Trade secrets

Jahapp, imorgon är det måndag igen. Somliga har undrat hur jag bär mig åt för att vara så pass sminkad och fräsch i sändning trots att jag stiger upp i vargtimmen. Jaa ni, det där är affärshemligheter. Men bilden nedan ger en vink om hur det går till.


Mycket på gång, imorgon ska jag träffa både Amanda Löfman (känd från Voice och Idols mm) och Stina och Ylva Ekblad. Men pirrigast blir det att ha sin forna biologilärare Tom som studiogäst. Gaah.


Äppelpaj och pumpapynt

Kan inte påstå att vi är några hängiva Halloween-firare i den här familjen, men killen i blombutiken på Lippulaiva gav oss några fina små pumpor igår nästan gratis, så vi försökte få ihop en liten höst-installation. Rätt fin om man får säga det själv.

Den här måste ni testa! Detta är en skånsk äppeltårta (okej, jag vet att den ser ut som lasagne med stroganoff ovanpå, men den är god, jag lovar). Hittade receptet i Pirkkas mattidning. Så här gör man:

Skär  250 gram potatislimpa (typ 8 skivor) i tärningar. Smält 100 gram smör i en stekpanna, släng i 1 dl farinsocker, några tsk kanel, lite kardemumma och brödtärningarna. Stek på tills tärningarna blivit gyllenbruna.

Skala och tärna 2-3 äpplen. Lägg hälften av brödtärningarna på bottnet av en smord form, lägg äppeltärningarna ovanpå och kleta ännu över några deciliter äppelmos (jag använde ca 2,5 dl). Lägg sedan resten av brödtärningarna överst oh slänf in hela härligheten i ugnen (200 grader) i 25 minuter.

Vi åt tårtan med glass men vaniljsås skulle också ha varit smaskens.


Man borde inte gråta för spilld telefon, men...

...måste medge att jag gjorde det i alla fall. Grät en skvätt när skärmen sprack på min HTC Desire för att jag fällde den i tamburgolvet. Telefonen är som en del av min arm vid det här laget, känns som jag skull ha brutit ett finger, minst. Den är nog någorlunda funktionsduglig ännu, men med två månader kvar innan den ens är betald känns det fisigt och onödigt när sådant här hände. Murr.

Hursomhaver, de här två ställde till med nån sorts kufisk revy för att pigga upp mig. Då är det ju svårt att sura.


Och så är det ju förunderligt att man kan plocka blommor ännu i mitten av oktober.

Det materiella inlägget

 Tänkte igen göra livet lättare för alla beundrare (läs: föräldrar och make) som går och funderar på vad jag kan tänkas önska mig i födelsedagspresent och julklapp.




Nu är jag trött på billiga låtsasläderhandväskor som går sönder efter några månader. Vill ha en läderväska! Eller bidrag till en, för de är ju inte helt billiga. Ni kan förstås ordna en insamling. Det är ju ett så behjärtansvärt ändamål.

Den övre är från H&M och väldigt fin. 99 euro är ganska saftigt då det gäller butiken i fråga, men den kanske håller sen också? Men måste medge att jag länge pillrat längtansfullt på hold-all-väskorna på Pieces. Den här rejäla konjaksfärgade saken skulle säkert bli en trotjänare...


Margreteskålar i olika storlek skulle också vara fint! Gärna i trevliga färger. Våra Ikeabaljor börjar vara ganska sliskiga.


Två meter Lappuliisa-vaxduk från Marimekko skulle jag gärna vilja ha. Väldigt mysigt mönster.

Jåå, och kokböcker, whiskeyflaskor och örhängen funkar ju alltid. Och fred på jorden.


My napapaita-days are over. Eller?

I dag stod jag i omklädningsrummet och bytte om inför veckans kettlebell-session. Byxor, dojor, strumpor, check. Men ingen träningsskjorta. Den låg hemma i skrubben. Jag råkar dock ha en ganska snygg ny träningsbehå som täcker boobsen och är helt sedlig, men lämnar magen bar.

