Hålla handen!

Uuuuj. Jag har varit väldigt cool gällande Bloggprisgalan men nu blev jag nervös. Det skickades ut lite allmän info till oss som är nominerade; direktiv om tacktal, greenroom, generalrepetitioner osv. Och hemska saker, under själva prisutdelningen får man inte sitt med sin avec. Jag som släpar med mig J för att ha någon att hålla i handen. Han måste stå en bit bort när det gäller.

Måste väl hålla hanttu med nån annan nominerad istället.

En svettig tass med glittrigt nagellack bjudes härmed ut!

Benny Hill - barnens vän

När jag var liten hade jag ett favoritprogram på tv: Benny Hill Show. Japp, jag trodde på allvar att det var ett barnprogram. Prutthumor, slapstick, alla jagade varandra och det spelades skojig musik. Barnprogram, helt klart! Herrejämmer så jag skrattade. Lysande!


I vuxen ålder har jag sett några av sketcherna på nytt och blivit lite förskräckt. Jag missade ju helt att de var småfräcka allihopa. Konfronterade min mor med saken för några år sedan. "Hur kunde du låta mig se på sådant sexistiskt trams?" dundrade jag. "Jaaa men du tyckte ju att det var så roligt", försvarade mamma sig.

Nåjo. Men sen blev jag ju också lite skruvad. Inte lika mycket som den här andra Benny Hill-fanclub-medlemmen dock.

På önskelistan: en James Bond-pipeline mellan Böle och Kitteldalen

Den skulle komma väl till pass kvällar som denna. Storm, mörker och ösregn där ute. Och om en timme ska jag ta mig hem från jobbet med allmänna färdmedel. Har ett patetiskt litet blommigt paraply som skydd, tror nästan det får ligga kvar i väskan,

Skulle hellre lägga mig i en kapsel, trycka på en knapp och swischa hem på någon minut. Varför får Batman men inte jag?

Nämen kom igen Husis!

Oukej. Här har man argumenterat hejvillt för att bilden av den stereotypa finlandssvensken inte stämmer. Att det förvisso finns segelbåtsägande, kräftsugande, snapsvisesjungande, stormrika finlandssvenskar men att dessa inte riktigt funkar som galjonsfigurer för hela populationen. Att det finns jäkligt många som inte är privilegierade och slirar runt på räkmackor via fancyga utbildningar pangtjong in i pappas firma. Att de flesta finlandssvenskar knogar på, precis som de flesta andra i detta land.

Och så läser man söndagshusis, innehållande en rad julklappstips "för dig med tunn plånbok". Vad kan man få för 50 euro, undrar man och så finns det bilder på en massa trevliga grejsimojs i marginalen. I min enfald trodde ju jag att journalisten gett sig ut på loppisrunda och köpt alla dessa grejer för 50 euro, men så var det ju inte. Det här var enligt Hbl förmånliga julklappar för 50 euro styck, alla införskaffade på Annegatan. Som hittat! Till exempel en blomsterkvast för 50 pengar, billigt och bra (tror inte ens min brudbukett kostade så mycket och den var den dyraste grönsak jag ämnar investera i så länge jag befinner mig på utsidan av likkistan).

Min plånbok är varken nämnvärt tunn eller nämnvärt tjock. Men 50 euro för en julklapp uppfattar jag som skitmycket! En sådan här artikel måste ju kännas som ett hån för mången ensamförsörjare, pensionär, vårdledig, studerande, arbetslös. Fine att publicera artiklar med tips på trevliga julklappar, men att försöka nischa denna artikel som nån sorts lågbudjettips är bara genant.

Maria T bloggade också klokt om ämnet, här.

(Hittar inte artikeln på nätet, annars skulle jag förstås länka)

Tantbloggarens favoritförfattare!

När man nu har varit med om att mynta ett nytt  begrepp  måste man ju skriva ett inlägg som gör de andra tanterna stolta. Jag ska avslöja namnet på min favoritförfattare. Ja vad tror ni? Astrid Lindgren? Siri Hustvedt? Knausgård, Pamuk, Steinbeck eller nånting annat imponerande?

Fel fel feel. Min favoritförfattare heter Merri Vik! Fast det är en pseudonym, så egentligen borde jag skriva Esther Ringnér-Lundgren. Här har ni henne:

Alltså hon som skrev Lottaböckerna. Samtliga böcker i serien utom en står på paradplats i min bokhylla. (Om någon råkar vilja sälja "Glad sommar, Lotta" till mig är det bara att hojta till.)


Lottaböckerna är magiska. När livet känns fisigt, när jag skäms för saker jag gjort i fyllan och villan, när det går trögt på jobbet, då är det bara att läsa några sidor i vilken Lottabok som helst och huxflux blir jag glad igen.

Lotta dricker aldrig sprit, funderar gärna på kärlek men aldrig på sex, är hövlig med sina föräldrar, är slarvig, snäll och skitrolig. Hon gör bort sig och ställer till det, men klarar sig alltid eftersom hon är en genomhygglig och kvicktänkt person. En mästerligt porträtterad flickbokshjältinna. Säkert hittar man en massa könsstereotypier och annat som man kan iritera sig på när man läser böckrna med 2010-talsögon, men jag brukar koppla bort den kritiska delen av hjärnan när jag läser en Lottabok. Jag trivs i Lottas småstad där man dricker kaffe vid Strömmen, går på bio och äter mjölkchoklad och hallonbåtar. På somrarna går man på dans på Panget och sitter i körsbärsträdet och läser romaner. Det är fint. En utopistisk, käck och trygg tillvaro.


