En bekännelse

Här kommer en hemlighet som jag de facto är lite skamsen över.

Harkling.
Djupt andetag.
Here goes.

Jag är blyg.

Det är du väl visst inte, säger de som känner mig. Du är ju ljudlig och pladdrig och gåpåig, du är väl inte det minsta blyg heller!

Men det är jag visst det. Jag har bara blivit bra på att dölja det. Hen som talar med hög stämma, ser folk i ögonen och har ett fast handslag uppfattas inte som blyg, fast hen är rena rama Knyttet inuti.

 Min blyghet har förvisso blivit bättre med åren, när jag var yngre vågade jag knappt ringa och boka en tandläkartid för jag drog mig så för att tvingas tala i telefon med en främmande person. Antagligen på finska till på köpet. Jag puttade fram kompisar, pojkvänner och föräldrar när någonting skulle beställas eller diskuteras på stan. Jag höll på att svimma av lättnad när jag gav mig in i studielivet och insåg att min gymnasiekompis Marika kommit in på samma linje som jag. För så fungerade det, om jag hade någon att hålla i handen gick det för sig, Annars inte. Hujedamig.

Så är det alltså inte alls i dag, gudskelov. Men fortfarande kan det knyta sig i magen på mig när jag vet att jag ska träffa obekanta människor. Oron är helt irrationell för de flesta människor på planeten är ju bustrevliga. Ett och annat rötägg har jag ju stött på, men inte brukar jag gå och grubbla över dem i efterskott. Vad är jag rädd för egentligen?

Värst av allt är situationer där man förutsätts mingla. Hur hälsa? Handtag, famntag, klapp eller kyss? Vad prata om? Hur avsluta en awkward diskussion och mingla vidare? Det är gräsligt! Det händer sig ofta att jag står framför spegeln, med fixad frisyr och omsorgsfullt målade läppar och tänker "jag törs inte! Jag stannar hemma!"

Men mest våndas jag faktiskt på förhand. När jag väl bitit ihop och gett mig ut i mingelvimlet brukar det gå bra. Det är ju mest fråga om att fatta galoppen med folk. Är du Pokemon-jägare? Vart reser du helst? Har du sett på  Stranger Things? Ja! Gud vad den var bra!

Några veckor före semestern fick jag ett uppdrag på jobbet. Res runt i Svenskfinland och träffa människor, sa de. Intervjua dem, fota dem, filma dem. Få dem att dela med sig av sina berättelser.

Jag tackade ja fast jag var väldigt tveksam. Tjugofem intervjuer med människor jag aldrig mött tidigare. Tjugofem sociala situationer där det inte räcker att cocktailprata lite om Netflix utan faktiskt ska få personen att bli så bekväm att hen delar med sig av någonting som är viktigt för hen.

Tidigare i dag i Pargas

I kväll sitter jag på ett hotellrum i Åbo och försöker få ordning på det material jag tagit in så här långt. Fjorton intervjuer har jag gjort, dem femtonde ska jag göra imorgon (i Dalsbruk).

Och det har varit så fantastiskt kul! Alla dessa människor som har tagit emot mig med glada miner och generositet. Jag har guppat omkring i Mufids båt i Snappertuna, åkt i Jonttes butiksbuss i Lappböle och klappat Cristas kossor i Harsböle. Alla de som jag intervjuat har varit hjärtliga, trevliga och villiga att dela med sig så jag ska få till en bra intervju. Efter varje träff har jag varit på strålande humör, för det är ju så himla kul att träffa människor!

Och kanske blygheten egentligen inte är en svaghet utan en sorts superkraft? Den som är lite nervös kanske lättare får kontakt än den väldigt självsäkra som stegar in utan minsta oro. Det blir så lätt så att man beundrar dem som är säkra, trygga och coola, men alla personlighetstyper har väl sin för- och nackdelar.

Så det är dags att sluta vara skamsen över blygheten och att omfamna den istället.

Hör du det, Eva 13 år? Var blyg du bara, men utmana dig själv. Världen är full av trevliga människor, och du är en av dem.

Disciplinens månad

I augusti blir jag alltid ordentlig. Över en natt förvandlas jag till en person som:

- gör plankan varje dag
- använder tandtråd
- inte glömmer att använda ögonkräm
- smörjer in fötterna vid läggdags
- skriver in allt i kalendern med prydliga bokstäver, stort som smått. Dubbelbokningar är för slarvmajor.
- handlar mat i lokala reko-ringen och äter nyttigt och närproducerat. Och ganska gasbildande, men det behöver vi inte ta här.

Ordentligheten brukar hinna nötas bort lagom till skolstarten, men jag antar att det här är någon sorts rit som jag behöver efter sommarens extravaganser.

De senaste kvällarna har jag skrivit lite också. Ett manuskript som jag kom en god bit med för några år sedan, men så kom plötsligt Sommarön farande och krävde att få präntas ner först. Jag var nästan lite blyg när jag öppnade dokumentet och började läsa mina gamla skriverier. Och faktiskt, det kanske kan bli något av det projektet också, men den kommer att behövas mycket arbete.

Nu är min bok här!

