Enuff with the planks, nu köper jag Spanx

Börjar ha lite tjockångest inför Eurovisionsvåren. Något hardcore-träningsupplägg kommer jag ändå inte att lyckas klämma in i vardagen, så det får bli formande underkläder istället. Beställde just ett par Spanx-cykelbyxor från Amerikatt (blev billigast så). Ska bli intressant att se om de verkligen är så effektiva som hypen gör gällande.

Eftersom jag ber er läsare om råd och rekommendationer titt som tätt ska jag nu i gengäld rekommendera nånting själv också. Försöker övergå till ekologiska skönhetsprodukter och började med att leta reda på schampo och balsam. Har fått lite obehag för starkt doftade och hysteriskt löddrande schampoon efter åren som skallig.

Problemet med ekoprodukter är att jag ofta tycker de luktar lite skumt och inte känns speciellt lyxiga. Men nu har jag testat Madaras schampoo och balsam i några veckor och är supernöjd. Det doftar örtigt och fräscht. Schampot kostar cirka 12 euro, betydligt mer än jag min snåljåp brukar betala för schampo men det verkar å andra sidan vara väldigt drygt.

Här hade det ju suttit bra med en vackert belyst bild på mitt glansiga hårsvall men det får ni nu klara er utan.



23.17-bussen

När jag arbetade som Vega-hallåa hände det ofta att jag tog 23.17-bussen hem från arbetet. En avgång som domineras av tre passagerargrupper: teater/bio/opera-besökare, kvällsjobbare och tonåringar med hemkomsttid vid midnatt. Den sistnämnda kategorin bjöd ofta på underhållning då de i panik försökte nyktra till för att övertyga hemmafronten om att alla överenskommelser hållits under aftonen.

Ikväll var jag och J på dejt (Django Unchained var utmärkt och middagen på Aito ypperlig) och utan desto mera reflektion fann jag mig själv på 23.17-bussen igen, för första gången på länge. Och allt var sig likt.

Bakom oss satt en ung finlandssvensk tjej som ivrigt ringde hem för att underrätta mor eller far om att hon var på väg, av allt att döma lite senare än överenskommet men i alla fall.
- Jåjåå men de här e ju den bussen jag allti tar, kåmåån!
- Ha du nu int allti sagt att ja e en snäll flicka??? Hmm?
- NÅ JÅÅ ja e i skick, ja ha drucki nå tvåå sidääh!

Ju mera flickan argumenterade för sin sak och kämpade för att hålla sluddret borta, desto varmare blev jag i hjärtat. Hade nästan lust att vända mig om och upplysa henne om hur fint hon har det ställt. Hon är ung, i farten och söt. Hon har så mycket roligt framför sig, och så mycket jobbigt. Hon kommer att göra massvis med stolligheter, göra bort sig och skämmas. Det hör dessvärre till. Men hon kommer att ha nånstans att landa och krypa undan när det skiter sig. För någon där hemma väntar på henne och ställer krav fast det är mitt i natten.

Man vet att man har blivit vuxen när det känns rörande att en ung tjej på bussen ljuger om att hon druckit två cider fast hon egentligen har druckit fyra och en salmare. Det är bra att hon skäms oerhört fast brottet ju är ganska lindrigt.

Och det finaste av allt är att det på tråden finns en förmanande mamma eller pappa som orkar läxa upp fast hen egentligen drar en lättnadens suck över att flickan är på väg hem med 23.17-bussen som familjereglerna gör gällande.

Mina döttrar är ju pyttesmå ännu, men innan vi vet ordet av kommer vi att vara där. J som inte ens kommer att våga smutta på fredagsvinet för att vara i beredskap att hämta spyende dotter från hemmafest i Larsvik vid behov. Jag som kommer att försöka dölja min hönsighet genom att lägga i högsta ajabaja-växeln när det efterlängtade "jag är på hemväg" samtalet äntligen kommer.

