I 30 år har jag varit stolt över att vara finländare. Varje julafton har jag fått gåshud när gänget i Åbo klämmer i med nationalsången strax efter att julfreden kungjorts. Jag har tyckt att det är pampigt med vajande blåvita fanor på flaggdagar och varit nöjd med att den finska flaggan har fått förbli en högtidlig symbol (som man inte får använda som korsett a la Spice Girls-Geri och Union Jack, till exempel).
Jag har alltid respekterat dem som upplevde kriget, min mormor som kutade till skolan med ett lakan på huvudet, hennes syster som förlorade fästmannen vid fronten och levde ensam de återstående 60 åren av sitt liv. Shit, vilka uppoffringar det här folket har gjort!
Jag blev rasande när Berlusconi dissade finländsk matlagning i tiderna (fast han ju nog egentligen hade en point). Jag har jublat för Häkkinen, Lejon och Lordi. Jag har alltid troget köpt en Nokia fast de bara hållit tills garantitiden just gått ut. Jean Sibelius, Tove Jansson, Martti Ahtisaari, fyfan vad vi är bra! Jag har kanske inte själv känt igen mig i bilden av den stereotypa finnen som är saktmodig, lugn och pålitlig, men tyckt att bilden är ganska gemytlig. För att inte tala om det finska språket, det vackraste språket i världen! Vilka konsonanter, vilken melodi, vilka härliga ord man kan konstuera vid behov (syftar varken på jytky eller ilmaveivi, men nog är ju till exempel kännykkä ganska fint)! I tiderna var jag till och med stolt över att finländare kan dricka de flesta nationaliteter under bordet, fast det har jag kanske lagt av med nu på äldre och mera ansvarsfulla (läs: tråkigare) dar.
Nu orkar jag inte vara stolt längre. Det här landet suger. Vi är djur som super, bränner grannars flaggor, tycker det är naturligt att på spåran skälla ut och skrämma upp kläppar som ser utländska ut. Vi är förbannat nöjda med oss själva och markerar vår förträfflighet genom att klistra in symboler på våra facebookbilder. Pilutta dig jag är persu! Nejnej, pilutta tillbaka, jag är sidu finlandssvensk. Pärtar det? Braaa. För det går inte att bygga upp sitt eget självförtroende utan att bräda till nån annan.
Till och med vår vackra flagga fungerar som markör för vem som är inne och vem som är ute. Det här landet är för oss. Stick. Vad sa du? Är du född här? Stick i alla fall. Slår de ihjäl dig om du åker till ditt hemland? Talk to the hand. Me ollaan saaaankareiiita...
Jag får inte gåshud när nationalsången spelas längre. Jag mår pyton. Och jag mår pyton över att jag mår pyton. Mitt Finland finns inte mera.
Jag har alltid respekterat dem som upplevde kriget, min mormor som kutade till skolan med ett lakan på huvudet, hennes syster som förlorade fästmannen vid fronten och levde ensam de återstående 60 åren av sitt liv. Shit, vilka uppoffringar det här folket har gjort!
Jag blev rasande när Berlusconi dissade finländsk matlagning i tiderna (fast han ju nog egentligen hade en point). Jag har jublat för Häkkinen, Lejon och Lordi. Jag har alltid troget köpt en Nokia fast de bara hållit tills garantitiden just gått ut. Jean Sibelius, Tove Jansson, Martti Ahtisaari, fyfan vad vi är bra! Jag har kanske inte själv känt igen mig i bilden av den stereotypa finnen som är saktmodig, lugn och pålitlig, men tyckt att bilden är ganska gemytlig. För att inte tala om det finska språket, det vackraste språket i världen! Vilka konsonanter, vilken melodi, vilka härliga ord man kan konstuera vid behov (syftar varken på jytky eller ilmaveivi, men nog är ju till exempel kännykkä ganska fint)! I tiderna var jag till och med stolt över att finländare kan dricka de flesta nationaliteter under bordet, fast det har jag kanske lagt av med nu på äldre och mera ansvarsfulla (läs: tråkigare) dar.
Nu orkar jag inte vara stolt längre. Det här landet suger. Vi är djur som super, bränner grannars flaggor, tycker det är naturligt att på spåran skälla ut och skrämma upp kläppar som ser utländska ut. Vi är förbannat nöjda med oss själva och markerar vår förträfflighet genom att klistra in symboler på våra facebookbilder. Pilutta dig jag är persu! Nejnej, pilutta tillbaka, jag är sidu finlandssvensk. Pärtar det? Braaa. För det går inte att bygga upp sitt eget självförtroende utan att bräda till nån annan.
Till och med vår vackra flagga fungerar som markör för vem som är inne och vem som är ute. Det här landet är för oss. Stick. Vad sa du? Är du född här? Stick i alla fall. Slår de ihjäl dig om du åker till ditt hemland? Talk to the hand. Me ollaan saaaankareiiita...
Jag får inte gåshud när nationalsången spelas längre. Jag mår pyton. Och jag mår pyton över att jag mår pyton. Mitt Finland finns inte mera.