Hah, det blev ett ordentligt glapp i både tid och dramaturgi här på bloggen. Senast jag skrev gick jag och var ängslig över korrektur. Och i förrgår hämtade jag en kartong fylld med rykande färska exemplar av Sommarön från förlaget! Den är klar! Den är här! Nu finns det ingen återvändo!

Det är en mäktig känsla att stå där med en bok man skrivit själv i tassen. För den ser ju ut som... en bok liksom. Jag får inte in mig själv i ekvationen riktigt. Har jag mukamas skrivit detta? Den är i alla fall sjuttsingens snygg, och det är skickliga Emma Strömbergs förtjänst.

Med jämna mellanrum tittar jag in på adlibris för att försäkra mig om att den inte försvunnit. Nix, där finns den. Och på Akademen. Och folk står i kö på Helmet, vilken grej!

Det kommer att bli en spännande höst. Recensioner (okej, den ser jag ju inte så mycket fram emot förstås), bokmässor, bokkalas och olika grejsimojs. Allt känns väldigt nytt och ovant, men jag är ju i alla fall medievan sedan tidigare så det ska bli kul!

Och sommaren ja. Semestern susade förbi och imorgon ska jag på jobb. Det är helt okej, jag brukar alltid börja sakna struktur och rutiner i det här skedet. Längtar också efter höstkläder, snygga stövlar, mörkt läppstift osv. Förra sommaren var ju ett riktigt fiasko, men sommaren 2016 har levererat riktigt bra, tycker jag. Jag är redo för höst.

Ja jaa, nu vet jag att många ilsket utropar att vi ju har en hel sommarmånad kvar ännu och att jag kan sticka upp mitt vinröda läppstift i avgasröret. Och det är ju sant. Än är det sommar kvar säger mor.

Korrektur-skräcken

Har i dag ägnat mig åt att läsa Sommarön, alltså boken jag själv har skrivit och som ska komma ut i september. Manuset har nu ombrutits till en jättebunt med papper som ser ut som sidorna i boken kommer att göra. Det är spännande att se sina skriverier i det formatet! Nu ska jag, min redaktör Myrika och en tredje person gå igenom alltsammans och försöka eliminera de sista stavfelen och konstigheterna.

Men framför allt var detta en lite skärrande upplevelse att slå sig ner med bunten och rödpennan. Skickade in Sommarön förra hösten, den blev antagen ganska raskt och efter det har jag bara gjort några pyttesmå justeringar i texten, rättat slagfel och sådant. Det är ett halvår sedan jag petat i manuset sist, därför var det med en viss nervositet jag började läsa igenom alltsammans en sista gång.

I det här skedet skulle det ju vara förfärligt att inse att boken suger. Att allt borde skrivas om. Att jag kommer att dö av skam den dag någon annan är jag själv och förlagsredaktörerna kommer att kunna läsa den. HUR kunde jag få för mig att jag skulle kunna skriva en frigging roman??? Har jag gjort bort mig nu?

Men till all lycka uteblev den känslan. Sommarön är en riktigt bra bok. Jag kände mig stolt och nöjd när jag läste. En del kommer förstås att såga den, men jag tror att en och annan kommer att tycka den är underhållande och spännande.

Framför allt känns den väldigt färdig. Råkade på några slagfel och klumpigheter i språket, men dem ska vi väl hinna justera.

Väldigt skönt.

Efter Eurovisionen

De senaste veckorna har jag tillbringat i ett överraskande somrigt Stockholm. Så värst mycket tid tillbringade jag dock inte utomhus eftersom det ju var fråga om en jobbresa. Det vill säga Eurovisionen, som jag refererade tillsammans med Johan Lindroos för sjätte gången.

Kommer inte att få ihop någon sammanhängande rapport, så det får bli en liten kameratömning istället.

 Oho. Här är jag på Euroclub och står och kramas med Serhat som kommer från Turkiet men representerade San Marino med tidernas retro-disco-dänga. Kitchfaktorn var hög, och jag skulle gärna ha sett den i finalen. Men så blev det ju inte.

 Egentid på hotellet. Löveli.

 Här ska jag på mottagning på ambassaden. Fint ska det va.

Det här lite oorganiserade gänget är snudd på alla svenska sångare som har vunnit ESC. Två Herreybröder, Carola i rosa. Måns Z, Loreen och ABBA-Björn. Charlotte Perrelli kunde inte komma.

Här står jag utanför tv-huset och är förlägen. Blev inbjuden som expertgäst till SVT:s finskspåkiga tv-nyheter och har nog aldrig hävt ur mig så köckig finska. Men som finlandssvensk radiojournalist tvingar man dagligen finskspråkiga att uttala sig på svenska fast de är nervösa, så det var riktigt hälsosamt. På vägen ut irrade jag rakt in i inspelningen av Labyrint. Tog några foton för att imponera på barnen men sedan blev jag rädd för att Taurus skulle dyka upp och sprang min väg.

Ajaj. I Stockholm får man god snabblunch. Det här är nån sorts nudel/kycklig/röd curry dröm i Moodgallerian.  För första gången känns det som att jag ätit hyfsat nyttigt under en ESC-resa, fast jag ofta slängt i mig någonting i all hast på vägen från hoteller till Globen.

Och bildebevis på att jag är en hurtig person. Ibland. Ja, jag gjorde alltså mera än stod på ett ben på tuppen, jag joggade runt längs med stränderna.

