Hotellmys

Jag reser sällan i arbetet (eurovisionen exkluderad) och det är egentligen ganska skönt för en hustomte som mig. Men när det händer har jag mina små system som jag är ganska förtjust i.

För det första älskar jag tvättartiklar i miniformat. Höll på att drabbas av panik när jag såg den enorma hyllan med reseförpackningar på Boots på Gatwick. Planet skulle gå och de skyltade köp tre betala för två! Jag ville köpa trehundra och betala för tvåhundra, men det hann jag inte. Det här var nu vad jag fick med mig. Nästa gång jag har vägarna förbi London ska jag vara förberedd.

Egentid på hotell är ganska terapeutiskt. Går inte att städa, går inte att byka, finns ingenting jag borde fixa undan innan jag kan slappa. Har inte ens med mig datorn så det går inte att jobba. Så jag bara hänger. Det gör jag aldrig annars. Ganska vridet.

Whiskey från minibaren och X-factor på tv. Det här är toppen!

Ja just det. Jag är i Åbo om någon undrade. 

Visst gör det ont när kläder krymper

I dag har jag gjort nånting mycket moget.

Nu är det så här att jag är en frisk och sund kvinna i mina bästa år som har fött två barn och inte ska ha flera. Det innebär att den kropp jag har nu pretty much är den kropp jag kommer att ha framledes, åtminstone blir den knappast mindre. Då är det ju helt absurt att ha en garderob till hälften fylld med kläder som jag antingen inte kommer i alls eller som sitter väldigt illa. Det gör mig ju bara ledsen med toppar som stramar åt runt midjan och brallor som fastnar i höfthöjd.

Nope, nu har jag städat ut allt som är för litet, och det var faktiskt nästan hälften. Jag har pantat på en massa konstiga grejer av olika orsaker. Den där var ju för liten från början men det var ett sånt loppisfynd, den där köpte jag i någon plötslig hippieihybris på Cypern, den där hade jag sett i någon blogg om beställde på nätet och så var den inte alls "jag"....

Några partyklänningar lade jag åt sidan ifall döttrarna av någon händelse skulle tycka de är coola här om några år (min lila bloggprisblåsa, till exempel). Men resten ska nu säljas på loppis, förhoppningsvis får jag ihop en slant som jag kan köpa snygga nya kläder i rätt storlek för.

Och om jag nu mitt i allt blir flera klädstorlekar mindre vill jag ju ändå knappast ha mina gamla kläder, utan då ska jag förstås unna mig nya. Gallringen sved nog lite, men samtidigt kände jag mig mycket cool. Det här är ett projekt jag har skjutit framåt helt för länge.

I samma veva har jag bestämt att jag är för vuxen för billiga behåar. Så fort ekonomin tillåter ska jag gå till Funky lady och investera i några ordentliga doningar som garanterat är i rätt storlek.

Jag vidhåller att den bästa presenten man kan göra sig själv är att arbeta på att älska sin kropp istället för att forma sin kropp. Det är så mycket viktigare att den mår bra än att den har en specifik massa och omkrets.

Det här har jag redan blivit bättre på. Snart ska vi spela in årets omgång av De Eurovisa (fjärde säsongen, woop!) och tidigare år har tanken satt skräck i mig. Tänk om stylisten tvingas säga "vetdu det fanns inte tillräckligt stora kläder i butikerna, jag letade i flera dagar". Tänk om jag är så enorm och grotesk i rutan att alla mina instagram-följare avföljer mig av fasa! "Hennes huvud såg ju ganska smalt ut, men såg ni resten av henne på tv? Herrejösses..."

I år är det lugnt. Det är hälsosamt för alla att en snäppet större kvinna får vara tv-programvärd. Jag må vara lite vårvinterglåmig men det fixar stylisten och sminkaren. Sen är det bara att köra på, ha roligt och satsa på att vara en bra programledare. Den som tänker skriva nånting taskigt om mitt utseende i responsformulären är en liten och ledsam människa.

Visst är jag väldigt klok? Nu har jag förtjänat ett stort glas vin.

Vykort från London

Hälsningar från ett grådaskigt men alltid lika underbart London. Vi firar sportlov för fulla muggar. Imorgon ska vi till Harry Potter-världen! Fatta!

