Jag förblir skoljumpa-skeptiker

Noterade att Kakkakaffe också bloggat om barn och dieter. Hon sätter tilltron till motion, om barnen rör på sig tillräckligt är det egentligen strunt samma vad de äter, och föräldrarna får helt enkelt anstränga sig lite och se till att knoddarna faktiskt rör på sig. Så långt håller jag med till hundra procent!

Däremot förblir jag skeptisk till att mera skoljumpatimmar är lösningen på någonting alls. Det här är ju lite fuskigt men jag tänker recycla ett inlägg från min gamla blogg, eftersom jag fortfarande är av samma åsikt. (Och det här gör jag inte för att bjäbba emot Kakkakaffe, utan för att jag tycker det här också är en viktig diskussion. Jag hoppas innerligt att det inte går till så här någonstans längre.)



Den helvetiska högstadiegymnastiken (6.10.2010)

Man håller tydligen på att böka om i timfördelningen för grundskolan. De flesta tycker till om språkundervisningen men jag fick mera kalla kårar för nånting annat: barnen ska ha mera gymnastik! Noooo!

Om detta hade hänt under min skoltid hade jag antagligen lagt mig ner och dött. Det är ingen överdrift, jag skulle ha blivit självdestruktiv. Största delen av min högstadietid präglades av obehag för nästa torsdag då man igen skulle utsättas för den förhatliga jumpatimmen.

Problemet var att jag var ganska bra i skolan. Inget universalgeni, men över genomsnittet i så gott som alla ämnen. På gymnastik var jag däremot högst medioker. Och då fick ju de mera atletiska men mindre akademiska klasskamraterna ett gyllene tillfälle att hämnas på higaren.

"V*tt* s*t*ns nörtti, kan du inte bara dö och sluta förstöra vårt spel?!" fick jag höra när jag missade bollen för tredje gången i boboll. Detta av en kille som ägnat sig åt handboll, fotboll, sähly, hockey sedan vaggan. Frågade man honom om pluskvamperfekt fick man en tom blick. Gav man honom ett bobollsträ var han kungen.

Läraren sa ingenting. Nejdå, det är ju nyttigt med lagsport. Viktigt att dagens unga rör på sig. Dessutom hade vi gemensam gymnastik för flickor och pojkar, där stod vi med våra halvutvecklade kroppar, rester av babyfläsk, pinsamt håriga armar, olika stora bröst osv och visade upp oss. Varje vecka samma sak, de som var bra fick säga vad som helst åt oss som var klumpigare och mindre intresserade av idrott. Vilket resulterade i att jag försökte hålla möjligast låg profil, skylla på att jag hade mens varannan vecka och vara så osynlig jag bara kunde. De få gånger jag fick för mig att ens testa sparka bollen mejades jag ner och fick veta att jag var hora.

Jag kände mig som en ufo, för alla andra verkade tycka att jumpa var det roligaste ämnet av alla. Jag tyckte bäst om modersmål. Nörd.

Lättnaden när högstadiet var slut var enorm. I gymnasiet hade man också gymnastik, men då hade vi för det första könsindelning, för det andra var det inte så noga med vad vi presterade bara vi rörde på oss. Jag vågade för första gången försöka göra mitt bästa, hade riktigt roligt och höll på att få hjärtslag när jag fick en nia på betyget.

Högstadiejumpan har dock satt ganska ödesdigra spår i mig. Det är först nu när jag strax blir 30 som jag på allvar har kunnat njuta av att motionera. Först nu har jag slutat höra "V*tt*s nörtti"-ropen i bakhuvudet då jag frustar fram i joggingspåret.

Jag hoppas verkligen att någonting har hänt på det här området under de senaste 15 åren. För jag tycker också det är viktigt att barn och unga rör på sig. Men tvinga dem inte alla att spela fotboll och basket tillsammans vecka efter vecka. Det måste finnas fiffigare och mera pedagogiska alternativ.

Och jumpalärare, ingrip för helvete om klassens plugghästar får höra könsord och förolämpningar. Stå inte där med era jävla visselpipor i käften och låtsas om ingenting. Shame on you H!

En viktig diskussion

Tack för alla kloka och tankeväckande kommentarer till gårdagens inlägg om bantning och döttrar! Helt tydligt är det här ett ämne som många har i tankarna. Fick igår höra många skräckhistorier om vad skolhälsovårdare och tanklösa föräldrar ställt till med, det räcker med en korkad kommentar för att allt ska gå åt pipan. Det pratas ju mycket om mobbning barnen emellan, men jag börjar misstänka att de vuxna är de som gör mest skada.

Nu skrev ju jag om mammor och döttrar eftersom det är den kombinationen som är aktuell just för mig, men säkert är det här ett en relevant grej också för mammor och söner, pappor och söner, och framför allt pappor och döttrar.

