Äckligt men tillfredsställande skönhetstips

Ja! Jag ska dela med mig av ett skönhetstips! Varken video eller bilder dock, och det ska ni vara tacksamma för.

Jag är helt såld på Dermoshops (ej sponsrad) peelande sockor. Så här ser de ut.


Man drar alltså någonting som ser ut som kemikaliefyllda mattantshattar på fötterna (obs ej på huvudet, kan få katastrofala följder). Där ska de sedan sitta i nittio minuter och helst ska man inte traska omkring allt för mycket under tiden. Om man måste ska man undvika att halka och slå ihjäl sig. Det gjorde jag en kväll. Jättedöd.

Efter nittio minuter tas plasttossorna av och så ska fötterna sköljas. Absolut ingenting har hänt. Nada. På sin höjd känns fötterna torrare än vanligt. Låt dig inte uppfyllas av besvikelse och skepticism,

Det är bara att vänta. Efter några dygn sätter det igång. Då börjar du ömsa skinn! Huden på fötterna åker av i stora flagor! Det gör inte ont och är inte farlig, bara äckligt och fenomenalt tillfredsställande. Kruxet är att man inte får dra i skinnflagorna, för då kan det bli sår. Men man kan spreta med tårna och beundra fladdret.

På morgnarna ser det ut som om en mindre reptil förmultnat i fotändan av sängen!
På yogan lämnar man käcka små fjälliga fotspår efter sig.
I simhallen ser man ut som en guppy i behov av antibiotika.

(mitt sätt att säga: använd strumpor dygnet runt och undvik simhallar. Eller anställ en gnom som tassar efter dig med en liten sopskyffel)

Efter någon vecka lugnar det ner sig och då har du plötsligt två (eller en eller tre, upp till dig) rosiga små fossingar helt befriade från sprickor och förhårdnader! Allt det gamla har förvunnit och en fräsch ny hudyta har kommit fram.

Trolleri!

Har noterat att flera tillverkade av fotvårdsprodukter har motsvarande sockor, men jag har hittills bara testat dermoshops eftersom de är billigast (12,90).

Testa!

Är tanten den nya gubben?

På sistone har gubbar kritiserats en hel del. Inte mysiga och snälla gubbar, a la tomtegubbe eller sagofarbror, utan gubbar som av ohejdad vana beter sig... ja, gubbigt. Som dominerar diskussioner, avbryter, alltid vet bäst, kör över allt och alla i sociala sammanhang, är buffliga, stöddiga och hänsynslösa.

Det är helt rätt att sådan gubbighet kritiseras.

Men på sistone har jag noterat att tanterna inte ligger på latsidan de heller. Fenomenen kan inte direkt jämföras, eftersom den jobbiga gubbigheten bygger på urgamla patriarkala strukturer medan den jobbiga tantigheten är ett nyare fenomen, men ändå får det mig att undra: håller tanten på att bli den nya gubben?

Hold that "inte alla tanter", jag vet mycket väl att majoriteten av tanterna är toppen. Ser fram emot att bli en toppentant själv en vacker dag. Men läs vidare.

Hon är ju inget nytt fenomen, satkärringen. Men medan hon tidigare stod i köket med sin brödkavel och på sin höjd kunde sprida sitt gift genom att sätta skräck i grannskapets barn och skvallra elakt med de andra fruarna, har hon i dag tillgång till helt nya forum.

Tanten har e-post.
Och facebook.
Och en låst instagramprofil med en profilbild där hon delvis gömmer sig bakom sin katt.

Det här tycker tanten är toppen, för det finns ju så mycket att tycka till om på nätet.

Ett exempel på smaskigt lockbete är Camilla Läckberg, som vägrar bli en tant själv fast hon passerat 40. Nej istället skaffar hon sig några miljoner på banken,  en snygg ung man, en drömkropp och en bebis. Men tanten låter sig inte avskräckas.

Väl kamouflerad bakom sin katt, sin låsta profil och en fasad som är ganska dåligt maskerad som omtanke skrider hon till verket. Vojar sig över de andra barnen, över ex-maken, över offentligheten, över hälsan, över graviditeten, ojjj ojjj ojjj. I samma veva idiotförklarar tanten Läckberg och nedvärderar hennes eget omdöme. Målet med operationen är givetvis att få Läckberg att känna sig lite dum. Kanske spräcka hål på den där fasliga lyckobubblan, för så där bra kan ju inte någon få ha.

Nu verkar det här dessvärre inte fungera längre, för Camilla Läckberg och många andra kända kvinnor har blivit duktiga på att bita tillbaka. Inte låta sig hejdas, utan fortsätta precis som tidigare, vilket är det bästa sättet att retas tillbaka med tanten.

