Höstkoma

Ont i halsen, ont i nacken, ont i själen.

Orkar inte träna, orkar inte städa, men inget tålamod för att vila heller.

Snäser åt barn, väser åt man, gömmer sig i tvättstuga och skäms.

Degig kropp, glåmig hy, geggigt sinnelag.

Vitaminbrist, energibrist, inspirationsbrist.

Höst. Det går trögt just nu.


Så vacker att jag knappt står ut med mig själv!

Jajamen. Om kvällarna brukar jag läsa ett Harry Potter-kapitel för T. Under tiden brukar hon göra frisyrer på mig. Ikväll var det rysligt spännande, med Quidditch-final och grejer. Så spännande, de facto, att hon flätade hårdare och hårdare, det blev rätt smärtsamt mot slutet. Men resultatet går inte av för hackor. Mycket klädsamt. Jag känner mig 30 år yngre.

En svart dag

Det blev igen en kolsvart dag för finlandssvenska journalister. Nu är det Yles tur att samarbetsförhandla. På svenska sidan ska 170 fastanställda förhandla och 15 få kicken.

Hatar förresten ordet "samarbetsförhandling". Det låter så solidariskt, framåtsträvande och ömsesidigt. I princip går det ju ut på ett spel där en del vinner och andra förlorar. Människor som har familjer och bostadslån, människor som borde samla på sig lite pension ännu, människor som inte riktigt har någonstans att ta vägen om de drattar ut på arbetsmarknaden igen. Var är samarbetet i det?

Den avdelning som jag arbetar på, Fakta & Fiktion, kommer att utsättas för en ansenlig del av nedskärningarna. Det betyder att också de som får stanna har en kämpig tid framför sig. Och de stora förlorarna är ju som vanligt frilansarna och visstidarna, som antagligen kommer att få besked om sin framtid otroligt sent.

Och medan vi förhandlar och väntar är det business as usual som gäller. Inslag, intervjuer, artiklar och skojsiga snackisar ska produceras i samma takt som alltid.

Samtidigt känns det här inte som någonting nytt. Jag började på Yle 2000 och så här vi vi haft det mer eller mindre hela tiden. Under mina många år som frilans visste jag sällan mera än hur jag skulle försörja mig de närmaste två veckorna. I en annan härva slängdes alla tjänster upp i luften,vem som helst fick pröva lyckan och ansöka. Jag sökte jättemånga jobb, mest för att det var en bra chans att slingra sig in hos olika producenter och visa vad jag gick för. Fick inget av jobben den gången och undrar lite hur det skulle kännas för mig i dag om en kaxig 23-åring marcherade in hos producenten och proklamerade att hon skulle vara en mycket bättre programledare för Radiohuset än jag.

Det som gör den här omgången extra ledsam är att det nu verkligen är samarbetsförhandlingar och inte en vanlig sparomgång. Det finns inga överlopps slashasar på Svenska Yle längre, om det någonsin har funnits sådana har de fått gå i en tidigare omgång. Det finns bara envist kämpande människor som försöker anpassa sig till ett medielandskap i blixtsnabb rörelse.

Det här blir ingen rolig höst. Tror jag kommer att vara tvungen att plocka fram julljusslingorna rekordtidigt i år.

52 veckor av cocktails

Den som följer mig på instagram har kanske märkt att jag bullar upp med cocktails varje lördag. Det här var en fix idé som jag fick för något år sedan då jag tyckte det var lite skämmigt att ha så usel koll på klassiska drinkar. Samtidigt tycker jag det är någonting oerhört elegant och tidlöst att världsvant sitta och smutta på en Old Fashioned eller Gimlet.

Så det vara bara att sätta igång då. På ett år har vi hunnit testa cirka 40 olika cocktails. Jag har fått många frågor om det hela, bland annat "blir det inte sjukt dyrt att ha alla möjliga ingredienser där hemma?" Svaret är nej, inte egentligen. Jag började med att skaffa en flaska gin, och den klarade vi oss med i flera veckor. Sedan har jag plockat med mig vodka, rom och tequila i taxfreebutiker på resor. Resten kan man köpa i vanliga matbutiker. Klart att det kostar lite, men hemma-cocktails är ju oerhört mycket förmånligare än bar-cocktails så det här känns som en ganska prisvärd fritidssysselsättning.