Tack Stockholm och SVT, det var lyckat från början till slut! Och folk får säga vad de vill, rätt låt vann. När Jamala högg i med den där röstakrobatkonsterna i slutet av sången kunde hon fast ha sjungit om en gammal stövel, jag hade ändå köpt det. Vilken otrolig sångerska!

Den här veckan är jag kompledig, ska dyka ner i korrekturet för Sommarön.

Inte på topp, precis

Hemma från jobbet i dag, mådde skumt på morgonen och tog det säkra för det osäkra. Men nu mår jag redan snäppet bättre och har haft en förhållandevis produktiv sjukdag. Skattedeklarerat, betalat räkningar, svarat på mail bl.a. Inte så dabbigt, egentligen.

Nästa vecka är det dags för mig att krypa in i Eurovisionsbubblan på allvar och inte krypa ut igen före drygt två veckor senare. Ifjol var jag magsjuk när vi var i Wien, det var som ni förstår ingen hit. Hoppas jag slipper dylika onödigheter i år.

Elva dagar i Stockholm är inte heller helt fel. Nu hinner man ju sällan turista så mycket under eurovisionsresorna, men Stockholm kan jag ju så jag kan målmedvetet åka till mina favoritställen när jag har någon timme fritid.

Ser dessutom kolossalt mycket fram emot att ta del av SVT:s arrangemang kring jippot. Eurovisionen i Malmö var otroligt välorganiserad och kul, nu verkar svenskarna vara måna om att överträffa sig själva. Jag går ju på nattklubb en gång om året, och så passar det väl bra att det blir en specialbyggd Euroclub strax nedanför slottet.

Världens bästa tidning Kalle Anka är ju som synes redan på hugget.

Vårtrötthet

Jösses. Våren. För mig är den årstidernas svar på PMS. Jag både äter, sover, tränar och försöker vara allmänt präktig, ändå känns det som att det tidvis skulle behövas domkraft för att mina ögon ska hållas öppna.

Jag sitter nästan och nickar till på jobbet också. Tur att jag delar rum med Julie och Hannah, om det inte var för det underhållande sällskapet skulle det bli ZZZ...

Men ja. Upplever som bäst en sällsam stund av pigghet, så nu bloggar jag lite. Jihuu. Med vad fasen ska jag skriva...

Träning! Det är sådant man kan blogga om! Min målsättning denna vår är att ta mig iväg på yoga två gånger varje vecka och springa tre gånger (två kortare halvtimmesrundor i veckan, en längre på söndag). Inget elitidrottarmål måhända, men tillräckligt för en liten förortsknubbis på väg in i medelåldern.

Och för att sporra mig har jag bestämt att varje vecka som jag följer detta program ska jag få en belöning på måndag. Bra va? Tack vare förra veckans bragder fick jag ett lyxigt Clinique-läppstift i måndags. Samma ton som på den här bilden (fast här var jag då tv-sminkad, sådana där ögon skulle jag inte lyckas smeta på mig själv.) Grape pop heter nyansen.

Nej hörni, nu får det bli en dusch och en whiskey, sedan ska morsan sova.

That's a first

Det här är en spännande vår! Jag har varit med om en hel rad grejer för första gången. Här ett urval.

Jag har:

- uttalat mig klokt i norsk press 

- fått bidrag av Kulturfonden

- fått en snuskigt sms av en tv-tittare som ville ha reda på min BH-storlek (hoppas han hade tänkt köpa några till mig, har lite skral ekonomi just nu. Förutom fondbidraget då, men det var tänkt till andra roligheter)

- citerats av SVT!

- druckit rödbetssprit.

Spännade, som sagt var! Vi får väl se om det fortsätter i samma stil. Jag känner mig både ivrig och neurotisk.

På lördag kan snsukhummern och alla andra se mig och mina boobs på tv igen. Jag är nog någorlunda påklädd, dessvärre. I tredubbla lager spanx, bland annat. YLE Fem kl 21. De Eurovisa.

Debutant (med betoning på tant)

Jag gillar det här med att vara debutant. Jag föreställer mig att en debutant ska ha vit klänning, rosig hy och vara en sisådär 16 jordsnurr. Fast en sådan debutant är ju inte jag, då. Jag debuterar inom bokvärlden. Men jag kan väl få ha vit klänning för det? 

Min bok Sommarön kommer i höst någon gång. Den existerar inte ännu, utan ska strax börja ombrytas och korrekturläsas. Men omslaget är färdigt. Så här kommer boken att se ut.

Tycker omslaget är så nedrans fint, får välbehagsrysningar varje gång jag ser det! Emma Strömberg har gjort det. Gräslök är numera min favoritblomma. 

Jag har poserat för ett författarporträtt också, minsann. Det var svårt, jag proffsfotas ju lite då och då i jobbet, men det är mycket lättare att fyra av Eurovisionsgrinet än att se gåtfull, intelligent och spännande ut. Som en som skriver böcker som man vill läsa. Men Helen Korpak kunde sin sak, instruerade tålmodigt och tydligt och mixtrade på med att få perfekt ljus. Så porträttet blev hur fint som helst.

