När Eva mötte Lill-Babs

Ojojoj. Jag är fortfarande star struck.

Klockan 18 ställde jag mig utanför Kulturhuset. Konserten skulle börja 19 men gatan var full med piffiga finlandssvenska 70+are i vårdräkter, alla var upprörda över att dörren ännu var låst. Seniorcrowden är ute i god tid, tydligen.

När jag väl kommit in och tagit mig backstage mötte jag först Ann-Louise Hansson med tusen papiljotter i håret, sedan Siw Malmkvist med coola lenkkare och till sist Lill-Babs som hälsade mig med frasen "Ahmen snygga örhängen hörru". Sen var det liksom bara att slå på mikrofonen och vips hade jag tjugo minuter hejdlöst material. Har aldrig skrattat så mycket under en intervju.

De var underbara! Så roliga, så coola och så förbaskat snygga. De är ju alla runt 70 år, men är jag hälften så där energisk när jag är 50 är jag nöjd. Inga divafasoner nånstans, de var så himla snälla och trevliga. Jag är alltid nervös när jag ska intervjua människor jag verkligen beundrar, för det är en sådan besvikelse om de är pottiga. Men ingen risk för något sådant med dessa tre.
Jag har världens bästa jobb, fattar ni det?

Ja, det var då främst Lill-Babs jag syftade på när jag skrev om barndomsidol igår. Men de andra två går inte av för hackor heller. Det här var mitt favoritprogram när jag var tio. Napakymppi sög.

När Carrie mötte Samantha

Candace Bushnell har inte slutat skriva om Carrie och gänget, men gått bakåt i tiden. Senaste boken handlar om Carrie som 17-åring, då hon flyttar till 80-talets New York och möter 25-åriga Samantha som strax ska gifta sig och 18-årig superfeministen Miranda. Charlotte är inte med, hon är väl för liten.


Den ska jag läsa! Även om jag måste medge att Sex and the city-boken var mycket tråkigare än serien.

Jag var ju mycket liten på 80-talet, men ändå snappade jag upp drömmen om New York. Alla ville dit. Amerika var det coolaste landet på jorden, tyckte vi. Hamburgare, skyskrapor, Tom Cruise.

Grill-emancipation

Jag tycker ju att J och jag har ett hyfsat jämställt förhållande. Jovars, ibland faller vi väl in i de stereotypa rollerna vad hus och hem beträffar. Bilen leasar han och jag har inte ens körkort så det är klart att han tar hand om allt som har med den att göra. Jag har ungefär fem gånger så mycket kläder som han (och envisas dessutom med att tvätta sådant som inte alls är jätteskitigt) så jag bykar mera. Men allt som har med barn, matlagning och vardagsbestyr att göra delar vi ganska jämnt utan att göra nån större show and dance av saken.

Men grillen! Den har förblivit J:s domän. Vi har haft den i fyra år nu och hittills har jag aldrig ens buffat till glasflaskan. Nog dukat bord, skurit sallad, hämtat öl åt grillmästaren och gjort de sedvanliga uppskattande ljuden när maten är serverad.

I dag skulle vi grilla men J satt med nosen inklämd i laptoppen och vägrade ta itu med maten. "Jag ska bara fixa det här först" mumlade min make, Alfons Åberg. Jag var så hungrig att det sved i tinningarna, så till sist marcherade jag ilsket fram till grilleländet och började pillra lite. No problemo, det var ju bara att öppna gasflaskan och vrida lite på rattarna (grillens, inte mina). Sen i med laxmedaljonger, zucchini och paprika.

"Mamma det ser konstigt ut" gnydde skeptikern T som uppenbarade sig vid min sida. Förrädare.

"Tyst, mamma har hur bra koll som helst, plocka en vitsippa eller någå" fräste jag.

Sen var det ju bara att vänta. Lyfta på locket och kolla läget. Vänta lite till. Vända på alltihopa. Vänta en stund till. Klart.

Det är ju skitenkelt att grilla! Varför har jag inte insett detta tidigare? Hur har denna stenålders "mannen gör upp eld, kvinnan plockar bär"-inställning till grillande kletat sig fast i min annars så emanciperade hjärna?

Nu ska jag rensa golvbrunnen medan J tvättar bilen iklädd bikini.

Testing testing, one two tree

Tjo. Jag inledde dagen med att vandra in hos hälsovårdaren och nu har de tappat lite blod ur mig. Hon trodde inte alls på min teori om P-ring och viktökning, men nu ska sköldkörtlar och allt möjligt kollas och så ska jag till läkaren på fredag. Det är hemskt att inte ha nån kontroll alls över sin kropp, jag går bara mer och mer upp i vikt fast jag försöker bromsa allt vad det går. Det var samma sak när jag tappade håret, jag hade ju varit snäll med min kalufs, sällan färgat, sällan fönat osv. Men till vilken nytta, av trillade det i alla fall.

