för att vara bussiga utan för att de hoppas på att få nånting i gengäld. Och som Yleanställd gör jag inte sådant.

Jag tycker det här är ganska knepigt och skulle gärna höra flera åsikter. Är min blogg dödsdömd fast jag knappt ens kommit igång? Går vi mot idel kommersiella bloggar? Är det någon idé att blogga om man envist tänker undvika allt som har med marknadsföring att skaffa?

Jag var i alla fall mer än nöjd med mitt snygga diplom (rosen brast i garderoben) och tycker den egentliga vinsten var alla gratulationer och de nya läsare som slussats in hit i samband med galan. Hoppas några av er stannar kvar också när den sista konfettin sopats upp (visst var det en elegant metafor?).

A tough decision, but the right one!

Det var det första jag hörde när jag slog på radion imorse. Det var David Cameron som förkunnade detta, sammanhanget missade jag men jag blev avundsjuk. Jag vill också låta så där självsäker och definitiv när jag fattat beslut. Ska under veckoslutet försöka fatta ett ganska dramatiskt karriärbeslut och är lite fundersam. Hur ska jag fixa Cameron-attityd till måndag?

Men just nu ska jag fokusera på dagens Nöjesfredag. Klaffen kommer på besök!

To look good naked

Det verkar råda viss förvirring kring det här med mångens önskan att gå ner i vikt. Vad är målet liksom? Hur är det till exempel med mig, en stadgad och belåten högutbildad tvåbarnsmamma, vill jag verkligen försöka uppnå de orimliga skönhetsideal vi överöses av i reklamer och modereportage? Fattar jag inte att det är förvridet och att jag blivit hjärntvättad?

Nej, jag strävar inte efter att se ut som en catwalkmodell. Det enda egentligen målet med mina hälsoprojekt är följande:

I want to look good naked!
(Det har jag snott från American Beauty)

Och varför vill jag det då? Så jag kan strutta runt i bara mässingen framför min make? Jovars, det kan jag väl göra nu som då, men det är inte heller huvudsaken.

Jag skulle vilja att den där figuren som jag ser i badrumsspegeln om morgnarna var någon som fick mig att tycka "Nå men wow, inte alls så illa". Och jag är inte så värst långt ifrån, kan jag tala om. Så fort lite muskler började synas på mig blev min attityd mot min spegelbild en helt annan. För mig räcker det att hitta några grejer som jag tycker ser bra ut för att mitt självbild ska få en boost. Jag är inte ute efter perfektion. Men för några månader sedan hade jag svårt att hitta nånting jag kunde känna mig stolt över. Det var då jag gjorde slag i saken och började träna och äta kontrollerat.

De där omdiskuterade icke-existerande H&M-dockorna ser jag ingenting attraktivt i. Däremot stötte jag på nånting riktigt snyggt i senaste Amelia. Tjejen till vänster har sannolikt ett BMI över 25. Hon är ett stadigt fruntimmer, men det syns att hon tar hand om sig också. Och does she look good naked? Avgör själva!

Har man nånsin varit så grym som när man var tio år?

Min duffelnostalgiska stund på spårvagnen bringade av en slump också fram ett riktigt hemskt minne från skam-sektionen i min hjärna.

Det slog mig att min vän P-M hade en likadan duffel. Men det är egentligen irrelevant, för det skamliga inträffade några år tidigare. På skolbussen.

P-M var ett år äldre än jag, men vi fann varandra på skolgården. Vi var båda väldigt lillgamla, mest intresserade av att diskutera virkning och böcker och byta glittriga klistermärken. Och ludna klistermärken, oj minns ni dem? Minns ni ställningen med tarra-rullar i den där lilla butiken i Forum? Där kunde jag stå i timtal och välja, för jag fick ju bara ett litet ark i taget.

Sorry, sidospår. Tillbaka till P-M. Hon bodde en bit ifrån mig, och det innebar att hon satt på skolbussen när jag steg på. Varje morgon slog jag mig ner bredvid henne och så åkte vi kringelkroken från Kårböle via Norra Haga och Malmgård till skolan. (Melli fanns antagligen med på bussen också) Vi var ju inte bästisar eller nånting så dramatiskt, men vi var busskompisar och jag njöt av våra  ganska tantiga men trevliga  dagliga pratstunder.

En dag ville det sig så väl att jag hamnade i samspråk med de tuffa tjejerna på en rast. Vilken lycka! De hade hål i öronen, moonboots och permanent! Och de gillade mig! "Imorgon ska du inte sätta dig med den där P-M på bussen. Du ska komma längst bak med oss" befallde den snyggaste tjejen nådigt. Tänk!

