Min ironi-strategi

En tanke har puttrat på inom mig det senaste året. Ironi har blivit skitfarligt. Så farligt att allt flera väljer att undvika ironi. För ironi, i synnerhet i text, kan lätt missförstås och tolkas bokstavligt, och då skiter det sig.

I allra värsta fall kanske man sårar någon, fast man bara försökte vara lite vitsig. Och då måste man börja förklara hur man menade och att man inte ville någon illa, och då hör man sig själv dra till med den där förvirrade icke-ursäkten "jag ber så mycket om ursäkt ifall någon blev sårad" som många irriterar sig på.

Jag är en i grunden ganska snäll människa så kan jag undvika att såra någon annan gör jag ju det. Därmed har jag bestämt mig för att minska på ironin. Men det är lättare sagt än gjort. Min humor är helt enkelt ironisk i grunden. Min uppväxt under 90-talet präglades av ironisk humor, klart att jag sög åt mig av alla lysande oneliners i Friends och Seinfeld och de vitsiga formuleringarna i FRIDA. Min pappa, som är en av de roligaste människorna på planeten, är väldigt ironisk. Jag har blivit en väldigt ironisk figur. Och så invanda mönster är svåra att nöta bort.

Dessutom är ju ironi så himla kul! När man är införstådd med den, vill säga. Det är rätt sällan jag tycker sannfinländar-ironi är speciellt skojig, till exempel.

Peppe har ett bra förslag på tumregel: ironi funkar bättre nerifrån upp. Ironi riktad mot minoriteter är därför ett farligt grepp om man vill undvika att såra. Ironi inom en minoritet kan däremot fungera fint, fast också där kan man hamna på hal is. När österbottniska KAJ gör sig lustiga över österbottningar var det raskt någon äldre person som blev stött och ansåg att "Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo" kränkte äldre människor.

Kommer också att tänka på Gina Dirawi som slog igenom med sina videobloggar som fick många araber i Sverige att vråla av skratt, men en del uppfattade henne som rasist. Helsnurrig situation, med andra ord.

Fast redan Sokrates använde ironi (läste jag på wikipedia) har ironi blivit för laddat för de sociala medierna och 2010-talet. Definitionen av ironi är att alla de som tar del av den ska vara införstådda med att den som uttalar sig är ironisk. Och det kan man aldrig garantera på sociala medier.

Så det gäller att ta det varligt med ironi när man uttrycker sig inför större skaror. Inom familjen och bland nära vänner är det förstås bara att tuta och köra.

Så här:





Så nedrans snygg i håret!

Har inte klippt mig på evigheter och skämdes lite för mitt torra burr till kalufs när jag smög in på Naps på Georgsgatan. Men en timme senare känner jag mig som en frigging filmstjärna! Jaa! 
Ska glädja mig riktigt innerligt åt mitt tjusiga huvud för att dämpa tjockångesten som alltid smyger fram när jag ska vara med på tv. Fast jag är hundra procent till freds med min storlek i vanliga fall gäller helt andra regler när man ska spanxsas, sminkas, mickas och fixas och ändå känner sig som en strandad val med rouge.

Exakt vad det är fråga om får jag avslöja först om några veckor. Nånting väldigt kul kan jag i alla fall lova!

Död, krig och proffsflams - Sommarens poddhöjdare (och några andra)

Jestas så många poddar jag har lyssnat på den här sommaren! Måste vara något nytt rekord. Men man måste ju hålla takten när det sprutar ut flera sommarprat per dag vid sidan av de vanliga veckopoddarna.

Den veckopodd jag numera ser mest fram emot är Blankens Swanberg. Den hör ju till podcastkategorin som som somliga kallar "bara löst prat", men se, ibland är det just löst prat jag vill höra. Dessutom är de här två sanslöst roliga på ett helt oplanerat sätt. De får vara substitut för mitt egna kompisgäng, som spridits ut i världen under sommaren...

