Frågestund!

Ursäkta en åldrande bloggstofil, är det helt passé att ordna frågestunder i bloggar?

Hoppas inte. För jag har äntligen byggt upp tillräckligt med mod för att be er att i kommentarsfältet ställa frågor som jag sedan besvarar. Har alltid tyckt att det skulle innebära pinsamhetsdöden om inte en enda fråga kom in. Att mitt anseende för evigt skulle vara ödelagt, mitt självförtroende i spillror. Vem tror hon att hon är? En storbloggare eller någåt, hå hååå".

Trams. Om ni inte ställer frågor får jag väl intervjua mig själv. Men roligare är det om ni gör det.

Och frågorna får förstås gälla vad som helst. Att skriva böcker, Eurovision, mediejobb, alopecia, cocktails eller någonting helt annat. Jag är medelbegåvad inom många områden och underhållande usel på resten.

Sätt igång!

Nu är jag smalare. Men inte ett dugg bättre än för ett år sedan.

Jag har gjort en ganska radikal omställning med min kropp den senaste halvåret och är några klädstorlekar mindre än förra våren. Förändringen gjorde jag av hälsoskäl, vilket jag också berättat om här i bloggen. Jag ville få bukt på dåliga blodvärden, och i den processen försvann också en del kilon.

Och det hjälps inte, jag vill på inga villkor tjockskamma vare sig mig själv eller någon annan, men det här med kläder är så himla mycket roligare när en är lite mindre.

Det beror ju iofs inte på kroppen i sig utan på tillgången till roliga plagg i storlekar som passar! För ett år sedan var jag just på gränsen, XL var ofta för liten. Bara att lämna affären utan inköp, ibland kanske jag unnade mig ett nagellack som tjockiströst.

Jag kände mig dock inte speciellt tjock utan pigg, snygg och glad och extremt shoppingsugen. Men att shoppa kläder var helt enkelt inte roligt. Jag kanske hade en kul vision om att jag ville ha en härligt böljande maxiklänning till semestern. Men tyvärr, ifall det fanns någon som sytts i en större storlek var de största storlekarna alltid slut.

"Vi tar in rätt få för efterfrågan är inte så stor" har expediterna lärt sig att säga. Det är humbug. Om de nu var så vanskligt att ta in för stora mängder av ett plagg i en viss storlek, hur förklaras då de mängder av 32-or som ligger i travar när det är rea på H&M?

Det är riktigt hisnande att nu kunna traska in i nästan vilken affär som helst och kunna utgå ifrån att de ska ha plagg som ryms på mig. Jag tar per automatik med de största tillgängliga storlekarna till provrummet och får ibland kuta efter en mindre storlek. Det här är jag inte riktigt van vid.

På jobbet fick de ta mina mått på nytt inför inspelningarna av De Eurovisa. Stylisten blev ivrig. "Nu tycker jag vi ger dig en helt annan stil när du har en helt annan kropp", sa  hon glatt och plockade fram en rad små fodral som jag var helt säker på att skulle sitta som korvskinn. Men det gjorde de inte. De passade fint, en del måste till och med sys in lite grann.

Det var fasligt roligt att stå och åbäka sig framför den stora spegeln i Yles klädförråd. En riktig ego-boost dessutom. Jag är ju glödhet, asså.

Men så slår det mig. Tammefan. Det är inte rätt att bara den som är tillräckligt liten ska få känna så här. En större kropp ska också kunna få gå i affärer utan att behöva känna sig förnedrad! Det finns massvis med kvinnor som är lika stora som jag för ett år sedan eller större. De vill också shoppa, kråma sig framför spegeln och känna sig kanonsnygga och egoboostade.

Varför är det så glest mellan affärerna som erbjuder de större kunderna detta? Är tjockisarnas pengar mindre värda?

En liten parentes-eloge här till Lindex som har struntat i att ha en separat avdelning för de större damerna och helt enkelt sytt upp största delen av sortimentet i storlekar från 32 till 52.

Jag inser att det är nära till hands för en som gått ner i vikt att mentalt gå över till andra sidan. Bli en sådan som applicerar det faktum att hon själv fixade en viktnedgång på alla andra. "Kunde jag så kan du, alla kan gå ner i vikt, trallallaa". Det är inte sant. Det vet jag mycket väl.

Jag blir förstås smickrad och glad om någon kommenterar min viktnedgång, för det är förstås vänligt menat. Och så jobbade ju jag ju ganska hårt för att få förändringen till stånd, så det är ju trevligt att resultatet noteras.

Men jag är inte ett dugg mera värd som kvinna, modeälskare, människa, mamma, förebild eller programledare nu är då. Sådesså.

På väg mot 40 - en checklist

I höst blir jag 37. Det betyder att jag snart blir 40. Det är helt fantastiskt! Tänk att jag har tagit mig så här långt! 40 verkar suveränt.

Hallå! Jag heter Eva! Jag har redan några snygga rynkor! Pilutta! 

Här följer min checklista inför 40-årsdagen.

- Skaffa en vuxen garderob. Obs vuxen, inte tantig/tråkig. Trosor där resåren gett upp och sladdriga reatoppar ska ut. In ska istället förnuftiga och snygga basplagg och enstaka salighetsinköp som jag tvingats spara lite till.

- Skaffa dyra solglasögon. Med dyra menar jag allt som kostar mera än 50 euro. Jo, för ett par Ray-Bans tar en hand om. Putsar, polerar och lägger undan försiktigt i litet fodral. Inte som Indiska- eller Lindexbrillorna som jag vårdslöst brukar lägga lite här och där och sätta mig på. Aj. Krätch.

- Skaffa kroppen. Nej den behöver inte vara Sports Illustrated-kompatibel. Den får gärna vara lite dallrig och gropig, det är bara trevligt. Men den ska vara tålig och stark både inuti och utanpå. Blodvärden ska vara bra, vikt rimlig. För att uppnå detta ska jag äta hälsosam mat som JAG tycker är god, inte mat som familjen nådigt äter utan att voja sig (=ugnskorv). För jag är viktigast. Jag ska reservera tid för att ägna mig åt motionsaktiviteter som JAG gillar. Yoga är toppen. Löpning är kul. Gym är tråkigt, ingen idé att gå dit.

- Umgås med vänner. Skratta. Skvallra. Flamsa. Ofta, länge. Barnen klarar sig, de är ju stora, gubevars.