Deppigt. Tur att jag har roliga grejer att fokusera på hör på jobbet. På fredag blir det bröllopssändning, så på hemvägen i dag ska jag hamstra skvaller- och damtidningar som skriver om Will&Kate. Research, förstår ni.

Och Eurovisionen närmar sig också. Spännande men lite pirrigt att testa nånting så annorlunda i jobbväg. I dag ska jag och Johan titta på förra årets final och låtsaskommentera den lite grann.

Och titta, här är ju jag och PärädajsOskar.

Groteska spiror

 
De här timmerstockarna till ben försöker jag ta mig runt om i världen på som bäst. Ni kanske inte är så välbekanta med mina spiror, men jag kan tala om att de inte brukar se ut så där. Jag har i vanliga fall ganska smala vader, nästan onödigt smala eftersom resten av mig är ganska robust. Och några gasell-lår har jag nu aldrig haft, men riktigt så där brukar de inte se ut heller.

Jag har gått upp ytterligare ett halvt kilo. Det innebär att jag närmar mig en 6 kilos viktökning på två veckor. Och jag har mätt midjan med måttband, den är oförändrad, vilket innebär att de 5 kilona sitter nån annanstans. Nyper jag mig i benen blir det vita märken som är synliga i flera sekunder. Det tricket lärde en läkare mig då jag var gravid, de vita märkena bevisar att man har vätska i benen.

Modig som jag är ska jag avslöja min vikt. Jag väger nu 75 kilo (och är 166 cm lång, ungefär). För två veckor sedan vägde jag 70. Min målvikt är att ligga mellan 60 och 65, jag var på god väg att nå målet innan P-ringsstrulet satte igång. Nu är jag på väg åt andra hållet.

(Obs, om nu nån 75-kilos kvinna läser detta och blir stött, 75 kilo är absolut ingen grotesk vikt i sig! Men för mig är det 10 kilo för mycket. Jag mår inte bra, helt enkelt)

Är riktigt förbittrad kan jag tala om. Just började jag få självförtroendet på rätt köl efter håravfallet, och nu ska jag drabbas av någon sådan här skit. Jag kom igång med joggandet bra efter vintern, i förra veckan sprang jag hela min 5 kilometers-runda. Förvisso långsamt som kvällsskyn, men i alla fall. Helt okej för att vara jag. Om en månad går Naisten 10 av stapeln, målet var att springa hela rundan då men det ser dåligt ut med det projektet. Häromkvällen fick jag ge upp mitt i rundan eftersom jag fick så ont i knäna. Och det är ju inte så underligt, testa att knyta fast tre sockerpaket vid varje vrist och hurta på som vanligt. 

Ska försöka gå till läkaren imorgon för att utreda vad det här kan bero på men jag är skeptisk. Om de drar fram kostcirkeln och börjar hojta om lightprodukter blir jag farlig. Jag vägrar banta. Min livsinställning är att den som äter mångsidigt och kontrollerat (i mitt fall är det GI-ätande som ligger närmast till hands, det mår jag bäst av) och motionerar minst tre gånger i veckan småningom landar på den rätta vikten. Jag har bantat med varierande framgång sedan jag var 12 och vet vad jag talar om. Det får räcka nu. Jag lever redan nu mycket hälsosamt, finns inte mycket att dra in på. Och jag förtjänar inte att fucking gå upp fucking 6 kilo på två fucking veckor.

Jag har dille!

Jag har inte haft en veckoslutsmorgontur på evigheter och tycker det är riktigt skoj att sitta här. Men lite farligt, för det är just under de här arbetsturerna jag brukar drabbas av dille. En söndagsmorgon för några år sedan gick jag med i Viktväktarna och köpte en stepper från Hobby hall innan klockan ens var 8. Det har hänt att jag impulsbokat resor också, och handlat väldigt udda julklappar flera månader i förtid. Tidig söndagsmorgon, världen är tyst, internetuppkopplingen är snabb, hjärnan är lullig. Farligt, farligt.

I dag vill jag ha en cykel. En riktig ordentlig mommocykel, växlar behövs inte men en riktig korg framtill ska det vara. Och framför allt ska den vara snygg. Den här är jag lite kär i. Tänk så fint den skulle ta sig ut mot vår gula husfasad. Ja, sen när vi haft råd att rappa och måla huset alltså (se föregående inlägg).