Det här är det man behöver för att komma igång:

- En shaker. Finns i alla prisklasser, jag har svårt att tro att drinkarna skulle bli märkbart godare i en 200  euros shaker än i en 12-euros.

- Ett drinkmått. Mitt är timglasformat så man kan mäta 2 cl på ena sidan och 4 cl på andra. Behändigt.

- Glas. De spröda glas jag ärvde av min mormor har varit i hårdanvändning detta år. Det passar bra, för min mommo skulle ha rådiggat cocktail hour-konceptet. De enda nya glas jag skaffat är martiniglas. En bra investering för de kan extraknäcka som dessertskålar om man vill vara lite posh.

- Starksprit. Jag rekommenderar att man börjar med att skaffa Gin eller Vodka. De är basen i oändligt många cocktails.

- Mixers. Ginger Ale, Ginger Beer, Sodavatten, Lemonad, Coca Cola. Schweppes varianter kan man ju köpa så gott som överallt, men glädjande nog har man börjat sälja lite andra versioner också, Barr's och Fentiman's bland annat. Ginger Beer har blivit min favorit, den har en rivighet i smaken som blir en fräsch kontrast mot sötman.

- Is. Jag brukar vara oekologisk och använda plastpåsvarianten istället för isformar. Det är behändigt att frysa ner mini-isbitar som fungerar lika bra som krossad is.

- Citrusfrukter, oliver, kocktailkörsbär, mynta. 

Nästa steg är att skaffa

- Sockerlag och smaksättare. På Alko kan man köpa rubinröd Grenadine och klarblå Curacao. Båda är alkoholfria och kostar ungefär en femma. I övrigt är smaksirapsutbudet ganska klent i Finland, åtminstone för privatpersoner. Men jag brukar tillreda egen sockerlag genom att låta 1 dl vatten och 1 dl sjuda på spisen till sockret smultit. Det jag inte använder genast brukar jag ha i en liten flaska i kylen. Den håller i upp till två veckor, sedan möglar den.

- Citruspress. Gör ju det hela lite prydligare, men det går faktiskt rätt bra att skära frukterna i klyftor och pressa saften ur den för hand.

- Likörer. Cointreau är kanske den jag använder mest.

- Iskross. Vi köpte vår på Lagerhaus för länge sedan.

Eftersom det var ettårsjubileum igår ville jag tillreda de drinkar som blivit våra favoriter under året. Vi var inte överens alls, så det blev till att blanda fyra olika (hick!)

Dirty Martini, J:s favorit

Du behöver London Dry Gin, Torr Vermouth (Martini) och en burk oliver.

Skaka 6 cl gin, 2 cl vermouth och 1 cl saltlake från olivburken över is. Sila ner i ett martiniglas (gärna kylt, några minuter i frysen räcker) och garnera med oliver.


Det här blir en väldigt torr och saltig cocktail. Men den är lysande som aptitretare när man är hungrig och inte vill ha en söt drink.


Salty Dog, gemensam favorit

Du behöver strösocker, salt, en limeklyfta, vodka och grapefruktjuice.

Lägg 1 tsk salt och 1 tsk socker på en tallrik. Gnid in glasets kant med limeklyftan och vrid sedan om glaskanten i salt/socker-blandningen. Fyll glaset med krossad is och häll över 4 cl vodka. Fyll sedan glaset med grapefruktjuice. 

Vi hade inget strösocker så jag använde råsocker. Ingen större skillnad i smak, men tanken är ju att glaskanten ska vara kritvitt frostig, nu blev den brun istället. 

Det här är en otroligt fräsh och enkel drink. Det är egentligen sockret och saltet som är hela poängen, så det går bra att göra en svagare variant också. Bra alternativ till bål på fester, eftersom det går snabbt att fixa flera drinkar på en gång.

Moskow Mule, min favorit 

Du behöver Vodka, Ginger Beer och lime.

Skaka 4 cl vodka och 2 cl pressad lime över is. Fyll glaset till hälften med is och häll blandningen över. Fyll sedan glaset med ingefärsöl. Garnera med en limeskiva.

Också en superfräsh och läskande drink. Jag föredrar Ginger Beer framom Ginger Ale eftersom jag tycker ale blir för sött. Byter du ut vodkan mot gin heter drinken Delft Donkey, nästan lika god.