I dag blev det afternoon tea på Orangeriet i Kensington. Inte dabbigt alls. Fast till sist trodde vi nog att det skulle komma ut gurksmörgåsar och sponge cake genom öronen på oss...

Spännande post

Fick ett intressant pysselprojekt på posten. Någon som känner igen eller vill komma med kreativa gissningar?

Kalas, kalas

Nu har sexåringen S firats med muffinsparty. Eventuellt det sista kalaset som ordnas i familjen. T har redan meddelat att hon framledes vill ordna filmkväll eller ngt annat moget och S brukar raskt haka på. 

En stackare fick magknip men annars gick det bra. Men jisses så det ringer i huvudet när man har haft besök av sju vilda unga damer. Den som lever i tron att småflickor är timida små saker som sitter i en knut och väntar på att bli tilltalade skulle gärna ha fått titta in hos oss för någon timme sedan. Och vackert så! Underbara dunderochbrakflickor! 

Pladderpoddar är min livlina

Jagade upp mig lite i podden i dag, blev så irriterad på denna kolumn. Jaha ja, så herrn lider av poddallergi. Kära hjärtanes ändå. Men excellent news: poddar är en mycket enkel allergen att undvika. Du ser knappen "ladda ner"? Bra. Försök undvika att trycka på den. Klart.

Jag kan bli väldigt trött på människor som sätter prestige i att se ner på fenomen som flödesradio, sociala medier, bloggar och podcasts. Motståndet följer ofta samma mönster. Vad är detta nya för fånigt, tacka vet jag radiodokumentärer, tjocka romaner, handskriva brev och aktualitetsprogram!

Men i samma stund som man beskärmar sig över dessa mer eller mindre nya fenomens fånighet riktar man ju en spark mot smalbenet på alla dem som råkar uppskatta fenomenen i fråga.

Så här förhåller det sig med mig och "pladderpodder" (vilket enastående nedlåtande begrepp förresten, det var liksom inte aktuellt att tala om "diskussionspoddar" eller "samtalspoddar"?), och nu kan vi gärna ignorera det faktum att jag gör en egen för det hör inte hit:

Podcasts är viktiga för mig! En tradig syssla som att sortera tvätt kan få en skimmer av egentid om jag tillbringar stunden med mina fredagsvänner Hannah och Amanda. Veckostädningen blir oändligt mycket tråkigare utan Katrin och Bingos gnabb. När jag klarat av måndagens arbetsinsats belönas jag med att få tillbringa en halvtimme med världens fyndigaste kvinnor, Blankens och Swanberg heter de. När Adam och kompani brummar igång spetsar jag öronen lite extra för jag vill klura ut hur Adam Alsing gör för att få ett spontant samtal att ha sådant flyt. Det där vill jag lära mig. Och när januarimörket känns som mest kompakt trallar Anita Hegerland till för att markera att Alla mina kamrater åter har församlats för min skull. Ja, inte bara min, men ändå.

Och det pladdras, pladdras och pladdras så det står härliga till. Och jag skrattar, suckar, himlar med ögonen och överväger att skicka in en protest via något socialt medium, njuter, dåsar till och gör det jag annars också skulle ha gjort. Dvs åker buss, städar, tömmer tvättmaskin, joggar etc. Men jag har sällskap hela tiden, ett sällskap som roar, irriterar, väcker tankar. Och som gör mig till en lite gladare människa.

Och ofta vill jag inte alls höra på den här typens podcasts. Ibland suktar jag efter någonting annat, och då laddar också jag ner de där finprogrammen som Sam Sundberg hyllade. Dokumentärerna, vetenskapsprogrammen,  samhällsdebatterna.

För det är så många människor funkar, tror jag. Ibland vill man läsa Dostojevski, ibland Sköna hem. Ibland vill man se på Tv-nytt, ibland på Top Model. Ibland vill man lyssna på Elgar, ibland Isac Elliot.

Det fina är att man får välja själv. Att dagens enorma utbud gör att vi kan välja och vraka, ofta mer eller mindre gratis. Och att man kan undvika sådant man inte uppskattar. Och så kan man visa prov på lite allmänt hyfs och låta bli att lite belåtet utropa sig allergisk för någonting som ger andra glädje och sällskap.