Nästa morgon klev jag på bussen och seglade världsvant fram med mittgången. Mössan hade jag knölat ner i fickan för länge sedan, jackan hade jag öppen fast det var skitkallt och ryggsäcken bar jag nonchalant slängd över bara ena axeln.  På vägen mötte jag P-Ms blick, hon log glatt och flyttade som vanligt sin väska från sätet intill så att jag skulle kunna sitta ner. Men icke, jag riktade blicken mot permanentligan på bakbänken och pep ett tillgjort "Mooooiii!"

Så här en 20 år senare undrar jag: Vem fan trodde jag att jag var? Hur kunde jag? Och till vilken jävla nytta?

 I tioåringens värld fanns inte heller alternativet att säga "Hej P-M, tjejerna undrade igår om jag inte skulle vilja sitta med dem i dag, men jag skulle i så fall jättegärna vilja att du också hängde med. Vad säger du? Ska vi sitta med dem? Annars sitter jag lika gärna här med dig som vanligt." Det existerade inte.

Jag tror att P-M kom över detta ganska fort, hon hade flera och förhoppningsvis bättre vänner än mig. Men sådana är minnen kan ibland hoppa fram och daska till mig.

Jag var grym. Och inte med den där nymodiga positiva innebörden.

Åååh! En duffel med pastelligt inkamönster!

En liten tant steg på 7:ans spårvagn imorse. Hon var klädd i en knälång duffel med pastelligt inkamönster! Den är från Hobby Hall! Det vet jag för att jag hade en likadan, fick den 1993. Som jag älskade den duffeln! Minns skolkompisarnas avundsjuka blickar när jag svepte in i Haga Lågstadieskola i min flashyga duffel. Antagligen hade jag också hiihtaren (skidbyxor) och Paddington-hatt.

Heck, det kan ju rent av hända att det var MIN duffel som var ute och åkte spårvagn!. Den hamnade sannolikt i en UFF-insamlingsbox sedan du dufflarnas tid var över och de hysteriskt blommiga toppajackorna kom.

Blev så nostalgisk att jag ville rusa fram, pillra lite på materialet och kanske rent av ta ett käckt foto på oss tillsammans. InkaDuffeln och Eva - the reunion. Featuring: Uppskämd tant.

Men jag lade band på mig.

LCHF-fällan

Det här inlägget kan eventuellt vara en brandfackla, men here goes.

LCHF är en diet som fungerar för somliga. Dessa somliga är de som nu ropar "kalla det inte en diet, det är en livvstil". Förvisso. För mig fungerade LCHF inte, dock på min man som gick ner flera kilo under några veckor då vi först testade dieten, ursäkta livsstilen, tillsammans. Vi åt alltså exakt samma saker, jag i mindre mängder eftersom jag är mindre än han. Men eftersom jag inte gick ner ett gram var det bara att konstatera: nope, det här är inte min grej.

Men delvis hade jag redan trillat dit. Atkins, Karppaus och LCHF har ju spridit ut sitt glädjebudskap världen över: FETT ÄR BRA! ÄT FETT! DET ÄR TILLÅTET! GO FOR IT!!! LIGHTPRODUKTER ÄR DÖDEN!

Och det här budskapet hade rotat in sig i mig så till den grad att lite LCHF levde kvar i mig trots att jag övergivit dieten. Vad hände då? Jo, jag började äta kolhydrater igen eftersom det inte hade fungerat att skippa dem. Och eftersom J gladeligen fortsatte att köpa hem feta ostar och vispgrädde åt jag av det också. För fett är ju okej. Det är lightprodukter som är rysliga.

Sedan gav jag mig ut i bloggosfären på allvar. Och bloggare bakar. Leilas Rocky Road, cupcakes, pepparkakor, surdeg, you name it. Men här har vi ett mysterium som inte ens Enid Blyton kunnat lösa: hur kommer det sig att de ivrigast bakande bloggarna är så smala? Har de ett tjockt barn eller husdjur som de matar allting i men aldrig lägger ut foton på? Har de gäster varje dag? Eller kan det vara så att de - gud förbjude - slänger maten? Columbo? Jessica Fletcher? Någon?

Nåväl. Eftersom jag ville vara en seriös bloggare bakade jag lite jag också. Dessutom är det ju roligt att baka! Det har jag alltid tyckt. I köket doftade det av mors bak, höhö.

Och vad tror ni att hände sen?

Jo. Jag var en bakande bloggmamma som åt fett och kolhydrater, socker och salt om vartannat. Och gick upp i vikt som bara den utan att fatta vad det var som hände! Jag tyckte ju själv att jag följde alla aktuella direktiv. Baka - hembakat är mysigt och ger ungarna fina barndomsminnen! Ät fett - det är bra för dig! Undvik lightprodukter - de innehåller bara en massa E-ämnen och skit! Det här predikade jag gärna vidare åt alla som iddes lyssna på. Jag ansåg mig leva ett mycket hälsosamt liv. Det där med vikten var lite mysko. Sköldkörteln, säkert.

