Sienna, Plupp eller mittimellan

Imorgon ska jag göra nånting modigt. Jag ska vara hårmodell hos Praktikums ekofrissor. Här bör jag kanske upplysa eventuella nya läsare om att jag drabbades av sjukdomen alopecia för några år sedan och var skallig som ett bowlingklot innan håret plötsligt mirakulöst växte ut igen tidigare i år.

Därmed är jag ju lite stingslig vad mitt hår beträffar. Första gången jag vågade låta en frissa tvätta mitt nya hår började jag nästan grina av nervositet. Väntade mig att hon plötsigt äcklat skulle hålla upp en stor löddrig hårtofs och utbrista "Men vad i..." Så gick det till all lycka inte.

Men nu blev jag tillfrågad av Praktikum, och gratis skalpmassage, färgbehandling och klippning säger man ju inte nej till.

Hoppas det är en begåvad studerande som ska ta sig an min kalufs. Helst vill jag se ut som Sienna Miller. Helst inte som trollet Plupp. Nånting där mittemellan funkar också.

En sådan där dag

Är tillbaka på jobb igen, men jag tror det hade varit skonsammare för mänskligheten om jag fortsatt gömma mig. Har uttalat ortnamn hipp som happ, raderat viktiga grejer från idélistan, fått fnissanfall när kolleger försökt ringa viktiga samtal och varit en allmän odåga. Huj.

Dagens lunch

Mmm. Vet inte riktigt vad det är för nånting, men det kanske klarnar när jag tinat upp den.

När storbloggare blir elaka

I tiderna var jag ett stort Katrin Zytomierska-fan. Jag tyckte hon var rolig, självironisk, befriande bullrig och vitsigt småelak. Den lilla elakheten riktades ofta uppåt, mot dem som redan var hyllade och framgångsrika och som man kunde tillåta sig att vara lite avundsjukt bitsk mot.

Sen hände nånting. Katrin upptäckte LCHF-dieten. Och numera verkar hennes blogg huvudsakligen gå ut på att idiotförklara alla överviktiga. Läser bloggen i fråga mycket sporadiskt numera, men det här stack mig i ögat.

"Det som är negativt är alla överviktiga brudar som väger närmare hundra pannor och som sen bantar ner sig till 70 och så var det bra så. Varför?! Varför slutar man att träna och äta rätt bara för att man ser ut som en människa och inte som en best? Varför kör man inte på och bantar ner sig till att väga 55 kilo och vara snygg när man ändå insett vikten av att se ut som folk?" (http://www.finest.se/katrin

Jag tänker faktiskt inte ens kommentera det där ytterligare.

För några år sedan upptäckte jag Olga Rönnbergs träningsblogg och fastnade direkt. Olga varvade konkreta tips med nyttig information (för hon kan ju verkligen sitt ämne) och sympatiska anekdoter från sin vardag. Planka istället för att göra situps, glöm inte proteinet, snart är det fredag och då unnar vi oss nånting smarrigt tjejer, håll ut, etc. Inspirerande och trevligt.

Men nu har plötsligt Olga blivit aggressiv och frän. Så här skrev hon på facebook för några dagar sedan

"Hjälp mig att förstå logiken.Jag läser vad ni tränar, både genom era kommentarer här och i meddelanden till mig. Jag blir förvånad över hur många kör så mycket Cardio i olika former och knappt någon styrka. Jag har tjatat så mycket om att inget annat i världen kommer göra er starkare och ok, snyggare än styrketräning. INGET annat formar om kroppen som styrketräning gör. Ändå är det dans, step up, spinning, löpning, Zumba , repeat. What's up? Vad är problemet?"

Gör som jag säger, idioter, eller sluta gnälla.

