Visst är det oliiiidligt spännande?

(snart kanske jag måste inse att kidsen inte fattar grejen med ett säga "oliiiiiidligt spännande", för de har aldrig sett Peter Harryson leda Så ska det låta och dra repliken med sån intensitet att man trodde hans ringmuskel skulle ge efter. Nu tror de bara att jag har magknip och fel i huvu när jag skojfriskt citerar honom).

Till saken: Ikväll ska jag beställa en ny telefon. Och jag har fortfarande inte bestämt mig för hurdan. Tack till er som kommenterade här på bloggen, enligt er är iPhonen trots allt överlägsen. Men mina facebookbekanta är inte lika övertygade. Och mina väninnor har också spretiga åsikter. Och till på köpet blandade bloggkommentatorn sig i diskussionen med ett fjärde lockande alternativ.

Hur ska detta sluta?

Jag hörde nånting hemskt på radio imorse

Vet inte ens vilken kanal det var, radion stod på i väntrummet när jag skulle till laboratoriet på arbetsplatshälsovården.

Det som spelades var låten "Niin kaunis on Helsinki nyt", dvs en finsk version av Peter Jöbacks "Stockholm i natt".

Jore Marjanranta heter den skyldiga. Lyssna här men you have been warned.

Anna Lindh har blivit de mördade poliser, Norrmalmstorg har blivit Steissin, Strandvägen har blivit Espa, annars är det översatt ganska rakt av. Men det värsta är att Jore helt saknar Peter Jöbacks inlevelse och sinne för varsamma uttal. Det blir så staccato "Helsinki NYTTT!!!"

Och det allra, allra värsta är att det här kommer att bli en jättehit.

Nää, håll till godo med originalet istället

Ni som bloggar med mobilen

En hurdan telleföön ska man satsa på? Jag är så trött på allt tjat om iPhonens excellens och Nokians nedgång, androider, 4G, 3G, G18, Gigamighitochdit att jag blir hulluknäpp. Måste det vara så komplicerat? Eller har jag bara blivit gammal?

Det jag vill ha är en pålitlig mojäng som jag kan fota och blogga med utan att det är allt för petigt. Jag varken smsar eller ringer så fasligt mycket, men det vill jag förstås också kunna göra (duh).

Vad rekommenderar ni? Vad rekommenderar ni inte? Jag försöker nu betämma mig för om en iPhone 4, Nokia N8 eller HTC Desire skulle passa mig bäst.

Sen skulle jag ju inte vilja betala mig blå heller, och det verkar man vara tvungen att göra sowieso. Eller?

Ack, jag minns tiden då jag var coolast i klassen för att jag fick min 5110:a att spela Men behaving badly-signalen. Sedan dess har det bara gått utför.

En galen skallig kvinna på tv!

En vacker dag ska jag sluta jamssa om att jag var med i Min Morgon. Men inte i dag. Nu har jag emellertid sovit några timmar, torkat av mig några lager tv-spackel (vilket jag borde ha gjort före jag sov för nu är kudden orange), tagit mig till jobbet, gått på musikmöte och fixat lite smått och gott. Snart börjar min kvällstur. Det blev en lång dag, det här.

Är lite avundsjuk på MM-redaktionen, de har det så jäkla mysigt. Där sitter de alla och är glada och piffiga i ett snyggt tegelvalv mitt i stan, Gumårån gumårån, får det vara en kopp kaffe? Lite frukost? Sen sitter man där och tar det lugnt, emellanåt kommer någon och penslar foundation på ens nos, ibland dyker ljudkillen ner i urringningen på en. Ingenting konstigt alls, lugnt och hemtrevligt.

Så är det inte här i Böle. Man kunde missta huset jag jobbar i för ett sjukhus. Människorna är det inget fel på, men miljön är nog ganska sunkig. Men vi lever på licenspengar, då får man inte rita rosa trädstammar väggarna.

Ja just det, nu finns ju dagens MM på arenan också.

Hallå Lindsey Lohan är det du? Muu.

Nä, det är bara jag. Min Morgon hade passat på att skaffa några peruker till studion och jag kunde inte låta bli att testa den här. Nu vet jag hur jag ser ut som blondin. Kanske inte helt rätt färg för mig, men inte så tassig som jag förväntade mig heller. Kanske jag borde tänka om gällande färg när nästa peruk ska beställas...