Bästa dokumentären jag hört i sommar var Sista resan, två avsnitt som handlar om assisterat självmord. Låter ju så lagom upplyftande, men programmen var så jäkla livsbejakande och fina att jag var tvungen att gömma mig för familjen och hulkgråta en stund. Det är alltid omvälvande när man tvingas revidera sina egna åsikter om någonting. Har inte haft någon stark övertygelse åt någondera hållet då det gäller eutanasi, men efter dokumentären är jag nu helt övertygad om att det är det absolut rätta valet för en del människor. Starkt!

Ungarna älskar Barnens Pod med Farzad, och jag har hört en del av avsnitten flera gånger utan att få minsta migränanfall. Bara en sådan grej!

Bland de svenska sommarpraten kryllar det ju av pärlor. Mest omtvistat är förstås Athena Farrokhzads, och jag sällar mig till hyllningskören. Att kunna paketera ett brandtal i poesi och få mig att ena sekunden tänka "jag måste nog aktivera mig för miljön" för att i nästa stund tycka "men när gjorde jag någonting för EU flyktingpolitik?" är ingenting annat än mästerligt.

Jag gillade faktiskt Marianne Bernadotte också! En sådan där tjusig åldrande kvinna som syns i Svensk Damtidning ibland, men hade både ett och annat att säga när hon får chansen. Ett fascinerande och ofta tragiskt liv hon har levt!

Sen var det ju väldigt omtumlande att lyssna på Christian Falk, som avled i cancer några dagar före programmet sändes. Ingen väger väl sina ord så noga som den som verkligen vet att detta är sista chansen att få saker sagda. Blev hulkgråt här också... Då blev det ett rejält antiklimax när jag genast efteråt tog itu med äventyraren Oskar Kihlborgs redogörelser från Mount Everests topp och någå vattenfyllda grottor på Nya Zeeland som var så farliga att besöka att till och med lokala guiden mesade ur. Fucking hell. Liv är någonting värdefullt och Kihlborgs adrenalinstinna ävetyrslust kändes så barnslig i jämförelse med de andra pratarnas erfarenheter.

Här är länken till alla Sommar i P1. 

De finlandssvenska sommarpraten har också varit bra, även om några av pratarna fallit för frestelsen att göra oblyg reklam för sina egna verk, föreställningar, böcker etc. Men det beror kanske mest på att jag lyssbat på svenska och finlandssvenska sommarprat omlott och att det skulle vara otänkbart att göra på så sätt i SR.

Marcus Birro blev jag riktigt besviken på. Det hela urtartade i en överlång aftonandakt där någonstans i mitten. Birro är ju en kille som upplevt mycket, synd att han valde att övergå i preikantrollen utan förvarning. Fast många verkar ha storgillat pratet, och det är ju bra. Det är inte meningen att man ska älska alla utan hitta just sina egna favoriter.

Kjell Westö däremot, wow! Roligt, ödmjukt och nästan lite generat. Tycker han borde skaffa sig en pladderpartner och börja podda genast.

Kerstin Kronvall ska jag också tjoa om! Hennes reportage från Ryssland och Ukraina är alltid fängslande, men det jag blev mest inspirerad av i sommarpratet var det faktum att hon tog ett stort skutt i karriären som 40-åring, lärde sig ryska flytande och blev korrespondent i Moskva. Det är så jäkla skönt att få det bekräftat att man hinner med en massa nytt och spännande (och eventuellt skrämmande) efter småbarnsåren bara man ger sig själv en spark där bak.

Sen kan jag på förhand utlova ett härligt sommarprat på måndag, då Axel Åhman (A:et i KAJ) sommarpratar. Råkar veta att detta är ett härligt program för jag klippte det. Obs, trimmade är kanske mera beskrivande, dvs såg till att musikskarvarna blev okej och så. Ska inte ta åt mig äran för innehåller på något sätt, men skrattade under klippandet så hejdlöst att kollegerna sneglade på varandra och sa "tur att hon får semester snart, för nu börjar det slira..."

Jag har dock inte hört alla Vegas sommarprat ännu, så jag får säkert anledning att fylla på listan.