Daisy, min favorit

Du behöver: Gin, grenadine, citron, sockerlag, sodavatten.
Skaka 6 cl gin, 1 cl pressad citron, 1 tsk sockerlag och ett stänk grenadine över is. Sila ner i ett glas och fyll på med soda (eller mineralvatten). Garnera med en apelsinskiva (jag hade inga apelsiner så det fick bli citron)

En lite sötare cocktail. Passar bäst på sommaren. Den här går också bra att göra svagare, mera soda och mindre vodka.


Detta var favoriterna år 2013/2014. Har blivit en del floppar också förstås. Bland annat har jag insett att chmpagnecocktails inte alls blir lika goda som bara champagne. Creme de menthe är en förfärlig likör som smakar munskölj, men den är fräckt illgrön så den får agera prydnad.

Men vi fortsätter, nästa lördag blir det väl aktuellt att testa någonting helt nytt igen.

Älska din kropp-medleyn som slog slint

När jag hörde Meghan Trainors All about that bass första gången blev jag blixtförälskad. Vilken röst, vilket roligt sound, vilket toppenbudskap. Snappade ju i all hast bara upp valda delar, bland annat "I'm bringing booty back" och "Every inch of you is perfect from the bottom to the top". Jee!

Nästa gång snappade jag upp grejer som gjorde mig mer tveksam. Främst:

Yeah my mama she told me don't worry about your size
She says "Boys like a little more booty to hold at night"

Gee, tack mamma. Nu känns det bättre! Nu vet jag att det liksom finns en mening med min booty. Låter  i och för sig ganska obekvämt att ha en karl som ligger och håller i bootyn om nätterna, men jag får väl anpassa mig. 

En annan rad:

I got that boom boom that all the boys chase

Jag vet inte riktigt vad boom boom är för någonting, men jag är glad att jag tycks sakna det för jag vill inte alls bli jagad av alla pojkar. Låter besvärligt och lite skrämmande. 

I got all the right junk in all the right places

Det var knepigt. För jag har på känn att till exempel magkorvar inte är junk på rätt ställe. Inte gäddhäng heller. Eller dubbelhaka. Det finns tydligen rätt sätt att vara mullig på och fel sätt att vara mullig på. Rätt sätt är att ha boobs och booty men ändå en tydlig midja. Nu tror jag förresten jag kom på vad Boom boom är!



Kollade härefter upp videon och blev paff av flera orsaker. För det första hade jag ju fått för mig att Meghan var en ganska stor kvinna, på basis av texten. Men det är hon inte. Hon är mittimellanstor.  Och det är väl en lika ypperlig kroppsvariant som alla andra, men ska hon nu verkligen, likt Molly Sandén, utropas till språkrör för alla mulliga utan att vara nämnvärt mullig själv? 

I videon figurerar också en "skinny bitch" som ska personifiera de vridna skönhetsidealen. Så det gick inte att jubla över att mulliga kroppar är härliga utan att trampa ner de benigare systrarna.

Det finns bara en överviktig person i videon och han är man. En härlig sprattelgubbe till man, som dansar loss för fulla muggar och skakar på fläsket. Tänk vad kul om en kvinna hade fått göra det samma. 

Jag länner mig lurad. Det här var ett fult trick. Här släpper man ut en rolig och medryckande hitlåt med en spännande ny artist, och så var det egentligen kroppshets i pastellförpackning.

Skriv om texten Meghan och kör hårt! För din röst förblir det coolaste jag hört i år. 

Och plötsligt förvandlas jag till klassens värsting!

Det händer någonting förskräckligt med mig vid varje föräldramöte. De första femton minuterna är jag normal. Jag ler uppmuntrande mot alla i personalen när de i tur och ordning stiger upp, tveksamt grabbar mikrofonen och presenterar sig. Jag lyssnar intresserat på föreståndarens redogörelser, nickar instämmande och är på alla sätt en helt vanlig mamma.

Men efter en stund börjar metamorfosen. Jag åker ner i sätet. Min hållning blir krum som en femtonårig röksugen gosses. Min blick blir immig, min haka ramlar ner på bröstet. Mina ben åker isär och armarna släpar gorilla-aktigt i golvet.



Jag har förvandlats till klassens värsting! Från prydlig Esbo-mamma till Judd Nelson på bara några sekunder!

Det måste vara skolmiljön som gör detta, men det underliga är att jag var allt annat än en värsting när jag själv gick i skolan! Jag var väl någonting i gränslandet mellan Hermione och Tjorven.

