En knepig liten teolog

- Mamma. Mammaaaa. Mammaaaaaaaa!!!
- Mmm?
- Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?
- Klockan?
- Nä! Hihihi.
- Farfar som har fastnat med hängslena i gungstolen?
- Näääää! Tsihii.
- Ja, då vet inte jag.
- Det är en stjärna som är Gud som går på himlen i evigheters evighet! Hihi! Knepigt va?
- Jo.

En mentor?

Det här har jag gjort i dag: 

- blivit rörd av alla vänliga kommentarer till inlägget nedanför. Tack snälla människor för omtanken!
- skrattat åt Basse
- skrattat åt Softy.  Håller faktiskt på med det fortfarande.
- fotograferats för en bildserie om skönhet och skavanker! Blev väldigt förtjust i Catrins tanke bakom det hela och ser fram emot att få se hela slutresutatet.

- slutligen har jag funderat en hel del på det här med mentorer. Har du som läser detta en mentor? Typ en äldre kollega som ställer upp som bollplank och guru när man kört fast på jobbet och börjar tvivla på sig själv? Jag tänker mig också att hen nickar fundersamt, rynkar pannan och drar lärorika anekdoter från forna dar. Kom fram till att en mentor är precis vad jag behöver just nu. Ska försöka haffa en imorgon.

Nu ska jag krypa till sängs med Mr Darcy och Mr Frantz. Den ena är tyvärr bara i bokform, men det får duga.

Varför kommer en vägg åkande i min riktning?

Kära vänner, jag kommer att vara lite tystare här på bloggen den närmaste tiden. Orsaken är att jag känner att jag är fem före att bli riktigt utsliten. Och då är det ju alltid enklast att skära ner på det roliga, som bloggande och socialt umgänge.

Men jag ska nog inte gå i ide helt och hållet, bara försöka varva ner lite i nån vecka och hoppas att det hjälper. Är alltså inte utbränd ännu, och har inga planer på att bli det heller.

Puss, kram, petting.

Kolhydratlördag

Buuurp. Hälsningar från bloggbrunchen på Moko! Vi diskuterade bland annat följande:

- Bourdieu
- Elsa Beskow
- Hemulens dammsugare
- Fönstertvätt
- Företagsledares löner
- Margot Wallström
- Analtappar

That about sums it up. Medan diskussionerna pågick proppade jag i mig bröd och kakbitar. Har inte ätit så mycket kolhydrater på fem år, tror jag. Men det var det värt.

Stort tack för det ypperliga sällskapet, alla ni som var med! Tycker bloggbrunch med fördel kunde bli nånting återkommande, kanske varannan månad eller så? Visst? Jo!

Blue Bunny och bloggbrunch

Puuh, det var en kämpig vecka. Vi har suttit rätt mycket och filat på de personlighetsdrag vi ska lyfta fram i våra sändningar när vi nylanserar Godmorgon Huvudstadsregionen med nytt namn (hemligt, hemligt) och ny skedpnad i april. Vi funderade och diskuterade. Sen kom vi fram till att jag skulle vara den självsäkra lustigkurren, Nina den förnuftiga flickan och Kati den obligatoriska Österbottningen. Så insåg vi att vi uppfunnit Succémorgon på nytt och fick börja från början. Men nu börjar det arta sig.

Veckans avrundades med en jättelik blå kanin. Burleskartisten Scotty the Blue Bunny är i stan pga Helsinki Burlesque Festival. Så här ser han ut på scenen.

 Vi var nog ganska besvikna när han vandrade in i helt vanliga kläder, men så andades vi in hans rosenrakvatten, kallades sweetie, babe och honey och fick en massa kramar. Och den raunchygaste intervjun i Radio Vega sedan pensionärer fick dra fräckisar i Nyländsk förmiddag.



Imorgon blir det bloggbrunch som den driftiga Jennifer tagit initiativet till! Ska bli fasligt skoj!