Senaste avsnitt av min pladderpodd hittar ni förresten här. 

Som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan

Den här vintern har jag varit med om två trafikolyckor. Änglavakten har haft jour bägge gångerna, varken då vi sladdade in i en stolpe i Tammerfors eller då en annan buss rammade 150:an häromveckan kom någon till skada. Gudskelov för det.

Men nu har jag blivit ängslig. Jag har inte körkort själv så jag är alltid passagerare, men det innebär ju också att jag förlitar mig helt på andras omdömen i trafiken. J är en skicklig chaufför, ändå vill jag ständigt pipa "akta tanten där!" och "usch måste vi köra om dem här bussen?" Vilket ju irriterar och distraherar snarare än hjälper. Jag är som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan.

 I bussen sitter jag och vakar, redo att spjärna emot sedan när smällen kommer. Det hjälper ju inte att de morgonstressade busschaufförerna ofta kör som dårar och nämnda dejourerande skyddsängel redan har fullt upp. 

Rädd. Hoppas våren eller Västmetron kommer snart...

Vad jag har gjort på sistone

Ögnat igenom matematikläxan 

I gengäld fått hjälp med matlagningen

Gått på vernissage med mamma, en riktig apa. 

Världens stelaste yogi

Så här ligger det till: jag är inte vig. Jag är inte smidig. Jag är inte stark. Jag är allergisk för avslappningsövningar och blir otroligt rastlös när saker och ting sker i långsam takt.

Så varför i all sin dar jag har slagit mig i backen på att börja med just yoga den här våren är ett stort mysterium. Det finns absolut ingenting i mitt väsen som tyder på att yoga skulle vara min grej.

Men sagt är sagt, kursavgifter är betalda och timmar inplitade i gemensamma familjekalendern. Den är ungefär lika helig och oomkullrunkelig (jo, det är visst ett ord) som Mose stenplattor, så nu finnes ingen återvändo. Här ska yogas för guru och fosterland!

På torsdagar går jag på ashtanga. Jag har hunnit med en timme hittills och det var gruvligt. Jag marcherade modigt in i det dunkla rummet och insåg att alla de andra åtta kursdeltagarna har hållit på med ashtanga i flera år. Jag var den enda nybörjaren och antagligen den mest patetiska yogi instruktören mött på fem kontinenter. Så medan de andra gjorde snygga och smidiga vinyasa-grejs med njutningsfulla miner försökte den snälla instruktören få mig att komma ens i någorlunda rätt positioner. Måste ha varit lite som att försöka få in ett studsslott i en spårvagn. Men skam den som ger sig, på torsdag ska jag tillbaka! Bara muskelvärken från förra torsdagen skulle gå om...

På måndagar går jag på Chiball och det är helt ljuvligt. Mitt i Stensviks dystra industriområde har man byggt upp världens mysigaste yogastudio, det är tända ljus, plingeliplongmusik, jasmin-te i termos, alla är snälla och det luktar gott. Har dragits med en stel nacke hela hösten men efter några Chiball-pass känns det som om någon skulle ha monterat om mitt huvud med rätt sorts skruvar. Dessutom somnar jag alltid sött under avslappningen.

Så jo. Man vet ju aldrig. Kanske jag lagom till sommaren är en sådan där som kan klia sig i örat med stortån.

Och jo, jag har sovit mycket bättre den senaste veckan! Kanske jag hittar min inre frid på kuppen! Oummmm....

Projekt: God natt

Jag har sovit erbarmligt dåligt den senaste månaden. Under julen skyllde jag på all salt mat, brist på rutiner och att det blev mera alkohol än vanligt, men det har liksom inte blivit bättre nu när vardagen har satt igång igen. Fast jag är trött som en trasa ligger jag och sprattlar om kvällarna istället för att sova. Jag tycker inte att jag är speciellt stressad heller just nu, men tankarna rusar, maken snarkar, jag fryser och svettas om vartannat och det är omöjligt att hitta en bekväm ställning.