Mötet fortsätter. Specialläraren insisterar på att hålla sitt vanliga anförande om hur viktigt det är att barnen får ett gott svenskt språk. Som vanligt kör hon tvärsäkert över allt vad mångkulturalitet heter, och predikar hurtigt om vikten av Muminböcker och finlandssvenska tv-program.

- Ööööööööh, stönar värstingen passivaggressivt längst bak i salen, himlar med ögonen och försöker få ögonkontakt med en annan värsting. Men tyvärr, de andra är fortfarande helt normala.

- Nu har vi ännu en timme och fyra minuter på oss! förkunnar föreståndaren glatt. Några frågor?

Värstingen ett ärende. Värstingen vill klaga på att det finns så knapphändigt med information på skolans webbsida. Om viktiga datum och så.

- Du var tydligen inte på mötet den 4 juni! svarar föreståndaren vänligt.

Värstingen blir frustrerad. Värstingen var visst på mötet, men hade fullt upp med att vara värsting, stånka och himla med ögonen och sånt. Värstingen skrev inte upp alla datum.

- Ja och så stod ju allt på blanketten ni fick för en tid sedan!

Värstingen minns inget sådant papper. Värstingen tappade säkert bort det. Värstingen skäms och muttrar att allting ändå borde finnas på nätet. Ingen bryr sig om värstingen längre, nu ska det göras grupparbete.

Värstingen funderar på att stiga upp på bordet och tända en joint. Men någonstans där inne hörs Hermiones stränga röst.

- Seriöst! Ska du hålla på så här också sen i den lilla gruppen med alla normala föräldrar? Skitkul för S att hennes mamma beter sig som en grobian.

Dags att skärpa sig. De-aktivera Värsting, aktivera Hermione. Grupparbetet blir dessutom riktigt trevligt.

Men eftismötet får J gå på. Han är mera sansad än jag. Förvandlas knappast till Molly Ringwald en en kvart.



Ikväll är man på tv, minsann

Ikväll börjar det! På resande not, ypperlig lördagsunderhållning för alla som gillar att sitta i tv-soffan och briljera med sina kunskaper och håna fåntrattarna i rutan som inte vet nånting. Jag är en av fåntrattarna i det första avsnittet. Till all lycka har jag med mig Sixten Lundberg som lovat ta hand om sportfrågorna, så jag får koncentrera mig på frånskilda kungligheter och andra viktiga ämnesområden.


När rastlösheten slår till

Jag har en väldigt varierande inställning till mitt jobb. De flesta dagar kan jag älska det så innerligt att jag knappt kan greppa att jag får betalt för att göra så här intressanta saker! Ibland undrar jag vad fasen jag håller på med, och om jag inte borde maka på mig och låta någon med begåvning ta över. I dag var en sådan dag.

Jag kände mig off redan på morgonmötet, då jag gäspade så mycket att jag var tvungen att förklara för mina ljuvliga arbetskamrater att det varken var de eller deras uttalanden som var tråkiga, utan att jag måste ha drabbats av någons sorts kortslutning i gomnerven (vi säger att det finns en sådan).

Sen satt jag mest och lallade framför datorn utan att lyckas slutföra någonting och när det väl var dags för sändning inleddes ett stappel- och ööööh-kalas utan like. Jag tryckte på fel knappar, klickade fram fel dokument, ställde underliga frågor till gästerna, trasslade in mig själv i de enklaste satskonstruktioner och var på det stora hela en katastrof. Som om man hade slängt in en någon med grav dyslexi, dålig syn, talfel och målbrott i studion och kastat kallt vatten på den en gång i minuten.

Helvete vad man kan skämmas. Alla måste ju ha rätt att ha sina mindre skärpta arbetsdagar, men det blir lite jobbigt när man har några tiotals tusen vittnen till sitt yrande.

I de här skedena brukar rastlösheten slå till. Rastlösheten är lite spännande, för ibland har den fört in mig på farliga vägar. Rastlösheten fick mig till exempel att börja göra morgonradio, vilket var ett eländigt beslut för en fullfjättrad kvällsmänniska, även om jag lärde mig en massa på kuppen. Men den har fått mig att göra en massa fiffigt också. Som att gå med på att inleda ett husbygge, antagligen det mest dumdristiga och briljanta beslutet jag tagit. Den driver mig att fatta de där stora, dramatiska "Nu får det bära eller brista"-besluten.