Och jo, jag har ju glömt att trumpeta för den finlandssvenska poddportalen som Pöll har knåpat ihop! Så jäkla roligt att de finlandssvenska podcastarna blir flera.

Vår egen podcast har varit lite överhettad nu under sommaren, men snart är semestern slut och då blir vi skärpta, välartikulerade och smarta igen.

A ha haa. As if.




Hangö - sol och alg och böljedans

I går packade ju iväg oss på mini break till Hangö. Mamma fyllde 60 år och det hela var förstås inget impulsbeslut utan bokat typ i mars och topphemligt. 

Väldigt lyckad exkursion! Läcker lunch på Fyra vindars hus, övernattning på mysiga Villa Maija, lite turistande. Enda smolket i bägaren var de vidriga algerna. Ingen simtur i dag.

En mirakelsöndag

Jag har ju gett mig själv den kökspsykologiska diagnosen "kronisk over-achiever", ett syndrom som kan vara lite knepigt så här i semestertider när det är meningen att man ska vila och ladda batterier. Jag blir så otroligt rastlös av att ta igen mig och så dyker jag in i någon skrubb och börjar röja upp och har det varken skönt eller trevligt.

Men i dag blev det en sådan där mirakulös söndag då jag både kopplat av och åstadkommit, i en perfekt balans.

Först planerade jag en hurtig hälsomeny för veckan. Har blivit ack så mycket korv och pizza på sistone.  Hamnade i en butikskö bakom en tjusig kvinna (ja men ni vet, blankt hår, avslappanade med snygga semesterkläder, hållning som en dansös) häromdagen och iakttog avundsjukt det hon radade upp på bandet. Edamamebönor, quinoa, fiskpinnar med fullkornspanering, sockerärter... Jag blängde kritiskt på bbq-såsen och frys-franskisarna i min egen korg och i dag radade jag istället upp så nyttiga grejer själv på bandet att min stackars make såg lite bekymrad ut.

Nåjo, mina hälsoryck brukar vara i någon vecka innan fantasin och lusten tar slut och så åker franskisarna fram igen. Men i dag har vi ätit quinoasallad med babyspenat, avocado, kyckling och pinjefrön och hälsokokosbollar till efterrätt.


Bollarna blev helt otroliga! Dadlar, cashewnötter, mandelmjöl, kokosolja, eko-kakao och kokosflingor. Bara att kleta ihop och rulla i kokosflingor.

Därefter städade jag piggt i några timmar tills J undrade om jag skulle med till gymet. Givetvis skulle wonder woman det. Och när jag någon timme senare hasade hem igen efter ett förfärligt body pump-pass (wonder woman har förivrat sig lite med pulled porken, verkar det som) hade barnet passat på att städa och dammsuga sina rum och stod på verandan och flinade upp sig. Man blir ju bara så rörd.

Men mellan varven har jag också hängt på balkongen med candy crush och Marianne Bernadottes sommarprat. Skarp och finurlig 90-åring.

Och nu tänker jag inte göra nånting mera. Kanske slänga mig på soffan framför Breaking bad. Jojomen.

En mirakelsöndag, med andra ord.


Längtan efter piff

Det är väldigt tillfredsställande att vistas på landet klädd i shorts med målfärgsfläckar och formlösa linnen. Håret har jag haft i en käck burrelitofs mitt på huvudet tills jag såg en vacker femtonåring bära upp samma frisyr kombinerad med amerikansk flagga-bikini och insåg att det var SÅ man skulle se ut. Nu har jag knuten i nacken istället, a la siciliansk änka. Känns lämpligare så.

Men samtidigt som jag njuter av slashas-stilen har jag börjat längta innerligt efter fotraspen, ögonbrynspincetten, lermasken, hårinpackningen och peelingen. Ser riktigt fram emot att få grooma till mig lite. Kanske till och med lacka min stubbiga naglar, fulare än nånsin tack vare allt idogt handdiskande på verandan.

Och kläder! Har börjat fantisera ihop en höstgarderob med enkla svarta basplagg med intressant skärning kombinerat med superhäftiga bruna stövlar och murriga stickade assessoarer. Så att sånt sitter jag tänker på i solskenet. Kära Bullen, är jag normal?