Det är faktiskt först nu det har gått upp ett ljus för mig. Att LCHF-tänket fick mig att gå upp i vikt snarare än ner! Jag hade alltså trillat i LCHF-fällan!

Nu börjar jag sakteligen vara på rätt köl igen. Och det betyder inte att jag sitter och käkar lightprodukter från morgon till kväll, det är ju inte så att man måste välja antingen eller, high fat eller low fat. Men en del lightprodukter är faktiskt helt okej, det är ju inte så att alla skulle bestå av idel stärkelse och smakförstärkare. Det är bara att läsa innehållsförteckningen. Just nu koncentrerar jag mig på att äta balanserat, det ska förstås vara såväl fett, kolhydrater som proteiner, allt av möjligast bra kvalitet. Måttfullhet på vardagar, unna sig nånting riktigt jävla smarrigt på veckosluten. Och vikten minskar fast det inte alls känns som att jag skulle banta. Olga Rönnberg kallar det sunt förnuft.

Men jag har på känn att jag inte är den enda som trillat i LCHF-fällan på det här viset. Dvs som blandar ihop flera olika diettänk och går upp i vikt utan att begripa hur det hela går ihop.

Undrar om inte det här blir en ganska stor folkhälso-skräll innan vi vet ordet av? Att halv-LCHF-andet är en mycket större fara än hel-LCHF-andet?

Söta pojkar!

Herredumilde! Hasade för en stund sedan in i Radiohuset här på YLE-området, och vid disken satt två unga och söta securitaskillar med välstrukna skjortor och trendiga frisyrer. "Hyvää huomenta" sa de i kör, och jag blev så förvirrad att jag måste gå ut igen och läsa på skylten för att försäkra mig om att jag kommit rätt.

YLE outsourcade dörrvaktsjobbet till Securitas för några år sedan, och även om det säkert var ett förnuftigt drag ur säkerhetssynvinkel var det en nitlott om man tänker på marknadsföring. YLE är ju ändå lite glassigt. Åtminstone kan vi låtsas. Och då är ett bra knep att placera en charmig, språkkunnig, trevlig och varför inte också dekorativ person vid receptionsdisken. Tänk bitchiga receptionisten i Ugly Betty.

En del av vakterna har dock varit riktiga troll. Om man vågat sig fram till disken för att fråga om dagens tidningar har anlänt eller om man eventuellt kunde få beställa en taxi fick man minsann veta hut. Att man täcktes komma och störa mitt i Uutisvuoto-reprisen! Skäms, flicka!

Vi som jobbar i huset har ju blivit vana vid the gatekeepers, men jag har alltid bävat för att ge någon studiogäst instruktionen att komma till Radiohuset och be vaktmästaren ringa upp mig. Speciellt det äldsta och tjockaste trollet skulle ledigt göra korv av Christer Sjögren.

Who disturbs my slumber????
Det är jag! Christer! Just let me be your loving teddybear!
Ka-splat.

Hoppas de näpna gossebarnen är här för att stanna.

Väääh?

E de tisdag? Torsdag? Luciadag? Helt veke. Hur i friden ska man kunna jobba som vanligt efter all dramatik de senaste dagarna? Om man kommer fram till jobbet överhuvudtaget, episka köer på Västerleden. Och ingen Hannah att tjattra med. (När jag vill skriva "Hannah" föreslår telefonen "Gallagher". Men han är inte heller här. Varken Noel eller Liam)

Man ska ju inte titta en gåvohäst i munnen, men...

...  gårdagens goodiebag innehöll ju nog rätt märkliga tingestar.

Rävkarkkin. Ständigt dessa rävkarkkin. Anne skrek av förtjusning.


Här hann jag bli glad. Ett armbandsur! Så bra, ett sådant skulle jag behöva. Problemet var bara att de glömt visarna. Och urtavlan. och urverket. Och liksom hela ur-delen av armbandsur, därav var detta... ett armband. I guess. Tack Monki.


Intimgel så att man inte får snippnippor när man rakat filifjonkan. Men hur många bloggare är nu upplagda för att göra reklam för en dylik produkt? Malena knäpper ju vackra bilder av vad som helst, men här tror jag till och med hon skulle nå sin gräns.


Men priset togs ju nog av denna... detta... ja, jag vet inte riktigt vad/vem/varför det här är. Men S blev hemskt förtjust i den gula Crocsvarelsen. Antagligen kommer hon att vilja sova med den i natt.


Men som sagt, man ska ju inte jåma när man fått gratisgrejer! Tack tack, alla snälla företag. (Mest gillade jag faktiskt Bloggpriset-tygkassen och Geisha-stången)

Motiveringen


 Måste medge att prismotiveringen gick mig lite förbi igår. Dem lästes förmodligen upp just då jag knatade upp för trapporna till scenen, rotade efter mitt tacktal (som jag fiffigt gömt i blomgrejen på min axel), halsade om Granntanten och Hollywoodfrun och upprepade Working girl-mantrat "Dont-fuck-up-don't-fuck-up" i mitt huvud.

