Rådiggar Anno 1790!

Fasen vad jag gillar Anno 1790! När nån är äcklig är han inte bara lite äcklig, han både äter med munnen öppen, har dåliga tänder, är chauvinist och skändar gossar och kossor. Karaktärerna är verkligen drivna till sin spets.

Och prästen i veckans avsnitt fick ju Biskopen i Fanny och Alexander att kännas som Don Camillo.

När jag tänker efter är visst Anno 1790-prästen son till Biskopen i Fanny och Alexander... Alltså Jonas och Jan Malmsjö i det civila. Coolt.

Och nu över till ytlighetsnyheterna

Den här köpte jag på Oasis i Stockholm. Den är finare i verkligheten än på bilden, mörkblå med guldstänk och vid kjol. Inte grått och silver, som man skulle kunna tro.


Det är typiskt mig att först löpa amok i femtielva affärer utan att hitta en enda passlig klänning och sen hitta två stycken en kvart innan man ska ta sig till Siljaterminalen. Så det blidde nu två klänningar, fast kreditkortet snyftade martyrigt när jag knattrade in koden.

Den andra klänningen ska jag ha på galan, den här vet jag inte riktigt när jag ska ha. Men om nån har lust att bjuda in mig på kalas kan jag komma med kort varsel.

En sak som gör mig lite ledsen

Måste skriva av mig lite gällande en sak som irriterar mig.

Som ni säkert alla har märkt lever vi i en tid där dieterna florerar mera än någonsin. Och det unika för den här dietvågen är att de olika metoderna kan vara varandras direkta motsatser. Det är LCHF/ Atkins/ karppaus i ena hörnet och traditionellt Viktväktande och low-fat i andra hörnet. Det är ganska absurt, och det märker förstås de som inte behöver gå ner i vikt och kan observera det hela från sidan.

Så här är det: jag har en sunkig ämnesomsättning. Jag äter inte speciellt mycket och jag tränar nästan varje dag, men ändå är mitt BMI ständigt över gränsen, därmed är jag överviktig. Vilket i sig inte är så farligt, jag tycker nämligen att jag är ganska snygg. Dessutom är jag stark och frisk och har bra värden etc. Men ni ska veta att det ligger mycket hårt arbete och oändligt många "Nej tack, ingen efterrätt till mig" bakom denna småmulliga kropp. Om jag åt sötsaker och tv-mys-mat i samma utsträckning som de flesta av mina bekanta skulle jag väga 100 kg på nolltid.

Men det är inte detta som irirterar mig, världen är nu bara ett orättvist ställe. Alla kan inte vara genomskitare.

Nä, det som gör mig lite ledsen är attityden gentemot oss som kämpar med vikten. Vi verkar vara ett lämpligt underhållningsmoment i vardagen. "Aijaha, är du en sådan där - fniss fniss - karppaaja?

 Ibland står jag i vårt lilla kök här på jobbet och fixar mellanmål. Jag äter kanske lite ovanligare saker just nu, det är mycket grynost, kvarg och nötter och sånt. Ibland kommer nån kollega in och hojtar "Va e de där? Är du på nån sorts diet???" Om jag skulle stå där med ett kexpaket skulle ingen reagera. Värst av allt är det väl för pulverätarna, de får verkligen vara beredda att argumentera. 

Sen finns alla de som sträcker på sin beniga figur och säger saker i stil med "Det är bara fråga om matematik. Om man förbränner mera än man konsumerar blir man smal". Underförstått: ät mindre och jogga mera, fatzo. Jag håller med i viss mån, jag tror att långsiktig viktminskning fungerar enbart om man tänker på både kosten och motionen. Men det är inte så där enkelt! Om det där var patentlösningen skulle jag väga 45 kilo, bara så ni vet.

Massmedia hakar på och gör gärna inslag om de tokiga karpparna som tömmer butikshyllorna när det dyker upp nya sötningsmedel och superprodukter. Kommentarsfälten svämmar över av muntra kommentarer. Håhå, folk är så tossiga.

Hur skulle det vara om ni skulle hitta på nånting roligare att fnissa över än vår kamp mot kilona? Det är vårt liv, vår hälsa och vårt välmående som står på spel. Är det så förbannat lustigt att vi ibland i desperationen testar också lite konstiga metoder? Det må vara spikmattor, tv-shopprodukter, pulver, smör, alfalfamammabönor, whatever.

Fråga gärna om ni vill veta mera. Men sluta flina.

Det här är ju pinsamt, för böveln!