Hurtighet är bara dumt

Spring tio varv runt ön, sa mitt samvete. Det blir en bra motionsrunda. För att inte tala om en behövlig motpol till alla chokokex och vittvinglas.

Ja men jag skulle hellre vilja hasa till restaurangen och dricka Hoegaarden och titta på när barnen hoppar trampolin, försökte jag säga.

Men samvetet vann. Det kommer att vara så skönt sen efteråt, tjatade det.

Det är inte skönt alls. Jag är ju helt klibbig. Och damernas bastutur börjar först om en timme.

Dumt.




Alltså det här med PMS

Det här blir ett inlägg som säkert gränsar till "för mycket information, tack så mycket" men ni är varnade.

Jag måste skriva lite om PMS.

Men det har jag. Big-time PMS. Inte just nu förvisso, men förra veckan.

Jag har förstås haft mina månatliga svängar av PMS sedan 1991 då min mens satte igång. Jag var elva år och inte alls beredd, dock hade jag läst Kropp och knopp i Kamratposten så jag hade hyfsad koll på vad det hela gick ut på. Mamma gav mig en binda och så gick vi på bio (Beethoven. Alltså den med hunden. Jag upprepar: jag var elva år)

I tonåren var man ju messed up på så många sätt att PMSen liksom flöt ihop med resten av angstandet, jag minns mera att jag hade faslig mensvärk och att inte ens de halvmeterlånga lila Always-nattbindorna klarade av mitt ymniga flöde under dubbellektioner i högstadiet.

Sedan blev det ju preventivmedel, paus med preventivmedel, barnafödande, amning, nya preventivmedel, paus igen, nytt barn, amning men de senaste fyra åren tycker jag ju själv att allting borde ha rullat på utan större förändringar. Har upptäckt menskopp och P-ring och tycks att själva mensen är en ganska odramatisk företeelse i min vardag.

Men nu har jag börjat ha alldeles sinnessjuk PMS istället. Jag blir verkligen ett monster. Häromdagen vaknade jag och var så rasande på T som ingenting illa gjort att det var alldeles hemskt. Hon flaxade nu bara omkring där hemma och var en knasig åttaåring med väldigt långa armar och ben och ett spralligt sinnelag, men jag bemötte henne som om snattat, pallat äpplen och druckit likör hela natten.

Så hade J glömt en tekopp på vardagsrumsbordet. Min reaktion var i storleksklassen "jag har hört att du spelat bort våra pensionspengar på enarmad bandit och haft umgänge med tvivelaktiga fruntimmer".

Det känns ibland som att jag sitter på en pall vid sidan av det som händer och iakttar PMS-utbrotten utan att kunna styra det som sker. Att den vanliga jag är närvarande men inte nåbar. Kontakt med den normala personen du försöker nå fås ej. Och mest synd är det ju inte om mig, utan om mina nära och kära som utsätts för de här utbrotten.

Lyssnade på ypperliga dokumentären PMS-monstret och insåg att det är vanligt bland kvinnor att lida av PMS-symptom två veckor per månad. Halva livet som troll, halva livet som vanlig människa med andra ord.

Men varför talas det inte mera om PMS? Jo, för att det är så lätt att placera PMS-kvinnorna i ragata-facket.


Redan i högstadiet lärde killarna sig att driva med mens och PMS. "Har du mens eller" var en kulig fråga att ställa en flicka som visade känslor av något slag. "Återkom om tjugo år så får du se" borde jag ha svarat. 

Det här kan ju inte vara något nytt! Varför har man inte för länge sedan utarbetat mediciner som hjälper? Det vanliga verkar vara att man motarbetar PMS med olika P-piller men annars tycks det inte vara ovanligt med anti-depressiva mediciner. Nu har jag dålig koll på antidepressiva, men känns det inte lite som att ta i? Om personen är hur välmående och nöjd som helst resten av månaden, liksom.