Men så här löd den i alla fall:

"Om aktuella fenomen. Om vardag och fest. Med bilder och med text. Om klänningar och livet. Den stolliga och skalliga kvinnan bakom den onischade bloggen Det är baksidan som räknas har snabbare än kvickt klättrat upp på våra länklistor och baksides in i våra humorhjärtan."

Så fint! Övriga motiveringar hittar ni här. (Och missa för allt i världen inte de underhållande sura kommentarerna där under. Strunt i att t.ex Kakkakaffe har tusentals unika besökare per dag i lilla Svenskfinland. Jaaaag, jaag, jaag har aldrig hört om dessa människor, därmed är bloggpris onödigt och bör stoppas. Väl rutet, bästa broder. Gullevännerna!)

Gott nytt blogg-år!

Har insett att det är så det fungerar, bloggalan är nyårsafton för det finlandssvenska bloggåret.

Här sitter jag framför datorn och äter gröt, ganska oglammig men fortfarande fullständigt överväldigad av allt det som hände igår. Tusen tack för alla gratulationer!

Och så är jag nionde på bloggtoppen.fi. That's kind of ridikulöst. Måste ta ett screenshot fort som attan.



Nu ska jag summera mina intryck och sno bilder an efter att folk vaknar och lägger ut dylika.

Andrea förevigade mig och J i stunden då det slog oss att vi glömt att programmera digiboxen. Panik! Men med hjälp av Maxivision finns nu Anne&Hannah, 1790 och The Killing i tryggt förvar. J tyckte bloggfolket var lite suspekta. Det är vi ju. 


 Peppe var hygglig och förevigade baksidans baksida. Det var bra det. Det är en trevlig baksida. 

Årets finaste accessoar fanns på Softys huvud. Attans vad fin vintage-blomman (som hennes dreamyga make köpte) är.

Årets mest genialiska - Pajkvinnan. Sandra och jag har lite samma dilemma. Om klänningar sitter runt höfterna är de lösa runt bysten. Jag hör till det mera traditionella gardet så jag löste problemet med nål och tråd. Men Pajkvinnans metod är mycket smartare, hon fyllde helt enkelt övredelen med den konfetti som singlade ner från himlen när Kakkakaffe fick sitt pris. Och om Pajkvinnan hamnar i en intim situation med någon senare på kvällen hinner denna någon knappast bli besviken över att innehåller i behån var mindre än väntat - det sputar ju omkring konfetti! Tadaaa! Pajkvinnan är ett geni! (Bild x3m på facebook)

Årets sötaste var nog utan tvekan Nabaz. När någon blir så himlahejsantjosanhoppsanlycklig dras man ju bara med i glädjeruset. (Peppes bild)

Årets lookalike presenterade jag faktiskt redan igår. För visst är ju Cappuccino-Jannica och Leigthon Meester som två bär! Jannica är snyggare dock. Och väldigt trevlig! Hade kanske varit kul med en pilutta-vinst över någon riktigt bitchig figur, men Cappuccinobloggen kniper årets snyggaste blogg nästa år och då hejar jag ohämmat på henne. Mittiallt-Hanna fotade oss.


Årets mirakel var att jag alls kom iväg. Jag skrev inte ens om saken igår men jag mådde så inihelvedåligt hela dagen. Någon form av stressframkallad magkatarr som kulminerade när bloggalan närmade sig. Jag hann redan kontakta arrangörerna och varna dem för att jag kanske skulle vara tvungen att backa ur. Men efter många koppar te, ett halvt paket immodium (behöver inte gå på number two förrän i mellandagarna) och lite vila mådde jag plötsligt helt okej. Hasade mig försiktigt i festblåsan, unnade oss en taxi och åkte iväg. Och tur var ju det, hade känt mycket ledsamt att sitta vid datorn och höra sitt namn ropas ut.

Årets tips: Om ni blir nominerade: SKRIV TAL! När jag klev upp i podiet var huvudet precis som väntat tomt som en närbutikslokal i en 60-talsförort. Jag var evigt tacksam för min lilla lapp. Inte var det nu världshistoriens originellaste tacktal, men helt okej. Såg dock paniken i en del andra pristagares ögon då de skulle göra det samma. Nabaz var undantaget, han behöver ingen luntlapp. Kommer han av sig så dansar han lite. Men det är ganska få som klarar av det utan att det blir lite udda.

Glad och nöjd. J tittar på Tuntematon Sotilas. Jag ska studera mitt diplom en stund. Snart kommer Barna Hedenhös hem.