En liten resa har man varit på. Samtliga kvällar har man lagt sig kring midnatt. Ingen av kvällarna har man  överskridit 3 alkoholenheter (okej, det blev kanske 4 på fredagen). Man har ätit mycket och gott, men det har varit högklassigt restaurangkäk med fina råvaror och inget crap. Det är ju snudd på rörande.

Varför känner jag mig som om jag varit på Ibiza och knarkat och ätit franskisar i ett halvår?

Ett fult uttryck som ibland passar så fint

"Han tror att han är hela revan fast han int ens e skuggan av halva håle".

Det kom jag osökt att tänka på när vi stod inför dörrvakten på Berns i lördags och han upplyste 16 ivriga finlandssvenska bloggare om att vi inte fanns på hans lista trots att detta utlovats.Det gjorde honom lite lycklig, det såg jag på honom.

Men det var egentligen tråkigast för Berns, för vi var skitsnygga och hade stenkul ändå.

Ett bautainlägg om kryssningen

Hell-o! Nu är jag tillbaka.Vi fick låna canoner för att dokumentera resan så nu ska jag skriva att det var sen en fin kamera det. Ajajaj.

Middagsplanerna i Stockholm blev lite yra. Alla bokade bord till höger och vänster och mitt i allt visade det sig att samtliga utom jag, Malin, Hanna och Maria skulle äta på hotellet. Vi rymdes inte med. Utstötta och hulkande gav vi oss ut i Stockholmsnatten och hamnade på fantastiska Bistro Bestick, som Maria och Malin spanat in av en slump. Ett fynd! Härlig mat, skyhög mysfaktor, en trevlig servitris  som kärvänligt dunkade oss i ryggen varje gång vi beställde nånting.

Det finns photogenique-a maträtter. Sen finns det löksoppa med surdegsbröd och västerbottenost. Men gott var det!

Jag och Hanna på julmarknad i Gamla stan. Vi köpte ingenting men tyckte det var väldigt mysigt. For the record ska jag också skriva att vi var på Kunglig Vintage-utställning i Livrustkammaren. Den var fin!

Glada svenska tomtekvinnor sjöng i kör. Vet inte vad dirigenttomten håller på med. Kanske hon mår dåligt?

Hälsotallrik på Café Creme. Vi yrade in av en slump och lärde oss senare att detta är Prinsessan Madeleines favoritcafé.

Det förstår vi, det var gott. Men för att inte vara allt för hälsosamma proppade vi i oss tårtbitar också.

Ehm, jo. Sådant här köper jag när jag är ute och reser. Den här lilla klockan ska jag ha i badrummet så jag vet vad tidtabellen är för min morgontoalett.

Och så blev det några fina burkar också. Jag är burkoman. Vante-kiten hittade Hanna på Designtorget. De innehåller magisk tråd som man kan brodera med på sina vanliga vantar så att de blir touch screen-vänliga! Mycket billigare än handskarna jag bloggade om tidigare. Beställ här om ni blev sugna!


 Och lite luciareservdelar.

Den här ska jag ha på bloggalan! Det är alltså en klänning, men jag vill vara lite hemlighetsfull så jag avslöjar inte desto mera i detta skede. Är väldigt nöjd.

Så dök det upp en trevlig karl på båten och ville absolut bjuda på champagne. Sen handlade vi presenter till hans hustru som råkar vara min mor. Vilket sammanträffande, inte sant?

Det var en fantastiskt rolig resa! Hoppas innerligt att det inte blir den sista bloggresan, för det var förbaskat roligt att lära känna alla medresenärer, träffa Anitha Schulman och Johanna Ögren, tassa runt i affärer och prata blogg-funderingar.

Vi är på bloggresa, visste ni det?

Som bäst slappar vi en stund på hotellet.Vi har yrat runt på stan, ätit nudlar och köpt lucialinnen (till oss själva, givetis, vad trodde ni?). Kan också rapportera att Anitha Schulman var bustrevlig och att Penny var ett troll. Charmtroll, inte bloggtroll.

Skulle vara roligt att ha nånting riktigt juicy att rapportera men vi har inte hunnit åstadkomma nånting riktigt skandalöst ännu, tror jag. Fast en i sällskapet har erkänt att hon har haft sex med Arne Alligator. Men det som avslöjas på bloggkryssningen stannar på bloggkryssningen. Nej vänta det var visst tvärtom...

Apropo Twilight

Den fjärde filmen tycks ha premiär och sågas så innerligt i alla recensioner att man får blunda när man läser för att undvika sågspån i ögonen.

