Att inte ha en hembygd som hejar på

Har tänkt på en sak den senaste tiden. Jag går runt och är avundsjuk, minsann. Avundsjuk på alla som har en hembygd som stöttar dem. 

Exhibit A: S&S hade en sympatisk artikelserie i somras där de besökte mindre bokhandlar runt om i Svenskfinland. Kul idé tyckte jag, små bokhandlar är mysiga och viktiga kulturinstitutioner. I varje artikel frågade man butiksinnehavaren vilken bok som varit storsäljaren i just denna butik och svaret var nästan alltid det samma. Det var någon lokal författare (eller en med tydlig koppling till orten) som var stjärnan. I Nykarleby var det Peter Sandström, i Jakobstad Philip Teir, i Mariehamn Carina Karlsson och så vidare.

Det här är fint tycker jag! Att kundkretsen känner ett intresse för "den egna" och vill läsa och understöda. 

Samma fenomen märks också i helt andra sammanhang. Exhibit B: Jag har ibland på olika sätt haft att göra med MGP, musiktävlingen för finlandssvenska barn. Också där märks det hur hemorterna backar sina unga artister. Lokaltidningarna skriver om dem, det förs röstkampanjer på sociala medier, det hurras och hejas och artisterna får uppleva hur det är att vara lokal hjälte oavsett hur det går i tävlingen. Orter i Österbotten och på Åland är suveräna på det här, har jag märkt. 

För artisterna från huvudstadsregionen har det ofta varit mera påvert. Visst har det funnits släkringar och kompisar i tv-publiken som målat glittriga banderoller för att heja på bidraget från Grankulla/ Borte Tölö/ Finno, men det är inte riktigt samma sak som när en hel ort hejar på. Dessutom är ju tidningen här också rikstidning, så de lyfter sällan upp lokala förmågor på samma sätt som lokalpressen. 

Själv kommer jag från Kårböle, en ganska ointressant Helsingforsförort. Numera bor jag i Nöykis i Esbo. Någon direkt hembygdkänsla har jag aldrig upplevt, livet i förorten rullar på, man säger hej till grannarna men känner nu ingen större samhöringhet.

 Kårböles finest på väg på galej. Notera typiskt självgod huvudstadsuppsyn.

Kårböles finest på väg på galej. Notera typiskt självgod huvudstadsuppsyn.

Jag är alltså en sådan där figur som alltid bott innanför Ring 3-an. En sådan som personer utanför Ring 3-an rätt ibland har en smått hånfull attityd till. Stadsbor som saknar verklighetskontakt, tycker vargar är ruskiga, badar i pengar och är alltmänt bortskämda. 

Jovisst, jag inser att jag är en privilegierad person i väldigt många avseenden. Men jag kan väl få vara lite avis ändå. För jag tycker också det skulle vara mysigt att ha en hembygd som backar upp mig. Att just mina böcker skulle ställas i skyltfönstret i lokala bokhandeln. Att en lokaltidning skulle tycka det är häftigt att uppmärksamma mig när jag gjort något tufft. Att just min (obefintliga, men ändå) dialekt skulle lyftas fram som intressant och vacker. Nu fnissas det mest åt hur nasala, knarriga och fåniga vi huvudstadsbor låter. 

Jag undrar ibland om den allmänna uppfattningen är att alla finlandssvenskar i huvudstadsregionen har en väldigt stark sammanhållning. Att vi ständigt backar varandra eftersom vi alla har en gudfar som driver en fond och en gudmor med en fläskig styrelsepost, liksom? Om det systemet existerar måste min inbjudan ha kommit bort i posten. Eller kanske budgossen i sammetskostymen cyklade i Kolerabassängen?

Men till all lycka får jag ju fin uppbackning från andra håll, så jag har ingen anledning att gnissla och tycka synd om mig själv. Bland annat tycker jag att den sammanhållning som skapats bloggare emellan under de senaste tio åren är fantastisk.

En del människor har jag aldrig ens träffat, men eftersom vi följt varandras bloggar finns kopplingen där.

Det här blir väldigt tydligt i både glädje och sorg. Det känns som att många av er som läser bloggen är genuint glada för min skull när det går bra för mina böcker. På riktigt bryr sig och vill trösta när någonting gått på tok. Vill hjälpa till när jag efterlyser goda råd. 

Det känns toppen. Who needs a hembygd anyway?