Man får väl passa på att njuta av stillheten nu när vapp, midsommar och nyår innebär ett glas champagne i vardagsrummet medan barnen sover som stockar i tryggt förvar en våning ner. En vacker dag blir det andra bullar.

Jag vet redan nu vad som kommer att gälla: Kontrollsamtal vid 23.17.

Farkkufråga

Nu  behöver jag hjälp. Jag skulle behöva ett par nya riktigt mörkblå stuprörsjeans. Vad rekommenderas? Problemet är ju att jag har en ändalykt av modellen makalös, storlek 42 eller L (ibland XL minsann). Om jag går in på JC eller Carlings är jag rädd för att den unga försäljaren med luva och näsring slår sig för knäna av munterhet över att mammutmamman förirrat sig in i affären. Eller finns det större storlekar i någon hemligt magasin i källaren? De gånger jag smugit in på motsvarande etablissemang tycker jag att rumpmodell 28 varit typ den största. Jag tror mig vara 34a.

Många lovsjunger Dr Denim till exempel, men hur stora storlekar har de?


Blå snippor ute i backarna stå

Det har ju blivit något av en familjetradition att årligen så påskgräs och misslyckas fatalt. Antingen gror fröjävlarna inte alls eller så hinner de växa lite grann innan jag glömmer bort att vattna dem så slutresultatet ser mera ut som Donald Trumps hår än en grönskande liten portion av våren.

I år köpte jag så kallat grovt gräs (hard core-versionen) och sidu det funkade ju betydligt bättre! Iofs har vi nu perfekt påskgräs två veckor för tidigt. Men strunt samma.


Ikväll är planen att flickorna ska ha barnvakt så jag och J kan gå på Django Unhained och äta middag på Aito. Hoppas hinna in på DinSko ocks för att köpa vårskor till flickorna. Brukar gälla att passa på i tid om man ska ha de rätta storlekarna. Eftersom jag inte har deras fötter med ska vi testa att göra så här.

Hänt i veckan

De veckan susade förbi, har varken hunnit tänka eller blogga.

Att klippa sönder mammas syrenlila vardagsrumsgardiner är dyrt Det kostar åtta Lassemaja-böcker, sju barbien, fem Polly Pocket, tre prinsessklänningar, två MGP-skivor och en kappsäck full med Lego Friends. När mamma har lugnat ner sig syr hon nya gardiner och drabbas a Miami-komplex. Men det kanske går om?

Det här är min garderob för årets omgång av De Eurovisa. Tror jag. Hinner ännu ändra mig några gånger.

Svärmor kom på besök. S städade noga, för det går ju inte att bädda ner farmor i duploslottet.

Har en märklig fäbless för papperspåskägg med gammaldags motiv. De här hittade jag på Tiimari.

 
Jesus låg i postlådan i dag. Det var värst så han var vältränad! Och den där minen kunde ju funka i vilken rakvatten-reklam som helst. Undrar om alla Jehovas vittnen se himmelriket som en stor Allersroman?

Melodifestivalen

 
Full rulle, imorgon ställer vi till med Melodifestival-fest i en skrubb på X3M. Har hängt upp lite glitter och bakat en paj (nej Yleskatten har inte gjort oss stormrika riktigt ännu). Partyparty. Se till att lyssna på förfesten klockan 20 och eftersnacket direkt då sändningen i SVT/Yle5 tagit slut. Catzo och Catten är med, bland annat! Läs mera här.



Gina och Danny är sympatiska och dekorativa. Men nog är det jobbigt att de alltid ska härma mig och Pöll.

Bonnies tomma blick

 

Den här bilden fladdrade förbi på facebook häromdagen och har spökat i mitt medvetande sedan dess. Den har nyligen utnämnts till årets pressbild i Danmark, så jag är inte den enda som påverkats.

