Älska skomakare!

Bestämde mig för att vara ekologisk och föra mina gamla vinterstövlar på reparation istället för att köpa nya. Begav mig till Lippulaiva med två par svarta stövlar, ett högklackat par från Din Sko där hela sulan hade rämnat och ett par allvädersstövlar från Kenkämarksi där sömmarna gett upp. Trodde att i synnerhet de från Din Sko skulle vara beyond repair, men icke. På 20 minuter hade den väsignade skomakaren fixar sömmarna på det ena paret och det andra får jag på måndag.

Så sömmarna är fixade och dessutom polerade han upp stövlarna så de ser splitternya ut. Och ynka 8 euro kostade detta! (den andra manövern blir dyrare för hela sulan måste bytas ut, men ändå långt billigare än ett par nya)

Sådant här gör mig så glad! Hurra för att det ännu finns flinka hantverkare i dagens slit-och-släng-kultur.

En helt vanlig kväll på Radio Vega

Tillbringade en kaotisk kväll i Vegastudion. På torsdagar sänds Liv i luren, dit folk ringer för att prata strunt med Cay Karlsson. Mycket populärt program, har sänts i snart 40 år. Min uppgift var att ringa upp dem som skulle få vara med i programmet på nytt och koppla in dem i mixerbordet.

Cay släntrade in i studion 30 sekunder före sändning, har har gjort radio i typ 5000 år och tar ingen stress. Ursula, en vänlig dam som brukar sitta och svara i telefonen, intog också sin position. Den röda lampan tändes, hej och välkomna.

Men min telefon fungerade inte. Helt död. Vilket innebar att jag måste använda Ursulas telefon, och hon hade just inlett ett samtal men någon senil lyssnare som bara ropade och larmade och trodde den ringt nummerupplysningen.

Kalabalik. Cay brummade glatt på om allt och inget i mikrofonen, Ursula försökte febrilt avbryta sitt samtal och jag dansade en ilsken liten jig av frustration. Och i just den sekunden vandrar 20 förväntansfulla östnyländska pensionärer in i studion. De var på guidad rundtur på YLE-området och väldigt nyfikna på hur en radiosändning går till. De ställde sig i en vörnadsfull liten halvcirkel omkring oss i studion.

Till sist fick vi allt uppklarnat och kunde fortsätta programmet. Jag ringde upp en ny lyssnare. "HALLÅ" skrek hon. "Jo hej det här är Eva som ringer från Liv i Luren..." hann jag säga innan jag hörde en smäll då tantens lur landade på bordet och små tassande steg när tanten rusade iväg.

"Javisst ja, det är hon som brukar lägga ner luren och försöka prata med sin radioapparat" kom Ursula på.

Ursula tog i sin tur emot ett samtal från en lyssnare som flåsade väldigt. Hon försökte artigt ta reda på om det var någon gamyl med andningssvårigheter som ringde men fick istället hör ett ruggigt "VILL... HA.... DIG... NUUUUU..."

Så går det till i kulisserna på Radio Vega. Här bör jag ju tillägga att det också ringde en massa trevliga, icke-flåsande och vettiga människor så själva programmet blev lika bra som alltid.

Bokklubben, ahoy!




Kan ni tänka er att jag hittade en passlig kavaj, helt i enlighet med den klädsel vi kom överens om, på Gina Tricot!

Bokklubben drack alltså litelite rödvin häromkvällen och kom av nån anledning fram till att jag ska gå på bloggala utklädd till Johnny Walker. Stackars Softy drog nitlotten, hon ska gå utklädd till en viss finlandssvensk chefredaktör. (Tyvärr varken Pappers eller Borgåbladets)

En dålig ovana

Har skaffat mig en ny dålig ovana. Jag går och nyper mig själv i magen hela tiden. Den har nämligen blivit lite fastare nu efter flera månaders idogt plankande, och det är så trevligt att inte få hela näven full med fläsk utan bara lite hud.

Men det ser ju så fånigt ut när jag står och tafsar på mig själv, så jag måste försöka vänja mig av med detta... Kanske om jag nyper någon annan istället?

Bakvänd dag

Jag har inlett dagen med te och Downton Abbey och ska avsluta den med arbetstur. Så kan man också göra.