Men den här gången kommer tveksamheten emot. Jag har arbetat som programledare i så många år. Kan jag ens lära mig någonting annat längre? Tänk om jag inte kan det? Och vad är det ens jag skulle vilja göra istället, jag vet ju inte ens det! Och - det värsta - tänk om jag ångrar mig och inte kan gå tillbaka? Sedan när jag insett att livet som ormtjuserska trots allt inte var mitt kall.

Om jag var klok skulle jag helt enkelt säga att jag ska vänta och se, känna efter och ta det lugnt. Allt ordnar sig, pusselbitar faller på plats, det går som det är utsett.

Och så är man ju sjåpig och otacksam också, som har ett bra och varierande jobb med okej lön och trevliga kolleger, och ändå tror att gräset ska vara grönare på andra sidan planket (vår gräsmatta här hemma ser ut som en plätt påskgräs som såtts för sent, se metaforen känns väldigt träffande)

Men rastlösheten köper inte de där argumenten.  Så jag ska försöka lindra den med lite slösurfande på Tripadvisor och en grogg.

De bästa svenska radioprogrammen

Har suttit på en superintressant kurs i dag, vi skulle fila på våra programledarroller tillsammans med Sverker "Plus" Olofsson och Anna Ivemark från Sverige. Anna gör bland annat otroliga dokumentärprogram i SR och i mitts av dagen pep hennes telefon till, varpå damen gjorde ett kenguruskutt upp i lysrörshöjd och pep "Vi är nominerade!!!!!"

Det visade sig att svenska Radioakademins prisnomineringar hade publicerats, och Annas dokumentär Krigaren fanns med på listan! Den ska alla lyssna på genast, jag kände mig lite som gruppens Hermione som faktiskt hade råkat höra den för några månader sedan. Ganska heavy grejer. Oerhört stark story.

Nu ikväll har jag gått igenom de övriga nomineringarna och hittat en massa andra favoriter! Medierna, Sista resan, Kvinna hittad död vid badplats mf.l. Många bra tips där!

Hela listan hittas här.

Avvikelsernas afton

Egentligen hade jag tänkt testa på yoga för första gången någonsin efter jobbet. Men när jag väl hasade mig fram genom Kampen med gorillaarmarna släpade i marken och en dregglig undreläpp vajande i knähöjd bestämde jag mig för att åka hem istället.

Men en vanlig kväll blev det inte, utan en kväll ägnad åt sådant jag vanligen inte gör.

Som att dekorera min dotters naglar med klistermärken (hon har tjatat sedan hon fick dem i juni). Det blev ganska piffigt.


Köper aldrig läsk. Och om jag gör det är det alltid Pommac. Men detta var avvikelsernas afton. Pomelo-Jaffa. Vem har ens kommit på någonting sånt?


 Så pallade jag blommor på en äng där man inte får plocka blommor. Rebel rebel.


Sedan spårade det ur fullkomligt.


Den förhatliga flödesradion

Det finns två företeelser som jag är innerligt trött på då det gäller radiohantverket.

Den ena är direktivet "Var gärna personlig med inte privat". Det låter ju tydligt, visst? Det kan gärna höras att du är från södra Finland och på gott humör. Men ids nu inte berätta att du har jästsvamp i fjöselimanget. Solklart så här långt. Men sen då? En del lyssnare blir till exempel galna om du säger att du åt gröt till frukost. För privaaaaaat, vi bryyyyyr oss inte, berätta om nånting VIKTIGT! 

Den andra är den fasta övertygelsen att flödesradio är dålig radio. Billigt innehållslöst skräp som mest ska fylla ut dödtiden mellan Påkostade Dokumentären och Fördjupande Nyhetstimmen.

Det är inte riktigt så jag ser på flödesradio. Och jag anser mig ändå ha någorlunda koll på läget, efter att ha arbetat med flödesradio i nästan femton år.

Flödesradio är svårt. Man ska hålla på länge för att bli bra på det. Jag tror mig vara halvvägs någonstans, jag är hyfsat bra men jag kan bli betydligt bättre.

En reporter tilldelas vanligen ett ämne på morgonmötet. Om ämnet är främmande för reportern gäller det att raskt läsa på. En flödesprogramledare ska ofta läsa in sig på fyra-fem ämnen på någon timme.