 

Schildts & Söderströms höstkatalog publicerades i veckan, och nu känns det väldigt på riktigt, det hela. Redan nu vet jag att jag ska närvara vid två bokmässor och ett bokkalas i höst. Har blivit inbjuden till ett radioprogram om deckare (som gäst!)  och fått en förfrågan om att skriva en essä. 

Och jag måste medge: det börjat ju kännas skitnervöst nu! Först nu inser jag att folk på riktigt kommer att kunna läsa mina stackars lilla bok. Okej, det kunde jag ju kanske ha klurat ut redan tidigare men det är först nu det slår mig på allvar. 

Det är lite som när ens barn ska sjunga solo på julfesten och man håller på att kakka ner sig av nervositet och stolthet. Så har jag det mest hela tiden just nu. 

Nåjo. Den som blir nyfiken på Sommarön kan läsa lite mera här. Och den är på riktigt ganska bra. 

Ny podcast!

Herredumilde, igen har nästan hela veckan skenat förbi utan att jag har bloggat! Och jag har ju actually grejer att berätta.

Har startat en ny blogg tillsammans med Pöll-Johan Lindroos. Den här gången fokuserar vi helt på att snacka Eurovision. Det är galet roligt, och vår ambition är att det inte ska bli allt för nördigt. Man behöver alltså inte vara passionerat intresserad och insatt för att hänga med.

Här hittar man det första avsnittet. Eller på Soundcloud. Strax också på iTunes.

Tankar om skönhetsingrepp (eller en dialog med min mage)

Nej, jag tänker inte skriva om bröst, det ämnet har behandlats utförligt i finlandssvenska bloggar den senaste veckan. Dessutom är brösten ingenting jag har issues med, så jag tycker inte jag ska uttala mig. Men jag har ju andra saker i mitt utseende som jag grubblar över.

Magen till exempel! Den vägrar bli mindre. Jag borde ju inte klaga på den, men den rackaren vägrar samarbeta när jag gör plankor och äter rågbröd och försöker ge den små pep talks. Kom igen nu, säger jag, du är helt okej men kunde du inte dra ihop dig så vi ryms i vanliga byxor?

Nej, säger magen. Jag har gjort mitt. Jag höll mig platt så länge att du kunde strutta runt i napapaita i tonåren. Jag har fixat två finafina ungar också. Jag har ansträngt mig lite extra, så frun är varken gluten- eller laktosintolerant, att varsågod bara. Nu tänker jag relaxa. Korva till mig, vara härligt dallrig och ha det skönt.

Envis jäkel, min mage.

Saken är ju att man borde kunde påverka sin magstorlek genom envis träning och strikt kost. Och här är det knasiga att ingen skulle klaga om jag flyttade in på gymet och arbetade bort magen den vägen. Tvärtom, då skulle jag kanske rent av hyllas.

Om jag däremot gick till doktorn och bad hen plocka fram fettsugen skulle det vara en annan sak. Då skulle jag antagligen hålla ganska tyst om det jag gjort. Kanske låtsas att min platta mage var ett resultat av en strikt träningsregim.

Och är inte det ganska skumt, egentligen? Att två olika sätt att uppnå samma resultat värderas olika? En fettsugning är dyr, men ett gymkort är inte precis gratis heller.

Nåjo, mina napapaitadagar är ju över, så magen får dallra på. Men om jag hade råd och mod skulle jag nog eventuellt gå på en konsultation på klinik. Yes really. För den stör mig. Kläder sitter konstigt och spanx är obekvämt.

När jag huxflux blev skallig för några år sedan och insåg hur absurt dyra peruker var gick mina tankar i lite samma banor. Att enklast skulle det ju vara att gilla läget, bli en nöjd skallig kvinna. För rent prismässigt är faktiskt peruker att jämföra med skönhetsingrepp. Silikonbröst håller ju dessutom (förhoppningsvis) längre än en peruk.

Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte vänja mig vid skalligheten, varje gång jag såg mig själv i spegel hoppade jag till och undrade vad det var för en märklig figur och vad den gjorde i mitt hem. Jag var obekväm, helt enkelt. I peruk var jag också obekväm, men det var ändå aningen bättre. Jag provade mig fram.

Samtidigt tycker jag att andra skalliga kvinnor är hur snygga som helst! Snyggare än välsvarvade Victoria's Secret-modeller med svallande extensions. Jag önskade verkligen att jag skulle bli du med den nya frisyren, men till sist gav jag upp. Och peruken var nog allra mest för mig själv. För att jag skulle få känna mig bättre. Jag hade ju berättat åt hela världen om min skallighet, så det var inte fråga om att jag ville dölja någonting. Jag tror rent av att jag skulle ha burit peruk på en öde ö.

Nu växte ju mitt hår ut igen efter några år, men ibland undrar jag om jag hade slopat peruken ifall alopecian hållit i sig. Eventuellt.

Jag vet inte om det är ytligt att ta till dyra hjälpmedel för att bli till freds med sitt utseende. Kanske är det det. Jag ska inte uttala mig för någon annans räkning.

Borde jag försöka komma fram till någon sorts sensmoral? Öööh. Kanske så här: Låtom oss alla göra vårt yttersta för att älska oss själva! Och så får alla själva avgöra hur vi vill åtgärda de där bitarna som är svårast att älska.

