Håhå jaja. I dag hade vi coachning på jobbet. Stundvis riktigt bra diskussioner med de nya kollegerna, som är både smarta och trevliga. Men så skulle vi också slappna av, se in i oss själva och titta på inspirerande filmklipp.
Örn. Vattenfall. Groda. Stora ord. Sädesfält. Vallmo. Stora ord. Instrumental musik. Moln. Fjäder. Berg. Namn på amerikanen som kväkte de Stora Orden 1973.
Och så ännu flera Stora Ord på en blå bakgrund. Vad väcker det här hos dig Eva?
Vad säger man? Sanningen kanske?
Jag förstår inte! Jag skulle lika gärna kunna titta på en random sida av fysikdelen i Maols tabeller. En tvättmaskinsmanual på arabiska. Absolut ingenting tar fäste. Jag är en mindfulnessidiot. Jag fattar att jag är här och nu. Jag vill inte känna efter hur min kropp känns för då får jag säkert kisibrått. Jag vet att bara jag kan påverka min framtid. Här är här och nu är nu och bä är bu och tudiluu.
Men vi mindfulnessidioter gör mindfulnessfantasterna ännu ivrigare. Varför tror du att du känner att det här är svårt? Kanske det hjälper om vi tittar lite på pingvinen och fjärilen? Inte det?
Och jag försöker, jag försöker verkligen. För jag vill ju inte göra den snälla coachen ledsen, och flera kolleger skrev genast upp De Stora Orden. Nickade eftertänksamt och lade på minnet.
Men nej. Det fungerar inte för mig. Jag vill definiera problem och lösa dem. Är jag irriterad gnäller jag tills det känns bättre. Är jag arg städar jag. Är jag glad köper jag blommor och bubbel och förkunnar att det är kalas. Om jag är till freds med tillvaron vill jag inte alls rafsa i mitt inre tills jag hittar nånting så ömt att jag behöver Stora Ord för att kunna somna.
Jag gjorde nånting hemskt under avslappningsövningen också. Jag blundade inte. Hade istället ganska roligt åt hur alla andra såg ut när de andades djupt och accepterade sina kroppar. Så får man inte göra. Men lite kul ska väl vi mindfulnessidioter ha också.