- Skriva två deckare till om Anna Glad. Hon är fin. Hon har det inte så lätt, men vi kämpar på. I höst får ni lära känna henne. Var snälla med henne.

- Jag ska lyssna på massvis med bra musik. Det gjorde jag hela tiden förr i världen, Vet inte varför jag kom av mig. Okej, radiojobbet gjorde ju att jag helst ville att det skulle vara tyst på fritiden. Och hemma och i bilen är det oftast någon annan som valt musiken. Men nu ska det spelas Eva-musik. Varje dag.

- Inte stagnera på jobbet. Det går undan i medievärlden. Varje dag dyker någon ny komplicerad app upp och så kommer de diginativa och äter upp oss old farts så bara de dyra solbrillorna blir kvar. Nå nej nå. Jag ska hänga med bäst jag kan och försöka ha roligt varje dag.

Det blev ju inte så fasligt många punkter. Jag kanske fyller på an efter.

Den stora vårgallringen

I dag skiner solen. Det är både härligt och obarmhärtigt. Dammråttor, råddhögar och fläckar kliver ut i rampljuset och hojtar "Tjolihooo! Här är vi! Vi har kamouflerat oss i mörkret den senaste tiden, men vi är här".

Så jag har putsat, fejat och röjt upp. Vi skjutsade iväg en drös gamla möber till Återvinningscentralen just, flera kassar med riktigt fina kläder hamnade i UFF-lådan (jag har gått och påstått att jag ska sälja allt på loppis och förtjäna en hacka, men nu var det bara att ge upp och skänka bort alltsammans) och nu ligger ännu några påsar med lump i tamburen, redo att föras till H&M:s textilinsamling.

Skönt. Att göra av med saker är lite som att gå ner i vikt. Allt känns plötsligt smidigare och lättare.

När jag röjt klart åkte jag till Ikea och införskaffade flera paket med trägalgar så jag kan ha likadana byglar hela vägen. Sedan färgsorterade jag mina kläder och ojojoj så prydligt det blev i klädrummet.

Det här är efter-bilden. Tyvärr tog jag ingen före-bild. Men jag kan intyga att det inte var en vacker syn.

Jag äcklas verkligen av att jag samlat på mig så mycket skit. Billiga klädtrasor som tappat formen efter en tvätt, kuliga spontaninköp på olika resor etc. Nu vill jag verkligen bli en sådan som shoppar med eftertanke, enstaka lite dyrare grejer, övervägda inköp och sånt.

Problemet är att jag i ivern slängde nästan alla mina trosor, eftersom jag tyckte de var så slitna och eländiga. Så jag får panikbyka ikväll. Eller gå kommando på jobb imorgon...

Blå villan på två språk!

Nu har det hänt roliga saker igen! Jag har ju tidigare berättat att Blå villan, boken jag knogat på med under hösten, blivit antagen av Schildts &Söderströms. Men för någon vecka sedan visade det sig att Kustantamo S&S också vill ge ut den. Den ska alltså översättas till finska och ges ut samtidigt på båda språken! Helt otroligt!

Så i fredags dansade jag till Bulevarden och skrev på två kontrakt. Och eftersom det råkade vara fredag eftermiddag korkade vi bubbel också. Nu tänker jag kräva bubbel varje gång jag skrivit en bok, för det blev riktigt högtidligt!

Anna Friman, jag och Mirjam Ilvas försöker posera ledigt och okonstlat med bubbelglas och bokkontrakt i högsta hugg

Nu skulle det säkert vara creddigast att spela cool och oberörd, men det är inte min stil. Jag är stolletoklycklig över detta! Gör regelbundna små glädjeskutt à la Skalle-Per (exklusive fjärt). Den potentiella läsekretsen blir ju enormt mycket större med en finsk översättning! Nervöst men fruktansvärt kul! Och så blir det ju bråttom också, om översättaren ska hinna göra sitt måste jag vara färdig med manuskriptet till sportlovet ungefär. Inte alls lika stillsam tidtabell som med Sommarön, den gick jag och småfilade på hela förra våren. Men jag är ju en deadline-människa, såg nog sjutton ska jag fixa det!

Jo! Och så fick jag äran att gästblogga på Debutantbloggen i dag! Roligt om ni vill läsa :)

Gillar Skam och känner ingen skam

Oj jösses. Har knappt kunnat gå in på facebook i dag eftersom samma diskussion försiggått på flera bekantas konton och jag blivit så irriterad. Inte på kompisarna, men på tematiken. 

Skam alltså. Serien som varit den stora snackisen den senaste månaden (eller kanske veckorna, nu när Svenskfinland upptäckte serien). Norsk ungdomsserie, fasansfullt välskriven och med otroligt begåvade unga skådisar. 

Jag fastnade inte direkt,  men efter två-tre avsnitt var jag fast och eftersom julhelgen bjöd på både långa bilfärder (obs, jag var passagerare, inte förare) och programfria kvällar hade jag snart slukat samtliga tre säsonger. Den tredje var min favorit. 

Och det finns ingenting unikt i mitt beteende, väldigt många bekanta verkar ha gjort precis samma sak som jag. Det vill säga till sin egen förvåning blivit uppslukade av en serie, trots att de inte alls hör till den primära målgruppen. Det har uppstått en enorm hype kring Skam. Så går det ibland när vuxna får upp ögonen för ungdomskultur och förivrar sig. Det hände med Hunger Games. Det hände med Engelsfors-trolgin. Det hände med böcker om en liten pojke med en blixt i pannan, fast det börjar vara ganska länge sedan. 

Men sakta i backarna, så är kan vi ju inte ha det! Inte kan vi ju låta folk gå omkring och vara uppslukade av en välgjord tv-serie hur som helst, inte! Nejnej. Vi måste problematisera. Teoretisera. Kolumnist-gissa oss fram lite grann. Och idiotförklara alla de enfaldiga lämmel-människor som dragit med i hypen. Usch! Vad tror ni att ni är? Typ tonåringar? *mogen vuxen ögonrullning*

Här har vi den ena kolumnen. "Nooras åmande skär i mig" lyder rubriken, Zara Kjellner har skrivit den för Expressen. Kjellner har en och annan poäng, till exempel är det lite slött att säsong 1 och 2 av serien kom att handla om de "snygga tjejerna" i gänget. Men säsong 3 handlar lite oväntat (för mig i alla fall) om Isak och hans resa från odräglig valp till ansvarstagande ung man. Jag ser så sjukt mycket fram emot en säsong om Sana! Eller egentligen vem som helst, eftersom de karaktärer som står i fokus för en säsong skickligt förvandlas till tittarens favorit. 