Om programvärden har tur (och det har jag!) har hen pålitliga kolleger som får ihop sina inslag i tid, kommer på en bra vinkling och ser till att programvärden får den information hen behöver. Men också den flitigaste av reportrar kan missa en deadline eller råka sitta vid en dator som raderar inslaget istället för att spara det. Då får programvärden hitta på någonting. Det blir ibland lite torftigt, kanske en liten personlig (men inte privat!!!) iakttagelse om någonting som stod i tidningen imorse. Det kanske handlade om nya forskningsrön kring vikten av att äta frukost. Men vem bryyyyyyyr sig, berätta om nånting VIKTIGT!!!!

I en direktsändning händer det ofta mycket på en gång. En gäst är på väg ut från studion (tack så mycket, jag ska se till att du får erättning för taxiresan) medan en annan är på väg in (hejhej, välkommen, får det vara ett glas vatten?) samtidigt som nyhetsuppläsaren ringer och frågar om det är okej att väderrapporten är lite lång i dag, myndigheterna skickar ut ett meddelande om trafikolycka på Åboleden och programvärden inser att den låt som ska spelas efter intervjun om eutanasi är Heaven I'm in heaven och måste hastigt byta. Melissa Horn funkar i de flesta situationer.

Direktsändningar är det mest kaotiska, virriga och roliga som finns. I nio fall av tio håller programledaren huvudet kallt och allt blir precis rätt. Men i det tionde fallet går kanske något snett. Gästen Simon presenteras som Staffan, Phil Collins trallar till fast det var Melissa Horns tur och så blir det plötsligt alldeles tyst i etern i fem evighetslånga sekunder. Sekunder är aldrig så långa och så tysta som för en radioprogramledare som inser att hen tryckt på fel knapp.

Ofta gäller det för en flödesprogramledare att ha koll på väldigt många saker samtidigt. Man ska vara rätt funtad, helt enkelt. Stresstålig, alert, kvick i formuleringarna och lite knäpp. Men inte privat, förstås.

Efter en sändning är jag vanligtvis ganska trött, men väldigt ofta också stolt. Stolt över att min redaktion rodde i land det hela igen, att våra gäster var så intressanta, att inslagen var väl researchade och snyggt klippta fast reportern bara haft några timmar på sig, att jag som programvärd lyckades hålla ihop det hela, att inga allvarliga tekniska missar hände och att det blev ett bra program helt enkelt.

Det är därför jag blir stött, irriterad och arg när någon tar sig friheten att rita upp ett näbbigt likhetstecken mellan flödesradio och dålig radio. 

De som gör detta vill ofta hylla dokumentärer och långprogram av olika slag. Det vill jag också, det finns ingenting bättre än en riktigt välgjord radiodokumentär. En sådan vill jag gärna avnjuta som en stor ask med handgjorda praliner, som bara är min.

Men jag råkar ju också veta att den som gjort dokumentären har haft flera veckor på sig att fundera, undersöka, fila och finslipa. Därför går det helt enkelt inte att jämföra just till exempel en radiodokumentär med ett flödesradioprogram. Det är som att jämföra en artikel med en bok. Innebär det att artikeln är sämre än boken? Nej, för det är ju helt olika saker.

I Hbl kunde jag i dag läsa att vi flödesvärdar i Radio Vega är dåligt bildade, pladdriga och privata. Att det vi gör är billigt skräp som saknar journalistiskt innehåll.

Skribenten har rätt till sin åsikt. Det har jag också.

Men jag skulle känna mig obekväm med att offentligt kommentera kolleger vars arbetssituation, ambitioner och bildning jag inte vet ett skrutt om.

Bojkotta kropphets!

Jag fick lön i fredags, och en av mina små rutiner är att varje månad unna mig en bukett snittblommor och ett magasin den dagen jag känner mig lite rik och lyxig. Så med blompaketet käckt gungande på handleden stegade jag fram till tidningshyllan i matbutiken.

Flera tidningar tycker att jag ska testa 5:2-dieten.
Jennie, 33, gick ner 13 kilo med basisk mat, fick jag veta.
Detox! Det bästa sättet att inleda hösten. För visst blev det lite för mycket av allt under semestern?
Fettbrännardieten! Gå ner 5 kg på två veckor.

