Måste skriva av mig lite gällande en sak som irriterar mig.
Som ni säkert alla har märkt lever vi i en tid där dieterna florerar mera än någonsin. Och det unika för den här dietvågen är att de olika metoderna kan vara varandras direkta motsatser. Det är LCHF/ Atkins/ karppaus i ena hörnet och traditionellt Viktväktande och low-fat i andra hörnet. Det är ganska absurt, och det märker förstås de som inte behöver gå ner i vikt och kan observera det hela från sidan.
Så här är det: jag har en sunkig ämnesomsättning. Jag äter inte speciellt mycket och jag tränar nästan varje dag, men ändå är mitt BMI ständigt över gränsen, därmed är jag överviktig. Vilket i sig inte är så farligt, jag tycker nämligen att jag är ganska snygg. Dessutom är jag stark och frisk och har bra värden etc. Men ni ska veta att det ligger mycket hårt arbete och oändligt många "Nej tack, ingen efterrätt till mig" bakom denna småmulliga kropp. Om jag åt sötsaker och tv-mys-mat i samma utsträckning som de flesta av mina bekanta skulle jag väga 100 kg på nolltid.
Men det är inte detta som irirterar mig, världen är nu bara ett orättvist ställe. Alla kan inte vara genomskitare.
Nä, det som gör mig lite ledsen är attityden gentemot oss som kämpar med vikten. Vi verkar vara ett lämpligt underhållningsmoment i vardagen. "Aijaha, är du en sådan där - fniss fniss - karppaaja?
Ibland står jag i vårt lilla kök här på jobbet och fixar mellanmål. Jag äter kanske lite ovanligare saker just nu, det är mycket grynost, kvarg och nötter och sånt. Ibland kommer nån kollega in och hojtar "Va e de där? Är du på nån sorts diet???" Om jag skulle stå där med ett kexpaket skulle ingen reagera. Värst av allt är det väl för pulverätarna, de får verkligen vara beredda att argumentera.
Sen finns alla de som sträcker på sin beniga figur och säger saker i stil med "Det är bara fråga om matematik. Om man förbränner mera än man konsumerar blir man smal". Underförstått: ät mindre och jogga mera, fatzo. Jag håller med i viss mån, jag tror att långsiktig viktminskning fungerar enbart om man tänker på både kosten och motionen. Men det är inte så där enkelt! Om det där var patentlösningen skulle jag väga 45 kilo, bara så ni vet.
Massmedia hakar på och gör gärna inslag om de tokiga karpparna som tömmer butikshyllorna när det dyker upp nya sötningsmedel och superprodukter. Kommentarsfälten svämmar över av muntra kommentarer. Håhå, folk är så tossiga.
Hur skulle det vara om ni skulle hitta på nånting roligare att fnissa över än vår kamp mot kilona? Det är vårt liv, vår hälsa och vårt välmående som står på spel. Är det så förbannat lustigt att vi ibland i desperationen testar också lite konstiga metoder? Det må vara spikmattor, tv-shopprodukter, pulver, smör, alfalfamammabönor, whatever.
Fråga gärna om ni vill veta mera. Men sluta flina.
Som ni säkert alla har märkt lever vi i en tid där dieterna florerar mera än någonsin. Och det unika för den här dietvågen är att de olika metoderna kan vara varandras direkta motsatser. Det är LCHF/ Atkins/ karppaus i ena hörnet och traditionellt Viktväktande och low-fat i andra hörnet. Det är ganska absurt, och det märker förstås de som inte behöver gå ner i vikt och kan observera det hela från sidan.
Så här är det: jag har en sunkig ämnesomsättning. Jag äter inte speciellt mycket och jag tränar nästan varje dag, men ändå är mitt BMI ständigt över gränsen, därmed är jag överviktig. Vilket i sig inte är så farligt, jag tycker nämligen att jag är ganska snygg. Dessutom är jag stark och frisk och har bra värden etc. Men ni ska veta att det ligger mycket hårt arbete och oändligt många "Nej tack, ingen efterrätt till mig" bakom denna småmulliga kropp. Om jag åt sötsaker och tv-mys-mat i samma utsträckning som de flesta av mina bekanta skulle jag väga 100 kg på nolltid.
Men det är inte detta som irirterar mig, världen är nu bara ett orättvist ställe. Alla kan inte vara genomskitare.
Nä, det som gör mig lite ledsen är attityden gentemot oss som kämpar med vikten. Vi verkar vara ett lämpligt underhållningsmoment i vardagen. "Aijaha, är du en sådan där - fniss fniss - karppaaja?
Ibland står jag i vårt lilla kök här på jobbet och fixar mellanmål. Jag äter kanske lite ovanligare saker just nu, det är mycket grynost, kvarg och nötter och sånt. Ibland kommer nån kollega in och hojtar "Va e de där? Är du på nån sorts diet???" Om jag skulle stå där med ett kexpaket skulle ingen reagera. Värst av allt är det väl för pulverätarna, de får verkligen vara beredda att argumentera.
Sen finns alla de som sträcker på sin beniga figur och säger saker i stil med "Det är bara fråga om matematik. Om man förbränner mera än man konsumerar blir man smal". Underförstått: ät mindre och jogga mera, fatzo. Jag håller med i viss mån, jag tror att långsiktig viktminskning fungerar enbart om man tänker på både kosten och motionen. Men det är inte så där enkelt! Om det där var patentlösningen skulle jag väga 45 kilo, bara så ni vet.
Massmedia hakar på och gör gärna inslag om de tokiga karpparna som tömmer butikshyllorna när det dyker upp nya sötningsmedel och superprodukter. Kommentarsfälten svämmar över av muntra kommentarer. Håhå, folk är så tossiga.
Hur skulle det vara om ni skulle hitta på nånting roligare att fnissa över än vår kamp mot kilona? Det är vårt liv, vår hälsa och vårt välmående som står på spel. Är det så förbannat lustigt att vi ibland i desperationen testar också lite konstiga metoder? Det må vara spikmattor, tv-shopprodukter, pulver, smör, alfalfamammabönor, whatever.
Fråga gärna om ni vill veta mera. Men sluta flina.