Men jag undrar emellanåt om Kjellner och jag ens har sett på samma serie. Eller kanske hon inte såg hela säsongen? Bara några bits and pieces, lagom för att kunna tota ihop en raljerande kolumn som förlöjligar dem som tidvis kunnat relatera till Noora Saetre? 

"I sexscenerna ligger Noora stel som en vandrande pinne. Ibland svankar hon utmanande med rumpan och kastar lite lojt med håret. Kameran ligger hela tiden i linje med ”mannens” blick, och här får tittaren verkligen känna på hur det är att vara Noora Saetre, inkapslad i en sorts hyper-självmedvetenhet, totalt alienerad från sig själv." skriver Kjellner. 

Det går inte att kommentera detta utan att spoila, så varning. 

Under säsongens gång förklaras det ju åtminstone delvis varför Noora är så distansierad, sval och mån att upprätthålla en perfekt fasad. Hon har diverse bagage, en avgörande sak är att hon förlorat oskulden på tok för tidigt med en kille som svek henne och gjorde henne ordentligt illa. Och det håller på att gå illa igen. En lång stund är hon övertygad om att hon blivit drogad och våldtagen av en annan riktig rövhatt till kille.

Men trots detta lyckas hon, med väninnornas hjälp, resa sig, anmäla övergreppen, ta revansch och till sist bygga upp tillräckligt med självkänsla och tillit till pojkvännen för att göra ett hytt försök med sex. Initiativet tar hon själv, medan Snoop Dogg och Akon hjälpsamt sjunger "I wanna fuck you" för att förtydliga. Ja, om hon då under akten är lite stel där mellan lakanen tycker jag det är helt naturligt. Hemskt onödigt av en kolumnist att förlöjliga detta. 

Snarare är det väl värt en eloge att många norska ungdomar efter att ha sett denna säsong av Skam vågade anmäla sexuella övergrepp som de gick och skämdes för, inspirerade av scenen där Noora och kompisarna på självaste syttende mai tågar in på läkarstationen och får hjälp. 

Nåja, medan Zara Kjellner marrar på Expressen har hon en likasinnad på Aftonbladet, Kristin Lundell som skriver "När det gäller Skam är ni inte riktigt kloka".

Lundell skriver bland annat detta: "Någon måste säga det men när det gäller ”Skam” är ni inte riktigt kloka.

Alla som är under 25 år går fria från anklagelsen men egentligen är också det alldeles för generöst. Gränsen borde snarare gå vid 20. Alla däröver är vuxna människor och varför skulle någon vuxen frivilligt vilja bevittna skoltiden en gång till?"

Jaa, liksom. Gymnasiet var jobbigt, så det är freakat osunt att se på serier om ungdom. Fast hej, slaveriet var också jobbigt, så visst är det vrickat att titta på filmer som 12 years a slave. Och förintelsen var ju också sjukt störig, varför bevittna den på nytt genom att se på Schindler´s list, hallåå? 

Jag förbehåller mig rätten att snöa in mig på precis vad jag vill. Ibland är det folk som slåss om en tron och flyger omkring på drakar. Ibland är det fiktionaliserade dramaversioner av verksamma regenter. Ibland den absurda världen där en familj bor i ett slott och inte ens kan klä på och av sig utan tjänstefolkets hjälp. Ibland den animerade berättelsen om en vithåring ung kvinna som sjunger så vackert medan hon genom att veva lite med armarna bygger snärtiga hus av is. 

Jag förbehåller mig också rätten att inte förstå mig på The Wire trots upprepade försök. Inte riktigt The Affair heller. Men ifall det är någon annans tekopp är det ju alldeles utmärkt. 

Men ja, hur skulle väl världen se ut om man icke finge himla med ögonen åt sina medmänniskor? Så här som jag gör just nu åt vissa drittsekkar till kolumnister? 

Varthän 2017?

Sådärja. Det var 2016 det. Ett sunkigt år för världen, men ett väldigt händelserikt och roligt år för mig personligen. 2017 har alla förutsättningar att bli minst lika kul. Fast jag kanske inte kommer att vara lika clueless den här gången, och det är ju bra.

Nyårslöften är jag ju alltid lite kluven till, men det här ser jag fram emot under det kommande året.

- Eurovisionsåret kör igång tidigare än vanligt eftersom UMK avgörs redan i slutet av januari. Ingen i De Eurovisa-teamet har riktigt hunnit slå klorna i planeringen ännu men det ska bli så förbaskat roligt! Det blir en säsong 5 av De Eurovisa på tv alla fall, den saken är klar. Våren susar förbi när man arbetar med ESC.

- Fast helst ska den inte susa alltför fort, för jag borde ju bli klar med Blå villan också. Alltså bok nr 2. Mycket redigering kvar och högst oklart var jag ska hitta tid för det. Och fokus. Halade just fram manusbunten men drar mig för att börja läsa igenom och tänka. Hence blev det ett blogginlägg istället... Men ja, när boken väl är klar ska det bli skoj med mässor, jippon och allt det där igen. Recensionsdagen ser jag inte fram emot alls, eftersom jag förvandlades till ett neurotiskt vrak sist, men jag kanske har härdats sen dess?

Årets första powerwalk, check! Nu choklad. 

- Under hösten lyckades jag ju lägga om matvanorna och få bukt på både blodvärden och vikt. Julen har förstås satt sina spår, men det tar jag ingen stress över. Däremot inser jag ju att jag inte har några muskler alls. Så någon form av styrketräning måste jag försöka införa i mina rutiner. Jag är ingen gym-människa, har testat i flera olika omgångar, så det får nog bli nån sorts hemmaträning. Vid sidan av yoga och löpning/powerwalks/stavpromenader då. Men det är hemskt roligt att ha en kropp som ryms i vanliga kläder! igår gick jag på nyårsgalej i en plajettklänning i storlek M. Bara en sån grej.

- Resor. Jag tror att 2017 kan bli alla tiders rese-år för mig! Redan nu är Berlin och Kreta bokade (och en hemlig grej när Jonas fyller 40 men den kan jag inte skriva om ifall han nu mot förmodan skulle hitta in på bloggen). I höst har vi dessutom 10-årig bröllopsdag så ambitionen är att vi nu sent om sider skulle komma iväg på vår bröllopsresa. När vi gifte oss var Tyra bara ett år gammal och då ville jag inte vara borta från henne så länge. Därför var drömdestinationen Japan inget lämpligt alternativ, men nu borde det ju gå bra. Om vi sparar flitigt... Ja, och så kan det ju bli lite Ukraina också, ännu oklart.