Vet inte om min tv-grej gick bra ännu eftersom klippet inte har dykt upp på Arenan, det tar väl en stund. Men med tanke på att det här var första gången jag var i direktsänd tv tyckte jag att jag kände mig rätt cool. Mamma tyckte det gick jättebra men hon är lite jävig.

Nu ska jag sova några timmar, kvällstur ikväll.

Vi tar väl vardagsrummet i dag, då

 Det är skitsvårt att fota vårt vardagsrum på ett vettigt sätt. Det är liksom inget rum utan ett odefinierbart utrymme som innefattar matsal, trapphall och tv-hörna. Men jag ska försöka. Vi början uppifrån

Är den här kronan kitchigt cool eller bara groteskt ful? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Vi har fått den och två till likadana (fast större) av min svärfars nya flickvän. De hängde i dödsboet som hennes pappa lämnade efter sig och absolut ingen i deras släkt ville ha kristallkronorna. Vi tog dem gärna. Och de fyller ju sin funktion.
Här kanske man fattar hur det hela hänger ihop. I bakgrunden skymtar burspråket som vi använder som matsal. I vänsta kanten ser man lite av trappräcket där går trappan ner till bottenvåningen.Detta är tv-soffan och ett antikt peruanskt kaffeord. Jag upprepar gärna det där om någon missade: ett antikt peruanskt kaffebord. Tänk nu så häftigt. Det här är ett arv efter min morfar som fick det i gåva av någon affärsbekant i tiderna. Mitt hem har blivit en uppsamlingsplats för udda prylar som ingen annan släkting vill ha, och det innebär att vi har en ganska otippad kombination med fejk-rokoko, Ikea och enstaka antika grejer. Jag älskar bordet. Ytan är av läder och det är arga små inkagubbar inpregnerade i lädret. Soffan är från Asko, den är varken perunaskt, antik eller särskilt bekväm.

Och haha, mattan köpte jag och J på vår första gemensamma semesterresa Vi var i Torremolinos (är man en cool jetsetter så besöker man bara de hippaste resemållen. Vi är inga coola jetsetters) och gjorde en dagsutfärd till Marocko. Alla finska turister vallades in i en matt-basar. "Vi ska för fan inte sen ha nån matta" väste J. "Nej verkligen inte" väste jag tillbaka. Femton minuter och fem liter mintte senare vandrade vi ut ur basaren - med en matta. Vi vet fortfarande inte hur det gick till, men den är de facto ganska fin. Vi prutade bort 80 procent av ursprungspriset och det är väl helt respektabelt för två dumma finnar på första besök i Nordafrika...

Det här är spiselkransen. Här har jag tänkt byta ut prydnadsgrejerna enligt säsong, just nu har jag bara placerat allt guld- och mässingsfärgat jag kunde hitta på rad. Blev ganska snyggt tycker jag. Vasen och statyn kommer fårn min mormors hem. Bonbonjären är från Indiska. Själva spiselkransen är lite halvfärdig, den ska spacklas och bli vit. Och så drömmer jag ju om att ha en stor mastig spegel ovanför öppna spisen, men har inte hittat en passlig ännu.

Fiilmtips! L'immortel

Nu blir det ett filmtips också. J åkte iväg till Makuuni sent i går kväll när vi insåg att det inte skulle komma NÅNTING på tv. Och för första gången i historien kom han hem med en fransk film.


Jag är inte alltid riktigt övertygad av J:s filmval. Förra veckan hyrde han Kick-Ass som var så dålig att jag nästan somnade mitt i blodstrittet.

Men L'immortel, eller 22 Bullets som den hårdnackat heter på engelska, var riktigt bra. En ganska vanlig gangster-hämnd-pangpang-film men det blir genast mera fängslande när ganstrarna håller till i Marseille och torterar varandra en français. Jean Réno spelar en pensionerad gangsterboss som dragit sig tillbaka och vill leva lugnt och stilla med hustru nummer två och barnen. Men nä. Han blir attackerad i en parkeringshall av en drös maskerade män och skjuten sönder och samman. Med 22 kulor i kroppen åker han till sjukhus - och överlever. Och hämnas. Heheheee.

Det jag gillade med filmen var att man inte samvetslöst vältrade sig i våld. Varje dödsfall var tragiskt på sitt sätt. Plus också för att polisen som försökte få ordning på torpet var en kvinna, som inte var det minsta yppig utan såg ganska vanlig ut. Och ett plus till för att hon slapp ha en romans med någon av gangstrarna. Familjetemat var däremot starkt i filmen, det alla egentligen ville göra var att hänga med familjen och ta det lugnt. Det kan man ju liksom relatera till.