Så nu har jag tagit itu med hårdhandskarna. Här är min checklista:

- Nya och bättre kuddar. Redan införskaffade på Hemtex, så mycket skönare än de gamla potatissäckarna jag envisats sova med i flera år.

- Vädra sovrummet. Lättare sagt än gjort eftersom J tycker det blir kallt och stänger fönstret efter 30 sekunder. Men han får väl helt enkelt sätta sig under en filt medan jag vädrar.

- Lägga bort alla skärmar senast en timme före läggdags. Sedan är bara en god bok tillåten. Jajamen. (här syndar jag varje kväll, det är en inrotad rutin att kolla mail och fb strax före jag släcker lampan)

- Öronproppar på nattduksbordet om J hinner somna före mig och inleda sitt soloframträdande av Trumpet voluntary.

- Motion. Ens en hurtig kvällspromenad ifall ingenting mera organiserat blivit av. Ikväll testade jag ChiBall för första gången. Mycket trevligt och avslappnande, ska gå tillbaka nästa vecka. Min boll luktade citrongräs (anteckna noga nu)

- Lägga mig 22.30 och släcka lampan 23. Svårt, svårt. Kommer alltid på någonting viktigt som bör göras klockan 23.15...

Om inte detta hjälper får jag väl ta in grova artilleriet. Sömn-appar, hypnosband och knockoutpiller.

Tack och godnatt!

Världens effektivaste

Jestas vilken maskin jag har varit i dag! Först ett långt och konstruktivt möte.

Sedan Podcast nummer 53. Den hittar man här.

Vi hade partyhattar på oss för att fira att det är ett år sedan vi började podda.

Sedan bokade jag några gäster för nästa vecka, skrev en artikel och en kolumn.

Tänk om man skulle vara så här produktiv varje dag! För det mesta sitter jag ju i en knut och äter jordnötter.

Vem vågar vara publicist?

Oj vad trött jag är. Svårt att anpassa sig till normal dygnsrytm efter virriga julveckor med alla pop-up-helgdagar mitt i veckan. Kämpigt med familjepussel i förorten utan bil (den blev ju en skrothög nyligen).

Men detta är ju petitesser. Småpotatis. Peanuts. För världen är grym. Inte riktigt hela, men stora delar. Sådana här dystra filosofiska insikter som skjuter fram och planterar sig under huvudsvålen på en när fasansfulla saker på något sätt tangerar ens egen värld.

Okej, jag har ganska lite gemensamt med en parisisk satirtecknare. Jag skulle aldrig våga åka till Afganistan som utrikeskorrespondent, som Nils Horner gjorde. Jag skulle aldrig komma på tanken att bege min på en reportageresa som eventuellt kunde leda till att jag hamnade i ett fängelse i Eritrea som Dawit Isaak. Jag ska liksom inte ens låtsas att jag spelar i samma liga som journalister som verkligen har modet att utsätta sig för fara.

Jag är mera en morgonmöte-skvaller vid kopieringsapparaten-ringa några samtal -luncha-journalist. Jag har kolleger som är av den där modiga sorten, men jag är mera den som glor imponerat på dem i lunchkön när de mellanlandar i Böle mellan sina uppdrag.

Men ändå.

Jag tror inte sådana som jag riktigt inser hur viktigt det är med yttrandefrihet. År 2015 är den viktigare än någonsin förr, för nu behöver man ju inte vara en ledarskribent i en tidning för att bli opinionsbildare. Det räcker egentligen med en nätuppkoppling för att du ska kunna bli publicist.

Och då måste vi kämpa för rätten att få fortsätta säga eller rita vad fan som helst. Skriver du lögner kan du bli fälld för förtal. Ritar du någonting rasistiskt kanske du har gjort dig skyldig till hets mot folkgrupp. Då får du stå för det. Och om du tycker det viktigaste med yttrandefriheten är att sprida rasistisk, sexistisk eller allmänt äcklig propaganda är du antagligen är praktarsle. Men också det är din rätt.

Det spelar ingen roll om du är politisk redaktör, bloggare som deltagit i Paradise Hotel, aktiv hommaforum-skribent, satirisk twittrare eller en 80-åring som skaffade sig det där facebook till sist i alla fall. Du har ett ansvar när du yttrar dig och en skyldighet att stå för eventuella juridiska konsekvenser.