Med Sherlock Holmes-inspirerad skärpa konstaterade jag att tre alternativ stod till buds.
1. Skippa hela jumpan.
2. Jumpa utan blus men för säkerhets skull först dra en liten comedy routine inför de andra kettlebelldamerna, så att de skulle vara införstådda med min prekära situation. Viktigast av allt skulle ju vara att få dem alla att inse att jag minsann inte anser mig vara tillräckligt vältränad för att visa magpartiet för främlingar.
3. Jumpa utan blus och skita i vad de andra tycker.

Jag valde till min egen föråning alternativ tre. Struttade därmed upp till gymmet med magkorvar och operationsärr på display.

Min mage är egetligen riktigt fin.Den har inhyst två tjusiga små barn, den återhämtade sig snällt efter vårens njuroperation och den klarar av allt längre plankor. Men dehäran, dedäran. Den är inte bikinilämpad, om vi säger så. Har sedan länge insett att mina napapaita-dagar är över.

Eller vad fan.

Ska man verkligen stå i en sal bland andra kvinnor (förvisso mer påklädda än jag men i väldigt varierande form, kondis och konsistens) och ha komplex för nånting så banalt som en dallrig mage?

Är det inte väldigt självcentrerat av mig att tro att de andra står och förundrar sig över mina magkorvar istället för att koncentrera sig på träningen?

Och - vänta nu - tänk om nån till och med sneglar beundrande på mig. Vilken modig människa som vågar träna med magen bar fast hon inte är någon Marie Serneholt. Respect.

Det gick fint att kettlebella med magen bar. Ingen verkade bry sig och efter en stund slutade jag också göra det. Kände mig ganska inspirerad efteråt. Man borde kanske pressa sig själv att göra det otänkbara då och då.

Men om jag glömmer brallorna nästa vecka åker jag hem.

I några sekunder funderade jag på att kidnappa statsministern

Vi trappar upp för kommunalval i Morgonöppet. Varje onsdag bjuder vi in några kandidater för att debattera i direktsändning, och i dag var det meningen att f.d. ministern och samlingspartisten Jan Vapaavuori skulle vara med. Men så meddelade hans assistent att han var dubbelbokad. Ingen fara på taket dock, Harry Bogomoloff gick med på att rycka in med kort varsel.

Så imorse klockan 7.30 stod jag i aulan i Radiohuset och tog emot våra debattörer. Socialdemokraten anlände, hejhej. Den Gröna gjorde entré, välkommen. Men ingen Bogomoloff syntes till. Han svarade inte heller i telefon och jag hann bli lite nervös. What´s up med samlingspartisterna liksom, tänkte jag ilsket.

Oh då - töttöröö, som frammanad av mina  saml-skeptiska tankegångar - vandrar plötsligt statsministern in genom dörren. Och under några vilda sekunder övervägde jag att ånga fram, hälsa honom riktigt hjärtligt välkommen och resolut kidnappa honom till Morgonöppet fast han säkert befann sig i Radiohuset för delta i något helt annat program. Tänkte att om han var tillräckligt artig skulle han inte täckas rymma från studion när debatten väl var igång. Genious!

Men så kom Bogo rusande in genom dörren. Herrarna hälsade på varandra med nån sorts gangsta-dunk-i-ryggen-halvkram-handshake (Peppe skulle ha varit imponerad).

Och sen var allting bra igen.

Gråt inte

När hon du trodde var din hjärtevän plötsligt går i armkrok med någon annan och kallar henne bästis, gråt inte.

När han som är snyggast, finast och bäst och som gör att det är spännande att gå till skolan om morgnarna en dag på matrasten står med handen nedkörd i bakfickan på hon den rödhåriga i parallellklassen, gråt inte.

Nu tröjan du fick av mommo och som du blev så glad över igår får de populära flickorna att hånfullt frusta till, gråt inte.

När nån annan får stipendiet du trodde du skulle få,

när 20 andra får studieplatserna du suktat efter,

när de du trodde var din förtrogna för evigt hävdar att du är så annorlunda nuförtiden och börjar träffas utan att ringa dig,

gråt inte.

När du går på fest och är så fin, men sen blir för full och ful och vaknar dagen efter i panik, gråt inte.

När varje lördagskväll urartar i fyllegräl med pojkvännen i en kissluktande portgång i Borte Tölö, gråt inte.

När hon som är yngre och inte ens har försökt speciellt länge meddelar att hon ska ha barn, gråt inte.