Själv har jag ju arbetat som programledare i radio i nästan 16 år, och på vägen fått min beskärda del av osaklig kritik. Folk som kontaktar lyssnarservicen och kräver att den där "Frans" ska få andra arbetsuppgifter. Som meddelar att de stänger av när jag hörs. Som ringer upp mig i studion och fräser att jag är ointressant, korkad och inte det minsta rolig fast jag tycks tro det själv. Och favoritslutklämmen är alltid "många tycker som jag". Detta hände senast igår, då jag ryckte in i sändningen för att min kollega är ledig.

Det intressanta här: de som varit elakast har alla varit tanter!

Jag kan inte komma på en enda man som skulle ha kritiserat mig på det här sättet. Manliga lyssnare har också under åren hört av sig med synpunkter, men det har gällt programmet i sig, faktafel, musikval och annat som inte har med min person att göra. Sådan kritik är ju också jobbig ibland, men den svider inte alls på samma sätt. För jag kan ju inte ändra på hurdan jag är eller hur jag låter.

För det mesta brukar jag säga att det är okej, det hör till jobbet och man kan helt enkelt inte gillas av alla.

Men vet ni vad?

 Det är inte okej!

Det är inte okej att säga att någon har äcklig röst (det hände inte mig utan en kollega med underbar djup och melodisk röst).

Det är inte okej att kräva att någon ska få andra arbetsuppgifter på grund av att hon talar på ett sätt som lyssnaren inte gillar.

Det är inte okej att spy ut sina snusförnuftiga åsikter om än det ena , än det andra, för att en framgångsrik kvinna (nu syftar jag mera på Läckberg än mig själv) lägger ut en bikinibild.

Det är inte okej att medvetet såra en vilt främmande människa och försöka övertyga denna om att hon är allmänt avskydd ute i stugorna.

Hör ni det tanter? Det är inte okej!

Sociala medier är spännande och roligt och det är  glädjande att också personer i de högre ålderskategorierna modigt hänger med i svängarna. Men det ursäktar inte att många beter sig som svin.

Den gubbiga stroppigheten är en svår nöt att knäcka, för de gubbiga gubbarna följer mönster som de själva bevittnat från barnsben. Och det funkar ju fint att vara en gubbig gubbe, så det är ganska kört att få gubbarna att självmant ändra på sig. Varför skulle de det? Här tror jag det kommer att behövas några generationsskiften innan vi kommer vidare.

Men den ogina, giftiga och genomelaka tantigheten på sociala medier är någonting ganska nytt. Den måste vi kunna bromsa.

Så tanter, här en liten lathund:

- Du får ha åsikter, du får ha livsvisdom. Men du behöver inte hela tiden dela med dig av den på sociala medier.

- Innan du postar, fråga dig själv "Kan det här tolkas som taskigt?"Om ja, posta inte.

- Också deckarförfattare, radiopratare, tv-ansikten, bloggare etc är människor med känslor. Vad ger det dig att vara elak? En stunds känsla av "haha, där fick jag till det", men sen då? Var det värt det?

- Varför njuter du av att såra? Hur mår du egentligen? Borde du prata ut med någon?

Jag tror och hoppas att den elaka tantigheten är ett tillfälligt fenomen. En mindre angenäm följd av den snabba tekniska utvecklingen under 2000- och 2010-talet och av att dagens tanter och farbröder inte sitter i en gungstol och glor utan är aktiva, energiska och insatta i allt möjligt. När man ska bekanta sig med nya områden är det alltid lite trevande, och för en del tanter slog det slint från början när de fick bukt på sociala medier.

Men det förutsätter ju förstås att nästa generations tanter, alltså min ålderskategori, tar lärdom och kraftigt avstånd från sådant här beteende och inte följer i de elaka tanternas fotspår. Och att vi inte heller låter oss bli allt för luttrade och acceptera att elakhet och sociala medier hör ihop. För så ska det inte behöva vara.

Låtom oss bli en generation av snälla och generösa tanter istället.



Vad vi kan lära oss av familen Addams

En av många trevliga aspekter med att ha barn är att man får återbesöka böcker och filmer man själv älskade som barn men inte har läst eller sett på länge. Det har blivit många kära återseenden (Jonatan! Nangilima!) och en del besvikelser (Mrs Doubtfire är världens tråkigaste film).

Och så här i Halloween-tider slog det mig att det kunde vara kul att se på The Addams Family. Alltså 90-talsfilmen, inte den svartvita tv-serien.