Nu bastu och sen ska jag knockouta mig själv med rödvin. Behövs inte speciellt mycket rödvin för den manövern efter alla morgonturer, men några glas ska jag väl hinna med innan Nukkumatti skuttar fram med sin scaryga goatee.

Driftkuckugränsen

Ni som känner mig eller brukar läsa bloggen vet säkert att jag gärna bjussar på mig själv. Jag skrattar bort min skallighet, mina njurproblem, mina brister som förälder, mina utseendemässiga hang-ups etc. Det känns bra att skratta åt sånt, tror inte det är nyttigt att ta sig själv på allt för stort allvar.

Och jag inbjuder också gärna andra att skratta åt mig. Hahaha, Onkel Fester minsann, var tar du allt ifrån roliga du?

Men min lustigkurre-generositet har vissa gränser. Det kommer en punkt då skrattet fastnar i halsen och jag blir sårad istället. J gör övertramp mest hela tiden.Vi har ju skrattat åt min alopecia ända sedan jag drabbades, det var vårt sätt att ta oss igenom krisen. Jag tyckte ju jag såg ju ut som en penis i början, det kunde man skratta eller gråta åt och det kändes trevligare att skratta. Men ganska ofta tajmar han sina lustigheter lite fel eller går en aning för långt. När han för femte gången tjoade om att jag skulle fixa en riktigt klibbig comb-over över flinten blev jag förbannad på honom. Däremot tyckte jag det var skitroligt när han föreslog att jag skulle köpa ett teatersmink-ärr och klistra det på min skalliga fläck och gå omkring och förklara att jag är lobotomerad. Ni märker, gränsen mellan kul och stötande är hårfin (pun intended) i mitt fall.

Mina vänner hamnar i samma situation då och då. Jag kan sitta och skoja om min bald patch över ett ölstop, alla skrattar med och tycker jag är hyvens som tar det hela så bra. Men när de sen börjar överträffa varandra med lustiga förslag om fascinators på sugkopp och minitupéer, då blir jag trött, stött och slutar skratta. Och så blir det dålig fiilis.

Men jag är i alla fall inte långsint. Jag surar några sekunder och blir sedan glad igen. Vet ju så väl att ingen av mina nära och kära någonsin skulle mena illa. De har tvärtom utgjort en fantastisk stödtrupp i svåra stunder. Hellre blir jag lite förolämpad i förbifarten då och då än ser att mina bekymmer är en rosa elefant som alla tassar omkring. Jag gör ju garanterat likadana övertramp själv då och då, och jag hoppas att jag också blir förlåten efter någon sekunds butterhet. 

I ett Sex and the City-avsnitt togs det här upp så träffande. Att vi alla kan behöva dra en lite comedy routine när livet är tungt, det kan gälla singelskap, ofrivillig barnlöshet, misslyckade bantningsprojekt eller vad som helst. Och de andra ska skratta med, för det är det bästa sättet att stötta.

Jag har ett lyxproblem

Kollade i förbifarten mitt semestersaldo på jobbet och höll på att dratta av min skrangliga skrivbordsstol när det visade dig att jag har 22 dagar i spar! Dvs utöver min egentliga sommarsemester. Hur i friden kan jag ha lyckats med detta? Har ju nog semestrat de senaste åren men tydligen aldrig tillräckligt länge.

Men vad ska jag göra med all semester? Har inga pengar så jag kan inte boka in flera resor. Och om jag ska vara ledig bör ju barnen också vara lediga, annars får man ju på nosen och anlitas som case i alla radioinslag där det behövs en hemsk mamma. Men jag är usel på att hitta på vinteraktiviteter med barnen, hellre skulle jag då vänta tills man kan inleda utfärds- och picknicksäsongen.

Kanske jag skulle ta ledigt själv och städa hela huset i en vecka? En damp jag ner i kvinnofällan nu, tjoff?

Nåjo. Det löser sig säkert. Lyxproblem som sagt var.

Bussflickorna diskuterar Madonna

Hurra, fick igen tillfälle att tjuvlyssna på de världsvana 11-åringarna på morgonbussen (de som vägrar hjälm när de skrinnar). I dag pratade de om Madonna.