- Vänner. Jag har sådana kanonfria vänner! Och det enda felet jag hittar med 2016 på det personliga planet är att jag inte alls har umgåtts med dem så mycket som jag skulle önska. Tror hela gänget tänker i samma banor, livet rullar på med sådan faslig fart och en har ständigt ett febersjukt barn, en bortrest partner, en jobbresa, en dubbelbokning osv som gör att den sociala biten prioriteras bort. Men det hjälps inte, man måste envist boka in flera vinträffar, bruncher, middagar etc. Dessutom fyller min fantastiska bokklubb 10 år nu i januari! Det ska förstås firas!

Så jo, det ska bli bra det här, har jag bestämt.

Vilken himla höst!!

Jag lever och har det bra! Måste bara börja med att proklamera detta, utifall att någon undrat. Vem det nu skulle vara. Det är väl bara mina närmast sörjande som läder bloggen, och de har ju koll.

Men enihuu.

Det har varit en otroligt fullspäckad höst, det här. Kommer inte på något vettigare sätt att summera den än att köra med franska streck.

- Jag har skrivit en bok till och den har redan antagits av S&S! Blå villan heter den, en deckare igen. Den utspelar sig i bloggvärlden, det ni. Nästa höst ska den ges ut, vilket är lite läskigt för den är nog inte riktigt färdig. Men jag hinner. Tror jag. Just nu är jag lite överväldigad av alltsammans, precis när jag kommit över yrseln kring Sommarön går Hallonbacken och får pris och så blir Blå villan antagen nästan samtidigt. Tre böcker på två år, det är nästan Francine Pascal-takt på det hela.

- Jag har gjort en mastig omställning gällande min kropp. Eftersom jag själv har en tendens att bli viktfixerad tänker jag inte ens säga hur mycket jag gått ner, men det är en hel del. Senast jag vägde så här pass lite var strax före jag började vänta Tyra. Desto viktigare är att mina blodvärden, som var rätt dåliga för ett år sedan, nu är TOPPEN! Socker, kolesterol, allt fint inom de rekommenderade gränserna, fick beröm av hälsovårdaren! Och det känns ju verkligen. Har en helt annan energi än jag brukar så här års. Har till och med spring i benen i vintermörkret, vilket ju är potentiellt livsfarligt så jag lägger band på mig.

- I början av hösten var min kalender full av trixiga grejer som gjorde mig lite nervös. Författarbesök, deckaraftnar, kulturkarneval. Och nu är alla dessa grejer avklarade, och allt gick bra och var himla roligt! Jag har lärt mig mycket och definitivt klivit utanför min comfort zone, men det var värt det.

- Vinterbad. Jag älskar vinterbad. Eller nä, jag hatar vinterbad, men älskar känslan efteråt. Helt otroligt!

- Jobbet är just nu tidvis småstressigt men varierande och roligt. Ena dagen intervjuar jag lucia, nästa dag yrar jag runt i presidentens slott eller går på pressinfo med Günther. Uttråkad hinner jag aldrig bli.

Det var en förvirrad lägesrapport, men som synes händer det mycket just nu. Men snart ska det bli lite lugnare hoppas jag.

Skalet av det som en gång var Anneli Auer

Länk till artikeln

Den här kvinnan har jag sett rätt mycket av de senaste veckorna. Vi är ju båda bok-debutanter, bevars. Då ska man närvara på bokmässor. Där tar likheterna slut, inte minst eftersom hennes bok väl säljer ungefär tusenfalt så mycket som min. Men som jag undrar över henne.

Ibland fick jag känslan av att vart jag än vände mig på Åbo och Helsingfors bokmässa så satt hon där med ganska exakt samma min som på bilden här. Blont lockigt änglahår, ofta vita skjortor (oskuldens färg, you know). Och så den fullkomligt tomma blicken.

Speciellt en gång när hon satt ensam i en soffa i utställarnas backstagerum på mässcentret hade jag lust att sätta mig ner för att se vad som skulle hända om jag bara inledde en diskussion om vad som helst. Som "har du märkt att vi får rabatt i kafeterian med våra passerkort?" Eller "jisses vilket trafikkaos här i Böle, hur månne det kommer att se ut när de nya husen är klara?". Men det gjorde jag inte, för jag har så svårt att bestämma mig.

Det finns ingen gråzon med Anneli Auer. Antingen är jag rädd för henne eller så tycker jag så innerligt synd om henne. Men hur det än är får jag känslan av att det här inte är en person längre. Det är ett skal av någon som en gång var en person. Eventuellt en hemsk person, men i alla fall en av kött och blod. Men alla vill se henne. På mässorna har hon varit den som lockat störst publik av alla. Det beror förstås på att alla är lika konfunderade som jag, önskar en lösning på gåtan. Men tänk att så många kommer farande för att de vill höra de ord som skalet av det som en gång var Anneli Auer lyckas få fram. Det är märkligt. Och obehagligt.

Och så är det min tur att uppträda, jag intervjuas och pratar lite skojigt om mord och intriger som jag själv har hittat på. Några scener bort sitter Anneli Auer och berättar om ett mord som var mycket verkligt. Vare sig hon begick det eller inte var det väl där allts förändrades.

Och kvar blev bara skalet.

PMS (Post-mäss-stress)

Jag hade nog ärligt talat inte fattat att det kunde vara så roligt med bokmässa! De senaste dagarna har varit en villervalla av trevliga människor, hejarop, rödvin, halvdålig läppä och bustrevliga nya bekantskaper! Det känns riktigt tomt att sitta här hemma igen, ensam med sitt manus. Jag har ju inte ens en Eva-vägg här hemma!

Om en vecka kallar jobbet igen. Det är väl helt okej, men jag skulle nog önska mig lite mera skrivtid. Mässan gav mig ju mersmak.

Men sakta men säkert börjar Blå villan ta form. Till sidantalet är den redan lika tjock som Sommarön och den är inte på långa vägar klar ännu. Jag vrider och vänder, skriver om och lägger till. Och deppar lite över att risken är stor att den bara blir liggande när jag återgår till jobbet igen. Men vi får väl se.