Och den fungerade ju fint, ungarna gillade den skarpt. Men själv satt jag och tittade ur ett helt annat perspektiv, nu när jag är förälder.

Och insåg lite häpet följande: Familjen Addams är inte bara tokrolig, utan i många avseenden direkt beundransvärd.


Några poänger:

- Familjen är otroligt sammansvetsad. Ska Wednesday skriva uppsats eller Pugsley uppträda i skolan engagerar sig alla från betjänt till husdjur (eller vad man ska kalla den där handen). När familjen hamnar i ekonomiska trångmål hjälper alla till. Barnen säljer hälsovådlig saft, mommo jagar herrelösa hundar och tillreder en förmånlig middag, mamma extraknäcker med att läsa hemska sagor för dagisbarn etc. Familjen tacklar problem som ett team och låter sig inte nedslås.

- Barnen respekterar och lyder sina föräldrar. Som förvisso uppmanar dem att göra allt precis tvärtom (leka med maten och absolut inte säga tack), men ändå. Föräldrarna behöver inte skrika och domdera, alla diskuterar respektfullt. Jesper Juul skulle vara imponerad.

- Mamma Morticia och pappa Gomez är ständigt nyförälskade och ser till att hålla lågan uppe i och med att utväxla dramatiska filmstjärnekyssar och ständigt överösa varandra med komplimanger och kärleksförklaringar. Cara mia - mon cher!

- Kommer inte på fråga att mommo skulle hamna på något äldreboende, klart att hon ska få ha ett rum (eller en dungeon) i familjens hus! För som sagt, man tar hand om de sina i den här familjen.

- Familjen är rätt udda, men det bekymrar dem inte. De rotar vänligt fram grejer till välgörenhetsauktionen, infinner sig på föräldrasamtal i skolan, skickar barnen på sommarläger och gör allt som samhället förväntar sig av dem. Men de skäms inte för att de är annorlunda, utan är stolta över det. Ser sin excentricitet som en styrka. Också barnen.

Sammanfattningsvis: Familjen Addams gör det mesta rätt. Så nu kör vi en Mamushka på den saken!



En perfekt helg

Ibland blir bara veckoslutet precis så där som veckoslut ser ut i mina måndagsfantasier. Det händer inte allt för ofta, vanligtvis har jag storslagna planer men så slösar jag en massa tid på att städa martyrigt, försöka strukturera upp en tidtabell för simskolor och matbutik, martyra lite till för att ingen tackar mig för att jag fixade tidtabell, agera skiljedomare när barnen slåss, byka, fixa mat, gräla på make som lättjefullt spelar på iPad (dvs gör det man egentligen ska göra på veckoslut: koppla av på valfritt vis) och vips är det söndagskväll och slut på det oroliga. Puh.

Men inte den här gången. Jag inledde lyxigt med försenat frissabesök (hon vägrade ens tvätta mitt hår innan hon kapat av en halvmeter), charkisar (lönedag!) med maken, igår flamsterapi och mycket vin med väninnorna och i dag lite städning och hemmafix med barnen, som inte ens stred utan var glada och trevliga med varandra. Otroligt!

Så där ja! Jag ser ut och ni ser in! Trevligt!

 Fatta: barnen bakade dessa nästan helt utan hjälp!

 Här försöker vi oss på att tälja Halloweenpumpor. Urgröpande är faktiskt skitäckligt.


Mina vänner är 80-talsmammor

Det har varit ett fartfyllt dygn i den finlandssvenska bloggvärlden. De yngre bloggarna skriver om vikthets, missförstår varandra med flit eller oavsiktligt och postar bilder på sig själva på gymet i någon sorts powerhandling som jag är för gammal för att se finessen i. Snyggt med alla neonfärgade träningsplagg dock.

Men många proklamerar också att de verkligen tänker stå emot alla former av hets och envist göra det som känns bäst för dem själva och skita i vad andra tycker. Det låter förnuftigt. Hoppas de menar det.

Andra tror att den som bestämmer sig för att stå emot vikthets kommer att förvandlas till ett 200 kilos berg som på sin höjd kan fladdra lite med ögonfransarna för att underhålla sina barn. Det låter ju spännande på sitt sätt. Men kanske inte helt realistiskt.

De snäppet äldre bloggarna har läst Lina Norbergs Juusos kolumn Vi är kvinnorna som går sönder och känner sig träffade. Så även jag.

Det är egentligen samma ämne, förresten. Nutidsmänniskan, i främsta hand kvinnans, ständiga kamp för att räcka till. Inte minst för sig själv.