Mitt andra dille för dagen: jag vill till Paris! Har längtat tillbaka till Paris sedan jag besökte staden i början av milleniet nån gång. J vill inte, och nästan alla mina väninnor flänger av och an till Paris i andra sällskap titt som tätt. Men nån ska jag väl kunna tvinga med på gastronomisk inredningsshoppingresa i september eller så.
Så där. Så såg vi ut när vi var i Paris. Jag är den i rosa lenkkare. Länge sen. Den blonda varelsen får jag knappats med i september för hon är i Paris som bäst, lucky putain. Men jag ska idka lite utpressning på de andra två...

Schhh, farbrorn är antingen morgonsur eller sannfinländare

Ända sedan jag var stor som en knappnål har jag varit medveten om att det gäller att vara diskret om man talar svenska på stan. Man vill ju inte vara en typisk högljudd finlandsvensk, för sådana blir folk irriterade på. Det här är så inrotat i mig att jag inte ens reflekterat över om det är rätt eller fel, jag kan inte heller minnas om någon delgav mig denna livsvisdom eller om jag kom fram till den på egen hand. Man vill ju inte ha på käften, ju. Och är man höggljudd och hurri mer eller mindre förtjänar man att få en åthutning. 

Mina österbottniska släktingar och vänner har inte lärt sig detta. De pratar jättehögt! Ojoj så jag får vara på min vakt när jag går på stan med dem om kvällarna.

Nu är min dotter T snart 5 år, än så länge pikuliten men bara om några år ska hon börja röra sig på egen hand i världen. Ta bussen till skolan, gå en sväng på Iso Omena med polare. Borde jag lära henne det där med höggljuddheten? Jag har iofs börjat redan nu, sagt att man inte ska sjunga för full hals på bussen (det tyckte hon var dumt för alla säger ju alltid att hon sjunger så fint, klart att hon vill förgylla bussresan för sina medpassagerare med lite skönsång) eller prata jättehögt eftersom de andra kanske vill vila sig lite eller läsa tidningen i fred. Någon språkaspekt lade jag inte in i sammanhanget ännu, för det hör ju till vanligt folkvett att inte gasta och hålla på.

En dag var det i alla fall en karl som röt till åt henne "Suomessa puhutaan suomea!!!". Grattis gubben, modigt. Där fick fyraåringen så hon teg. Utom att hon inte teg. "Vad sa farbrorn?" undrade hon glatt, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.

Nu finns då risken att var femte medpassagerare på bussen är en sådan som blir arg om T pratar svenska. Och det är ju vansinnigt. Men vad ska jag säga till henne? Gör som de flesta svenskspråkiga småglin och slå om till finska för att vara cool? Se till att alltid sätta dig bredvid någon som tydligt är invandrare, för han/hon blir knappast irriterad på dig. Prata på bäst du vill, men ha alltid med dig en taser i ryggsäcken för självförsvar?

Imorse på bussen märkte jag att jag var på min vakt på ett helt annat sätt än tidigare. T ville prompt sätta sig bakom en skäggig gubbe i kamouflagelippis. Han såg arg ut. Så sätter sig då lilla hurri-T bakom honom och början nynna Mamma Mia och pladdra på om påskmaskerader och vitsippor. Och där satt jag och hyschade och ängslades för att surgubben eventuellt var sannfinländare.

Gubben sade ingenting. Han var säkert en snäll men lite morgonsur farbror. Men min värld är sig nog inte riktigt lik längre.

Bloated

Ouff. Här har ni en som har gått upp 5 kg på en vecka. Jajamen, beat that. Och nej, jag har inte vräkt i mig chips, pizza och öl utan ätit helt som vanligt, dvs ganska nyttigt. Jag har dessutom joggat och varit ovanligt aktiv på motionsfronten. Dock hör jag till skaran finländska kvinnor som har tvingats ta paus med P-ringen eftersom apoteken har klåpat. Och för mig innebär detta då tydligen att jag binder vatten som en kamel. Jag skulle vara en tillgång i en ökenkaravan just nu. Det stod säkert i det finstilta i bipackssedeln, men ooops, det missade jag.

Mina ben är som timmerstockar, det känns som om jag jag med tunga gummistövlar hela tiden. Fingarna är korvar och jag har fått en extra haka. Strumporna lämnar djupa inbuktningar i benen. Ni kan tro att jag känner mig tjusig :( Hoppas förstås på att få en ny P-ring så fort som möjligt, men lite avtänd blir man ju på hormoner överlag när det kan gå så här galet.Jag höll ju på att få dåndimpen när jag steg på vågen i går.

Jag var uppblåst  redan på förra veckans fotografering, men helt skojiga blev ju bilderna i alla fall.