Utöver hemmamamma extraordinaire då, det har väl alla fattat vid det här laget. .
En ganska
otäck världsbild tycks hon ju ha i alla fall, enligt henne tycks samtliga dagisbarn gråta hysteriskt och matvägra för att de har så ledsamt efter sin mamma. Uttryckligen mamma då, pappa är det inte så noga med.
Jag kanske har ballat bort mig från första början, jag, för min barn vinkar glatt hejdå varje morgon och är lika glada när vi återförenas på eftermiddagen. Kanske de är lättade över att slippa sin tortyrmamma? Eller så har vi bara hittat den modell som funkar bäst för just oss.
Jag har testat livet som hemmamamma i två repriser och jag fick nog bara acceptera att jag sög på det. Visst var det ju mysigt ett tag, att cocoona där hemma utan desto mera tidtabell än ett och annat rådgivningsbesök. Jag gick hurtiga vagnapromenader, drack kaffe med andra mammor, puréade, babymasserade, sjöng, bakade sandkakor och var mysig. Efter ett år nästan hjulade jag tillbaka till jobbet, lycklig för att få ägna mig åt sådant jag är bra på igen.
Jag älskade dagis när jag var liten och jag inledde min dagiskarriär som 10 månaders limpa. Därmed borde jag väl enligt den Hannuska filosofin ha vuxit upp med totalt frånvarande föräldrar. Men sidu, det gjorde jag inte. Jag hade en utomordentligt lycklig barndom. Vi umgicks en massa, mamma, pappa och jag. Det gör vi i denna dag för den delen, ringer min mamma dagligen och blir lite småstrirrig om det går allt för många dygn utan att vi setts. Så dit rök teorin om att jag skulle ha blivit så trasig av mina föräldrars förfarande i barndomen att jag nu för skadan vidare på nästa generation.
Som extra bonus har jag ju sedan en make som är den bästa pappan i världen. Han är precis lika kapabel att trösta, laga mat, tvätta kakkarumpor och läsa godnattsaga (nej förresten, det är jag bättre på, jag gör funny voices) som jag. Det innebär att det inte går nån som helst nöd på barnen om jag tvingas jobba kvällsskift eller resa bort då och då. Vi tar igen sådant genom att tömma kalendern fullständigt närhelst det behövs och bara ägna oss åt varandra.
Till alla dem som är hemmamammor och gillar det: hurra för er! Toppen att ni har kommit fram till det system som funkar bäst i er familj! Och att ni har ekonomiska och praktiska förutsättningar att få detta att fungera. Lika högt hurrar jag för hemmapappor, jee! Och ni som jobbar och har barnen på dagis och tycker att det fungerar, tjohej för er också.
Också du Eva Hannus, grattis! Toppen att du är nöjd med ditt förfarande. Men var snäll och sluta kalla oss som resonerar på annat sätt för frånvarande barnatorterare. Det är inte snällt. Och mamma ska vara snäll, det är viktigast av allt.