Men emedan jag sitter här och jäser framför datorn med en läcker icke-alls-fullkorns-pasta i magen och konstaterar att kvällens joggingrunda får ställas in eftersom maken är på galej och barnen inte vill vara ensamma hemma i mörkret inser jag någonting upplyftande,

Jag har ju en en massa 80-talskvinnor i min omgivning!

Nejvars, de kör inte blå mascara och permanent, och jag tror inte de röker under spisfläkten heller, men 80-talsattityden som Norberg Juuso beskriver har de. Så här kan det låta:

Barnkalas? Äh, vi köpte en massa glasspinnar och trip. Alla vara glada. Ungar är så lätta att underhålla.

Grattis på födelsedagen! Hann inte slå in presenten, men plastpåsen kan du ju ha som roskpåse efteråt.

Träning? Wow, du är duktig du. Jag har inte kommit iväg till gymet på flera månader. Men jag promenerar lite ibland. Det är riktigt skönt, det.

Middagen är klar! Franskisar och korv.

Inget martyrskap, inget egotrippande, inget duktighetskomplex, ingen tävling. Vardagen rullar på och ganska bra är mer än tillräckligt.

Jag är inte riktigt där ännu. Om jag tränat vill jag gärna hojta ut det åt hela världen. Joggat! Jag! Duktig! Har jag bakat vill jag instagramma. Bakat! Jag! Duktig! Har jag ett nytt läppstift ska det dokumenteras. Färgglad! Jag! Ärtig!

Men när man omges av 80-talskvinnor börjar attityderna smitta av. Lite på samma sätt som att man blir peppad att gå till gymet när man ser fitnessbrudar på instagram. Jag inser nu att jag vill bli som mina vänner, de nya 80-talskvinnorna. Om man får feeling kan man ju satsa på halvmaraton/ kalklitir/ långkok/ cupcakes/ Knausgård, men man behöver inte fixa allt det där på en gång för att bli godkänd. Ingen hoppar fram med pokal och blombukett för att du har gjort plankan i femtio minuter för att använda tiden då fröknäcket gräddades effektivt.

Ja just det, den där teorin om att de som står emot hälsohetsen kommer att bli groteskt feta och ohälsosamma. Tja. De riktiga 80-talskvinnorna, de som rökte och åt mikropizza och köpte chockrosa ryschpyschgardiner via Hobby Hall-katalogen, de verkar vara av ett segt virke. De bara lever på och lever på, verkar inte att ha för avsikt att trilla av pinn på länge ännu.

Tvärtom, när har väl någonting pensionärskvinnor varit så snygga, aktiva och coola som nu?

De stod inte emot någon hälsohets. De visste inte om någon sådan. Inte till en början i alla fall, sedan började ju Viktväktarna och aerobicen visa upp sina snusförnuftiga anleten, och i dag är det som det är. Benlyft framför teven och påssoppor har med tiden blivit crossfit och detox.

Och jag tror 80-talskvinnorna hade rätt hela tiden. När det visar sig att insta-fitnessflickorna kommer att leva tills de är 150 år ska jag äta upp mina ord. Men vid det laget vilar jag redan sedan länge i min grav. Lagom tjock, lagom duktig, lagom självkritisk.

Hjälp! Frisyr-ångest!

Så här är det: på fredag ska jag klippa mig. Just nu har jag långt och risigt hår och jag vill kapa av rätt mycket för att slippa få dreads i nacken varje gång jag har en tjockare halsduk på mig. Pannluggen gillar jag, så den behöver inte växa ut ännu. Men hur ska jag klippa mig? 

Har försökt hitta några alternativ men känner mig alltid lika dum när jag försöker fantisera in mitt plufsiga fejs istället för de porslinshyade modellernas och filmstjärnornas. Som att jag skulle inbilla mig att jag hokuspokus kommer att bli Jessica Alba genom att ansa topparna. 

Så här ser jag ut som bäst. Ser fram emot att kapa av en halvmeter eller så. 

Här följer några av de alternativ jag stött på. Lutar lite med de två alternativen längst ner. Men velar. Hjälp!







Iris + Carl = Kärlek

Har drabbats av dunderflunsa och tillbringar därför dagen i soffan. Men kom i alla fall äntligen för mig att se den omtalade dokumentären om fashionistan Iris Apfel på Netflix. Vilken kvinna! Vilka accessoarer! Och vilket äktenskap!

Har nu en ny idealbild för ett förhållande. Jag ser gärna framför mig hur en 100-årig Jonas sitter med käck skärmmössa med nitar och beundrande tittar på medan jag, 97 bast, flaxar omkring och funderar på om jag ska ha sexton eller sjutton halsband på cocktailpartyt.