Det som varken Zytomierska eller Rönnberg skriver ut i klartext är ju att det har gått ekonomiska intressen i deras fitness-propaganda. Båda har gett ut böcker där man kan ta del av deras evangelium. Zytomierska har öppnat butiker som säljer LCHF-produkter, Rönnberg är modell för Stadium och domare i Biggest Loser mm. Det är antagligen därför de nu känner pressen att spetsa till sitt personliga budskap. Och vackert så, jag skulle gärna unna dessa inspirerande kvinnor all framgång och massvis med fyrk.

Om de kunde låta bli att bli nastyga på kuppen!

Båda Zytomierska och Rönnberg har ju lyckats göra ett yrke av sin livsstil, det är kanske inte riktigt realistiskt att en närvårdare som jobbar i skift eller en projektedare med kalendern fullspäckad av möten ska kunna schemalägga sitt ätande och sin träning exakt enligt fitnessprästinnornas order. Och därför ska närvårdaren och projektledaren känna sig misslyckade. Vad är problemet? Styrketräna! Ät fett! Fetton! Zumba my ass. 

Jag tror många kvinnor i dag är rätt duktiga på att ge sig själva dåligt samvete över jobb, träning, familj och hela faderullan. På den punkten behöver vi knappast hjälp av utomstående rytande muskelkvinnor.

Nope, jag tänker inte ödsla tid på att läsa bloggar som gör mig illa till mods.

Kampanj?

Blev smått inspirerad av Kasper Strömmans kampanj-skjorta. Måste bara slå en signal till the good people at Spanx först.

Rösta nu så är det gjort sen. Förnya bibbaböckerna, beställ julkort och boka frissa också när ni ändå har ångan uppe.

Instagram, ju

Kom just på att jag aldrig lär ska ha nämnt detta på bloggen, men jag finns ju faktiskt på Instagram också. Nääääh, säger ni nu. Vi trodde det var ditt alldeles egna påfund med alla dessa kvadratiska bilder med påklistrat skärpedjup och karamellfilter.

Nå jåå. Men evafrantz heter jag i alla fall och skulle bli glad över flera följare. Utlovar sepiafärgade rosor, rödkindade barn, spegelbilder på mig själv och annat påfrestande. Alla med!

It is known.

Jag vet att många tycker det är onödigt att envisas med att lyfta fram skillnader mellan män och kvinnor, men kom i alla fall på en nu på veckoslutet:


Om en man väljer att ignorera bruksanvisningen beror det på att bruksanvisningen är dum.
Om en kvinna väljer att ignorera bruksanvisningen beror det på att kvinnan är dum. 

Här hos oss stämmer detta vare sig det gäller kokanvisningar för bulgur eller byggsatser från Ikea. Hur är det med er?

While we're at it, de här kulan visste också var den tog:

Ingen pudding direkt

Usch så klibbig man känner sig när man är förkyld. Har tillbringat dagen i soffan (konstläder, för ytterligare klibb-effekt) med min kumpan Netflix. Lost in Austen och Forsytesagan har rullat på. Men nu måste jag ha ett litet kostymdrameuppehåll eftersom Downton Abbey kör igång igen ikväll. Då ska barn sova och hånfullt leende makar placeras i hermetiskt tillslutna utrymmen.

Ett tydligt ålderstecken har dykt upp hos mig. Jag har med ens fått svårt att komma ihåg namnet på nya program och produkter. Netflix är ett bra exempel, jag brukar få stå och hojta "Finrexin! Netscape! Thinkgeek! Exlibris!" och vifta med armarna tills någon vänlig själ fyller i med ett "Alltså menar du Eva Netflix?"

Ett litet glas brännvin mot flunsan

Rojsigt fint.

Smickrad och snorig

Känner mig oerhört hedrad över att vara bloggprisnominerad igen! I den förnämligaste av kategorier, dessutom! Fast en viss press medför ju det där med "Bäst skrivna blogg". Jag känner hur det sprätter till i mina fingrar i nån sorts särskrivningstourettes. Blogg pris no minerad.