Jag försökte briljera lite med operakunskap också. Huvdpersonen lyssnar nämligen på opera hela tiden, och strax före mordförsöket sjunger han falskt med i Cavarossis aria från Puccinis Tosca, den Cavaradossi sjunger när han väntar på att bli avrättad. Mycket symboliskt tyckte jag. Men J tittade bara ointresserat på mig. Kan inte Janne Granberg eller nån hitta min blogg och bli imponerad?

Boktips!

Jga hittade en himla bra bok i veckan. Jo, formligen hittade, kulturredaktionen brukar lägga ut recensionsexemplar som de inte behöver på ett bord vid hissarna på jobbet, och det är fritt fram att plocka åt sig. (I alla fall tror jag att det är meningen, eventuellt har jag stulit dem. Ooops i så fall)

Den här boken plockade jag med mig och sträckläste.

Den kom ut förra året, men nu finns den som pocket.

Jag vet inte om jag självmant skulle börja läsa en bok som handlar om ätstörningar. Ämnet har gudskelov aldrig varit direkt aktuellt för mig. Men den här boken är så mycket mera än en bok om ätstörningar, det var som att hamna i en tidsmaskin och swischa tillbaka till tidigt 90-tal, då jag hade kreppat hår på skoldico, axelvaddar (också i kläder från barnavdelningen), då USA var det coolaste landet dit alla ville resa och Kamratposten var min bibel. Boken utspelar sig på 80-talet, men Finland var kanske lite efter så jag hittade massvis med beröringspunkter till min barn- och ungdom.

Huvudpersonen är Irmeli som är barn till två alkoholister, varav pappan klarar sig aningen bättre och därför väljer hon att bo hos honom. Det är svårt att få kompisar, tjejer är falska och sviker varandra. Irmeli känner sig ständigt oönskad, oälskad, ensam, ful och jobbig, och med tiden börjar hon trösta sig genom att äta. Och blir tjock. Och får ännu sämre självförtoende och äter mera. Försöker ta sig i kragen, åker på utbytesår till San Fransisco och lär sig att spy genom att gräva sig i halsen med en tandborste.

Det är dystert och hemskt, jovisst. Men jag sögs helt in i det hela, på varje sida fanns nämligen någon detalj som fick mig att tänka "Ja men herregud, precis så där har jag ju också tänkt!" Det är skitjobbigt att växa upp, det var det för mig också fast jag varken råkade ut för missbrukare eller ätstörningar och faktiskt hade det ganska bra. 

Det här är en verkligt träffsäker analys av hur eländigt det är att vara tonåring och hur viktigt det är att knoga på i alla fall. Och hur onödigt det är att alla går omkring och tror sig vara ensamma och underliga, när de flesta upplever så gott som samma sak. Jag ska spara boken och tvinga T och S att läsa den när de kommer upp i tonåren.

Boken är halvt självbiografisk och egentligen forstättningen på en annan bok, Kärleksbarnet. Det gick bra att läsa den här fristående, men jag tror jag ska försöka få tag på Kärleksbarnet också. Och Hillevi Wahls andra bcker också. Men tills vidare håller jag till godo med hennes blogg.

Tv-panik

I torsdags ringde Min Morgon-Matilda mig för att gå igenom upplägget för måndagens program. Hon passade också på att påminna mig om hur det går till när man ska vara med i morgon-tv, att man får ta taxi, att det bjuds på frukost, att man ska gå på toa först och få mikrofonen sedan för annars kan ljudteknikern höra när man kissar etc (okej, så sa hon inte, men det antyddes). Och jag som är tv-rookie måste ju kolla upp det här med kläder också. "Helst inte svart eller vitt eller små knepiga mönster som kan börja leva i rutan" kvittrade Matilda glatt. "Färg är alltid bra." Färg. Got it.

Hmm. Jag insåg att jag bara äger svarta snygga kläder. Dessutom måste man tänka till lite extra när man ska plocka av sig håret mitt i showen. Det får inte vara för frilligt för så ser jag dabbig ut när jag är skallig. Och klär jag mig andogynt för att mtacha Sinead-looken ser jag inte ut som mig själv med peruken på. Jag är en krånglig studiogäst!!! Men jag hittade en komprimissblus så det blir nog bra.