Dokumentären handlar förstås - som sig bör - om Iris Apfel i första hand, hennes magiska sinne för styling, hennes orädda approach till stil och kavata frammarsch i en modeindustri där designers numera är mera intresserade av att synas än att sy. Fast hon är 93 år gammal i dokumentären låter hennes röst som en 35-årings och det verkar inte vara fel på vare sig syn eller hörsel hos damen heller (jag blir sjukt irriterad på människor som passerar i dokumentärer och pratar HÖGT och TYDLIGT som om hon skulle vara ETT BARN).

Och Carl finns ständigt där i kulisserna. Också han betydligt kvickare och vassare än man skulle förvänta sig av en 99-åring.

Jag får känslan av att det måste ha varit så oändligt mycket lättare för Iris Apfel att bli den hon blev när hon ständigt hade en trogen beundrare vid sin sida. En som inte satte stopp för hennes idéer, som tyckte hon var toksnygg i sina jättebrillor och crazy-outfits, som njöt av att se på medan hon arbetade för att hon var så begåvad. Som verkade trivas med att bo i en lägenhet smockfull av allt från coutureplagg till tibetanska ceremoni-kåpor. Som belåtet lät sig rullas runt i rullstol i vintagebutiker och på loppisar för att gumman skulle få utöka sin kollektion. Mellan varven dricker paret te och klappar kärvänligt om varandra. Det är det mest romantiska jag sett på tv någonsin. Genuin beundran och kärlek mellan två ganska excentriska personer.

Paret gifte sig 1947, vid en tid då ingen hade höjt ett ögonbryn om Carl Apfel hade krävt att få vara den som styrde och ställde. Men istället såg han att det var hustrun som hade talangen och framåtandan och ställde sig bakom henne. Som finansiär, kollega, resesällskap och bästis.

Tänk om man i alla förhållanden kunde turas om att vara Iris och Carl, oavsett kön. Att ge varandra det förtreoendet och den tilliten. Jag litar på din instinkt i det här, jag är med dig, nu kör vi!

Tydligen gick Carl Apfel bort för några månader sedan, nästan 101 år gammal, men in i det sista nyförälskad i sin originella och genialiska hustru.

Efter ett 67 år långt äktenskap. Smaka på den. Och se dokumentären!




Höstlov i Tallinn

Vi är på mini break i bästa Bridget Jones-anda. Tallinn är faktiskt ett ganska optimalt resmål med barn. Gamla stan är spännande, konditorierna ännu så förmånliga att man kan kosta på sig the lot, Kaubamajas leksaksavdelning är dyr men härlig (hör på nu Stockmann) och om man dessutom väljer ett hotell där det finns pool och skönhetssalong kan man muta barnen med simturer och tvinga dem att gå till frissan.

Kan också varmt rekommendera Estonian burger factory som ligger några spårvagnshållplatser från turistcentrum. Gourmetburgare av ekoingredienser till mycket facila priser. 



#evascocktailhour

Vad är väl bättre än halvdåsig tisdagsförmiddag som denna än att blogga om en trevlig drink man uptäckt på sistone? Jajamen, jag har fortsatt att ställa till med cocktail hour hemma i köket stort sett varje lördagskväll. Och inte har jag planer på att sluta heller.

Den som tycker detta verkar intressant kan gärna följa med på instagram, evafrantz heter jag där.

I ett ganska sent skede av min cocktailkarriär har jag börjat trixa med efter maten-drinkar. Den här är fullständigt lysande, dock så pass söt att den ersätter en eventuell dessert. Eller what the heck, kör både cocktail och dessert om du vill! Yolo som ungdomen säger. Diabetes happens, säger den gamle.


Toasted almonds! Lägg in några cocktailglas i frysen på förhand, för den här ska vara så kall att den nästan fastnar i läppen.

Rosta hastigt några mandelspån i en torr stekpanna.

Häll i en del bourbon och två delar Amaretto i glasen och rör om. Ha gärna i några isbitar också, för den ska som sagt vara kall.

Sedan det pillriga: häll försiktigt  ett lager lättvispad grädde över härligheten. Bäst blir det om du håller en sked över cocktailen och häller i grädden via skeden, då bromsas grädden och blir ett lager istället för att blandas ihop med vätskan. Precis som när man gör Irish Coffea alltså.

Strö försiktigt mandlarna överst.

Njut. Jag lovar, det här är så gott att det är obligatoriskt att testa.