Om man tittar hastigt kan man ju nästan tro att det är nån sorts artistisk modebild. Parfymreklam, kanske? Men kvinnan heter Bonnie och är prostituerad. Marie Hald, som studerar fotojournalistik, har följt med Bonnies liv och gjort ett reportage med flera bilder, men just denna valdes till årets pressbild. 

Vad tänker Bonnie på där hon ligger? Tittar hon på klockan? Undrar hon om hon kommit ihåg att packa ner rena gymnastikkläder åt barnen?

Jag börjar fundera på mannen också. Jag får känslan av att han ligger där och låtsas att han älskar Bonnie och att hon älskar honom. Att de nyligen att har ätit en god middag tillsammans, skrattat och småpratat och gjort upp planer för sommaren. Jag föreställer mig att han är snäll men väldigt ensam.

Varför ska Bonnie vara tvungen att ligga där? Finns det ingen annat sätt att försörja de tre barnen?

Kanske hon inte tycker det är så farligt? Kanske det är helt okej att ligga där en stund och få betalt för det hela. Till skillnad från kvinnor som lever i kärlekslösa förhållanden och inte får ett rött öre för att ligga still och stirra upp i taket? Upplever Bonnie att hon har kontrollen?

Många tankar väcktes av en enda bild. 

Powerful stuff.

Finaste kommentaren!

Lotta skrev en så härlig kommentar just att jag måste ge den ett eget inlägg så ingen missar den:

"Hej! Jag skrev en kommentar på din blogg för ett par dagar sedan, men det händer alltid något så den inte kommer fram! Hur som haver, jag ville bara tacka dig för det stöd du gett mig genom att öppet skriva om din alopecia! jag kommenterade ett par gånger under pseudonymen "Skåp-aloptikern" men nu har jag tagit steget ut ur skåpet och börjat leva öppet med min sjukdom. Till stor del på grund av dig och din blogg och då jag såg hur alla stödde dig via bloggen! så tack för det:) gå gärna in på min blogg och läs min historia:)"

Det är helt underbart Lotta, grattis till beslutet! Du kommer inte att ångra det, alopecia ska inte behöva vara en mörk hemlighet. Och dessutom kommer du nu att kunna inspirera någon annan som sörjer sitt hår och försöker finna sin skalliga identitet.

Dessutom ser du ju fantastisk ut i alla frisyrer, experimentera vilt och ha det så roligt!


Borde vi reclaima fnittret?

Diskussionerna kring radio och grabbighet går vidare. Ni som missat Monika Fagerholms smarta krönika om ämnet hittar den här.

I Morgonöppet är vi ofta två kvinnor i studion så grabbighet har vi i regel inte anklagats för. På sistone har vi till exempel diskuterat Tibet, hur man transporterar Michelangelo-skisser, cirkus och miljötänk i matbutiken. Inte väldigt manliga eller kvinnliga ämnen, om ni frågar mig. Gästerna försöker vi få en någorlunda jämn könsfördelning på. Vi är rätt måna om att programmets innehåll ska tilltala både män och kvinnor.

Men rätt ofta ringer lyssnare (oftast äldre kvinnor faktiskt) upp och anklagar oss för att vi fnissar och flamsar så förskräckligt. Och jovars, här måste jag ju se mig själv i spegeln. Ibland när klockan är 6.30 på morgonen och man får en sjujävla tunghäfta och säger nånting helt annat än det man planerat, då har det hänt att jag har flamsat en aning i sändning. Om en gäst eller kollega sagt nånting roligt har jag skrattat. Ja ibland har jag ju själv varit så enastårnde fyndig att jag haft svårt att dölja min munterhet över nånting jag själv sagt. Men påståendet att vi skulle flamsa bort också tunga ämnen, det stämmer inte.

Dessutom är jag inte en fnittrig människa, antingen gnäggar jag ljudligt (och ganska oattraktivt) eller så är jag allvarlig.