Nu skulle ni ju vara rysligt snälla om ni kunde tänka er att rösta på mig också. Det blir så genant om det bara är mamma och pappa som röstar på sin 32-åriga grynkorv. Jag kunde ju också vara anspråkslös och skriva att eftersom jag fick ett pris förra året är det jättejätteokej om någon annan får chansen att skina den här gången. Hell no, klart att jag vill vinna! Mwwwuuuhhaahaaaa...

I dag fyller jag dessutom år. Det är trevligt. Tyvärr har höstflunsan nu slutgiltigen slagit sina slemmiga klor i mig, så det får bli whiskey istället för champagne. Lät det där som ett klagomål? Det var det inte.

En bild till

 

Lånad av mamma. Där sitter jag med vinflaskan i ett stadigt grepp och senatorshustru-frisyr. Ypperligt trevlig tillställning.

Ja må jag leva!

I dag har vi firat min födelsedag. Den är egentligen först imorgon, men eftersom familjen knappast är så sugen på att stiga upp klockan 03.30 och uppvakta flyttade vi bemärkelsedagen lite grann. Fungerade fint.

Först fick jag en skön sovmorgon (vaknade ändå under förberedelserna och hade en helt obscen kisibrått medan jag väntade på att processionen skulle tåga in i sovrummet). Sen skönsång, presenter och croissanter.

På eftermiddagen kom mina föräldrar hit på middag, och det blev rena rama matporrsessionen. Köpte boken "Junkfood på riktigt" till Jonas på bröllopsdagen, och nu passade han på att tillreda pommer frites (från scratch), pulled pork, coleslaw och friterande lökringar. Herregud, vilken dekadens! Äkta champagne till. Efter någon timmes mässände såg vi ut som familjen Klump.

Presenterna då? Jo, hade önskat mig en Margrete-skål och fick fyra stycken.Ska kolla vad som händer om jag önskar mig en Ferrari till jul.

Nu har kvällen fortskridit i lagom champagne-lull med Amelia jul, fotmassage och modern dans.

(Observera att S:s min beror på ovilja att fotograferas. Hon är inte gravt äcklad av sin mors fötter.)

Vi kanske kunde ha ett bänd eller nåt?

Vi är något av Halloween-noviser här i familjen, men i år har vi försökt satsa lite. Om en stund kommer några småvampyrer på besök. Vi ska servera korvspindlar och franskisar med blod. Sen kanske vi ska våga oss på lite "bus eller godis" också för första gången.

Var det inte så att Nightwish behöver ny sångerska igen? Här skulle de ha hela tre stycken.

Kreppjärn och juustosnacks

Jag har snöat in på 80-talsnostalgi den här helgen. Det började när T ville ha en häftig frisyr  till maskeraden och jag halade fram mitt trogna kreppjärn från 1988. Ack, vilken salighetskänsla jag upplevde den där gången jag kom hem från en scoutförläggning och mamma och pappa hade köpt mig ett kreppjärn helt utan nån egentlig orsak.

Järnet var i hård användning 1988-1992 och fick sedan vila några år innan det åkte fram igen under Spice Girls-eran. Då kreppade jag mest det undre håret, för att få den rätta Geri Halliwell-volymen på barret.

Fatta att jag har sparat järnet i alla dessa år, till och med då jag helt saknade hår. Och ännu bättre är ju att jag sparat förpackningen! Jag minns att jag tyckte att brunetten var så attans snygg med sitt rosa läppstift och sidohästsvans. Måste liksom spara henne som inspiration.

Kreppjärnet är snudd på hälsovådligt i jämförelse med dagens locktänger. Det är tungt och otympligt och blir oerhört hett. I ett skede igår var jag nära att göra en Unga kvinnor med Tyras hår (ni vet, när Jo bränner bort halva kalufsen på Meg) men jag hann reagera i tid.

Antar att det var 80-talskänslan som satt kvar i mitt medvetande likt ett A-ha-intro när jag serverade mina barn denna närande kvällsvard. Bara Africolan saknades.