Mitt i samtalet hörde jag Min Morgon - Mårten hojta i bakgrunden "Om hon ska ta av sig håret måste sminket pudra henne på huvet också". Det stämmer, tänk så fatalt om hela svenskfinland bländas när jag tar av mig håret och hjässan blänker till. Lite som vid en atombombsexplosion, liksom! Tur att Mårten tänkte på det. Han blir förresten min chef om en månad, det känns tryggt att ha en chef som tänker på sådant här. Puder på huvet. Got it.

Uppe i backen står en blatte

Ja, den där lilla ramsan hittade T på när vi väntade på bussen, och de mässade hon lyckligt med hög röst i olika tonlägen under hela hemresan. Uppe i backen står en blatte, uppe i backen står en blatte, dududuu, blatte blatte dididuu...

Och här bör ju då tilläggas att "blatte" för henne var ett alldeles eget nonsensord, lite som en blå katt och en nalle på en gång förklarade hon glatt.

Men att gasta så här på busshållplatsen vid Iso Omena var kanske lite olämpligt. Det stod en hel del personer i närheten som kunde känna sig träffade.

Shopping, dahling!

Jag och T försökte oss på lite mor och dotter-kvalitetstid i dag. Och vad gör mödrar och döttrar i Esbo? Jo åker till Iso Omena och shoppar förstås. Duh. Vi klarade oss bra, började inte ens bitch-slappa varandra.

T har inte fått nya kläder på länge och dessutom har hon skjutit i höjden så nya basplagg behövdes. Jag panikshoppade för måndagens tv-framträdade. Man får ju inte ha svarta kläder i tv och alla mina snygga kläder är svarta. Men nu är vi sorted båda två.
 Glasspaus.
 Trip + Chokladglass = Extrem sockerfylla
 T har en Pretty Woman-moment.
De har köpte vi inte. Men attans coola ser vi ju ut. (Och det där är ett sugrör, inte en joint)

Sugar, honey, honey

Ja just det. För några veckor proklamerade jag ju att vi skulle köra lite LCHF här hemma. Det gör vi också, fast det har nu blivit en del fullkornspasta och annat mittimellanfusk för min del. Men jag har inte ätit sötsaker just alls de senaste veckorna (förutom när G:zon plockade fram en enorm hög med hemgjorda marchmallows på senaste bokklubb! Att nån ens kommer på tanken att fixa egna marchmallows! Klart man måste testa)

Som väntat väger jag exakt det samma som när jag proppade i mig julgodis i veckorna fyra. Jag går bara inte ner i vikt, så ingen idé att ens försöka. Men i måendet märks det ju nog. Jämnare blodsocker, jag blir varken vrålhungrig eller proppmätt. Eventuellt är byxorna lösare också, men jag använder bara billiga H&M-brallor som tänjer ut till dubbelt omfång bara man sitter på en stol, så det är lite svårt att avgöra. Har också tagit mig till gymmet två gånger i veckan, och för en heltidsarbetande tvåbarnsmamma långt ute i förorten är det en bedrift.

Mycket stolt över mig själv. Jag är ett sant föredöme. Sund och kry. Och om några månader är jag säkert slank också.

(Okej okej. Här kommer sanningen: Ska på 30-årskontroll till arbetshälsovården nästa vecka och är säker på att få höra att jag är överviktig, snudd på diabetiker och allmänt degig. Och det vill jag ju inte. Hence jumpa och sockerstopp...)

Falsett

Hm Jag fick lyssnarrespons i dag. Det är alltid intressant. Det här var en mestadels positiv kommentar som berömde Nöjesfredag "Men programledaren måste lära sig att inte hetsa upp sig för då går rösten i falsett!"

Vah? Gör den? Nej fy så angstigt, vågar jag öppna munnen överhuvudtaget i morgondagens direktsändning? Jag hetsar ju alltid upp mig när jag får upp farten. Tänk om folk tror att jag är Munamies eller Millie Small?

Sunrise, sunset

Jag tycker vanligtvis att det är lite boring när folk laddar in en massa vackra naturbilder i sina bloggar och på facebook, men imorse blev jag så zen i huvu att jag måste knäppa en bild från bussfönstret jag också.

Solen går upp bak' Drumsö bro.

Morgonen började inte med zen i huvu, utan med 2-årstrots och dagiskaos, men nu är allt bra. Ouuuummm ooouummmm ouuuummmm...