Sitter just och muttrar över detta då det slår mig: varför har ja sådana aversioner mot fnitter? Om lyssnarna hävdat att jag skrattade för mycket skulle jag ta kritiken åt mig på ett helt annat sätt. Tänka att ja, det kan ju faktiskt vara så att vi borde skärpa oss lite och skratta mindre. Men fnitter? Jag fnittrar minsann aldrig!

I lågstadiet var fnitter en mäktig och otäck härskarteknik. Hur kunde de snygga och populära tjejerna signalera att man hade gjort bort sig/ luktade illa/ hade ful tröja utan att ens säga ett ord? Jo, de fnittrade när man gick förbi.

Det finns nånting lite osäkert i fnitter, man törs inte skratta rätt ut för det man fnittrar åt kanske inte ens är så kul när det kommer till kritan.

Och framför allt, fnitter är nånting som småflickor håller på med. Så när en lyssnare hävdar att Eva Frantz, 32 jordsnurr, fnittrar är det samma sak som att kalla mig "lilla gumman". Trots att jag arbetat med radio i 13 år.

Ta nu prinsessan Madeleine som ett annat exempel. Ett helt saklig och ganska stel förlovningsfilm blev sönderanalyserad och hånad för att ett småfjantigt "Tihii" bubblade ur den lyckliga prinsessan på slutet. En del hävdade att tihi-et var ett uttryck för svenska kvinnors undergivenhet. Fnitter är kontroversiella saker.

Ingen hävdar att Stan Saanila fnittrar (det gör han iofs inte heller, han tar ju i så urberget rämnar). Ingen tycker att Radio Rocks Korporaatio fnittrar. De är två småskrattande män och en allvarlig kvinna. Är det faktiskt så enkelt att manliga radiopratare skrattar medan kvinnliga fnittrar? Killarna får vara lite så där sköna när de frustar till åt nånting som på riktigt är roligt, medan tjejerna får hålla igen och tihii:a lite bakom handen som en skolflicka med tandställning, för annars kan deras fniss irritera. Kom igen. Så enkelt är det väl inte. Väl?

Men borde jag sluta bli stött och försöka vända på steken? Är fnitter så farligt? Kan man fnittra på ett intelligent sätt? Feminina feminister finns det gott om, men vågar man fnittra flickigt som feminist?

Kan vi reclaima fnittret?

Jag vet inte, men jag ska fundera vidare. Och åtminstone sluta haka upp mig på ordet "fnittra".

Och kanske börja kommentera skojiga länkar på facebook med GOL.

Ingen hit

Har skaffat en fräsch ekologisk body lotion som jag applicerade generöst efter bastun i går. Problemet är bara att J tycker den luktar barna-prutt, så varje jag passerade honom spände han förebrående ögonen i det barn som stod närmast och undrade om hon inte borde gå på toa.

Vem är det meningen att ska orka?

I eftersviterna av den senaste tidens diskussioner om näthat och påhopp märker jag att jag har blivit lite ängslig.

Några exempel:

Bettinas populära talk show ska komma tillbaka men lite nya ingredienser. Men så fort saken förs på tal finns de där: neggona. "Ha haaaa, en sämre version av Skavlan, kom på något eget nån gång!"

En kollega till mig hade poserat för nya promobilder, och lade till en av dem som facebook-profilbild. Efter några likes och komplimanger dök neggon upp: "Helt fint, men dra ner på tant-faktorn". Tant-faktor? Jag jobbar med massvis av trevliga medelålders herrar som också finns på fb, men har aldrig märkt att någon skulle ha uppmanat dem att vara försiktiga med gubb-faktorn.

Amanda Schulman köper tupaner, ställer dem i en vas och lägger in bild på bloggen. På några timmar fylls kommentarsfältet med idiotförklaringar eftersom många tycker att just tulpaner inte passar i vasen. Och när vi nu håller på är du Amanda bortskämd, korkad och en dålig mamma. Bara så du vet, vill kommentatorerna tillägga.

