Hörni. Nagellack. Det är kul med sånt. Mellan åren 1993 och 1999 hörde det till ovanligheterna att se mig utan nagellack, och jag kan skryta med att jag var en av de första i Munksnäs högstadieskola att stoltsera med kolsvarta och illgröna naglar. Speciellt det gröna lacket var en raritet, det hade jag köpt på en Italienresa och jag fick hushålla länge med min lilla butelj eftersom det var så trevligt med uppmärksamheten. Fanns inget grönt lack i Finland. Många letade förgäves i den där billiga sminkbutiken i stationstunneln där det finns en Alepa numera.
Under Vinter-OS i Lillehammer hade jag till och med knåpat ihop flaggor på mina naglar, det fanns ju inga rakennekynnet på den tiden. Till och med lärarna var impade. Största delen av min fritid gick jag omkring i hemmet och flaxade med fingrarna så att senaste lagret lack skulle torka. Tur att jag inte deformerade mina handleder på köpet, jag var ju en växande ungdom då det begav sig.
Numera är grönt nagellack ingen raritet, det kryllar ju av olika färgers lack till förmånliga priser. Och nu har jag en viss smaragdgrön nyans i kikaren. Jag skulle lite vilja ha gröna naglar igen.
Men vad säger ni: får man ha gröna naglar när man är 30+? Är det pinsamt? Är det i nivå med minireppu och snickarbyxshorts? Eller är det kul och trendmedvetet på ett moget men lekfullt sätt? Är det här en issue överhuvudtaget? Borde jag sluta läsa Tara?