En annan strategi är att rekommendera bättre kost och mera motion. Vilket jag i PMS-ruset tolkar som "Du är arg, du är elak och dessutom tjock och ohälsosam". Nåh, kost och motion är ju nyttigt för precis vem som helst att se över, men då det gäller mig personligen lever jag redan så pass nyttigt att det inte finns så mycket att ändra på.

 Har snackat PMS med mina vänner som är i samma ålder som jag och konstaterat att flera av oss har liknande erfarenheter: PMSen har accelererat de senaste åren, sedan vi passerade 30-årsstrecket. Ohc vi blir alla lika överrumplade varje månad när det hela sätter igång, för man förtränger ju monstret mellan varven.

Men varför är PMS så tabubelagt?

Varför väller det inte in forskningspengar till detta område, som berör en så stor del av världens befolkning?

Om alla de som petat ihop skojiga skämtbilder om PMS och lagt ut på nätet (bildgoogla "PMS" så får ni se vad jag menar) hade gett en euro till forskningen skulle finansieringen av projektet varit säkrad de närmaste 320 åren.

Nu är ju inte PMS någonting som man dör av. Själv. Men inga garantier för dem i näromgivningen.

Efterlyser mera diskussion och mindre skämt!

Beskåda mitt mirakel

Detta är min alldeles egna Pashley Poppy! Visst är hon underbar? Jag överväger att ha henne med mig i sängen  i natt. J får ta soffan och sen kan det göras en 4D-dokumentär om oss!
Har inte haft en cykel på över 10 år, och som den envist kollektivåkande Esbokvinna jag är tyckte jag det var dags att unna mig ett par fabulösa wheels.

Dagen var lyckad också i övrigt. Vi träffade en riktig gammal get. 
Det var på Glims. Gratis inträde på onsdagar, visade det sig! S ville som vanligt följa museikartan minutiöst. Vi andra lufsade snällt efter.
Resten av eftermiddagen sorterade vi legobitar. Märkligt meditativ syssla.

Nu panikbakar jag frukostbröd. Proklamerade präktigt tidigare i veckan att vi inte ska köpa bröd nu när jag är ledig, jag ska minsann baka själv. Det var bara det att jag glömde bort att jag är så pass duktig och så stängde matbutiken.

Nåh. Duktig mitt i natten är också duktig.

Det lät lite småfräckt.



Det finns inga dåliga kläder. Bara dåligt väder.

Let's face it: det är höst. Sommaren var det där lilla malplacerade varma som svepte förbi i medlet av maj. Snart är det dags att damma av adventsstaken. Så är det.

Själv har jag gått in för höstmys med tända ljus, snuttefilt och kvällswhiskey. En utmärkt rutin året om, tycker jag. 

Och eftersom jag och flickorna är ensamma hemma om dagarna passar vi på att tillreda höstmat i form av mustiga soppor, eftersom far i huset inte alls är förtjust i soppa. I dag blev det morotssoppa och morotsrieskor (Orange is the new black, sägs det ju).

Alla måste genast testa marthornas morotsrieskor! Recept här! Nu har jag för mig att rieskor borde vara ganska platta, våra var mera åt scones-hållet. Men himmel vad goda och snabblagade! 

Barn som har tråkigt är ansträngande. Men om man har tur (eller gömmer sig i en skrubb med några podcasts och är knäpptyst tills de glömt bort en) kan de bli kreativa. T och S började leka Rapunzel och Pascal. Speciellt imponerad av Pascals svans! 
Och så knarkar jag sommarprat! Gillade Fredrik Wikingssons gamyl-prat och småruskiga men underhållande konstnären Nathalia Edenmont (hon som dödar djur och gör alla upprörda fast det väl egentligen inte är konstigare att själv nacka en kanin än att låta en maskin i en fabrik göra det). De finlandssvenska sommarpraten har jag inte kommit igång med, för det känns lite som att vara på jobbet att lyssna på dem. Men ser fram emot att plöja igenom rubbet senare i sommar. Många suveräna namn på listan. 