Pappor! Säg aldrig, aldrig nånsin åt era barn att de är för tjocka eller för smala. Inte ens på ett skämtsamt höhöhö-sätt. Knipp näbb eller säg nånting trevligt. J är den första att göra bättring, när S föddes kallade vi henne "Tjockisen" eftersom hon väjde 4,6 kg (ouch) och länge var en ganska stadig bebis. Hon är bara två år men redan nu är det defintivit dags att skippa det smeknamnet. Det är inte okej. J har lovat sluta nu.

Och det här tycker jag är en viktig point: ett barn ska inte sättas på diet. Om ungen är för rund eller för smal är det förändrade levnadsvanor som gäller. Alltså en förändring som gäller resten av livet. Inte Beach 2012 Kidz Edition.

Tyckte att Jenny hade en bra idé, det kan vi ta som hemläxa. Mammor, beröm er själva så att barnen hör det! "Visst är mamma fin i dag?!" Och tro på er själva när ni säger det. Barnen beundrar er i alla fall, lika bra att ni beundrar er själva också.

Om döttrar, mammor och bantning

En gång när T var lite på ett år gammal hittade jag henne i badrummet, hon stod på vågen och suckade och stånkade (hon var så lätt att vågen inte ens hade noterat att någon stod på den). Jag blev faktiskt lite upprörd, givetvis inte för att hon vägde sig för det visste hon ju inte ens att hon gjorde, utan för att det var uppenbart att hon härmade mig. Tydligen hade jag ganska ofta passat på att väga mig medan hon satt på pottan, och tydligen brukade jag väsnas och oja mig över det vågen visade. Och ettåringar observerar allt.

Samtidigt var jag tacksam för att en sådan här väckarklocka skrällde till medan T ännnu var för liten för att läsa in någon djupare mening i mammas myskofika morgonrutiner. Annat är det nu när hon är fem och ifrågasätter allt. Sedan den dagen väger jag mig alltid i enrum och kommenterar inte resultatet så att flickorna hör det.

Kom att tänka på det här när Malin skrev om sin nya omgång med Cambridge-kuren och en bloggläsare helt sakligt undrade hur Malins dotter reagerar på mammas pulverätande. Malin svarade lika sakligt och det visade sig att de båda var ganska överens. Sen råkade jag också på den här nyheten om en dietbok för 6-åringar, som utlovar att man blir populär om man bantar. Och undersökningar visar att allt yngre barn bantar.

Själv har jag aldrig testat pulverdieter men jag har de facto bantat sedan jag var 12 år gammal. Idén kom inte från mina föräldrar utan från en ovanligt klantig skolhälsovårdare som upplyste mig om att jag var tjock mer eller mindre rakt upp i ansiktet. Det hade aldrig slagit mig att jag var tjock. Jovars, det fanns smalare flickor än jag men det fanns också tjockare flickor. Som tolvåring sitter ju en del av babyfläsket kvar medan kroppen börjar utvecklas, då ser man kanske lite märklig ut. Men att jag var tjock, det visste jag inte.


Screw you, skolhälsovårdare, jag kanske inte låg exakt på tillväxtkurvorna,
men tjock var jag väl för tusan inte! Det ser jag i dag. Men det såg jag inte då.

 Men därmed var det kört, jag levde igenom alla mina tonår övertygad om att jag var jättefet. Så här i efterskott inser jag ju att det var en jävla tur att saken inte gick så långt som till en regelrätt ätstörning.

Och sedan dess har jag testat att skippa frukost, vara Viktväktare, ha sådan krabbis varje veckoslut att det ändå inte gick att äta två dagar av sju (det var effektivt! Men jag rekommenderar inte), GI, Kiloklubi, Atkins, LCHF och nu härnäst blir det då Olga Rönnbergs kostråd i kompibation med träning. Har alla dessa dieter gjort mig någon gott? Njä. Jag är tyngre än nånsin just nu. Men har också bättre kondition än någonsin tidigare och mycket bra värden, så vikten är inte allt. Men ändå finns ju förhoppningen att jag skulle bli av med tio kilo och hamna inom BMI-gränserna för normalvikt.

Och dessa tio kilo ska jag nu åtgärda mitt framför ögonen på T 5 år och S 2,5 år. Hur göra? Här har vi ett annat krux också: det är mycket sannolikt att mina flickor blir knubbiga i något skede, oavsett hur nyttigt de äter och hur mycket de rör på sig. Det är genetik, jag var ett knubbigt barn, det var min mamma, moster och mormor också. Det är så det går med kvinnorna i vår släkt när vi växer till oss, vi blir inte nödvändigtvis smällfeta men nog lite mulliga. Just så trinda att det känns ledsamt när smala flickorna i klassen klättrar i repet och flyger över bommen när det är redskapsgymnastik. 

