Förr i världen älskade jag att shoppa. En topp här, ett par jeans där, skojskoj! Mitt enda bekymmer var egentligen att jag var så mittimellanstor att mina storlekar ofta var slut i butiken. Dvs 38-40:orna. Kvar hängde 44:or och 32:or, vem behöver nu ens sådana undrade jag.
Numera shoppar jag rätt sällan, vilket har både med tidsbrist och ekonomi att göra. Tillbringade förstås mycket mera tid i klädbutiker när jag bodde i stan och var barnlös, numera är en shoppingrunda någonting som måste tajmas och planeras. Dessutom försöker jag utvecklas till en förnuftig shoppare, skulle gärna vilja vara den där kvinnan som har tjugo basplagg av god kvalitet i garderoben och alltid ser piffig och fräsch ut med hjälp av assessoarer. 10-euros toppar som förlorar formen efter en tvätt är ju inte alls billiga i längden.
Men i lördags begav jag mig i alla fall modigt till ett shoppingcenter för att uppdatera min vårgarderob.
Problemet är bara det att jag inte ryms i kläderna längre! Jag har ju slutat väga mig så jag har faktiskt ingen aning om hur det står till med mitt BMI och sådant. En aning större har jag blivit under de senaste åren, men jag kommer ju ändå i flera år gamla kläder så någon dramatisk förändring kan det inte vara fråga om.
Och själv tycker jag faktiskt att jag är alldeles lagom stor! Rätt snygg, om man nu får säga det högt. Jag tränar regelbundet, försöker äta bra och undviker sötsaker och alkohol på vardagar så jag med gott samvete ska kunna unna mig några glas vin och en bit blåbärspaj på veckoslutet. Jag tycker det ska räcka. Jag är frisk och pigg och alla mina blodvärden är bra.
Men i klädbutiken hänger bevisen på att jag de facto är lite tjock. 44:orna går inte på mig. Byxorna får jag inte ens över låren. Blusarna är så spända om magen att de åker upp. Till och med över brösten spänner det, fast jag har en ganska blygsam kupstorlek. Vad är det som händer?
Det här innebär att jag förpassas till avdelningarna längst inne i knuten, som heter saker i stil med Generous och XLNT. Det som hänger där faller mig sällan i smaken. "Smälta in i väggen- kläder" som min mamma brukar säga. Never mind me, här står jag och leker att jag är ett tält. Får det vara ett pinnbröd?
Nehepp, jag kom hem tomhänt från min shoppingrunda. Med en gnagande känsla av "borde jag kanske försöka banta lite..."
Men icke. Den som hört vår podcast vet att jag som bäst har ett dietfritt år på gång. Ingen LCHF, inget GI och absolut inget 5:2. Regelbunden träning och mat med eftertanke, visst, men inga mirakelmetoder.
Så ingen bantning. Det är kläderna som ska passa mig, inte jag som ska passa kläderna. Och finns det ingenting passligt i affärerna nu får det väl vara.
Det här betyder dessvärre att jag inte kommer att kunna ha kläder på mig när vi spelar in De Eurovisa om några veckor och så blir det svårt att fästa mikrofondosan. Men jag kanske kan knipa fast den mellan skinkorna? Det borde funka.
Numera shoppar jag rätt sällan, vilket har både med tidsbrist och ekonomi att göra. Tillbringade förstås mycket mera tid i klädbutiker när jag bodde i stan och var barnlös, numera är en shoppingrunda någonting som måste tajmas och planeras. Dessutom försöker jag utvecklas till en förnuftig shoppare, skulle gärna vilja vara den där kvinnan som har tjugo basplagg av god kvalitet i garderoben och alltid ser piffig och fräsch ut med hjälp av assessoarer. 10-euros toppar som förlorar formen efter en tvätt är ju inte alls billiga i längden.
Men i lördags begav jag mig i alla fall modigt till ett shoppingcenter för att uppdatera min vårgarderob.
Problemet är bara det att jag inte ryms i kläderna längre! Jag har ju slutat väga mig så jag har faktiskt ingen aning om hur det står till med mitt BMI och sådant. En aning större har jag blivit under de senaste åren, men jag kommer ju ändå i flera år gamla kläder så någon dramatisk förändring kan det inte vara fråga om.
Och själv tycker jag faktiskt att jag är alldeles lagom stor! Rätt snygg, om man nu får säga det högt. Jag tränar regelbundet, försöker äta bra och undviker sötsaker och alkohol på vardagar så jag med gott samvete ska kunna unna mig några glas vin och en bit blåbärspaj på veckoslutet. Jag tycker det ska räcka. Jag är frisk och pigg och alla mina blodvärden är bra.
Men i klädbutiken hänger bevisen på att jag de facto är lite tjock. 44:orna går inte på mig. Byxorna får jag inte ens över låren. Blusarna är så spända om magen att de åker upp. Till och med över brösten spänner det, fast jag har en ganska blygsam kupstorlek. Vad är det som händer?
Det här innebär att jag förpassas till avdelningarna längst inne i knuten, som heter saker i stil med Generous och XLNT. Det som hänger där faller mig sällan i smaken. "Smälta in i väggen- kläder" som min mamma brukar säga. Never mind me, här står jag och leker att jag är ett tält. Får det vara ett pinnbröd?
Nehepp, jag kom hem tomhänt från min shoppingrunda. Med en gnagande känsla av "borde jag kanske försöka banta lite..."
Men icke. Den som hört vår podcast vet att jag som bäst har ett dietfritt år på gång. Ingen LCHF, inget GI och absolut inget 5:2. Regelbunden träning och mat med eftertanke, visst, men inga mirakelmetoder.
Så ingen bantning. Det är kläderna som ska passa mig, inte jag som ska passa kläderna. Och finns det ingenting passligt i affärerna nu får det väl vara.
Det här betyder dessvärre att jag inte kommer att kunna ha kläder på mig när vi spelar in De Eurovisa om några veckor och så blir det svårt att fästa mikrofondosan. Men jag kanske kan knipa fast den mellan skinkorna? Det borde funka.