I dag fick jag ett pris

Någonting mycket märkligt hände mig  på sportlovet i våras. En svag men bestämd röst började prata i mitt huvud. Rösten tillhörde Stina, 10 år gammal och döende i tuberkulos.  Jag befann mig i London när det här hände, och Stina har ingen koppling till det eftersom hon finns i 1920-talets Helsingfors. Men hon tjatade envist på och så fort jag kom hem från sportlovsresan slängde jag mig över datorn och skrev som besatt. Kväll efter kväll skrev jag, Stina pladdrade på, maken fick ensam titta på konstiga serier på Netflix eftersom jag inte hann sätta mig i soffan men inte ville att han skulle se på något som vi kunde se tillsammans. Jag gjord en moodboard också.

Stinas historia är förfärlig. Den handlar om ondska, girighet, sjukdom, död och ensamhet. Men den handlar också om att den minsta och svagaste kan slå tillbaka. Jag vet inte om det är normalt att man som skribent slukas upp av sitt eget alster på det här sättet, det har aldrig hänt mig tidigare och jag vågar inte hoppas på att det skulle hända igen. Jag var helt vimmelkantig medan jag skrev och hade svår abstinens när manuset plötsligt var färdigt. Ville inte alls ta avsked av Stina och Hallonbacken. Men eftersom Schildts&Söderströms ordnade en tävling vid namn Berättelsen är bäst tyckte jag det var lika bra att skriva ut Hallonbacken och skicka in den.

När jag i höstas fick höra att S&S fått in över 200 bidrag till sin tävling gav jag mer eller mindre upp. Även om jag själv tycker Hallonbacken är en väldigt bra bok kändes det osannolikt att den skulle sticka ut i en manus-stapel som ju måste ha varit meterhög.

Men faktiskt, det gjorde den! Precis så mycket att det blev ett delat tredje pris! När jag fick höra det blev jag liten kluven. Är ett delat tredje pris nu ett riktigt pris, knorrade jag. Men när jag sedan fick nys om att jag delar priset med Mia Franck, att Tyras idol Malin Klingenberg knep andrapriset och att min superbegåvade deckarkollega Karin Erlandsson vann alltihopa kändes det ju helt annorlunda! Det är ju en ynnest att få dela prispall med dessa superkvinnor, alla mycket erfarnare författare än jag dessutom! Och obs - vi tävlade alla anonymt. Prisjuryn fick reda på vem som skrivit manusen först när de utsett vinnarna.

Mia Franck, jag, Karin Erlandsson och Malin Klingenberg. 

Karins bok Pärlfiskaren (som verkar helt otrolig!) ges ut nästa höst. Hallonbacken och Mias och Malins manuskript ska väl nog bli böcker de också, men inte inom den närmaste framtiden. Men det är okej, det betyder ju att jag får ha Stina för mig själv ännu ett tag. Jag känner mig väldigt beskyddande, det känns lite hemskt att släppa henne. Tänk om någon riktigt trubbig recensent gör henne illa? Huj! Så här kände jag inte alls med Sommarön, de tåntarna fick skylla sig själva.

Men hipp hurra! Jag är stolt och glad!

A hot mäss

Jajamen, på torsdag kör Bokmässan i Helsingfors igång. För första gången ska jag få uppleva den "från andra sidan", dvs inte bara vimsa planlöst omkring som jag brukar utan actually uppträda! Både på torsdag och söndag. Spännande!

Här är mitt program:

Torsdag 27.10 

klockan 14.00-15.00 Aino-salen

Esikoiset med Hanna Weselius: Alma!, WSOY, Jyri Vartiainen: Aurinko, Poesia, Eva Frantz: Sommarön, Schildts & Söderströms, Sinikka Vuola: Replika, Tammi och Vesa Haapala: Karhunkivi, Otava.

Intervjuare: Pietari Kylmälä

klockan 15.30 Tottiscenen

Sommarön

Sommarlovsfirarna på firmans ö drabbas av ett oväder och smarttelefonerna slutar fungera. Nervositeten sprider sig, alla skulle helst lämna ön så snabbt som möjligt och döden står på lur. Radioprofilen Eva Frantz deckardebuterar.

Intervjuare: Katarina Gäddnäs

Söndag 30.10 

klockan 11.30 Edith Södergran-scenen

Mördande mysigt

Våra deckardebutanter går tillbaka till genrens rötter och skapar något nytt genom samtidens framkallningsbad. Möt Karin Erlandsson och Eva Frantz i ett samtal om att skriva pusseldeckare och sommaridyll á la Maria Lang med ett helt nytt stuk.

Intervjuare: Wivan Nygård-Fagerudd

Right? Right? Inte så tassigt alls. Det där första vet jag inte riktigt hur det ska gå till eftersom det verkar vara fråga om ugriska språket och jag har en tendens att börja prata flytande jibberish när jag ska tala finska och är nervös. Men jag kanske kan försöka vara glatt Krista Siegfrids-pladdrig och bara köra på. Kylle täme täste, liksom. 

Sedan är det meningen att jag ska signera böcker också. Ska stå redo med min turpenna i S&S:s monter och titta bedjande på folk som svävar förbi. Pleeeease. Hav förbarmande med en ynklig deckardebutant. 

På min bokrelease var jag så nervös när jag skulle skriva en dedikation i en bok, den skulle till ett par vars namn kunde skrivas både med ch och k och ett f eller två s hit och dit. Till sist fick jag deras namn rätt och prydligt och skrev lättat dit en snirklig autograf - "Eva Franzt". Proffsigt. 

Men i alla fall är detta en mycket lärorik höst! 

Höstlovet som stormade förbi

Måndag, oktober, duggregn och fullkomligt mörker när man förväntas kravla sig upp ur sängen. Jag ska inte klaga, för när jag väl kravlat mig upp behöver jag inte förflytta mig någonstans. I två furstliga veckor är jag ännu skrivledig, bevare mig väl.

Förra veckan hade Esboskolorna höstlov och för att pigga upp det hela bokade mamma en resa till Tallinn. Det började dåligt eftersom pappa drog på sig en riktig dunderförkylning och fick stanna hemma, men mamma, flickorna och jag begav oss tappert iväg.