Vem ska orka vara synlig om detta är gensvaret vare sig man gjort gott eller ont eller mittimellan?

Är det rimligt att den (här kunde man lika gärna skriva hon) som har planer på att bli kändis (vare sig det är sångerska, nyhetsankare eller invånare i BB-huset)  ska förbereda sig på laviner av skit? Hur förbereder man sig för det?

I en Thomas Harris-bok (minns inte vilken) använder Hannibal Lecter sig av en psykologisk spärrmetod som gör att han mentalt traskar runt i ett italienskt slott och mår hyvens fast han egentligen håller på att bli uppäten av en gris.

Är det det vi ska sträva efter? Finns inte risken att det börjar påverka hur vi hanterar andra problem? Mitt barn är en mobbare i skolan, vojvoj... oh mio babbino caro....

Som finlandssvensk bloggare och radiopratare har jag fått vara i fred för det mesta. Jovars, det har skrivits insändare om min fula röst och mitt dåliga språk, lyssnare har ringt in och sagt att de stänger av radion när jag hörs, men det handlar än så länge om max tjugo incidenter och varken hot eller riktigt grova förolämpningar.

Annat är det när man arbetar med TV, något jag ska göra om några veckor då vi spelar in årets De Eurovisa.

Kommer jag att orka när anonyma människor vill underrätta mig om att jag är fet och ful och korkad? Kommer jag att kunna ta det med en klackspark när någonting jag förberett i flera veckor avfärdas som tramsigt skit?

Jag har på känn att situationen blir värre och värre för varje år som går. Vem ska orka vara kändis i framtiden?

Öppet brev till Vero Moda

 Skickade nedanstående mail just, om jag får ett svar publicerar jag det också.

Hej Vero Moda!

Jag är en trogen kund i Helsingfors som varit med från första början (då ni öppnade en avlång okrafärgad affär på Centralgatan där man kunde köpa storblommiga klänningar, det var tider det). Nu kontaktar jag er gällande ett fenomen som förbryllat mig en längre tid.

Jag är numera 20 år äldre och 30 kilo tyngre, i de flesta butiker passar storlek L eller 42 mig, så även hos er. Men det blir allt svårare att hitta plagg i dessa storlekar!

Ett exempel är era ypperliga stretchjeans med hög midja och blixtlås på rumpan. Har roffat åt mig nämnda plagg i flera olika färger och har väninnor som också lovsjungit byxorna och deras effekt på putmagar. Här är det storlek L/XL som gäller för mig. De gånger jag slagit till har det varit fråga om en lottovinst, en ensam byxa i rätt storlek som gömt sig under enorma travar av samma plagg i XS/S (kan ju bero på att de som är storlek XS sällan behöver byxor som drar in magen).

Just nu tycks den här modellen vara på utgående från sortimentet, men fortfarande fanns det rikliga mängder av byxorna i de minsta storlekarna i samtliga Vero Moda-butiker i Helsingfors. L/XL fanns dock ingenstans.

Det här fenomenet gäller inte alls bara byxor utan till synes hela sortimentet. De större storlekarna är slut men de minsta finns det kvar av. Då jag bett er vänliga personal om hjälp har jag alltid fått samma lite uppgivna svar: "Nej tyvärr, storlek L har tagit slut. Du är inte den första som frågar".

Mina frågor:

- Är det så att de större kunderna är extra snabba?
- Varför ta in så få plagg i de större storlekarna.
- Varför tar ni in så många plagg i de minsta storlekarna om de inte säljer? Det kan väl inte vara lönsamt?

Tacksam för svar,

Eva Frantz
Helsingfors

Flodkräftor och förkylning

Helöö. Här knogar man på. Igår var en trevlig dag, som avslutades med kräftsallad och några slurkar vin med tjejgänget.