Jag fick en lite oväntad Lotta-flashback när jag läste Twilight-böckerna. Bella och Lotta har mycket gemensamt. Båda är söta men inga direkta skönheter (glöm henne som spelar Bella i filmerna nu, hon är på tok för vacker), klumpiga, lagom duktiga i skolan, humoristiska och lätta att relatera till. Om Paul hade varit en vampyr hade det blivit samma story. Att Twilight-böckerna blivit så himla populära tolkar jag som att flickbokshjältinnan is still going strong.

Nu har det gått några år sedan jag senast plöjde igenom hela serien från början till slut, tror det får bli mitt sidoprojekt efter nyår.

Finns det andra Merri Vik-fans därute?

Slitz och deras fräscha kvinnosyn

Tidningen Slitz utsåg tidigare i åt Sveriges sexigaste kvinnor 2011. Tyra Sjöstedt vann, men också Kronprinsessan Victoria fick vara med på listan, på en hedervärd 81 plats bara 77 placeringar efter sin lillasyster.

Välförtjänt Vickan, speciellt som du har hållit dig fräsch fast du redan är gift! Alla vet ju att vi kvinnor förvandlas från väldoftande slanka pumor till dallriga och lurviga mjukisbyxbeklädda blobbar så fort nån varit tassig nog att trä en ring på våra fingrar.


Cool som Chuck Norris

I dag har jag sändning. Nej, jag har inte läget under kontroll. Kombinera detta med att J var på julfest igår och nog förtjänstfullt steg upp i någorlunda tid, men vi blev ändå lite sena. Och så var det en trafikolycka på Västerleden så bussresan som brukar ta 25 minuter tog nästa en timme. Är drastiskt försenad.

Nu tror ni kanske att jag löper amok, kutar runt i cirkar och vojar mig som Woody Allen.

Icke, jag sitter och bloggar i allsköns ro med en morot i mungipan som en präktig cigarr.

Cool som Chuck Norris, det är vad jag är.

Begravningen igår

Det var en respektfull tillställning. Men betoning på full i mitt fall. Bloddonation och alkohol går inte så bra ihop, men det glömmer jag alltid. Seli seli.

Men Fager Dam knäppte i alla fall en bild där jag ser riktigt representativ ut. Observera gärna hur subtilt jag skjuter fram min nymuskulösa arm.

Riktigt bajs är det i alla fall att Papper försvinner. Volt, Sissi, Papper... varför blir alla fräscha och ambitiösa tilltag så kortlivade?

Härliga dansbandssångare! (ej ironi)

Intervjuade Sten Nilsson just. Dvs Sten och Stanley, fast Stanley hoppade av 1967. Sten ska dock komma till Finland om en vecka, därav ringde jag upp honom och ställde några spruttiga frågor.

Och herregud, man slår på bandspelaren och fem minuter senare har man ett färdigt inslag. Man behöver inte editera nånting (utom kanske sina egna stapplingar). Samma sak skedde med Christer Sjögren för några månader sedan.

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon vän av dansband, men jag är en stor vän av Sten Nilsson och Christer Sjögren. Så trevliga och proffsiga, brummar några mysiga och välartikulerade svar och besvarar också fåniga frågor med eftertanke.

Tycker de borde bli konsulter och lära diverse popsnören hur man charmar journalister och ger perfekta intervjuer.

Jag är totaltsåld.

Sku jag vara 50+ så sku jag.

Hovmästarn, min Kiss-Kiss är för ljusröd!

Som jag antytt i andra sammanhang här på bloggen är mina kolleger riktiga gota-grisar. De slog nästan baklängeskullerbyttor vid lunchbordet när jag kom dragandes med Rävkarameller och Kiss-Kiss från kryssningsgoodiebagen. Men ett klagomål hade de. Kiss-Kiss var brunare i deras barndom (det vill säga about Anno 1790). Jag tycker också att den här ser väldigt pink ut.

 

Ganska pervers karamell när man tänker på saken. Den ser ut som en liten pillesnorr och heter Kisskiss. Hmm.

Problemet med nya ögonfransar

Jag har ju fått tillbaka mina ögonfransar (nya läsare: jag har alopecia så allt mitt hår trillade av för två år sedan) och det gör mig förstås innerligt glad. De är inte supertäta men med mascara blir de hur fina som helst. Och ögonfransarna är den form av kroppsbehåring jag har saknat mest, så ni kan tro att jag är lycklig.

Men nya fransar innebär också nytt håravfall. Det är ju meningen att ögonfransar ska lossna lite an efter, och än så länge har jag inte märkt att de skulle trilla av i oroväckande takt. Jag blir av med någon enstaka varje kväll när jag tvättar ansiktet, och det lär väl ska vara helt normalt. Så var det säkert innan jag insjuknade också, men jag tänkte ju inte på saken då.

Men det hjälps inte, varje gång jag ser mig i spegeln och märker att en frans hamnat på min kind gör isklumpen i bäckenet comeback för några sekunder.

Herregud, tänk om det händer igen?

Jag må vara ganska okej med sjukdomen vid det här laget, men jag undrar om isklumpen nånsin försvinner helt.