Att inte vara programledare

Det känns lite egendomligt, måste jag medge. Imorgon är min tjänstlediga månad slut, och jag ska tillbaka på jobb. Månaden har varit suverän, jag har hunnit träna, uppleva hösten, umgås med mina barn efter skolan och framför allt skrivit en hel bok. Är oerhört tacksam för att jag fick den här möjligheten, det här var ett välkommet avbrott i tillvaron och jag är stolt både över att jag åstadkom en massa text och lät mig själv vara lite lat. (Frågan är hur jag ska palla utan min lilla 13.30-tupplur..)

Men det som gör morgondagen lite extra spännande är att jag avslutar ett kapitel på jobbet och inleder ett nytt. Min huvuduppgift kommer inte längre att vara programledarens. Jag kommer att ägna mig åt skrivande och webb. Det här är någonting jag själv har önskat, så jag är väldigt glad att få testa.

Men samtidigt, i över tio år har "programledare" varit den titel jag presenterat mig med. Och programledare var uttryckligen det jag ville bli när jag studerade journalistik. Vegalistan, Nöjesfredag, Morgonöppet, Radiohuset.  Jag älskar direktsändningar, jag älskar att veta exakt vilka knappar jag ska trycka på, jag älskar ruschen efter en sändning som blev riktigt bra. Men under den senaste våren hände någonting. Jag tappade stinget. Tyckte jag upprepade mig själv i sändning. Var ofokuserad och väldigt självkritisk, butter och gnällig mot mina superhyggliga kolleger. Mitt roliga programledarjobb började plötsligt smaka trä.

Därför är det toppen att jag nu ska få testa på någonting helt annat. Jag har så många idéer och funderingar att risken är påfallande att jag kommer att explodera som en pinjata på morgonmötet i morgon. (Kollegerna kanske kommer att titta på varandra och mumla "det var lugnare i våras när hon var sur")

Och helt slut blir det ju inte på radiojobbet, jag ska förstås rycka in som programledare för Radiohuset när det behövs. Och i anknytning till Eurovisionen blir det säkert också en del programledarjobb. Förr eller senare blir jag kanske programledare på heltid igen, inte mig emot.

Men imorgon är det i egenskap av webbredaktör jag ska traska in genom Yles portar. Om passerkortet fortfarande funkar.

Sist en glad bildbomb från september 2015. En av de bästa månaderna jag upplevt.











Friskt vågat, häften förlorat

Har en dålig vecka på gång och känner mig så där allmänt tilltufsad som man gör efter att ha fått flera nej på raken.

Jag är en sådan där hurtig person som drabbas av infall och gärna skickar iväg ansökningar, förslag och förfrågningar till höger och vänster medan jag kavat proklamerar saker som "man kan ju alltid försöka" och "det värsta som kan hända är ju att det blir ett nej". Det känns så sorglöst och problemfritt i stunden. Trallallaa, här kommer jag!


Men så inleds väntan på besked, och under tiden börjar jag alltid hoppas mera än jag tänkt mig. Och av någon anledning har nej-en en tendens att hopa sig. Ett nej lite här och där kan man ju ta med en klackspark, men när man får en hel bukett av dem på en gång är det inte kul. Fast det är fråga om små struntsaker blir man, ja, nedtryckt.

För några år sedan hade jag en likadan vecka. Jag tyckte livet och karriären stampade på stället och hade därför sökt flera jobb och skickat en ganska ambitiös ansökan till en utbildning jag ville gå. Det hade ju blivit struligt om jag hade fått ja på alla punkter, men någon av grejerna skulle ju säkert gå vägen, tänkte jag. Ödet fick liksom avgöra vart lilla Eva var på väg.

Det var bara det att ödet tyckte att Eva skulle stanna kvar exakt där hon var. Inte vara på väg någonstans. Ner på jorden med dig, tjejen. Inbilla dig ingenting. Jag vill minnas att fyra av fyra nej kom inom loppet av 48 timmar. Jag kan lugnt säga att det var en dyster vecka. Självförtroendet fick en rejäl törn, jag satt och var allmänt, misslyckad, missunsam och osympatisk i en vrå.

Men märkligt nog hände det saker efter det. Plötsligt blev de arbetsuppgifter jag redan hade väldigt roliga. Ett av jobben jag inte fått upphörde att existera och den som valts istället för mig slungades ut i osäkerheten. Och så snavade jag in på en helt annan utbildning som med facit på hand var både billigare och passligare för mig. Så ödet hade inte alls försökt trycka ner mig, bara sett till att jag skulle bromsa och vänta på att de rätta alternativen dök upp. Vi blev vänner igen, ödet och jag.

Och jag antar att det finns någon master plan för mig nu också. Så jag borde nu bara gaska upp mig, rycka på axlarna och försöka få fatt i den där käcka attityden jag hade då jag skickade iväg mina ansökningar och funderingar. "Vad tusan, det var väl värt ett försök. Det här är väl inte hela världen".