Det är möjligt att du får ta en del skit om du vågar tänja på gränserna i dina yttranden. För den som vill upplysa dig om att du är en ful och fet idiot har också yttrandefrihet.

Du har rätt att skriva vad du vill. Och ingen jävel ska få skjuta dig för det.

Nyårslöfte 2: Gå till biblioteket

Jag kom på flera nyårslöften! Lite mera konkreta sådana. Här kommer nästa:

Under 2015 ska jag besöka biblioteket på regelbunden basis!

När jag var liten var mina bokslukande och studerande föräldrar rätt panka, så vi traskade (billösa var vi förstås också) till olika bibliotek titt som tätt. Gamlas bibliotek var på den tiden inrymt i en vinge av ett finskt lågstadium, hyllorna nästan bågnade och det var var smällande kartotekslådor som gällde...

(här tar alla över 30 en paus i läsingen och minns ljudet då en kartotekslåda glider fast och smäller)

...om man ville leta efter specifika verk. På barnavdelningen satt jag och läste Asterix och Tintin.

Norra Hagas bibliotek tror jag ligger kvar på samma adress, en enplanslåda i anknytning till ett 70-talshus. Här var barnavdelningen sparsammare. Långt var det att gå också, genom de ödemarker som numera fyllts med bostadshus och enorma opersonliga shoppinggallerien Kaari. Men i Norra Haga hade de en stor hylla med sagokassetter som man också fick låna! Det var kul! Jag lånade Mumin och Haffsorkestern, Bröderna Lejonhjärta och Herr Hu. Om och om igen.

(här är mamma och jag antagligen på väg till mommo som också bådde i Norra Haga, 1982 tippar jag)


Malmgårds bibliotek var inte så dumt. Hela stadsdelen var nybyggd så det var modernt och fint. Dessutom kunde man mata ankor på vägen. Och blunda när man gick förbi videouthyrningen eftersom det hängde en bild av Freddy Krueger i fönstret. Han var det hemskaste jag någonsin sett. Det fanns Toffe och Andrea-böcker i Malmgård. De var bra.

På vägen har jag av någon anledning tappat relationen till bibliotek. Under studietiden gick mina biblioteksbesök ut på glädjelöst jagande efter någon tentbok som bara fanns i få exemplar men alla 30 på kursen skulle få tag på. Den snabbaste vann. Jag var sällan snabbast.

Böcker är så pass billiga på adlibris att jag av lättja beställer hem dem istället för att tassa till biblioteket och låna, fast jag redan på förhand vet att det är osannolikt att jag kommer att vilja läsa dem flera gånger. Dessutom är jag så fruktansvärt dålig på att returnera böcker, jag förnyar och förnyar dem i det oändliga på nätet.

Ändå infinner sig fortfarande samma mysiga känsla när jag går in på ett bibliotek. Kartoteksskåpen och mikrofilmsprojektorerna är borta, istället finns det PS-konsoler och pekskärmar. Men doften är den samma. Bibliotekarierna talar med samma dämpade stämmor. I Nöykis bibliotek utgör barnavdelningen hälften av biblioteksutrymmet, det finns brädspel och filmer i mängder. Också svensk-, engelsk- och ryskspråkiga barn hittar böcker på eget språk.

Häromdagen kom vi hem med en fantastisk kasse innehållande Harry Potter, Roald Dahl, Maria Turtschaninoff, Damernas värld, Sune och Draktämjare. Barnen fick bibbakort i samma veva. Och jag undrade än en gång: varför gör jag inte det här hela tiden??? Det är ju inte som att det kostar något...

Mitt hemliga vapen mot fylle-insomnia

Jahapp jahapp. Så var det 2015. Det blir säkert ett bra år. Vi hasar omkring i pyjamas fortfarande, åt frukost klockan 12 (!) och har legat i soffan och tittat på Lego-filmen (sjukt mycket roligare än väntat). Jag är rätt förkyld så det känns helt motiverat med en dekadent slappar-dag.