Jag älskar att åka till Tallinn. På bara två timmar känns det som att man förflyttat sig ordentligt (vi åkte med en av de stora och halvsnabba båtarna). Maten är fantastisk, väljer man ett hotell med pool är barnen nöjda och har man tur lyckas man pricka in någonting spännande i kulturväg också. På museet Kumu pågår som bäst en helt otrolig utställning med Viktorianskt mode. Eller snarare 1800-talsklänningar både från Europa och USA. Jag älskar sådant, hade kunnat oo-a och aa-a över turnyrer och krinoliner i timtal.

 Getostsallad på Bona.

 Selma shoppade sådana här. Är inte ens helt säker på vad det är för ngt.

 Min förrätt på Rataskaevu 16. Nötkött på avocadobädd. Kanske det godaste jag ätit någonsin. 

 Mammas flickor har fått sin mat.

 Hotellmys.

 Klänningar, klänningar...

Och en turistbild på det. 

Men nu tillbaka till vardagen och manuskriptet. Trögt går det, och dessutom kommer Bokmässan och stökar till mina fina rutiner. Men det ska bli intressant det också. Jag är lite allergisk för mässor, får lätt panik av folkmassan och yrandet, men den här gången har jag ju gigs och tidtabell. Det kanske blir mera strukturerat på det sättet. 

FatShamingBullshitBingo - Alla med!

Ibland är man tvungen att göra saker fast man vet att man kommer att få kring öronen. Som att skriva en essä om fat shaming, kroppsförakt och smalhets till exempel. Inte smart om man hade önskat sig en vilsam söndag utan yttre provokationer. Men ganska viktigt om man levt med självförakt under en stor del av sin uppväxt och tror att ens insikter kan vara andra till hjälp.

Essän finns här. 

Jag har varit överväldigad av det gensvar min text fått under dagen! Många har delat, tackat och kommenterat. Även de som inte håller med mig på alla punkter har lagt fram välformulerade och sakliga argument. Inga problem med det, diskussion är viktigt. Och min text var definitivt inte felfri, det finns säkert saker som blev oklara när jag hade så mycket på hjärtat och begränsat utrymme.

Men nu faller mörkret och trollen vaknar. Så låtom oss spela kommentarsfältsbullshitbingo! Eller varför inte göra det till ett drinkspel? Tag en sup då följande kommentarer dyker upp.

- Förbränn mera än du konsumerar, svårare än så är det inte
- Har du testat LCHF?
- Jag föraktar minsann ingen, men de här feta människorna kostar samhället miljoooner miljaaarder
- Läs Kostdoktorns blogg
- Men hälsan då? Skulle det inte vara bättre oma alla levde hälsosamt?
- Tänk att mina skattepengar går åt till sådan här dynga
- Det är hemskt att signalera att det är ok att vara tjock, nu kommer ju alla barn att bli jättefeta och dö!
- Hur täcks du uppmuntra fetma?
- Dina barn då? Göder du dem också som små spädgrisar?
- Alla kan gå ner i vikt, skyll inte ifrån dig för du är bara för lat.

Hick! Nejnej det här går inte, det är ju arbetsdag imorgon.

Jag skulle kunna ge mig in i kommentarsfältet och argumentera med dem men jag ids inte, för alla mina argument finns redan i essän. Men det skulle ju då förutsätta att kommentatorerna läste essän innan de anklagade mig för att vara dåligt påläst, och det är väl för mycket begärt.

Så de får hata på i allsköns ro. Jag tackar och tar emot. För det är ju bara behändigt att när man skrivit en text om fettförakt går några riktiga praktexemplar på fenomenet in och visar upp sig och bevisar därmed att jag träffade väldigt rätt i mitt ämnesval.

Lånar en bild från Jes Bakers projekt #empowerallbodies. Mera sådant, tack.

Att skriva glupskt

Jag har aldrig gått någon regelrätt skrivarutbildning, så som romanskribent är jag väl mer eller mindre självlärd. Det är inte helt oproblematiskt, för jag är framför allt en Vän Av Ordning.

Helst skulle jag skriva mina manuskript i nitisk kronologisk ordning, eller i alla fall ordentligt från inledning till avslutning utan snedsprång och krumbukter. Sedan när grundmanuset är klart kan jag ju fritt hoppa omkring och redigera lite här och där, det är helt okej.

Men det är ju inte så enkelt att skriva böcker.

När jag skrev Sommarön underlättade bokens struktur arbetet, för jag hade på förhand bestämt att handlingen ska begränsas till en vecka. Jag började med att placera ut de viktigaste incidenterna på rätt platser, men sedan skrev jag nog mer eller mindre en dag i sänder. Ordning och reda. Jag skrev den första sidan först och den sista sidan till sist.

I mitt nuvarande projekt är tidsspannet betydligt längre, kanske tre-fyra månader. Karaktärerna är färre och jag vill ge några av dem ordentligt med kött och blod (blod måste det vara, det är en deckare trots allt). Jag har en klar huvudperson också, och henne har jag kärat ner mig i ordentligt. Anna heter hon.

Hittills har jag envist hållit fast vid mitt gamla system. Anteckningar får jag göra huller om buller, men själva skrivandet ska ske i rätt ordning.

Men i dag blev jag vild. Drabbades av en innerlig längtan att ge Annas sunkiga kärleksliv en ordentligt gnista. Och att ta itu med den där dramatiska slutsekvensen där gåtan får sin lösning, den scen som jag gått och fantiserat om men inte tillåtit mig skriva ännu. För på något sätt känns det som att jag måste förtjäna att få skriva de här roliga partierna, att den biten kommer som en belöning sedan då jag sett till att allt hänger ihop och att inga lösa trådar blir drällande på vägen.

Jag blev glupsk helt enkelt. Skrev allt det bästa i ett svep. Och nu har jag lite samma känsla som när man bara ska ta ett litet glas ur bag-in-boxen och helt plötsligt sitter där med en urkramad foliepåse och undrar vad som hände.

Vilket ju är befängt, för det är trots allt mitt manus, min skrivprocess och min frihet att skriva vad jag vill när jag vill. Och herregud, en enda roman har jag gett ut, så jag kan ju inte hävda att jag hunnit skapa rutiner som aldrig får rubbas: jag är ju ingen Simone de Beauvoir (skrev kl 10-13 och 17-21 och träffade vänner och shoppade i pausen) eller Maya Angelou (skrev så frenetiskt om förmiddagarna att hon måste ta en extra dusch till lunch) riktigt ännu.

Men ändå har jag lite skriv-krabbis just nu. Och vågar knappt se på det jag skrivit heller. Kanske jag gör det sedan när jag kommer till de sekvenserna. I kronologin.