Men kommer det att räcka att jag står och larmar om att T och S är fantastiska, fulländade och finast i världen och att de ska vara stolta över sig själva om jag samtidigt dissar potatis till middagen och står och viftar med en kettlebell i vardagsrummet varje kväll? Jag vill ju gärna vara ett föredöme, och det är jag kanske om jag äter ordentligt men nyttigt och motionerar regelbundet. Men jag får på inga villkor gå till överdrift, då kan hela planen backfire.

Det är en skitsvår balansgång det här och jag vet inte riktigt hur det ska gå. Jag har inte svaren, men så länge jag kommer ihåg att ställa frågorna kanske loppet inte är kört.

Nya skor!

 
(obs, jag har orangea strumpisar på mig, jag har inte drabbats av karotenförgiftning eller solat i Donatella Versaces solarium)

Kvinnlig logik: ont om pengar? Köp skor! Då blir du glad och glada människor hittar alltid på vettiga sätt att leva billigt. Blev du inte tillräckligt glad. Jamen bäst att ta en sväng på H&M då. Sådärja. 

(gillade inte bältet som hörde ihop med klänningen, tog det här istället)

Nu ska det nog ordna sig med det ekonomiska, ska ni se.

Bridget Jones, den första bloggen?

Jag drabbades för några dagar sedan av en oerhörd lust att läsa om Bridget Jones dagbok. Den tyckte jag ju var helt genialisk när det kom ut, herregud så man skrattade. Och visst, det är fortfarande en rolig bok, numera framför allt om man ser den som tidsskildring. Bridget upptäcker den nya coola grejen Feng Shui, till exempel. Och bara det att hon sitter och flört-chattar med sina chef, vilken häftig ny grej asså. Chat. Waude.

Men när jag kommit en bit på vägen i omläsningen slog det mig att det här är ju en blogg! Bridget skriver om dittan och dattan, stort som smått, ibland är hon lite hoppsanhejsan, ibland skriver hon långt, ibland kort etc.

Bridget var alltså långt före sin tid. Jovars, man kan ju hävda att alla dagböcker i världhistorien kan ses som ett slags tidiga bloggar, men alla dagböcker har inte ett bloggtonfall och det har Bridget Jones. Eller Helen Fielding då, eftersom Bridget är fiktiv.

Tyvärr gör det här ju också att boken inte känns så häftig längre, i dag är läsaren med stor sannolikhet ganska van vid (och eventuellt trött på) att få fragment ur sina bekantas liv serverade via bloggar och sociala medier. Slår vad om att mina döttrar kommer att tycka att Bridget Jones är totalmysko och gammaldags om de läser boken om femton år.

Och herregud så hon röker! Alla röker! Känns också främmande. 

Primula

...fick ju fina vitsord i Nyt-liites artikel om barnvänliga restauranger. Visst, det var gott! Inte speciellt snabb service dock. Men vänligt och smarrigt. Det räcker långt.

 Färgpennor för barnen. Simple and ingenious.
 Mommo och S. Lika som bär.
 Vacker karl och svettigt fruntimmer.
 Rysligt god barnmat. Vi blev alla lite avundsjuka.
 
Tigerräkor. Varför heter de så förresten? Lite som elefantmussor eller leopardostron. Weird.
  
Fisk. Potis. Svamp. Gött.

Mitt hemma-gym

 
Tittatitta! Jag har skaffat ett litet hemmagym! Jumpabollen fick Jonas i julklapp av sin arbetsgivare, Finlands bästa arbetsplats. Resten skaffade jag på Prisma i dag. Ett styckte kettlebell på 7,5 kg, 5 kgs hantlar (jupp, se upp Dolph Lundgren, här kommer jag), fitnesshandskar och jumpamatta. Motsvarande omgång grejer skulle ha kostat det tredubbla i en riktig sportaffär. Hurra för förortsliv och stormarknader!

Nakendans nakendans

Phuuu, det var en tung arbetsdag. Man måste vara så alert när man kör ut en sändning ensam i tre timmar.

Men nu ska jag hem och båda bastu. Jag och flickorna har en livad liten ritual (J skulle gärna få vara med men han vill inte): när vi klätt av oss alla kläder dansar vi runt en stund och ropar NAKENDANS NAKENDANS! Det är lite vår version av familjen Melkerssons "rrrrrbom". Aningen naknare bara.

Det här tycker vi är hemskt skojigt. Om några år kommer flickorna att sluta och då tänker jag nakendansa värre än nånsin. Speciellt om de har kompisar hemma. Mwaaahaaahaaaa...