Men tant har dragit på sig ett bekymmer med åren, ska ni veta. Vi var hemma hos bekanta på middag igår och det var trevligt och slappt och jag pimplade en massa rödvin och bubbel och tycker allt var tippetoppen. Vi kom hem strax efter tolvslaget och slötittade lite på Loa Falkman och gick och lade oss.

Men så fort jag dricker lite flera enheter alkohol än typ tre drabbas jag numera av fylle-insomnia. Jag somnar så fint, sussar lugnt i tre timmar och vaknar sedan med ett ryck och kan omöjligt somna om. Istället ligger jag där i någon sorts ångestladdad, uttorkad, självrannsakande mittimellandvala. Pinsamma minnen dyker upp som genom en slags sadistisk shuffle-funktion och jag blir rasande på J som ligger bredvid mig och  tryggt sover bort rödvinsruset och kommer att vara fräsch som en nyponros (okej, en liten överdrift där) när har vaknar.

Känner någon igen det här fenomenet? Jag är så djävulskt avundsjuk på människor som kan sova då de druckit. Jag dricker sällan så mycket att jag skulle ha egentlig baksmälla, men sömnlösheten är fruktansvärt frustrerande.

Jag vaknade 5.30 imorse och låg och yrade till klockan 9 då jag gav upp och tog till mitt hemliga vargtimme-vapen: Podcasts. Bäst funkar Katrin och Bingos Relationspodd. De skvattrar familjärt på och det har lite samma effekt som när man var liten och låg och hörde de vuxna prata i köket efter att man gått och lagt sig. Och så länge Katrin och Bingo gläfser på varandra och serverar tidvis ganska absurda lösningar på lyssnarnas problem hålls mina egna grubblerier borta. Och så slumrar jag till. När jag vaknade hade jag sussat igenom tre avsnitt, hajade lätt till varje gång den karibiska signaturmelodin klingade igång, men annars sov jag som en stinkande Törnrosa. Skönt.

Och imorgon är det en historisk dag! Vi ska spela in det 52:a avsnittet av Eva och Pöll podcast. I ett helt år har vi hållit på utan att  missa en enda fredag eller fuska ihop best bits-avsnitt! Ajaj så vi har pladdrat.

Jag tror den podden också kan fungera utmärkt som vargtimme-sällskap. Testa vetja.

Nyårslöfte: Bye bye martyr-mode

Jag gillar nyårslöften. I ärlighetens namn tar jag dem inte på desto större allvar, men jag känner mig ofta lite extra taggad just inför det nya året och då passar det ju finfint att slå fast några trevliga målsättningar för sig själv. Mera motion, bättre mat, färre men hållbarare kläder och sånt.

Men i år är jag inte alls speciellt taggad. Det var en kämpig höst. Massvis med jobb, rätt stressiga dagar, samarbetsförhandlingar som gjorde att det vanligtvis muntra stämningen på redaktionen var dämpad och insikten att min fritid inte alls räcker till för det jag vill göra. Jag slutade motionera, vilket ledde till att nacken började krångla och byxorna spänna. Min anfäkta anamma tog slut där någonstans i oktober och jag gick in i min ganska osympatiska "nå int då"-martyr-mode då jag är mera intresserad av att sitta i en knut med armarna i kors och rikta anklagande blickar mot chefer, barn och make än att faktiskt försöka åtgärda problemen.

Så mitt nyårslöfte får bli åt det filosofiska hållet:

I år ska jag se till att vara min egen lyckas smed.

Det är ju inte hundra procent hållbart, om man till exempel blir sjuk eller arbetslös är det inte helt enkelt att bara rycka upp sig och trippa vidare på livets stig. Men alla de där små skitsakerna ska jag försöka se till att åtgärda istället för att sitta och muttra över dem. Jag ska be om hjälp och inte tycka att jag måste klara av allt själv. Lära mig att ganska bra är tillräckligt bra ibland.

Jag vet ju faktiskt precis vad som gör mig lycklig.
- Många tomma kvällar och veckoslut i kalendern, då jag får tassa omkring här hemma och göra ingenting särskilt med familjen.
- Att ständigt ha en resa eller två att se fram emot.
- Möjligheten att röra på mig regelbundet, simning, löpning, sköskottning, anything goes. Inte alltid så kul i stunden men alltid värt det efteråt.
- God mat och gott vin. Balanserat i veckorna och unna sig på veckosluten.
- Varierande arbetsuppgifter och roliga kolleger.