Nästa Bok - ett intimiderande nöje

Äntligen är jag skrivledig igen!

Förra året skrev jag ju färdigt Sommarön under några vilsamma men samtidigt produktiva veckor i september. Misstänker ibland att den periodens ljuvlighet är en efterhandskonstruktion, för visst minns jag ju att jag satt och muttrade fula ord och slet med min text också. Men i alla fall blev jag överlycklig när jag i år fick ett stipendium av Kulturfonden och därmed i höst kan vara hemma och skriva en hel månad.

I dag är dag 2 och än så länge är det faktiskt härligt. Jag stiger upp när övriga familjen stiger upp och ser till att de kommer iväg vid rätt tid (utom den största, han får klara sig själv). Sedan städar jag lite och går en promenad med mina stavar (tjosan medelåldern, kul att du kom). Och så hem igen, koka te, tända doftljus och slå på datorn. Och öppna det dokument som i bästa fall bli Nästa Bok.

Känslan är dock lite annorlunda den här gången. Med Sommarön hade jag egentligen inga ambitioner, förutom att försöka skriva den färdigt så att den inte skulle bli ytterligare ett halvfärdigt projekt i en mapp som försvinner någon gång när jag spiller vin på tangentbordet. När min skrivledighet var slut skrev jag ut Sommarön på papper, tänkte "here goes nothing" och skickade in den.

Och det gick ju så fasligt bra! Bara en dryg månad senare var kontraktet undertecknat och saken biff. Sommarön skulle bli en riktig bok. Och så har jag yrat på hela året, lärt mig en massa nya saker, prövat mig fram, tackat jag till olika framträdanden och försökt hänga med i bokkarusellen. Recensionerna var fina, omgivningen uppmuntrande. Skriv mer du bara, det här går ju finfint.

Jajamen, självklart ska jag försöka. Och givetvis dyker jag nu in i skrivprocessen med ett annat självförtroende, jag har ju trots allt klarat av att bli utgiven en gång så rimligtvis borde jag klara av det igen.

Men samtidigt känns det lite som att jag konkurrerar med mig själv. Inte för att Sommarön skulle vara ett så fulländat litterärt mästerverk att jag aldrig kan överträffa det (I wish, liksom). Men jag jämför ju hela tiden själva processerna. "Hmm, sådana här bekymmer hade jag minsann inte förra gången".

Om min skönlitterära bana skulle begränsas till bara denna enda bok skulle jag dessutom befinna mig i det fördelaktiga läget att det bara var roligt och postitivt att skriva en bok. Men det är ju naivt att tro att det tillståndet skulle vara hela vägen om jag fortsätter en bana som författare på allvar.

Men jååpajåå. Jag har ingalunda börjat från noll, utan har ett spretigt och halvfärdigt manuskript som jag tvingat mig att ta itu med på nytt och med fräsha ögon. Finns mycket i det som är hyfsat välskrivet, men också en hel del "hur fasen tänkte jag där, tyckte jag på riktigt att det där blev bra?"

Det är bara att traggla på, försöka hålla fokus och komma ihåg de lärdomar jag fick av att skriva Sommarön.

För visst tusan vill jag ju att Nästa Bok ska bli en riktig bok!

Releasefest och bokmässa och annat förvirrande

Ja jaa. Jag vet. Jag är en erbarmligt passiv bloggare. Men jag är duktig på andra saker. Åtminstone några stycken.

Förra veckan ordnade jag releasefest för Sommarön! Jag tvekade länge på om jag skulle ha en fest eller inte (man ordnar och betalar så gott som allt själv) men så kom jag fram till att lite salut ska det ju vara när man har skrivit en bok. Så det blev fest! Och det var fab! Jag var så bortkollrad av alla blommor, allt beröm och alla fina människor att jag gick omkring och flinade enfaldigt i flera dygn.

 Så här belåten ser en ut då hälsokur lett till att en lyckas åla in sig i jumpsuit från De Eurovisa säsong 3! 

 Snittarna tillverkade jag själv med mina små svettiga nypor (Usch. Sorry)

Gästerna var speciellt hänförda då jag överraskade med Nattens Drottnings aria från Trollflöjten. (Nänä, lugna puckar, jag håller bara tal. Hedda på S&S fotade)

Skumpa, pumpa och annat fint!

Imorgon ska jag för första gången delta i en bokmässa som skribent (inte riktigt redo att börja använda titeln författare ännu) och det är ju pirrigt. Men bra att få börja med Åbo bokmässa, som är snäppet mindre men ändå helt på riktigt. 

Min strategi är att ha höga klackar, mycket läppstift och försöka se ut som att jag vet vad jag sysslar med. Ifall någon är på väg på mässan imorgon på eftermiddagen får den hemskt gärna komma och säga hej. Jag är den där bleka varelsen som klamrar sig fast i en bok med gräslökar på. 

Officiell vinterbadare!

Lystring lystring. Jag är numera officiellt vinterbadare. Okej, bedriften att ta ett dopp i dag var kanske inte så oerhörd med tanke på att det var 18 grader i luften (vad det var i vattnet vet jag inte för termometern hade försvunnit, men tippar på cirka 15). Men sommar är det ju inte, så låt oss då överdriva en aning och säga att det typ är vinter.

Det officiella ligger i att jag betalat medlemsavgift till Esbovikens vinterbadare Pulahdus rf och förärats med nyckel till de hemliga omklädningscontaintrarna vid Klobben och Stensvik. Någon bastu finns inte att tillgå, men omklädningsrummen är uppvärmda. Min plan är att ta mig till stranden minst en gång i veckan för att härda mig inför den riktiga vintern.

Hujedamig, allt utsätter man sig för. Men redan i dag var känslan i kroppen så obeskrivligt skön efter doppet. Taggad att testa i alla fall. Får väl se om jag fegar ur sedan när det blir kallt på riktigt.

Förminskning av kropp, runda femtielva

För några år sedan fattade jag två ganska bjussiga beslut. För det första slutade jag väga mig helt och hållet. Det var för laddat för mig, jag kunde känna mig misslyckad hela dagen ifall vågen visat 200 gram för mycket. Inget sunt beteende alls. Dags att bryta.

För det andra lovade jag mig själv att aldrig mera utsätta mig för en regelrätt diet. I ett tidigare liv har jag nämligen testat det mesta. Viktväktarna, GI, Atkins etc. Jag var färdig med allt det där. Jag övergick till att äta vanlig hälsosam mat, tallriksmodellen-style, och äta sötsaker bara på veckosluten.