Kalaskul

Jag har ett lite ambivalent förhållande till att ordna barnkalas. På förhand vojar jag mig, glömmer skicka ut inbjudningar och känner stressflammorna krypa upp på halsen varje gång födelsedagsbarnet ställer frågan "nääär ska vi ha mitt kalas?"

Men sen när det gäller är det ju himla kul! Roligt att pynta, kanske baka någonting om man orkar. Fixa någon sorts metepåsar och blanda lite blandsaft. Göra det hela så komplicerat som man ids. 

Sedan tumlar åtta finklädda unga damer med vild uppsyn och vackra paket in i tamburen och så är det rajtantajtan i 90 minuter och så är det klart. 

Vi firade Selma 7 år i dag, och det blev riktigt lyckat. Ingen kräktes, ingen slog sig, alla verkade trivas, ingen grät och alla blev sura när föräldrarna dök upp och det var dags att åka hem. Det är ett ganska bra betyg.

 Somliga steg upp tidigt och började blåsa ballonger.

 Min erfarenhet är att tårta aldrig går åt på barnkalas. Glass, chips och Fanipala funkar bättre. Men nu fjäskade jag till det och bakade en tårta. Den blev rätt god! Utformningen sköttes av döttrarna.

 När vi anstränger oss lite kan vi faktiskt ha det riktigt fint här hemma! Som en FamilyLiving-familj.

The tårta. Receptet hittade jag här. Bra variant när födelsedagsbarnet varken gillar frukt eller sylt i tårtan. 

Har inte satt foten utanför dörren i dag. Men hey, man kan inte vara på huslig och hurtig på en och samma dag! 

Jag, jag, jag - en debutants egomani

När man skriver en bok händer någonting ganska oväntat. Man förvandlas till en självcentrerad skit. Obs, denna metamorfos har jag aldrig egentligen noterat hos någon annan, bara hos mig själv. Men människor som varit i samma situation bekräftar att detta är det vanliga mönstret.

Så länge man sitter i sin skrivlya (köket i mitt fall) och pillrar på tangetbordet är allt ganska lugnt. Ibland blir det bra, ibland dåligt, man skriver om, man skriver till, man kokar en kopp kaffe och backar lite i texten och fortsätter. Under den här perioden har jag inte en enda gång utsatt min familj för högläsning ur manuskriptet eller krävt att få bolla existentiella frågor med maken (vi diskuterade lite huruvida man dör av att dricka tre teskedar kokain, men det tror jag främst han såg som uppfriskande omväxling från "vem hämtar barnen imorgon"-dialogerna)

Men nu är manuset, inskickat, antaget och publiceringsdatum är fastslaget till hösten. Och jag har blivit odräglig.

Mamma ringer.
- Jo hejsan, jag undrade om veckoslu...
Hon blir bryskt avbruten av mig
- Jag kan verkligen inte tåla när man blir placerad i fack! Så irriterande! Är jag mera Läckberg eller Kepler? Jag är min EGEN! Jag vill nå ut med min egen genre, är det för mycket begärt???
- Jo. Nä. Vilken tid börjar simskolan nu igen?

Maken tassar förbi här hemma.
- Vill du ha en kopp te?
- Jag kan bara inte bestämma mig för vilken visuell profil mitt personliga varumärke ska ha! Trenchcoat - är det för stereotypt? Läppstift absolut, visst! Och så gärna någon politiskt korrekt pose, som Genusfotografen skulle godkänna...
- Chai eller ingefära?

Ja, ni ser. Totalt egomani. Och det lär bara ska bli värre när boken väl publiceras. Om den recenseras någonstans är det ju skitläskigt. Om inte är det ju genant! Var den så ointressant?

Från att ha varit en relativt normal människa förvandlas man alltså till Författaren. En person med formidabelt storhetsvansinne. Klart att universum kretsar kring Författaren och de 176 sidor Författaren skrivit på sin MacBook. Vad kunde rimligtvivis vara intressantare än det?

Mera etablerade författare ska ju dessutom närvara på bokmässor och bokjippon, ha signingar i bokbutiker och sådant (tror inte jag som debutant behöver oroa mig för den biten riktigt ännu) och verkligen ställa sig själva i fokus. Många gör det otroligt snyggt, är ödmjuka och trygga i sig själva samtidigt. De är säkert sådana som har arbetat bort rookie-egomanin.

Mina källor hävdar att detta tillstånd avtar en tid efter att boken getts ut. Men innan man blir normal igen kommer en krasch. Deras beskrivningar låter nästan som nån sorts förlossningsdepression. När föreställning och verklighet inte riktigt sammanfaller. Då blir man den Den Deprimerade Författaren Som Dricker För Mycket Whiskey.

Så jag ber redan nu alla i min närhet om ursäkt. Jag kommer tydligen att vara olidlig i år. Men om tidtabellen håller är jag mig lik igen i januari 2017.

Ålderdomen och lightprodukterna

För några år sedan slutade jag väga mig. Jag insåg att mitt förhållande till vågen var osunt, att jag tog den dagliga lilla digitala siffran på displayen på golvet som ett facit för hur lyckad jag var.