Sidospår: Börjar vara lite ambivalent inställd till att jag och mina fantastiska studiekompisar kallar oss just tjejgänget. Vi myntade uttrycket när vi var lite på 20 (då lät det lite lustigt rikssvenskt och käckt) men nu när vi klättrar mot 40 börjar det kännas lite... ja, medelålders kanske? Egentligen är det Henrik Schyfferts fel att jag ens funderar på saken, i en stand up på Club Viirus i tiderna hånade han "Det tokiga tjejgänget" som älskade "Itaalien Itaaaalien Itaaaalien" och då kände vi oss träffade på ett kusligt sätt. Men skit i det, varför byta namn på ett vinnande koncept? När vi är 70 kommer benämningen bara att få en hipp ironisk dimension, visst? Vi tar sikte på det.

Till saken. Instagrambild på maten. Och värdinnan.






I dag är vi krassliga, T och jag. Förskolan ringde och jag fick åka efter henne med taxi. Men sen hade vi det ganska myigt och bäddade ner oss med snorfanor, febertermometrar och vattenglas inom räckhåll. Hon spelade Angry Birds oh jag läste Riikka Pulkkinens Totta (super!). Nu mår vi redan aningen bättre, så jag ska försöka mig på att jobba imorgon om huvudet sitter kvar. Ja, T blir förstås hemma den feberfria dagen om någon var på vippen att höja ett strängt finger. 

Det är såååå synd om oss. 

 Nähä e de.

Diagnos: Söndagsdeppare

I dag har jag varit en dyster figur. Hasat omkring med stripigt hår och noppiga mjukisbyxor och suckat så djupt att dammet virvlat om jag råkat passera en hylla samtidigt.

Jag frågar: vad är det för nytta med söndagar om de i sin helhet går åt till att man grämer sig för att måndagen nalkas???

För att få utlopp för känslorna grälade jag på J en stund. "Varför är vi inte sådana som går på brunch, besöker museer eller far ut i pulkabacken med kakao i termos?" gastade jag. J log älskvärt och fortsatte spela Crisis III.  Efter tio år börjar han vara ganska härdad.

Till mitt försvar, jag har faktiskt försökt gaska upp mig. Först lagade vi god mat. Lammfärsburgare med ädelost och karamelliserad rödlök. Rätt så gott men gladare blev jag inte.


 Våfflor fungerar ju alltid! Utom i dag. Gladare blev jag inte. Bara däst.


Sen gick ja en lång rask promenad. Vitt, vackert och behagligt milt. Men gladare blev jag inte. Dummadummadumma snö.


Så jag bokade en veckoslutsresa till Tallinn i mars. Spa för mamma, cigarr-lounge för pappa, simbassäng för barnen och konditoribesök för hela familjen. Det blir säkert rysligt trevligt! Men gladare blev jag inte.

Varefter jag köpte några klänningar på nätet. Och surade över att min storlek alltid är slut medan XS-folket kunde klicka hem precis vad som helst. Så nä, gladare blev jag inte.

Hur ska man kunna carpe diem:a söndagarna? Tips? 


Tröstlöst

Nä men ååååh vad tröstlös tillvaron känns just nu. Ingenting är egentligen fel, alla är friska och krya, hemmet är städat, barnen glada och strax ska J steka våfflor. Men jag sitter bara och surar, jag. 

Kanske är det tröttheten som börjar hinna i kapp mig. Att varva väldigt tidiga Morgonöppet-morgnar med väldigt sena eurovisionskvällar är inte så nyttigt.

Kanske håller vintersjukan på att ta mig. Alla mina kolleger har kroknat i tur och ordning och jag har ångat på utan att våga känna efter hur jag mår.

Kanske är det bara det att solen tycks ha abdikerat den också. Eller var håller den hus?

Förra vintern svor jag att det skulle sparas semesterdagar och pengar för en vecka i solen ungefär exakt nu. Hur kunde jag glömma det?