Yup. Det här kommer att bli kanon.

Mediejobb på distans

Här sitter jag och arbetar för fullt, förstår ni. Vid köksbordet. Till tonerna av Oggy och kackerlackorna-signaturen (världens jobbigaste serie). Julgranen barrar och barnen häller yoghurt i soffan. Det är måhända inte den mest optimala av arbetssituationer men en helt okej lösning, som programledare händer det rätt sällan att jag kan jobba hemifrån så jag får passa på nu när Radiohuset har sändningspaus.

Julen gick bra, tackar som frågar! Det var nu cocktails, julgodis, pynt, presenter och näpna barn i en salig röra. Ingen slog sig, ingen spydde. That's a first.

Men ja, jobba skulle jag ju. Hörs!

Juldramatik och bloggcomeback

Har gått och planerat att återuppliva bloggen under mellandagarna, och då vill man ju komma tillbaka med en skräll. Men det var inte riktigt en sådan här skräll jag tänkt mig.

Jorå, på väg hem från släktumgänge i Vasa bumpade vi in i en lyktstolpe nära Tammerfors Ikea. Det var halt som tusan, men vi klarade oss mirakulöst bra alla fyra.J körde så långsamt i kurvan att vi alla hann spjärna emot inför smällen. Och stolpen trillade till all lycka inte över bilen utan åt andra hållet. Annars kunde det ha gått betydligt värre.

Tio minuter senare kom ambulans, brandbil och polis till platsen och det kändes som ett grymt hallå för ingenting. Tror inte att jag just då insåg vilken tur vi haft. Och alla var jättesnälla och proffsiga. Lite konfunderad blev jag dock över att typ varannan människa som körde förbi oss knäppte en bild. Kanske de hoppades att vi var kändisar så att bilden kunde säljas till Seiska. Titta så trind och sliten Martina Aitolehti har blivit under helgen, och in i en stolpe har hon kört också. Nej det var tydligen nån annan kärring...

Pannlugg, kultur, luciajury och annat klämmigt

Jestas. Hur gick detta till? Vart tog tiden vägen? Och var ska jag börja om jag vill rapportera om det jag ägnat mig åt på sistone? Det är lite av varje. Gott och blandat. Som en förpackning svenska nubbar minus beska droppar.

Var med i På resande not igen. Det gick hujsigt bra! Är mest chockad över att jag kunde identifiera diverse träslag. Jag som knappt ser skillnad på julgran och yuccapalm.

Och så ska jag sitta med i Luciajuryn i år! Det närmaste jag någonsin kommer att få klä mig i ljuskrona och skrud. Om jag inte fifflar lite med kandidaterna och utropar mig själv till segrare... kanske int.

Radiohuset är numera tre timmar långt istället för två så mina arbetsdagar är rätt kämpiga. Men vi får snacka kultur också, och det är ju kanon! Köpte en grön kappa och klippte pannlugg, visst ser jag genast mera kulturell ut?

På fritiden gör jag inte så mycket. Surar över att jag aldrig orkar masa mig till gymet, glädjer mig åt härliga nya podcasten Hemma hos Gry och dricker Jägermeister.

Ett intensivt år på gång, känns det som. Känns lite märkligt att mitt i den journalistiska krisen i Svenskfinland surrar jag framåt som en Zhu zhu pet med nya batterier. Har nog aldrig tidigare fått göra så mycket roligt på arbetstid som i år. Jag ska försöka glädjas åt allt det roliga, för tiderna blir allt bistrare och samarbetsförhandlingarna på Yle  puttrar vidare.

Men som Scarlett skulle säga, "I won't think of it now, I will think of it later when I can stand it".

De tjocka barnen förpassas till webbutikens skamvrå

Jag slösurfar runt bland de stora klädkedjornas barnsortiment på nätet. Det börjar vara dags att skaffa lite nya höstkläder till ungarna, leggings som inte har hål på knäna och långärmade tröjor och sånt.

På H&M:s sida hittar jag en kategori som jag inte lagt märkte till förr, inte på barnavdelningen i alla fall. Generous Fit heter den. Jag klickar.