Hade jag gått ner var jag glad - fastän det berodde på att jag legat däckad med en magbobba i flera dygn. Visade den för mycket kände jag mig misslyckad. Och varje dag satte jag ner en ansenlig del av min dyrbara tid på att tänka "ack om jag blott vägde 10 kg mindre".

Löjligt. Så jag slutade väga mig.

Att se andra hälsorelaterade siffror är mycket intressantare. Jag har alltid haft fina blodvärden. Bra kolesterol, lagom hemoglobin, lagom blodtryck etc. Det har jag känt mig lite mallig för. Fram tills nu.

Min senaste blodbild var inte alls så bra! Det dåliga kolesterolet var högt, blodtrycket högt och blodsockret högt! En ganska radikal förändring på fem år.

Det märkliga är att jag nog aldrig har levt så hälsosamt som under just dessa fem år. Regelbunden träning, rimlig alkoholkonsumtion, socker bara på veckoslut osv. Till skillnad från studieåren då jag festade varje vecka, främst levde på pizza och bulla, sov någon timme per natt för att hinna med både studier och jobb och aldrig tränade. Då hade jag minsann värden som en atlet!

Vad beror detta på? Tja, ålderdomen. Nu är jag ju då bara 35 år så jag balanserar nu inte riktigt på gravens brant ännu. Men helt tydligt har jag passerat vändpunkten.  Nu går inte längre att leva lite hipp som happ och lita på att kroppen klarar sig.

Sockret är ett mysterium, för jag äter verkligen inte mycket socker. Ingenting i veckorna, faktiskt. Bakar kanske någonting på veckosluten ibland, men that's it. Inget socker i kaffet, inga efterrätter på lunchen, ingen choko framåt eftermiddagen. Hälsovårdaren misstänkte att det var någon tillfällig rubbning så vi ska kolla upp det på nytt senare i vår.

Gällande kolesterolet har jag dock en teori. Det är länge sedan jag följt någon regelrätt diet, men när Atkins, GI och LCHF rullade in i stan för några år sedan anammade jag ett budskap, som blivit kvar sedan dess: undvik lightprodukter.

Creme Fraiche, smetana och fet yoghurt mättar bättre, hette det. Gud vet vad lightprodukterna egentligen innehåller. Nej, unna dig en fet ost och ät en skiva istället för tre. Fettet är inte boven.

Det var ju et trevligt budskap, så klart jag tog till mig det. Ja, inte har jag ju suttit och slevat  mig smetana dagligen förstås, men de gånger vi ätit mat innehållande mjölkprodukter har vi ofta använt den fetaste sorten.

Varningsklockorna borde ha ringt, lite som när folk glädjestrålande delar länkar med rubriken "Rödvin/choklad får dig att leva längre". Det är säkert sant, OM man håller sig till väldigt små mängder och aldrig någonsin överkonsumerar.

En annan bov är äggen. Jag har ätit massvis med ägg under dessa fem år. Ekologiska, givetvis. Bra proteiner, Omega-3 mättar, smakar gott och gör gott har jag tänkt.

Och nu står jag här med min mommo-kolesterol och känner mig snopen. Ägg finns på den förbjudna listan.

Så nu har jag sadlat om igen. Hejdå ägg! Vi ses på veckoslutet! Tjenare 2-procentig yoghurt. Boing på dig också, gummiost med låg fetthalt. Se där, osockrad mandelmjölk, trevligt att träffas.

Nej tyvärr Chia, du är fortfarande för slimy.

Tammetusan! Nu ska boken bli klar!

Att jag har skrivit en bok har jag ju nämnt i bloggen tidigare. Nu är jag lite osäker på om jag här berättat vad som hände sedan.

Jo, den antogs! Den kommer att ges ut på riktigt så småningom (antingen i höst eller nästa vår). Hur häftigt som helst.

Men för att detta ska ske måste jag ju färdigställa den. Det är inget jättelikt arbete kvar, en hel del stav- och språkfel spökar ju ännu på de 171 sidorna. Förlaget (eller ja, inte Förlaget-förlaget, utan S&S-förlaget) hade en del förslag på sådant som borde göras tydligare/utförligare/kortare. Det stora arbetet är liksom gjort, men utan den här slutspurten blir det ingenting.

Så nu har jag tagit semester i tre dagar i hopp om att kunna göra en grundlig genomgång och skicka in en uppdaterad version till redaktören.

Men jisses så tröskeln är hög att dyka in i texten igen. Vill liksom bara bli av med det här manuset och skriva på någonting nytt istället!

Dessutom handlar den ju om en ö i skärgården mitt i sommaren. Måste kolla på fotografier för att komma i rätt mode...

Stark och vig!

Ondgjorde mig ju i måndags över den fysiska 35-årsgranskning jag skulle utsätta mig själv för. Under dagen blev jag bara ängsligare eftersom det visade sig att mer eller mindre alla jämåriga kolleger helt enkelt låtit bli att delta i en sådan prövning. "Varför skulle man det?" skrockade de beskäftigt, och jag blev bara vitare i trynet.

Men jag tassade alla fall iväg till fysioterapeuten i mina käcka nya multifärgade träningsbyxor.

Och jag var ju fullständigt lysande! Böjde mig lydigt i konstiga vinklar. Gjorde femtio djupa knäböj, låg och spände i egendomliga statiska ställningar i fyra minuter, lyfte hantlar mångamånga gånger och hade mig.