- Min morbror sa att det är helt dumt för hon sjunger inga gamla låtar utan bara såndäna nya som man int vet.

- Jå men för oss e de ju bättre om hon sjunger nya sånger än nå som hon sjöng på sextitalet.

På riktigt, de här tjejerna borde få en podcast, de är mycket roligare än Filip och Fredrik!

Skryt

När en bloggare har sparsamt med egna tankar att komma med är det alltid behändigt om bloggaren har ett putslustigt barn att skryta med. Jag tänkte göra tvärtom i dag och skryta med mina föräldrar istället. Här kan ni läsa en mycket tydlig och trevlig artikel som min kloka folkloristmamma har skrivit angående Alla hjärtans dag versus Vändagen.

Och så skrev min pappa dagens finaste blogginlägg om lycka. Han är också mycket klok. Börjar misstänka att jag är en bortbyting.

Men för all del, en liten anekdot om T ska jag också klämma in här. Vi väntade på en försenad buss i snöyran i dag och plötsligt utbrister T:
- Sabla buss!
- Nämen T! sa jag strängt, så får barn inte säga! Om du blir arg får du säga "Fy bubblan".*
Tystnad och snöyra. Så säger T:
- Sabla bubbla. 


*) i kategorin föräldrasituationer då man själv hör att man låter så lame att man vill daska sig i pannan riktigt hårt.

Ett rivjärn med sjuka revben

Jag försvann lite från bloggen här, märkte ni? Kanske ni tänkte att jag har nånting spännande på gång? Att jag hakat på en sista minuten till en exotisk destination? Svaret är : nej. Och för att ytterligare späda på (sånt gör jag som bekant ibland) lägger jag till ett hest martyrskratt. Här: ha ha ha.

Nej, jag lorvar omkring här hemma med fasligt sjuk bröstkorg. Det satte igång en natt när jag hostade riktigt våldsamt och det har inte blivit bättre på 1,5 vecka. Uppeggad av kolleger som berättade om sönderhostade revben och annat rysligt gick jag i dag till läkaren. Ingen hit.

Doktorn klämde så hårt på min börstkorg att jag tjöt i högan sky (och jag har hög smärttröskel, jag ber att få påpeka att jag har fött en 4,6 kilos bebis utan epidural). "Ja ha ja, det där ömmar visst" sa han glatt och klämde lite till. Sen dillade han på om lunginflammationer, provbitar, burana och mobilat allt i en soppa innan han skickade mig på röntgen.

Sköterskan bad mig klä av allt på övrekroppen och klämma upp mina behag mot en iskall metallplatta. När jag stod där och huttrade började hon fundera på vad en gul remiss från Rundradion kan tänkas innebära. Och så knattrade hon lugnt på datorn, ringde några samtal och trallade på medan jag stod där halvnaken och butter och väntade på bättre tider.

Till sist tog hon några bilder men fortsatte att vara mycket mera intresserad av vem som skulle betala besöket och när än av mig, patienten.

"Resultaten blir klara i dag så jag ringer dig i övermorgon" sa läkaren muntert när jag gick. Logiskt och bra det också.

Ja ja, jag marrar. De var säkert helt proffsiga, men jag är PMS-ig och har ont. Vill ha en diagnos och kuckelimuckmedicin nu.

Imorgon ska jag göra nånting pirrigt

Tänkte gå ut barhuvud! Eller nä, man är ju prillig om man går ut utan huvudbonad i den här kylan, men jag tänkte alltså ta en sväng i matbutiken utan peruk! Ingen duk eller mössa heller! Har inte rört mig ute bland folk au naturel på 2.5 år. Det ni. Men nu är det dags.

Jag skulle gladeligen skippa peruken annars också nu om det inte var för en kal fläck som vägrar växa igen. Men nu går det redan nästan att kamma över den. Sedan ska jag boka frissa och få lite mera form på burret.