Min tambur

Fortsätter att förevisa mitt hus lite i etapper. I dag är det tamburen som gäller. En av mina fixa idéer i arkitektstadiet var att jag ville ha en maffig trappa mitt i huset, en som man ser genast när man kommer in. Jag var nu inne på Twelve Oaks i Borta med vinden ungefär, och tänkte i dimensionerna att Scarlett ska kunna gå uppåt i krinolin samtidigt som båda tvilligarna Tarleton gå neråt i bredd. Riktigt så stor blev de nu inte, men jag tycker den är fin. Vi umgås rätt mycket i trappan faktiskt, det är mysigt att sitta där och läsa, fixa frisyrer och låtsasfiska.

Spegeln nedan har jag köpt på Moko nån gång för länge sedan. Då fanns butiken i den lokal som i dag inrymmer Bulevardens kaffesalog och skulle flytta över gatan till Klaus K-huset. De sålde rubbet till löjliga priser för att slippa bära och jag passade på. Annars är ju nog Moko den mest överprissatta butiken i stan. Bänken fyndade jag på Piironki.
Här är det meningen att vi ska ha ordentliga garderober med skjutdörrar, men dem kommer vi inte att ha råd med på länge ännu. Det fick bli en strykful klädhängare av furu och plast som jag ropade in på huuto och målade vit. En helt bra lösning. Jag börjar egentligen föredra nånting sådant här framom tråkiga Kirena-skåp. Jag är mera för Narniaskrubbar.
Nån sorts mastiga havsblå gardinerna i låtsassiden ska jag skaffa vid tillfälle också. Och mera lull-lull, det ser ju helt för städat ut på bilderna!

Septembers mindre hotta syrra

Jag inledde dagen med att intervjua ultracoola sångerskan September, alias Petra Marklund. Jag stod dock sist i intervjukön, före mig skulle The Voice, X3M och Yle X också ha henne i sändning. Men inga problem, jag stod och väntade med hennes trevliga entourage, däribland en svensk managertjej (eller nånting ditåt) som genast utbrast "Ja men du ser ju PRECIS ut som Petras syster! Det kommer hon säkert att märka själv också!".

Jag blev riktigt nöjd, September är ju grymt snygg. då måste ju hennes syster vara av samma kaliber. Och mycket riktigt, när jag en stund senare fick tala med Petra själv påpekade hpn "Vet du, du liknar min syster på pricken!"

Petra var trevlig och intervjun gick bra. Men när jag en stund senare passerade managern igen satt hon och berättade "Jaa, det är märkligt med Petra, hon är den i famijen som har fått allt! Talang, utseende..."

På Septembers systers och mina egna vägnar: Hmpf

Ett år utan hår, det går

När Min Morgon hörde av sig gällande min alopecia häromdagen blev jag nästan lite vimsig. Är det nånting att snacka om, liksom? Och den reaktionen var ju egentligen ganska sund.

För ett år sedan kretsade hela mitt liv runt skalligheten. Vem är jag, vad är jag, hur ser jag ut, tycker folk att jag ser konstig ut, har jag mera eller mindre utväxt i dag än igår osv. Nånstans där i virrvarret försökte jag bygga hus, sköta barn, göra Vegalistor och vara en någorlunda sansad hustru, dotter, kollega och vän.

I dag tänker jag på alopecian ungeför två gånger per dygn. När jag drar på mig peruken på morgonen och när jag placerar den på mitt styrox alter-ago på kvällen. That's it!

När jag går på gym tycker jag rent av att det är lite underhållande att ställa sig framför den breda spegeln i omklädningsrummet med alla hårfagra tjejer som ska föna, kamma och platt-tånga. Jag skrider fram utan hår, drar fram peruken lite så där surpraajs, och drar ner den över hjässan och är färdig på fem sekunder. Hähä. Och så är det lite kul att observera alla som försöker låta bli att kika på mig. Man får gärna kika, det skulle jag ju också göra.

För ett år sedan var jag ganska säker på att ingetning skulle bli bra igen innan jag fick mitt hår tillbaka. I dag är jag lika skallig som då, men det går bra i alla fall.

Det är ganska fab när man tänker på saken. Man vänjer sig vid de mest udda grejer.

Skjuta på?

Jag är inte speciellt intelligent om morgnarna. Detta bekräftades ytterligare i dag när jag försökte läsa Husis. Där fanns en utrikesnyhet om att USA har problem med att köpa in avrättingspreparat när de ska dödsstraffa folk. Ingen vill tillverka sådant utom nån dansk firma (elefantöl, pölsa, supernarkos, myranstolar, vipproskisar osv osv)

"Man har tvingats skjuta på ett flertal avrättningar" stod det. Och jag tolkade ju då detta som att USA återinfört gammal hederlig arkebusering. Gumårån yxskaft.