Men först måste jag helt enkelt få tjura en stund. Och äta mögelost. Och se på Paradise Hotel.

P.S. Det är inte boken som har fått ett nej, bör jag kanske tillägga, för den har jag inte vågat skicka iväg någonstans. Och efter den här veckan är ju nog frågan om det inte är klokast att låta den ligga kvar i skrivbordslådan. Eller det är kanske ett gammalmodigt uttryck, ligga kvar i molnet?

För gammal för att åka karusell

Jag har alltid gillat nöjesfält och varit lite stroppig över det faktum att jag kan åka i nästan hurdana helvetesmaskiner som helst utan att bli sjösjuk.

Hå hå, säger jag nu, men den mogna kvinnans hånfulla självinsikt. Hå håååå.

Tivoli Seiterä, ett sådant där färgglatt litet pop up-tivoli har landat i trakten. Och jag tyckte att familjen Frantz skulle skämma bort sig själv med lite family fun. Sagt och gjort, under munter sång och skratt (främst jag, de andra var för artiga för att avbryta mig) begav vi oss till Finno.


Givetvis var det i första hand barnen som skulle få åka och roa sig. Jag och J skulle stå bredvid och vinka och fotografera och se allmänt föräldra-förnumstiga ut. Så gjorde vi till en början och alla var glada. Men så började jag snegla omkring mig och tycka att nog är det ju försmädligt om jag, som betalat för alltsammans, inte ska få åka i en endaste karusell. Och om jag bara ska få åka i en ska det ju vara den roligaste.

Så jag grabbade tag i intet ont anande nioåring (min egen, alltså) och marcherade till snurrmaskineras snurrmaskin. Med fula spraymålningar av Michael Jackson och någonting som antingen var Axl Rose eller Hannah Montana på vagnarna. Den ville jag åka i!

Förväntansfullt satte vi oss ner i Jackson-vagnen, vinkade till make och sexåring och lutade oss tillbaka. Åka karusell och äta karamell och fröjdas hela dagen uti Finno...

Det visade sig plötsligt att vi var de enda som skulle åka med snurrmaskinen. Nåväl, man kan ju inte vara allt för petig med miljöaspekten i det läget. Så bar det iväg, wee...

Funktionärerna på maskinen tänkte vara lite bussiga och skämma bort oss solo-åkare rejält. Så inte bara fick vi åka längre än vanligt, en av gossarna stod dessutom och gav oss extra fart under hela åkturen. Det innebar att vi snurrade runt en tre-fyra olika axlar i torktumlartakt i vad som kändes som 90 minuter.


Jag tror aldrig jag kommer att bli mig lik efter den åkturen. Resten av denna vackra söndag har jag tillbringat i sus och dus inte helt olikt tillståndet efter en sitz under studietiden. Ännu när aftondaggen föll undrade jag varför horisonten vägrade sluta vicka.

Så den dagen kom alltså då jag blev för gammal för att åka karusell. Ledsamt. Lika bra att trösta sig med en sherry.

Jag har skrivit en bok, tjoho!

Detta är maffigt, ska ni veta.

Ända sedan jag var åtta år har jag varit fast besluten om att jag en vacker dag ska skriva en bok. Jag har påbörjat minst femtio stycken under årens lopp, men varje gång tappat fokus någonstans i mitten, kommit fram till att det jag så entusiastiskt knattrat ner bara är bajs och kakkalorum och kommit av mig.

Lite snopet med andra ord, men jag har ju förvisso åstadkommit andra saker på vägen. Blivit radiopratare, till exempel. Bloggat och fått pris för det. Skaffat en akademisk examen. Bildat familj. Inga dåliga grejer. Ändå har den där drömmen om Boken surrat på inombords. Borde jag inte ändå försöka?


För snart två år sedan satt jag på bussen en morgon och skummade igenom fb-flödet. Monika Fagerholm, som jag träffat i samband med De Eurovisa säsong 2, förkunnade att hon skulle kicka igång en ny omgång av sina Manus-kurser, där skribenter av olika slag (publicerade, opublicerade och sådana som inte ens har för avsikt att bli publicerade) får pepp, handledning och regelbundna deadlines. Jag anmälde mig så raskt att jag tror författarinnan blev helt överrumplad.