Det blev ingen tidning.

Jag tycker egentligen rätt bra om damtidningar. Jag är inte så hängivet intresserad av mode att jag köper regelrätta modetidningar, jag läser gärna om kändisar men hellre långa intervjuer än skvaller etc. Tidningar som Amelia, Me Naiset, Elle etc brukar ofta bjuda på en skön kombo av mode, inredning, intervjuer, nöjesnytt, roliga kolumner, sminktips med mera.

Men nästan varje gång ingår också ett element som jag inte vill drabbas av i min avslappnade lässtund. Kroppshets. För det mesta kamouflerad som välvilja. Typ så här:

Tänk så tjusig Leila nu är när hon har viktväktat bort halva sig själv. (Det måste vara någon annan som ska äta wienerbröden som ligger på plåten.)

Testa LCHF, basisk mat, rawfood och gå ner i vikt. (Maten är svindyr och smakar underligt och dina pruttar kommer att få familjen att vilja bädda åt sig i trädgårdsskjulet men du kanske faktiskt är fem kilo lättare i tre månader innan du går upp allt igen)

Jag skulle också vilja se en tidning som har en större (typ storlek 38 eller mer) på omslaget utan att hennes kropp görs till ett issue. När fick till exempel Lola Wallinkoski pryda ett omslag utan att rubriken handlade om hennes "Upeat muodot"? Som att det var exotiskt och ovanligt att klara av att vara snygg och storlek 42 samtidigt.

Eftersom bantning börjar vara ett avskräckande ord försöker man ofta släta över det där med viktnedgång med "jag blev så pigg/ fick så bra hy/ fick sådan sexlust att min partner nästan svimmade".  Mitt mål är inte att bli smal, utan att bli STARK!

Jag köper inte detta. Ingen som anammar en livsstil där man fastar två dagar i veckan gör det för att få bättre hy. Alla gör det för att bli smalare. Sluta bullshitta.

Nu vill jag vara tydlig med en sak: det är viktigt för var och en att försöka må så bra som möjligt. En del kanske faktiskt blir lyckligare genom att äta raw food, köra detox eller fasta, och då är det inte min sak att dissa deras val. Tvärtom, jag vill gratulera dem! Finns ju inget bättre än att hitta någonting som får en att må bra!

Men de här valen ska vi alla få göra själva. Vi ska inte behöva överösas med skickligt krumbuktade "Du duger inte, du borde vara smalare"-budskap varje gång vi ska köpa (soja/mandel/ko)mjölk.

Ja men, skriker alla i magasinsvärlden, de tidningar där en kändis står på pärmen med ett måttband om magen och ler så visdomständerna skymtar, de säljer allra bäst! Vi gör bara det som våra läsare vill ha!!!

Ja men tänk om vi läsare säger nej?

Jag föreslår följande: nästa gång du vill köpa en tidning, se till att du köper en som inte har kroppshets på omslaget! Det är mest praktiskt att begränsa detta till omslaget, för man kan ju inte läsa hela tidningen i kassakön.

Om du prenumererar på en tidning och inser att den ofta har kroppshets på omslaget, avsluta prenumerationen och meddela kundtjänsten att du hädanefter ämnar köpa lösnummer. Men bara då det inte förekommer kroppshets på omslaget.


På damtidningarna jobbar duktiga journalister. Jag är helt säker på att de kommer att hitta annat att fylla omslagen med. Sådant som lockar till läsning och får oss att vilja köpa blaskan utan att vi får en hälso-käftsmäll på köpet. Och om inte, tja, då kanske det är lika bra att vi slutar läsa damtidningar.

Money talks, det är vi som köper tidningarna eller låter bli som bestämmer.


Vilken skitdag!

När man läste nyhetsrubrikerna imorse ville man ju helst bara lägga sig igen. Under sängen. Längst in vid väggen.

Halshuggningar i Mellanöstern, nya dödsskjutningar i USA, igen fullt krig i Gaza, vulkanutbrott, ebola.  Fy fan.

Illustreras med en bild på en liten i-landskatastrof på hemmaplan.


Och så förstås nya sparbesked på Yle. 10 miljoner ska sparas så alla frilansare åker ut i höst. Det är inte min mening att hötta med näven åt min arbetsgivare här, det är trots allt fråga om komplicerade politiska beslut om indexhöjningar som satt oss i den här knipan. Men det är så hemskt när fina kolleger och goda vänner är ledsna och besvikna.

