Usel mamma?

Är man en usel mamma om man nu inser att man bokat in sig på bloggkryssning på äldsta dotterns 5-årsdag?

Men om man försöker överkompensera det riktigt ordentligt istället? Typ med lekstugor, konfettikanoner och levande elefanter? Och Justin Bieber, tror ni han uppträder på privata födiskalas? Det gör han säkert...

Tjohoo!

Det gick ju hur bra som helst, det där! Jag joggade hela rundan och det tog mig 1 timme 7 minuter (inklusive ganska mycket trängsel och en trafikspärr). Mycket nöjd med mig själv, det här skulle jag aldrig ha trott för ett år sedan.
Mor och far stod och hejade på. Jag torde vara den första i den Ekremska klanen som deltar i ett motionsjippo frivilligt.

Ska göra det här nästa år också. Men då ska jag nog vara bland de där som klarar rundan på mindre än en timme.

Ohoj där!

Har inte riktigt kommit mig för att bli engagerad i den finlandssvenska blogg-gemenskapen ännu. Har ju bloggat i flera år, men kommit igång med det på allvar först i slutet av förra året. Inga bloggalor eller bloggfester för mig ännu, och det beror inte på ovilja utan dålig organisationsförmåga. Men nu har jag anmält mig till The Bloggkryssning som Papper och Silja Line och vem det allt var ordnar i juni. Ska bli intressant! Tror inte att jag känner någon annan som ska med än Mjuklandnings-Softy (ryktet säger förresten att hon är en fena på det där med Sverigekryssningar så jag har skyhöga förväntningar).

Vem annan ska med? Jag vill vara väl förberedd så jag kan konversera kunnigt med er om bloggiga företeelser. Inte är ni väl alla hemskt unga och trendiga för då vågar jag inte komma ut ur hytten...
Hmm. Det där var ett försök att se ut som en klämmig salt sjömanstjej, men det blev ju nog mera Benny Hill...

Spring för livet!

Ojoj, imorgon är det Naisten Kymppi! Tänk att det här året har gått så snabbt!

Jag började ju jogga förra sommaren i mycket små portioner till en början. Klarade av att springa i en minut i början, och det var nog nippa nappa det också. Mitt första mål var att jogga fem kilometer före den första snön och det fixade jag! 5 km, 33 minuter utan pauser, lufsade jag i oktober nån gång! Sen blev det ganska glest mellan länkarna under vintern, men när jag väl kom ut igen satte jag som mål att klara av att jogga hela Naisten Kymppi i maj. Och det borde nog gå också, för häromveckan överlevde jag en tio kilometers länk i Ladusvedsskogarna. Jag är ganska förbluffad över att jag avancerat så fort! Jag är ingen sportig typ alls, men man bli ju beroende när framstegen är så där påtagliga.

I princip har jag ju nått mitt mål på förhand, alltså att kuta 10 kilometer, men det ska bli roligt att se hur det går imorgon i alla fall. Det påstås dock vara omöjligt att jogga hela rundan pga trängseln, men försöka duger. Klarar jag det på 1 h 10 minuter är jag apnöjd. 1 h 15 minuter är okej. Tar det längre än så blir jag lite purken.

Och går det bra är det väl bara att börja fundera på halvamaraton... Men kanske jag ska försöka genomlida mjukisvarianten först.

Fredagsfyllan

Drabbade mig förschräckligt fort denhärgången. Bastu. Famijebastu. Akta akta, bränna sig farligt. Trip åt barnen. Jag vill ha den gröna. Näää-ä JAG vill ha den gröna. U hu huuu dumma. Sitt still. Inte slå. Seså. Duktiga flickor. Nu korka bastuöl. Pscchht, pyyys. Klunk. Mums. Vill duscha nu mamma. NU! För varmt i dumma bastun. Jojo. Ölen blir alldeles varm nu, äsch. Tvätta noga. Torka torka. Bepanthen och muminspray. Häva ljummen öl. Burp.

Barnen sover. Mamma bloggar och är full av 1 dl Karhu. Patetischkt. Men ganska skönt. Och tänk så billigt det blir, mor och far är het blasé för att vi delat en liten ölburk.

Nu ska vi krypa upp i soffan och somna mitt i Mad Men.

PS. Det här är Elin Blom. Hon är coolast i världen och kommer att bli grymt berömd och då ska jag imponera på T och S med denna bild. Ha!

Ny tågkompis

Igår åkte jag tåg med en charmant herre som varken duschat eller bytt kläder sedan Kekkonen-eran tog slut. Hon krånglade sig in i kupén med en massa plastkassar och man kände aromen av honom en god stund innan man såg honom. Givetvis slog han sig ner mittemot mig och började rota i plastkassarna. Jag förväntade mig förstås att han skulle dra fram en flaska, men nejdå, istället halade han fram en skitig gummibandsstump. Så såg han pillemariskt på mig, stretchade ut gummibandet och knäppte på det två gånger. Spjoing spjoing.

Sen skrattade vi gott båda två.

Han steg av i Grankulla. Det var också lite oväntat.

We suck.

I 30 år har jag varit stolt över att vara finländare. Varje julafton har jag fått gåshud när gänget i Åbo klämmer i med nationalsången strax efter att julfreden kungjorts. Jag har tyckt att det är pampigt med vajande blåvita fanor på flaggdagar och varit nöjd med att den finska flaggan har fått förbli en högtidlig symbol (som man inte får använda som korsett a la Spice Girls-Geri och Union Jack, till exempel).