När du får ditt tionde "Tack för din ansökan, men tyvärr..."-brev på en månad, gråt inte.




Eller vad fan. Gråt på. Men låt mig trösta.

Mamma




Blå fruar och stavvandrande presidenter

Håhå jaja. Det här kan man kalla en händelserik dag.

Efter Morgonöppet-sändningen åkte jag till Maria sjukhus, där teatergruppen Blaue Frau repeterar I stopped my body, som ska ha premiär om nåra veckor. Sonja Ahlfors och Joanna Wingren var bustrevliga och berättade ivrigt om föreställningen, men sen hade de lite brådis med att komma igång med repeptitionerna och då undrade regissören om jag ville stanna kvar och titta. Självklart, sa jag ivrigt och slog mig tillrätta. Privatvisning av suggestiv feministisk dansteater, de är inte varje jag man får vara med om sånt på arbetstid, juh!

Föreställningen var väldigt intensiv och kittlande, kan redan nu rekommendera den fast rätt mycket förstås var på hälft i detta skede. Men det blev pikulite genant när alla på scenen i ett skede var spritt språngande nakna. Lite extra pinigt när man är den enda åskådaren, förstår ni. Där satt jag och försökte komma fram till huruvida det var coolare att flacka med blicken eller bara välja en buske och råglo på den.

På vägen tillbaka till Böle mötte jag Mauno Koivisto på spårvagnen. Han hade lippis och stavar. Lever han ännu eller kan han ha varit en hallucination?

Sen ringde jag Nicke Lignell och stämde träff.

Nu behöver jag ett skumbad och en whiskey.

Ja just det, mitt inslag om I stopped my body sänds imorgon klockan 7.40 i Morgonöppet.

Underbara Clara of Doom

Okej, nu har jag intalat mig att det är supermysigt med höstrusk där ute hela dagen. Har bakat muffins och päronpaj, sytt gardiner, knäppt instagrambilder på skära rosor och upprepat mantrat "jagärunderbaraclara jagärunderbaraclara" i åtta timmar. 

Nu börjar jag snarare känna mig som Indiana Jones när taket började hasa ner i Temple of Doom...




Vad ska jag göra när jag blir stor?

En regnig höstsöndag ger utrymme för livsfilosofier på Murvägen. S funderar på att en del människor föredrar att sova nakupelle medan hon själv definitivt vill ha pyjamas. T repeterar vilken släkting som kommit ut ur vilken släktings snippa. Inte alltid så lätt att hålla reda på.

Och jag funderar på vad jag egentligen vill jobba med i framtiden.

När jag gav mig in i journalistiken för tretton år sedan var jag helt hundra på att jag skulle bli tidningsjournalist. Gärna chicklitförfattare på sidan om. Men så upptäckte jag radioarbetet och det var ju helt klart min grej. Drömyrket blev programledare, gärna för ett eget program där jag fick påverka innehållet och tonfallet själv.

Och hejsanhoppsan, drömmen blev verklighet! I dagens läge har jag inte fått vara programledare för bara ett utan uppemot sju olika program. Jag har fått utveckla koncept, testa mig fram, fått kickar, fått skäll, lyckats, misslyckats. För det mesta har det varit väldigt roligt.

Det är bara det att nu börjar drömmen smaka trä.

Jag gillar mycket med mitt nuvarande jobb, allra mest att jag får lära känna nya människor varje dag. Att intervjua intressanta gäster är det roligaste ja vet.

Men i gengäld börjar jag vara hjärtligt trött på mig själv, på min röst, på mina synpunkter om ditt och datt som jag förväntas framföra dagligen mellan 6.30 och 8.55. Folk undrar ofta hur jag bär mig åt för att ständigt vara så glad och pigg. Jag har inget svar på de frågan för jag känner mig allt oftare sur och trött.

Känner mig lite otacksam. Sjåpar jag mig som går och knorrar fast allt har gått så bra? Man är ju minst sagt bortskämd om man blir frustrerad över en sådan här lyxgrej.

Jag är bara så sugen på nya utmaningar, nya drömmar, ny kunskap. Skulle bara gälla att komma på vad det nya drömyrket är... Nånting annat inom journalisti? Eller nånting helt annat? 

Sådana grubblerier i dag.