Vad skulle Tim Gunn säga?

Detta har jag ägnat de senaste kvällarna till. T vill vara vampyr på förskolemaskeraden imorgon, och jag drabbades av något kryptiskt pysselinfall och vägrade köpa en färdig outfit på BR Toys. Tågade istället in på Eurokangas och fick därefter liv i min Singermaskin (konfirmationspresent förresten, ingen slit-och-släng-manick där inte).

Det blidde nån sorts liten rokoko-grej i svart sammetslycra istället. Materialet kostade cirka 15 euro. Diademet är mitt gamla. Garnityren är vampyrens egen.

Känner mig lite mallig, måste jag medge. Har ni en mamma som syr maskeraddräkterna själv. Åtminstone tittsomtätt vart tionde år.

Förståndigt

T förklarar allvarligt:

"Vetdu mamma, en flicka på förskolan säger alltid 'Ska vi gå och bråtas med pojkarna?' Men jag vill inte, för jag vill int att det ska göra ont på pojkarna!"

Den riktiga Sigge Eklund

Stockholm är knökfullt med karar som försöker se ut som Sigge Eklund, så jag hann råka på ett tjugotal falska Siggen under vår vistelse.

Men i dag, i shoppen på Moderna museet, stod jag plötsligt öga mot öga med den riktiga Sigge Eklund! Oh my gaawd. Vad tror ni att jag sa till honom?

a) Alltså Sigge, dina analyser av föräldramöten är vad jag kallar pur briljans! Snyggt jobbat!

b) Ditt resonemang kring podcastarnas framtid väckte verkligen många tankar hos mig. Jag tror du har rätt. Keep up the good work!

c) Ti-hii.

Jesus Christer Superstar

Autocorrecten vill så gärna kalla musikalen så, jag tänkte vara den till lags för en gångs skull.

Underbar musikal i vilket fall som helst. Jag började till och med gråta några gånger för att det var så fint och hemskt.

Gillade också att Maria Magdalena var betydligt äldre än Jesus. Funkade bättre än jag kunnat föreställa mig. I don't know how to love him fick helt nya dimensioner.

Ola Salo var väldigt lik Thomas di Leva, men sjöng som en gud. Och det passade ju liksom in i temat.

Shopaholic abroad

Vilken toppenlördag! Först yrade vi i Gamla stan, sen lunch på NK och så delade vi på oss så att jag skulle få titta på Downton Abbey-klänningarna på Hallwylska i fred. Det var kö ända ut på gatan men värt väntan.

Köpte också en supertjusig grön baddräkt till mig själv i födispresent.  En hel del julklappar har jag fått med mig också.

Strax middag på Berns (uttalas som alla bloggkryssare minns Böörns) och sen Jesus Christ Superstar med Ola Salo.

The original toast skagen

Det var stökigt men trevligt på Riche igår. Baren var full med afterworkare och jag hade inte riktigt insett att middagsgästerna skulle sitta mitt i vimlet. Men personalen kompenserade för allt stök. Vi fick ett ganska dåligt bord vid dörren och hann känna oss lite snopna, men sekunden efter kom hovmästaren farande igen och erbjöd oss ett lugnare bord som precis höll på att städas.

Maten kom i rask takt fast lokalen var knökfull och smakade himmelskt. Riche hävdar ju att det är de som uppfunnit toast skagen så en sån måste jag ju testa. Superb. Sen åt jag renskav, men det gör sig inte på bild. Portionerna var förresten enorma. Det är ytterst ovanligt att jag inte klarar av att klämma i mig en efterrätt, men det bara gick inte.

Sen blev morsan och farsan så sömniga att vi åkte till hotellet och tittade på Skavlan. Rätt skönt att kunna göra det utan att nåndera ser det som ett antiklimax.

Nu försöker jag väcka J så jag får hotellfrukost!