Ja, och så köpte jag nånting svindyrt bara till mig själv i dag! Den dyraste grejen jag någonsin skaffat, tror jag. Nästan så det svajade till när jag såg beloppet på kortläsaren. Hujedamig. Mer om det imorgon. 

Mallorca - åtta favoriter

Nu är vi hemma igen och jag tänkte smälla till med en traditionsenlig reserapport i form av en topplista. Enklast att få mer sina blandade intryck då.

1. Palma

Jag är usel på pool- och strandhäng så det passar mig perfekt att solsemestra i en stad (om hotellet har en pool för man vill ju gärna doppa sig). Palma är en väldigt mysig och vacker stad med mycket gågator, mysiga restauranger och skojiga småbutiker som passar bra när man rör sig med två vilda barn.


På bilden postar vi kort hem i världens maffigaste postlåda. Fram kom de också.

2. Äta glass

 Det har dykt upp massvis med glasstillverkare på Mallorca. Riktig, smarrig, gräddig glass i tusen olika smaker, bland annat rödvin (!) och smurf (!!). Så vågade vi inte vi, men min mandelglass var i alla fall superb.



3. Poble Espanyol

 Helt vansinnigt ställe. Det var tydligen gamle Franco som tyckte det skulle vara festligt att samla ihop exempel på riktigt fin spansk arkitektur och bygga upp en konstgjord by mitt i en Palma-förort. Här finns bland annat en mini-kopia av Alhambra, målaren El Grecos hem, ett torg från Sevilla etc. Men förvånansvärt få turister, vi fick dalla runt i lugn och ro och T tyckte det kändes som att vara huvudperson i ett dataspel.



4. Drakgrottan

 Vi råkade läsa Barna Hedenhös på Mallorca strax före resan. I boken ligger en enorm livsfarlig rocka och gömmer sig i drakgrottan. Så med skräckblandad förtjusning följde vi turistströmmen ner i grottan som är otroligt häftig (om man klarar av att inte irritera ihjäl sig på upphetsade med-turister som tränger sig förbi för att fota varje jävla droppsten). Men rockan var inte hemma.


 5. Jardins de Alfabia

Tydligen ganska okänt ställe, för igen fick vi traska runt för oss själva. En helt magisk plats, en gammal maffig herrgård med tilhörande ägor. Hönor, getter och åsnor vankar omkring på området, rosor blommar och i trädgårdscafét pressar man juice av citroner och apelsiner som växer på området.





 6. Bar Abaco

De här bilderna är förbjudna. Man fick absolut inte fotografera på Bar Abaco (fast alla gjorde det i alla fall). Bar Abaco är lite som Fight club, fast med snittblommor och fruktdrinkar. Man måste nästan ha blivit tipsad om platsen för att fatta att den existerar, för ingången är knappt utmärkt alls. Men när man fattat att glänta på den bastanta trädörren hamnar man i en märkvärdig sal fylld med antika möbler, ljusstakar, enorma blomuppsättningar och berg av färska frukter. Förnäma servitörer skrider omkring och serverar superdyra men mycket goda drinkar. Barnen fick färskpressad äppelsaft, det gick alltså hur bra som helst att ta med dem.



7. Coto

Som motvikt till besynnerliga Abaco och alla tapas vi proppat i oss under veckan var det befriande att hamna på Bar Coto. Menyn är en salig röra av spanskt, italienskt, thailändskt etc, vinerna är noggrant urvalda, väggarna chockrosa och Frida Kahlo husgudinna. Min gröna curry var delikat.



 8. Restaurang Ca'n Toni

Favoritrestaurangen som inte ser mycket ut för världen. Den ligger inte vackert vid stranden eller de flashiga torgen, utan i en brant backe strax bakom en kyrka. Lite hål-i-väggen-stuk med en väldigt sned liten uteservering. Men eftersom restaurangen låg väldigt nära vårt hotell chansade vi och gick in. Och åt den godsate maten under hela resan! Ca'n Tonis bravur är helstekt spädgris och de tyckte vi ju var lite makabert. Men Crema Catalanan gick inte av för hackor.