Men jag kom att tänka på en spårvagnsdiskussion som jag tvuvlyssnade på för några år sedan, då den fjärde boken var aktuell. En munvig cirka 15-årig tjej var det som förklarade:

"Så sen får de ju då en kersa, och enas mutsi heter Renée och andras mutsi Esme. Så då blir det där barnet å heta Renesme. Jåå? Så om det sku ha varit samma sak för mig, vetni vittu vad jag sku heta då? Nå vittu KERTTU-LEENA!"

Personligen tycker jag det finns på tok för få vampyrer som heter Kerttu-Leena.

Ett hett alternativ

J tycker att min klänningskris inför bloggalan är mycket underhållande. Hjälpsam som har är hade han i dag ett eget förslag som han hade sett i Iltalehti.

En sån! Tack för det, älskling. Ett intressant alternativ, och inte svår att tråckla ihop själv om man är händig. Tyvärr inte så spanx-vänlig.

Ett slitet ämne, men here goes i alla fall

Har ni följt med finska Top model i år? Det har jag. Är ju smått intresserad av mode så det är rätt kul att se vad som är på gång. Och så tycker jag det är ganska underhållande att se de tafatta tjejerna mogna framför kameran och plötsligt förvandlas till fulfjättrade fotomodeller med smizing eyes och hypnotisk närvaro. Jag blir uppriktigt glad varje gång de får ett lyckat foto, har jag märkt. Jag kanske är en väldigt ädel person.

Men sen finns det där som irriterar mig lika mycket varje år. Dubbelmoralen. Vi har den goda Anne Kukkohovi som tutar i flickorna att de duger som de är och måste tro på sig själva. Och så har vi den onda (knappast på riktigt men det är den roll hon får i programmet) Saimi Hoyer som genast poängterar om någon är för kort eller för tjock.

Hur ska dom ha det, nu då? Är det bara de som är 180 cm och väger 50 kg som får vara nöjda med sig själva. Varför tar man ens med dem som är för korta och runda om det som Saimi säger stämmer, att de aldrig kommer att ha en chans inom modellvärlden?

Årets typexempel: vackra Helen. En sprudlande dansare från Estland, som tar alla castingmänniskor med storm eftersom hon pladdrar på på perfekt engelska, ställer frågor och fattar direktiv. Men vojvoj när hon är så rund. Titta nu. Så här såg hon ut i början av hösten.


 Men nyligen publicerades en glädjenyhet: Helen har gått ner i vikt. Titta, så bra!

Nu är det fråga om en 20-årig flicka som fått utstå mängder av kritik så egentligen vill jag inte dissa vare sig hennes före- eller efterbild. En vacker tjej är hon ju fortfarande. Men jag tyckte hon var så fin från början. Perfekt hy, dansarkropp, kunde röra sig snyggt, glimten i ögat, och framför allt en skälmsk kaxighet som provocerade de finländska medtävlandena men som jag tyckte var ganska fräsch. Hoppas hon inte har bantat bort den också.

I amerikanska Top model vann ju plus-size-tjejen för några säsonger sedan och det gjorde mig så glad. För hon var bäst, hon var den som tog de snyggaste bilderna, som gick bäst på catwalken, som lärde sig mest under tävlingens gång. Så ska det väl vara, den som är bäst på modellandet vinner modelltävlingen. Naiv som jag är inbillade jag mig då att det kanske finns ett hopp för skönhetsidealen i alla fall. Att de som av naturen är långa och smala ska få fortsätta att skina, men få sällskap på catwalken av andra vackra och begåvade människor med helt andra strategiska mått.

Standardmotargument: Men visningskläderna sys upp i en viss storlek. Och den MÅSTE vara 32. Varför det då? Sy dem i storlek 38 och använd säkerhetsnålar när modellen är för smal. Eller ha blandade storlekar och blandande modeller, ni kallar er designers, då kan vi väl anpassa ett mönster?

Det går inte framåt. Varken i Ämerikah, Päris eller här hemma.

Me, myself och I har köpt presenter till varandra

Men ooh så spännande, vad kan det vara?

 Nämen då! Just de örhängena har jag ju spanat in redan länge! Jag försökte ju köpa dem den där morgonen då en imbecill expedit råkade stå i kassan. Tänka sig.

 
Jamen säg inte att jag får en aftonväska också? Svart och enkel med vintage-vibes. Lagom stor för plånbok, telefon, nycklar och puukko. Precis vad jag behövde! Tusen tack!

Jestas så snällt! (Och tack till mamma, för det var ju hon som gav presentkortet)