Jag har alltid respekterat dem som upplevde kriget, min mormor som kutade till skolan med ett lakan på huvudet, hennes syster som förlorade fästmannen vid fronten och levde ensam de återstående 60 åren av sitt liv. Shit, vilka uppoffringar det här folket har gjort!

Jag blev rasande när Berlusconi dissade finländsk matlagning i tiderna (fast han ju nog egentligen hade en point). Jag har jublat för Häkkinen, Lejon och Lordi. Jag har alltid troget köpt en Nokia fast de bara hållit tills garantitiden just gått ut. Jean Sibelius, Tove Jansson, Martti Ahtisaari, fyfan vad vi är bra! Jag har kanske inte själv känt igen mig i bilden av den stereotypa finnen som är saktmodig, lugn och pålitlig, men tyckt att bilden är ganska gemytlig. För att inte tala om det finska språket, det vackraste språket i världen! Vilka konsonanter, vilken melodi, vilka härliga ord man kan konstuera vid behov (syftar varken på jytky eller ilmaveivi, men nog är ju till exempel kännykkä ganska fint)! I tiderna var jag till och med stolt över att finländare kan dricka de flesta nationaliteter under bordet, fast det har jag kanske lagt av med nu på äldre och mera ansvarsfulla (läs: tråkigare) dar.

Nu orkar jag inte vara stolt längre. Det här landet suger. Vi är djur som super, bränner grannars flaggor, tycker det är naturligt att på spåran skälla ut och skrämma upp kläppar som ser utländska ut. Vi är förbannat nöjda med oss själva och markerar vår förträfflighet genom att klistra in symboler på våra facebookbilder. Pilutta dig jag är persu! Nejnej, pilutta tillbaka, jag är sidu finlandssvensk. Pärtar det? Braaa. För det går inte att bygga upp sitt eget självförtroende utan att bräda till nån annan.

Till och med vår vackra flagga fungerar som markör för vem som är inne och vem som är ute. Det här landet är för oss. Stick. Vad sa du? Är du född här? Stick i alla fall. Slår de ihjäl dig om du åker till ditt hemland? Talk to the hand. Me ollaan saaaankareiiita...

Jag får inte gåshud när nationalsången spelas längre. Jag mår pyton. Och jag mår pyton över att jag mår pyton. Mitt Finland finns inte mera.

Folkfest my ass

En hög aspackade tandlösa alfahannar samlar 70 000 brölande och flaggviftande kroppar i ett moln av konfetti, spyor och glåpord. Party party. Hjältar, jorå. Världen blir mycket bättre av att man slirar runt på ett halt underlag och jagar snusburk i några veckor.

Överväger att flytta ut på en holme och bli eunuck. Nä väntas, eremit heter det.

Nu ska jag försvara Stereo Mike!

Vi dissade den grekiska rapperen Stereo Mike så mycket vi bara hann förra veckan, men nu ska jag ta tillbaka lite av kritiken. När killen rappar på grekiska låter det ju ganska bra. Inte för att jag fattar vad han rappar om, men det låter ju helt hyfsat. Föreställer mig att han är lik finurlig i sina texter som Petter eller nån sån.

Men fattar fortfarande inte varför de tvingade honom att rappa på engelska i ultrarapid i ESC. Yo yo bara.
I was bwooorn so betraaayed

Hoppsan

 
Noterar att bloggen bloggar för sig själv medan jag sover. Skickade  iväg bilderna ovan före sändning igår men trodde att de försvunnit ut i cyberspace eftersom de inte dök upp på nån timme.

Trött som en trasa är jag, men det var en helt löjligt rolig arbetsvecka. Återstår att se om man nånsin får göra något motsvarande igen.

Resultatet, ja. Jag är inte det minsta förvånad. Men superstolt över Paradise Oscar som modigt klev ut i Eurovisionsglittret med en trall som han petat ihop alldeles själv. Tänk att han var trea i första semifinalen, det är ju häftigt som bara den.

Och grattis till Sverige, tävlingens egentliga vinnare. Den Azerbajdzjanska inputen i vinnarbidraget var två karaokevinnare som sjöng falskt, resten hade snickrats ihop av svedupellar. Och en bronsplats åt Eric Saade gläder mig. Pilutta dem som dissade honom sönder och samman strax före tävlingen.

Och skönt att Blue inte vann, de sjöng så falskt på genrepen att jag satt med hakan i ankelhöjd.

ParadiseOnsdag

God morgon! Jag vaknade just. Man kunde ju nästan tro att jag har varit ute och svirat men det har jag inte alls, åkte raka vägen hem efter sändningen och lade mig. Men när humorn varit på sådan här nivå sedan klockan 15 motsvarar det nog en dubbel vappfylla.

Enihöö, fasen var härligt att Axel gick vidare! Jag skrek som en stucken gris, hoppas folks tv-apparater höll.

Svenskfinlands officiella fläskberg

Charming! Jag är på bild i alla möjliga tidningar. Jag har fem hakor och kameran har lagt till tjugo kilo. Just den bilden tyckte Yles bildtjänst och marknadsföringsavdelning att vi skulle visa upp.

Så här tillbringade jag kvällen.
Genrepet var väldigt klåpigt! De började nästan tio minuter för sent, de satte igång fel postkort, telepromptern slocknade, programledarna tappade bort sig och började bjäbba på tyska osv. Men Paradise Oskar sjöng som en liten kerub.

Den ena kvinnliga programledaren hade så kort kjol att man såg hela hennes green room när hon satt ner. Där har ni något att se fram emot.

Ikväll gäller det! Men nu ska jag jogga lite, man sporras ju när man visar upp sin vallrosslekamen i dagstidningen...