Det här är sortimentet H&M erbjuder flickor med så kallade generösa kroppar. Alltså knubbiga flickor. Jag tar mig friheten att vara lite mer plump med begreppen här eftersom jag var en sådan flicka själv. Tjock. Mullig. Trind. Fet. 

Den som är bekant med butikskedjans barnsortiment i övrigt ser ju nog kontrasten. Var är färgerna? Mönstren? Det roliga? Vad är det man försöker säga med de här plaggen, att de knubbiga barnen ska klä sig för att smälta in i väggen?

Barn i västvärlden blir allt fetare, och det är givetvis ett problem som vi bör ta itu med å det snaraste. Men att läxa upp de ungar som redan är knubbiga är inte rätt sätt enligt mig. Lär dem istället att älska och vara stolta över sig själva och sina kroppar. När barnen väl gör det är det en helt annan sak att börja diskutera kost och motion.

När jag var tolv var jag trind och glad. Att köpa kläder var en pärs, för jag rymdes inte i någonting på OneWay eller de några andra barnklädbutiker som fanns på den tiden (H&M, Lindex etc kom till Finland först några år senare). Jag fick helt enkelt gå till damavdelningen. Och det var ju lite pinsamt. 

Jag välkomnar alltså att kedjor som H&M erbjuder kläder också för de barn som inte kan slingra in i de stuprörsjeans och tighta toppar som omvärlden anser att barn av i dag ska bära. Men att enbart erbjuda kläder i murriga färger, undangömda i webbutikens skamvrå är inte heller rätt. 

H&M själva försöker förklara att Generous fit ingalunda är ett sortiment för tjocka barn, utan helt enkelt  en kategori kläder med lite vidare passform och möjlighet att till exempel justera midjemåttet på byxor. Det köper jag inte. I så fall skulle ju de flesta plagg i storlek 50 - 116 vara Genrerous fit. Och borde inte alla kläder för växande barn vara generöst tilltagna och möjliga att justera? Varför utgår man ifrån att de barn som kommer upp i typ storlek 128 som genom ett trollslag blir långa och smala? 

De stora kedjorna har ett enormt sortiment för barn, så varför inte inkludera variationen i basutbudet? En spinkig flicka och en knubbig flicka kommer knappast att kunna köpa samma topp i vuxen ålder heller. Låt alla pröva sig fram och hitta plaggen som passar på samma villkor. 

På damavdelningen heter motsvarande utbud alltid någonting prutthurtigt som XLNT och Generous. Ofta klämmer man in just de exellenta klädstängerna under en rulltrappa eller i en knut bortom underkläderna.  Skamvråtänket slår igenom också i affärerna. (Här ska dock till exempel Gina Tricot och brittiska M&S ha en eloge, för att de erbjuder så gott som hela sortimentet också i större storlekar och har plaggen i butik och inte bara på nätet.)

När man nu äntligen tack vare Lady Dahmer och andra träffsäkra debattörer börjar få upp ögonen för fat shaming borde de som säljer kläder för barn vara de första att ta sitt ansvar. 

Dagens tråkigaste blogginlägg

Sluta läsa, det är inte värt det. Iväg. Sjas. 

Jag har ögoninflammation och är ungefär lika skarpsynt som en fladdermus i Sahara. Irrar omkring här hemma och drämmer tån i olika föremål. Skriver detta med näsan cirka tre centimeter från skärmen. Den blir så immig av min snuviga andedräkt (kan bara andas genom munnen, se) så jag måste ta pauser och torka av den. Skärmen alltså. Och näsan. 

Torkpaus. 

Nu fortsätter vi. Fast varför du fortfarande läser är ett mysterium. Sluta. Ingenting att hämta här. 

Jag åt just världens tråkigaste lunch. Jag hittade den i frysen och tror att det var en makaronilåda. Sen försökte jag titta på Lyxfällan men var geoblockad.

Torkpaus. 

Nu ska jag kissa. Sedan ska jag sova. Sen ska jag vakna och fortsätta drämma tån i saker. 

Jag sa ju att du borde ha slutat läsa redan på första raden. Ingen tar mig på allvar. Snörvel.