Jag ångrar inte alls de här besluten. De gjorde mig gott. Under de senaste åren har jag blivit fullkomligt du med inställningen att lite kärlekshandtag inte spelar någon roll så länge blodvärdena är okej och man har hyfsad kondition. Jag har inte stått och nypt mig i magkorvarna och deppat, utan varit nöjd och glad med min kropp.

Men för ett år sedan, då jag fyllde 35, var jag på en läkargranskning och fick ta del av ganska dystra siffror. Nu när 40-årsdagen närmar sig är nämligen kroppen inte lika medgörlig längre. Fast jag ätit nyttigt och varit moderat med socker och alkohol har det hänt dramatiska grejer. Kolesterolet hade skjutit i höjden, blodsockret likaså. Utan att jag hade förändrat min livsstil på något sätt (frånsett att jag dricker mindre och äter bättre nu än för elva år sedan) hade kroppen alltså börjat förfalla.

Det tog mig ett tag att komma igång med åtgärderna, men nu har det hänt. Jag kör en diet. En strikt en, med ytterst lite mat och regelbundna träffar med kostrådgivare. Kaloriräkning, matdagbok och mycket vatten. Inga pratiga jobbluncher, inga mysiga familjemiddagar och - värst av allt, nästan - inget fredagsvin. Roligt är det inte, men nödvändigt. Och sakta men säkert händer det grejer med vikten. Helst skulle jag ju vilja mäta kolesterol och blodsocker också varje dag, men den möjligheten har jag förstås inte. Så jag får nöja mig med vågen, som faktiskt fungerade ännu efter flera års stillsam tillvaro under ett skåp.

Nåja, nu ska jag inte var skenhelig. Det är klart att jag inte bara är intresserad av bättre blodvärden. Självklart finns ett visst element av "I wanna look good naked" som Kevin Spacey sa i American Beauty. Men den aspekten räckte inte som trigger längre. Den här gången vill jag ha bägge delarna. Ett tightare OCH friskare kropp.

Nu kommer vi in på nästa knepiga kapitel. Barnen. Döttrarna. Mitt i pre-puberteten. Det sista de behöver är kroppshets på hemmaplan. Hur bantar man då?

Jag talade igenom saken med dem på förhand. Förklarade att jag varit hos doktorn och bestämt mig för att jag behöver en hälsokur. Att det är sådant som kan hända när man är så gammal som jag är. Att jag kommer att äta lite konstiga saker i några månader, men att de ska äta som vanligt och att jag snart hakar på samma (nå nästan i alla fall) mat igen. Ord som tjock, fet eller fläskig är förbjudna i hushållet.

Och i varje sväng har jag försökt framhålla att jag faktiskt tycker att jag är fin redan nu, dallret till trots. Jag brukar köra en och annan Stina Wollter-dans här hemma för att övertyga dem. Inte vet jag om det här räcker för att rädda dem undan stundande bantningsträsk, men vad ska man göra? Jag är ju ingen sund förebild för dem när jag är överviktig heller?

Hur som helst, så här en bit på vägen känns det ganska bra. Hungerskänslorna har avtagit, jag är pigg och energisk och sover som en stock på nätterna. Toppar som suttit lite spänt över magen hänger plötsligt löst, det är lite som att få nya kläder varje morgon. Jag drar mig inte för att kliva på vågen, utan har en helt neutral matter-of-fact-attityd till den.

Bäst av allt är att det känns som att jag själv sitter vid spakarna på den farkost som är min kropp. Det är jag som kan dra i bromsen. Det är jag som kan göra så att jag är en 40-åring med en toppenkropp, både invändigt och utvändigt, om några år. För det gäller ju att tänka långsiktigt här, om jag bara tänker på dieten som ska pågå i några månader kommer jag ju att gå upp alltihopa igen innan bikinisäsongen 2017.

Nåja. Dags att korka fredagstekannan.

Att överleva recensionsdagen

Huh. Den närmar sig sitt slut. Mitt livs första recensionsdag. Jag känner mig som om någon skulle ha kört mig genom en mangel (utan att jag blev fräsch och krispig och lagd i ett linneskåp efteråt).

Jag hade inte alls insett hur tungt det här skulle vara. Vaddarå, som mediemänniska kritiseras och granskas man ju nonstop i alla fall. Recensioner är ju också personers subjektiva åsikter. Det är bara att inte ta åt sig yada yada. Så förklarade jag vitt och brett ännu för någon vecka sedan. Ha ha.

Typiskt nog sammanföll den här dagen med både PMS, höstsnuva och nylansering av radiokanal på jobbet (buskul men mycket att göra). Så när plötsligt recensionerna började dyka upp förvandlades jag till ett skört, självcentrerat och skräckslaget vrak.

Det blev så mycket jaag jaaag jaaaaag helt plötsligt. Jobbigt när ens försiktiga första försök till roman plötsligt dissekeras och nagelfars i offentligheten. Den där skräcken när man skummar igenom artiklarna, övertygad om att en smocka i form av välformulerad gliring lurar någonstans mellan ingress och e-postadress. Oförmågan att i stunden ens ta åt sig den mest konstruktiva kritik. Skammen när man inser att recensenten har rätt. Varför skrev jag så där för?

Men vet ni vad? Recensionerna var ganska bra! Nu när jag lugnat ner mig är jag faktiskt både smickrad och stolt. Det skrevs mycket fint om Sommarön och invändningarna kunde jag förstå och ta åt mig (även om jag nu inte höll med om riktigt allt och inte tänker börja skriva skärgårdsfarser).

Så är det ju verkligen ingen självklarhet att bli recenserad överhuvudtaget, så bara det att flera finlandssvenska medier har ansett att Sommarön är värd att lyftas över nyhetströskeln är ju fantastiskt.

Men till alla er med skrivambitioner där ute, här kommer ett visdomsord från en dränerad deckardebutant: Töm kalendern när recensionsdagen är inplanerad, för du kommer inte att få någonting gjort ändå. Förbered familjen på att du kommer att vara odräglig i några dygn. I värsta fall får du efteråt gå runt på jobbet och dela ut "Förlåt att jag var så jobbig"-kort och muta kollegerna med sprit och makroner också.

Och sedan fortsätter jorden att snurra precis som förr. Visst är det märkligt?