Och fatta - hon tyckte jag var duktig! Långt över medel på nästan alla punkter! "Stark och vig, fortsätt på samma sätt" var hennes slutsats!

Är förstås lättad men också imponerad av att ett års ganska klumpiga yogande har gett resultat, för ingen har någonsin tidigare haft anledning att kalla mig vig.

Märkligt nog var jag abnormalt vig då det gällde att vrida på nacken! Alltså som en uggla! Är nu väldigt taggad att utveckla denna oväntade talang till ett party trick!

Om jag övar lite kanske jag kan vända huvudet hela vägen runt, som Meryl Streep i Death becomes her. Mycket användbart i kollektivtrafiken om den som sitter bakom mig  talar högt i mobilen. Utan att röra på axlarna vänder jag mig om och blänger argt... Ska börja träna omedelbart!

Ebba von Sydow och svastikatröjan

Har upptäckt en ny podcast: Säker stil med Ebba von Sydow och Emilia de Poret.

I like! För en gångs skull behandlas mode på ett både sakligt och humoristiskt sätt. Man ber inte om ursäkt för att man pratar om "ytligheter", utan kör kunnigt på, samtidigt som diskussionen är lättsam och underhållande. Bekväm personkemi mellan Ebba och Emilia, och om inte hela lyssnarkåren klafsar runt i randig blus och trenchcoat i april har något gått fel.

(Bild lånad från http://emiliadeporet.elle.se)

Men lite förvirring uppstod när damerna i ett färskt avsnitt vid namn Tårar i champagnen förde följande diskussion:

Ebba: Jag hade på mig ett par jättesnygga reafyndade svarta vida byxor från Filippa K och en svastikatröja...

Emilia (förtjust): Åh, jag tror jag vet vilken du menar!

Öh? Är nazi-piffig det senaste?

(Nu var det ju då helt enkelt en "svart stickad tröja" Ebba bar, men ibland hör man så tokigt...)

Fitnessfasa

Jag är rädd! Panikslagen! Benägen att gömma mig under skrivbordet till år 2045 då jag kanske får gå i pension.

Min arbetsgivare erbjuder oss anställda att med jämna mellanrum gå på åldersgranskning, och eftersom jag fyllde 35 i höstas fick jag inbjudan. Det var inte så kul. Det visade sig bland annat att jag hade högt kolesterol, blodtryck och blodsocker. Ålderdomen, ålderdomen. Farväl smetana, goddag kevytlevite.

Men det blir värre: i granskningen ingår också en session med fysioterapeut. Terpeuten i fråga är smal som en pinne, spänstig som en rotting och stark som en oxe. Dessutom har jag hört rykten om att hon är brutalt ärlig. Jag som skulle behöva lite lull lull och "Nämen vad duktig du är som yogar nästan VARJE måndag".

I klorna på denna kvinna kommer jag att vara denna eftermiddag. Jag ser framför mig att hon kommer att nypa mig i magkorvarna och tvinga mig trampa motionscykel till jag läcker ur alla kroppshåligheter. Att hon kommer att ge mig ett intyg och stämpla det med ett rött "Fläskfjant". Och skratta ondskefullt.

Eller så kanske hon är pushande, hygglig och inspirerande.

Men det vågar jag inte tro på.

Ojojojojojojoj...

Julen slut, bäres ut

Jag är alltid lika tudelad när jag städar undan julen. Nu är det slut på myset och glittret. Framför oss har vi flera månader av mörker och kyla. Inget kul händer före påsk.

Samtidigt är det ganska fräscht. Pyntet börjar vara ganska dammigt och alla tomtar känns plottriga. 

Inredningstidningarna inspirerar till ett liv i pastell. Blombutikerna tar in primulor och tulpaner. Rieslingtanden börjar värka fast snön yr där ute. 

Äh. Nu kör vi vår, tycker jag.

Evolution of Baksida

Hittade en ask. Inte direkt Pandoras ask, men nästan. Samtliga dagis- och skolporträtt som tagits av mig. Det är länge sedan jag sett de här bilderna så det var riktigt intressant. Speciellt fascinerande är att jag minns nästan alla fototillfällen och vad jag tänkte när mapparna med bilder delades ut i klassen och man fick se årets porträtt. Det var ju trots allt en big deal, visst fotograferades jag på resor och fester och sånt också, men skolfotots status var en helt annan än i dag. Fotona skulle sättas i ram och ges i julklapp till släktingar. Man skulle byta tarrafoton med vännerna. Bilderna hängde med hela året, så det var viktigt att de blev bra.

Let's see.

 Happy clappy, dagis är bra. Måste vara 4-5 år här. Mitt enda bekymmer är att det finns en söm i den blåröda velourklänningen som sticks.

 Ännu dagis. Fotografen larvar sig. Bestämmer mig för att vägra le. Men känner mig väldigt mogen i polo.

 Så börjar skolan. För att markera att jag är stor låter jag pannluggen växa ut. Min turkosa Musse Pigg-tröja har jag på mig så mycket som möjligt. Har vårtor på händerna så de stora barnen vill inte hålla mig i handen när vi dansar ringlekar på julfesten. En dag trillar de av! Vårtorna alltså. Otroligt!