Ska ta mig till frissan om en stund. Yes really. Peruktrivia: långt hår och vinter går inte alls ihop. Håret burrar ihop sig under halsdukar och kragar och så lossnar onödigt mycket när man försöker reda ut frisyren. Så det får bli en kort page eller nånting i den stilen. Eventuellt pannlugg.

Min förhoppning är att kunna skippa peruken vid nyår eller så. Har nu hår på nästan hela knoppen (obs knoppen, inte kroppen). Håll tummarna!

Kometkarriären!

Vet ni vad jag tycker är roligt? Jo, att Det är baksidan som räknas snart är upp i 100 000 sidvisningar! Och Baksidan har ju bara funnit i ett knappt år, så det här tycker jag är ganska mycket. Jo, det kryllar förstås av bloggare som har häftigare siffror att visa upp, men jag är väldigt glad över just denna siffra. Tror nästan jag ska lägga mig i ett skumbad och dricka champagne när milstolpen nås.

För att nu få det sagt: Hemskt trevligt att ni är här och läser! Slafspussar på er!

Den där nedrans Kommentatorn kommer ju aldrig!

Alltså. I ett halvår har jag sett till att  hemmet är städat och prydligt. Inga ballongunderbyxor ligger i trappan, det finns färska blommor på matsalsbordet men inga onedspolade kakkakorvar i vessabyttan. Ständigt har jag varit beredd, påklädd och emabel och haft Gevaliakaffet puttrande utifall att det skulle ringa på dörren och Kommentatorn skulle stå på min veranda, hånfullt grinande. Men icke.

Skällde för säkerhets skull ut Kommentatorns före detta chef på bokklubben igår, men hon klappade mig bara vänligt på axeln (sval, ljuv och blond som alltid, den eländiga människan) och sa att jag ju kunde testa att skicka en inbjudan.

As if. Det skulle ju vara jättepinsamt. Liksom typ att erkänna att man vill att Kommentatorn ska komma. How no-low can you go, asså? Djiiz.

Oh dear

Fick ett nytt träningsprogram av Olga i dag. Arhävningar, dips, biceps curls och keikkor. Hur ska det gå? Ser fram emot kvällen med skräckblandad förtjusning.

Men igår blev jag lite paff när en flera år gammal blazer gick att knäppa. Jag har använt den hela tiden men öppen. Jippii. Inte för att den är speciellt snygg när den är fastknäppt, men om jag vill knäppa den så kan jag. Bara så där. 

Nog följer ni väl med Luciakandidaterna på Pöll-Johans blogg? Tycker det är svårt att bestämma sig, men jag tror kanske att nummer fem är min favorit so far...

Haha, finlandssvenskar som seglar och snapsar

Orkade inte titta på Näsdagsgalan i TV2 i fredags eftersom jag hade röda näsor upp till, ja näsan efter min egen show. Men jag har hört att flera reagerade på en viss sketch.

Kolla det här klippet, sketchen börjar ungefär vid 19 minuter. 

Man försöker alltså göra sig lustig på finlandssvenskarnas bekostnad, och det tycker jag man kan få göra! Visst, det kan vi väl bjussa på om det är fyndigt? Men kunde man någon gång hitta på en annan finlandssvensk stereotyp än den adliga gubben som seglar, snapsar och äter kräftor? Det är inget fel på sådana gubbar heller, men de utgör nog en minoritet i minoriteten.

Eller överreagerar jag? Var det roligt? Kolla gärna klippet och säg vad ni tycker. Tänkerta upp saken med programmets producent när jag lugnat ner mig lite.

Jag är så vacker att jag måste gråta en skvätt


 Ja, inte jag för all del. Här är problemet snarare det omvända. Men Ivian Sarcos från Venezuela, nykrönt Miss World, hon har det inte så lätt. Speciellt inte med den där blåa ful-kronan på hjässan. Seså.

Nej visst ja. Misstävlingarna är inte bara skönhetstävlingar. Det är också viktigt att ha smak och stil.

Inga problem för Ivian. Barnen i Venezuela får dock klara sig utan påskris i vår för Ivian tömde fjäderlagret på lokala Tiimari.