Muffinskalas

Vet inte riktigt vad jag tänkte när jag gick med på att ordna muffinskalas för T. Är nämligen usel på muffins. Oavsett vilket recept jag följer blir det bara ihåliga små kratrar. Men gästerna verkar nöjda. Och färgglatt är det hela ju onekligen.

Liiite nolot

Här är min och T:s hörna. Att sova på ett klassrumsgolv gick förvånansvärt bra. Jag blev nästan lite nostalgisk på kvällen när ljudet av fnitter samsades med frasiga sovsäckar och boksidor som vänds i ficklampans sken. Låter precis likadant som för 25 år sedan.

Jag kan till och med dra en "då gjorde jag bort mig"-historia! Igår kväll bestämde jag mig för att hitta skolans omklädningsrum och ta en dusch. Jag var tydligen den enda kvällsduscharen, så jag fick ha hela duschrummet för mig själv. Sen smorde jag in mig och hoppade i mitt ganska fula och korta nattlinne.

Här uppstod dilemmat. För att komma tillbaka till "vårt" klassrum skulle jag ta mig genom en korridor och upp för en trappa. Men det kändes inte alls lockande att dra på sig de svettiga jeansen igen, fräsch och insmord som jag var. Så jag bestämde mig för att make  a rum for it, i bara nattlinnet. Korridorerna hade varit tomma när jag fick till duschen, så risken att jag skulle möta någon var minimal, bedömde jag.

Hann gå tre steg innan en grupp glada herremän vände in i korridoren. "Och duscharna... Ja duscharna har vi här som ni kan se! Och här någon som redan hittat dem, jaha jaha, var vattnet varmt, höhöhö?" 

Och jag ba "Hii hii, jo tacktack, så varmt så varmt, fniss, kackel, kluck". Fuck.

Alltså sååå nolo

Fredagskväll på golvet

Hälsningar från Dalsbruk! Har hängt med på Barnkörsstämma, T ska sjunga och jag ska dricka ö... Äta glass menar jag! 

Magiskt ställe detta! Har inte varit här mer än på ett bröllop för åtta år sedan. Då var T tre veckor gammal och jag hade behag som Samatha Fox.

Vi ska sova på ett skolgolv. Inte helt hundra på att det är en bra ide när man är 33...

En gammal vän med vintagegarderob to die for

En gång i världen var dockan Eleonora huvudvinsten i ett Marthalotteri. Det var långt före min tid, men någon lycklig släkting drog rätt lott och vann Eleonora och en massa fina kläder som marthorna sytt. 

Med tiden blev Eleonora min. Men jag var ett barn av 80-talet och tyckte att dockor skulle ha polyesterhår som man kunde borsta hårdhänt och ögon som slöts när man lade ner dem. Eleonoras fasta lockar och otrendiga kläder hade jag inte mycket till övers för. Visst lekte jag med henne lite grann ibland, men oftast svek jag henne med Barbie och My litte pony. 

Mina föräldrar håller på att röja upp inför en flytt och i källaren upphittades Eleonora igen. I dag återförenades vi, och nu ser jag ju på henne med helt andra ögon. Vilken vacker docka! Och kläderna sedan! Helt otroliga!

Nu ska Eleonora, som den paranta äldre dam hon är, få tillbringa sina dagar sittandes i min bokhylla. Kläderna ska jag försöka stryka och reparera lite varsamt. Hon kanske ska få byta outfit då och då.

Så förlåt mig Eleonora. Jag förstår så väl att du ser förnärmad ut.  

Conchita på teckenspråk

I Danmark går det utmärkt att följa med Eurovisionen också om man är döv. Jag skulle säga att man inte ens går miste om essensen i det hela, eftersom DR på barnkanalen Ramasjang bjöd på hela den 3,5 timmar långa sändningen - tolkad till teckenspråk. Och inte torr översättning rakt upp och ner, utan med grym inlevelse och passion.


Det finns bara en Conchita Wurst, men killen som gör tolkningen här gör minsann numret rättvisa.