Och så är det ju lite oklart hur vi fastanställda ska fixa arbetsbördan utan frilansarnas insats. Men det är inte mest synd om oss utan om dem.

Jag = Finlandssvensk kändis

I frågesporten "På resande not" tävlar finlandssvenska kändisar mot varandra i Europakunskap. 

Det innebär att eftersom jag är med och tävlar i programmet måste jag vara en finlandssvensk kändis! Tänka sig!!! Jag rodnar från vad till pannlugg! Nje, jag gör mig inte till nu. Jga har bara aldrig tänkt på mig själv på det sättet och blev vansinnigt smickrad av att inkluderas i denna kollektiva beskrivning. Men de kunde väl inte helst skriva "finlandssvenska kändisar (och Eva Frantz)"

Det här är nu i alla fall det superhemliga tv-projekt som vi har tisslat och tasslat om. En frågesport lite i stil med På spåret, premiär i Yle Fem nästa vecka. Jag bildar ett lag med Sixten Lundberg, som jag bara träffat i förbifarten tidigare. Ja, och så var han min idol när jag var liten, för han spelade Emil i Lönneberga på Svenska teatern. Det var före han blev Grottmannen och jag... ja vad jag nu har blivit. Utöver finlandssvensk kändis. (Kan man trycka upp visitkort med den titeln på? Ändra namnet på sin instagramprofil till "Eva Frantz Official"?)



Sixten och jag! Som två körsbär på samma kvist!

Det var fasansfullt roligt allt vara med om detta! Thomas Lundin är programledare, och det är inspirerande att se ett sådant proffs in action. Stjärnor som Sarah Dawn Finer och Anne-Lie Rydé släntrade runt i korridorerna och vi nervösa deltagare (Fredrik Furu, Monika Fagerholm, Alfons Röblom, Heidi Finnilä med flera) tuggade stressat på de framställda smörgåsarna och drog dåliga skämt. Ami Aspelund fällde mikrofonen i toabyttan. Ljudkillen fastnade i Sanna Tahvanainens behå. Christoffer Strandberg hade så snygga skor att alla började röra sig i slow motion när han kom in i rummet. 

Två skådespelare och två före detta skalliga kvinnor
Wikileaks hade inspelning i studion intill så vi fick samsas om en loge. Thomas loge, de facto. Det gick bra. 

Jag tror slutresultatet blev svinbra! Roliga och kluriga frågor, fantastisk musik, tassiga arkivklipp och någonstans mitt i allt en  hysteriskt grinande Eva. Kommer inte att våga titta själv, men alla andra kan ju göra det. Och heja på Sixten och mig, förstås.

Tillbaka till jobb-panik

Jag har haft en suverän semester. Resor, god mat, gott vin, sovmorgnar, sol och bad, umgänge med mina tokiga nära och kära osv. Men jag är helt redo för höst nu, och tycker det ska bli ganska trevligt att åka på jobb imorgon.

Men samtidigt är jag lite skraj som vanligt.

Tänk om jag inte kommer att kunna anpassa mig till uppstigning kl 6.30 och morgonruljansen!

Tänk om jag inte har koll på någonting och förväntas göra samhällsjournalistik fast jag blandar ihop Ukraina med Uruguay!

Tänk om lyssnarna blir rasande när jag piper till i etern igen och ordnar en namninsamling för att få behålla sommarvikarierna istället!

Tänk om jag blir stressad!

Tänk om jag tappar sugen och blir deppad och glömmer att vattna de 82 aronior som vi planterade igår!

Tänk om häcken torkar bort! (Aroniorna, inte min. Eller inte den heller, helst)

Nästan lite första skoldagen-panik på gång. Men det kanske hjälper om jag försöker göra mig lite vacker. Kanske ingen märker att jag är totalt utblåst i skallen om mina porer är i skick?


Dagens hetaste bild

Enda sättet att tackla hettan för den som inte välsignats med gasellben. Man tillverkar ett par cykelbyxor av gamla strumpbyxor. Råkade dessutom välja ett par gamla gravidstrumpisar så det var bara att buffa in grillmatsrumpan där gravidmagen satt en gång. Bekvämt, för att inte tala om sexigt!

Tack Fager Dam för tipset. Ser fram emot friktionsfria sommardagar i klänning.