Så förra året har jag knogat på. Dessa deadlines var det som behövdes för att jag skulle klämma ur mig några sidor text varje månad. Till sist blev sidorna ganska många. Och de senaste veckorna har jag, tack vare ett stipendium från Svenska Folkskolans Vänner, kunnat ägna mig åt skrivande. Har flera projekt på gång, bland annat en barnbok som är kolossalt rolig att jobba med men ännu är på hälft, men nu börjar boken jag skrev på föra året vara klar. I alla fall har den en början, en mitt och ett slut och det tycker jag fyller mina kriterier. Jag är skitstolt! En bok! En hel berättelse! 135 sidor tät text som jag skrivit alldeles, alldeles själv!

Nu är det inte alls sagt att boken någonsin kommer att ges ut, eller att jag ens vågar låta någon annan än kapten Fagerholm läsa den, men det är inte den viktiga här. Det viktiga är att jag inte lämnade projektet på hälft utan skrev på ända till slutet. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig heller. Jag är nu officiellt en person som har skrivit en bok. Tjoho!





Tanten pratar med månen

- Hi hi hiiii...
- Vem är det som fnittrar?
- Det är bara jag, hihi.
- Åh nej, inte du igen! Vad gör du där upp förresten? Klockan är 23.30 och det är den sista juli. Inte ska augustimånen vara framme ännu!
- Hi hii. Efter den här sketna sommaren tyckte jag att det var helt motiverat att dyka upp i god tid. För du minns väl vad jag står för? (Hi hi)
- Jo tack, du din runda retsticka. Du påminner om att nätterna blir allt mörkare och längre. Om att sommaren nu är inne på sista versen.
- Nåhnåh, är inte augusti en sommarmånad?
- Jo det försöker de alltid inbilla en.
- Hi hii. Där har mitt lobbande burit frukt. Jag är en förklädd höstmåne, är inte det ganska vitsigt?
- Inte det minsta, du ger min angst.
- Jag vet, hiiii hiiiii hiiiiii... och inte kommer du att kunna sova i natt heller eftersom jag ska lysa dig i ansiktet hela natten medan du ligger och har panik inför jobbstarten, alltså jag döööör hi hi hiiii
- Du är den elakaste himlakroppen i hela universum.
- Nä men lägg av, det menar du väl inte?
- Gör jag visst det. Längtar redan efter den kyliga vintermånen eller den knallgula supermånen som hälsade på i somras. Du är bara en ångestframkallande, urinfärgad, skadeglad... boll.
- Hi hi hiii.
- Jag tänker lägga mig nu.
- Gör det. Lycka till. Never mind me, fniss.

Camp snäll mamma

Hej hallå! Hälsningar från Högkopplan, Yles semesterholme. I dag har jag varit den snälla och aktiva mamman som paddlat kanot (ev kajak, lär mig aldrig skillnaden), spelat badminton, målat stenar med akrylfärg, pysslat snygga pennställ av konservburkar och washitejp, kastat pil och läst hela Gummi-Tarzan. Om inte denna dag resulterar i minst fyra soliga barndomsminnen vill jag ha pengarna tillbaka. Sådesså. Nu rödvin. 


Första semesterdagen

Kom redan igång med min lista (se förra inlägget). Har yogat, klippt gräs, snapchattat lite förvirrat (evafrantz heter jag om nån vill förbarma sig och bli min vän), kokat soppa och vilat lite grann. Mycket bra. 


Hann en sväng till den magiska rhododendronparken i Haga också. Ett märkligt ställe. En del buskar hade blommat ut, andra blommade för fullt ännu så man hinner med ett besök. 


Ho hoo?

Att vara en bloggare som aldrig bloggar är fånigt. Och ledsamt. För jag vill ju blogga men det blir liksom till ingenting.

Men nu har jag inlett årets semester och därmed kan jag knappast skylla bloggtystnaden på tidsbrist. Så detta är ett försiktigt försök att väcka Baksidan till liv igen.



Här kommer min to do-lista för sommaren:

1. upptäcka minst tre nya enkla standard-vardagsrecept. Är kolossalt trött på *korvsås - hönswok - fajitas - köttbullar - upprepa från *- levernet
2. ansa häcken. Syrenhäcken, inte buttcracken. Hm. Tror jag drog samma skämt ifjol. Ålderstecken
3. rensa ut ungarnas garderober
4. lära mig behärska Snapchat (Ålderstecken 2)
5. yoga lite grann varje dag
6. klippa gräsmattan
7. skaffa armmuskler. Fast det kanske ordnar sig automatiskt i samband med punkt 5 och 6.
8. lyssna på sjukligt många sommarprat och poddar
9. se till att ha blommor i vas så länge det bara går! För sen är det för sent och så måste jag nöja mig med fairtrade-rosor från K-butiken igen
10. försöka slappna av lite och inte låta punkterna 1-9 ta över hela min sommar

Det blir nog bra det här.