 Fast pannlugg var kanske inte så dumt trots allt... Jag vet! En sådan här tunn variant blir en kompromiss! Tröjan var från pojkavdelningen, säg inte åt nån! Bra bild, tyckte jag. Saklig.

 Chips är gott. Grillitassut är gott. Jaffa är gott. Jag är enda barnet i släkten, skäms bort och mår toppen. Vet att jag är lite trind men det är inte så farligt, fast fyrorna ibland säger att jag är tjock. Mommo har stickat tröjan. Jag fattar inte riktigt att uppskatta det.

 Jag går på fyran! Fyrorna är störst i skolan! Vi är tuffa! Vi får vara uppe länge om kvällarna! Vi får se Ewokfilmerna och Varuhuset! Ingen vågar reta oss. Det är bara att slappna av och flina upp sig. Mitt självförtroende är på topp, jag får spela huvudrollen på julfesten och sjunga på vårfesten. Ska skriva en bok och bli berömd.

 Femman, ny skola. Inget vidare. "När ska du få tandställning" frågar en flicka jag beundrar. Bestämmer mig för att aldrig le med munnen öppen igen. Skolhälsovårdaren bekräftar att jag är tjock och borde banta. Jag inser att jag måste börja fundera på den här med utseende. Man kan ju inte gå omkring och se ut hursomhelst.

 Bort med pannluggen, nu ska det vara bubbla. En del kör med bägge, jag vill bara ha bubbla. Man får arbeta en stund, men sedan är den så här hög och fin. "Det är fint med den där frisyren, den gör att ansiktet blir smalare" säger mommo och menar förstås bara väl. Men bekräftar omedvetet det jag har misstänkt; att jag har ett oerhört runt ansikte. Bantar. Rätt nöjd med den här bilden, man blir slank av mörka färger, det säger alla.

 Shit. Högstadiet. Den här bilden tas ganska tidigt under läsåret och jag är ännu ivrig. Det är ju häftigt med en skola där det finns ett riktigt skelett i ett skåp, en hushållssal och ett gym! Niorna röker vid idrottsplanen och i slöjdsalen finns en bandsåg där en del sågat av sina fingrar. Det är allvar nu. Ett nytt material har dykt upp i affärerna: fleece. Sover med skumgummipapiljotter före fotograferingen, men borstar ut lockarna så aggressivt att det blir ganska burrigt. Har lärt mig att le i en viss vinkel så att det inte syns hur sneda mina tänder är. Tycker först att bilden blev bra, men senare skäms jag för den. Man ska inte flina i högstadiet. Man ska vara cool.

Det var bättre, börjar få bukt på coolheten. Dessutom börjat arbeta med en egen stil. Den här jättestora polotrjan från nya butiken KappAhl är en favorit, helst i kombination med grova kängor och ankellång skruttkjol (man ska vrida den till en korv när man tvättat den). Svart är bra. Man ser lite mystisk ut, och så blir man slank. Om jag fick välja skulle jag se ut som Winona Ryder i Dracula. Synd att jag är så tjock.

 Nian. Jag hatar högstadiet med innerlig hetta, men nu är man i alla fall äldst igen. Är inne i total anfäkta-anamma-mode. Jävlas någon med mig planerar jag en gruvlig hämnd (som jag sällan verkställer). Läser Vampire Cronichles och pluggar övernaturliga termer. Det har bestämts att jag ska få tandställning. Kolla min blick. Livet är inget vidare just nu, men jag har bestämt mig för att fixa det. Sedan när jag inte längre är tjock.

Gymnasiet har börjat och det är suveränt! Nya vänner, nya lärare, nya ämnen, hundratusen abikillar, man kan vara kär i en ny varje vecka! Tandställningen är på plats, en ordentlig räls. Det är inte så skoj, men i alla fall ett steg i rätt riktning. Bestämmer mig för ett drastiskt frisyrbyte och att börja använda scarf. Blusen är från Exotic i Korvhuset. Där är kläderna billiga och en man i turban står och stryker och stryker utan att någonsin bli klar. Bilden är hemsk, jag ser ut som en 40-åring. Vädjar att mamma inte ska ge den i julklapp åt någon, men hon tycker jag är jättesöt.  I alla fall är jag inte så tjock längre. Det värsta har liksom åkt av. 

Ta daaaa! Raka tänder! Här ska flinas! Och accentueras med brun läppenna, a la Pamela Andersson! Det händer ibland att jag ser mig i spegeln och känner mig nöjd. Skolan går bra, dessutom. 

Abiturient. Lite skolstressad. Men har i alla fall skaffat en pojkvän, det är ju bra. Den här bilden hänger han året därpå upp i sitt skåp i Dragsvik. Tur att den blev lyckad. Om ett år kommer jag att få för mig att jag är tjock igen, men just nu har jag en paus. 

Det här är mina döttrar. De tyckte det var en rolig ask. De noterar att de ser ut som jag och jag inser att de har rätt. Och eftersom jag tycker att de är vackrast i världen drar jag nu vid 35 års ålder slutsatsen att jag ju faktsikt var fin jag också.  Hela vägen. 

Och den där tjockheten var ju hittepå.